Sedan förskolans första läroplan, Lpfö98, har förskolan blivit en del av utbildningsväsendet med Skolverket som tillsynsmyndighet. Det innebär att förskolan ingår och utgör det första steget i samhällets samlade utbildningssystem för barn och ungdomar. Vilket betyder att förskolan får kriterier som måste följas och ha mål som är mer innehållsfokuserade.
Förskolan fokus dras alltså mer åt ett pedagogiskt uppdrag trots att det idag fortfarande är centralt med lek och omsorg. Sång, musik och rytmik är viktiga element och aktiviteterna relateras ofta till språkutveckling (Holmberg, 2014). Därför har jag valt att sammanställa mina informanters utsagor om just musiken som ett redskap för lärande. Detta eftersom det både är ett verktyg för att lära sig nya saker och utveckla sina färdigheter, oavsett om man är hörande eller döv.
I den nya läroplanen står det:
”Utbildningen ska ge barnen möjlighet att uppleva, gestalta och kommunicera genom olika estetiska uttrycksformer som bild, form, drama, rörelse, sång, musik och dans. Detta inbegriper att barnen ska få möjlighet att konstruera, forma och skapa genom att använda olika material och tekniker, såväl digitala som andra. På så sätt är skapande både ett innehåll och en metod i förskolan för att främja barnens utveckling och lärande.”
(Lpfö18 s. 9)
Förskolan ska alltså ge barnen möjlighet att kommunicera genom olika estetiska
uttrycksformer som till exempel rörelse, sång och musik och på så sätt skapa både ett innehåll och en metod i förskolan för att främja barnens utveckling och lärande. Som Minna nämnde i hennes intervju att musik och sång främjar barns språkutveckling och att det ses som en naturlig del i barnens undervisning. Musiken spelar en stor roll i barnens liv och som Anna säger så kan och ska vi inte bestämma att inte döva ska hålla på med musik.
Holmberg (2014) skriver om musik som barnens rätt där musiken legitimeras genom att kopplas till FN:s barnkonvention där man slår fast att barnen har rätt till skapande och att delta i det kulturella och konstnärliga livet. Skolverket skriver när det gäller sång, rytmik och musik att barns spontana sångskapande, musikskapande och lyssnande ska stimuleras i såväl vardagliga sammanhang som planerade tillfällen. Holmberg skriver att kombinationen av
rörelse, rytm och ramsor utvecklar barnens motorik och språkuppfattning och det ger även möjlighet att uttrycka känslor och upplevelser samt att det även är ett kulturarv som förskolan ska föra vidare. Det är mot denna bakgrund som även döva och hörselnedsattas tillgång till musik ska förstås.
Trots att döva och hörselskadade inte hör och upplever musik samma sätt som hörande så ska de också få tillgång till musik, även om deras upplevelse av den är en annan. Även de döva och hörselskadade har rätt till musik precis lika mycket som de hörande och de uppskattar det väldigt mycket enligt informanterna. Som Sara säger är det viktigt att barnen får möjlighet att uttrycka sig och att de får uppleva musik.
Även om ”varför just musik-frågan” kanske kan ses om olöslig så är det ändå centralt att reflektera över musikens funktion i förskolan. Musik i förskolan har över tid legitimerats som uppfostringsmetod, kommunikation, lärande och som barnens rätt.
(Holmberg 2014 s. 80)
Det går att anta att musikstunderna som informanterna har, inte har något annat syfte än att all verksamhet fokuseras på att främja barnens språkutveckling. Språket blir ett centralt
fokusområde när man jobbar med döva eller hörselskadade barn då det tar lite längre tid för dem att lära sig språket jämför med hörande barn. Anna som har en helinkluderande
verksamhet nämner också att hörande barn lär sig mycket mer språk och är mycket tidigare med all kommunikation och språklighet än andra barn.
Enligt Wallerstedt (2015) är det fullt möjligt att genomföra en musikaktivitet där musik inte finns med som lärandeobjekt utan bara som en lärandets akt. Istället för att fokusera på musiken fokuserar man på språkligheten och den sociala närvaron (Wallerstedt, 2015). Det är som Annas verksamhet som fokuserar på alfabetet och när musikpedagogen kommer varje vecka ligger fokus mer på den sociala närvaron. De andra verksamheterna fokuserar mer på den språkliga utvecklingen hos barnen än musiken som en ett lärandeobjekt, alltså blir musiken som en lärande akt istället.
Emil säger att musiken och ljudet inte funkar för döva barn utan man måste använda sig av kroppsspråk och mycket känslor och ansiktsuttryck. Enligt Vesterlund (2003) finns det många olika uttryckssätt och språk som vi människor tolkar och blir tolkade på, men det
viktigaste och mest betydelsefulla är det som vi uttrycker med hjälp av kroppen. Vesterlund skriver att kroppsspråk och känslor är språk där vi kan läsa av varandra när vi möts för första gången. Det första intrycket är ordlöst och de första kroppsliga tolkningarna säger oss väldigt mycket om människan vi möter, säger Vesterlund. Det som Emil säger går således hand i hand med Vesterlund och även Wallerstedt. Barnens egna uttryck blir ett slags
kommunikation mellan dem, och samtidigt kan vi se att musiken i första hand blir en
lärandeakt snarare än att lärandeobjekt. Det blir ett verktyg för språkutveckling, men också ett mål i sig. Att delta i musik kan i sig vara givande och utvecklande på sätt som ge ringar på vattnet för döva och hörselnedsatta barn.
Annika Salomonsson (1994) skriver om vibration som omger oss och att hörande människor inte alltid märker det för att för dem så omvandlas vibrationen till ljud istället. På till exempel dansgolvet eller industrigolvet blir vibrationen tydligare och mer kännbara men döva
människor uppfattar vibrationen tidigare andra. Döva uppfattar vibrationen i direkt kontakt med vibrationskällan som känns via kontaktytan, vilket kan vara i handen eller i foten.
Salomonsson skriver dock att den vanligaste vibrationsförmedlaren är lukten. Hon nämner att det finns belagt om låga frekvenser och höga frekvenser som känns i allt från ben till huvud.
Att kunna känna igen vibration och tolka vibration ger oss säkerhet och tillfredsställelse (Salomonsson, 1994). Vibrationskällan kan vara till exempel en baslåda som många av de döva förskolorna använder och som barnen verkligen uppskattar. På så vis kan man skapa en aktivitet.
Sarah säger i intervjun att hon tycker att det är viktigt att barnen känner rytmen i kroppen och att de jobbar med detta genom att visa Youtubevideo på projektorn där någon tolkar sången på teckenspråk. Vesterlund menar att musicerande handlar om att uppleva rytmen och klangen i sin egen röst och kropp, att utifrån sina egna förutsättningar och sig själv utveckla känslan av musik och rytm. Man tänker oftast på sången kanske, men det finns andra sätt, till exempel alla har vi en kropp som kan röra sig rytmiskt, dansa och frambringa ljud. Vesterlund betonar att rytmen finns hos oss alla, det gäller bara att finna den (Vesterlund 2003 s20). Alltså rytmen är inte någon man lär ut, utan rytmen är något som redan finns i oss och att man på olika sätt kan arbeta med det.
Alla informanter beskriver att de lär ut sånger genom upprepning och repetition. Emil säger att det är lättare för barnen att lära sig när man tecknar sången bit för bit. Vallberg Roth och Holmberg (2019) beskriver att undervisningsmomentet bör utföra några gånger då upprepning
skapar igenkännande som också blir en trygghet. Det är precis som Emil säger, att barnen känner sig barnen tryggare när man lär ut sången bit för bit och upprepande.