Nödvändiga resurser

Detta tema avser att belysa vad studie- och yrkesvägledare anser sig behöva för resurser för att kunna arbeta med att högpresterande elever inte begränsas av sin bakgrund i sina kommande studie- och yrkesval.

Det framkommer under intervjuerna att en förekommande företeelse på skolorna är att mest resurser läggs på de elever med lägre betyg och de som inte ses som behöriga inom varken gymnasievärlden eller högskolevärlden. Fem av sex vägledare informerar kring hur de får skära ner på vägledningsarbetet för de högpresterande eleverna eftersom resurserna går åt till de lågpresterande eleverna.

Nä jag lägger mycket mer resurser på lågpresterande, svaga elever. Eh, största del av min arbetsvecka går ut på att jaga elever som inte gör det de ska. (Informant Billie)

En bidragande faktor till att högpresterande elever prioriteras bort i vägledningsarbetet är delvis som tidigare nämnt att vägledarna lägger mycket tid på att söka upp och jaga lågpresterande elever, de kommer inte självmant. Informant Robin menar att gymnasieförordningen säger att arbetet ska utgå från att alla klarar målen och då blir högsta prioritet de elever som inte gör det. Flera intervjuade studie- och yrkesvägledare menar även att det inte finns tillräckligt mycket tid för att kunna lägga liknande resurser på alla elevgrupper, så det blir att de som nått kunskapsmålen i skolan prioriteras ner.

Ledningen och rektorerna på skolorna är ytterligare en beståndsdel till att vägledarna lägger sina resurser ojämnt på olika elevgrupper. Informant Kim och informant Jamie berättar att ledningen anser de högpresterande eleverna som “klara” och inte behövs läggas tid på, just eftersom de redan är behöriga till exempelvis gymnasieskola eller till att ta sin gymnasieexamen.

Om jag tänker på skolan jag är på precis nu så är rektorn där, han uppskattar att det finns många högpresterande elever och på så sätt tänker de att de klarar sig själva och de inte behöver lägga så mycket krut där. I många fall glöms de bort skulle jag tro. (Informant Jamie)

Enligt Kim påverkar ledningens styrningsarbete vägledningsarbetet med eleverna i den mån som tidigare nämnt, att vägledaren därmed prioriterad de akuta fallen som ledningen anser är den grupp som behöver vägledning. De högpresterande eleverna anses enligt ledningen inte ha något behov av vägledning.

Jag arbetar mer med de akuta fallen, de som inte är behöriga. [...] De (rektorer) ser det som att de lågpresterande ska också ha en plats, de tänker inte på de högpresterande på samma sätt. De tänker att det är solklart, de är redan klara. (Informant Kim)

Samtidigt som Kim menar att man i mindre utsträckning prioriterar de högpresterande eleverna så tror hen att de högpresterande egentligen har ett behov, men inte vågar uttrycka det.

Flera av vägledarna nämner tiden som en behövlig resurs för att kunna arbeta mer med de högpresterande eleverna. Tiden räcker inte till att förse alla elever med det de behöver och därmed hamnar återigen högpresterande utanför behovsgruppen. Hand i hand med det finns en önskan från Billie att eleverna skulle vara mer förberedda på livet efter gymnasiet. Allt från privatekonomi, skaffa eget boende, jobb, yrke, utbildning samt vad det finns för olika utbildningsanordnare så att de har kunskap om vilka olika vägar som finns att gå och inte bara de vanligaste. För att alla elever ska prioriteras lika mycket och på frågan vad för resurser som behövs för att högpresterande elever inte ska begränsas av sin bakgrund så nämns bland annat att studie- och yrkesvägledningen borde vävas in i vissa kurser.

[...] att studie och yrkesvägledning skulle ingå i ett antal kurser på gymnasiet hade varit det bästa. (Informant Billie)

Fyra av sex intervjuade vägledare nämner aspekten att lyfta in vägledningen i skolämnena och att lärarna bör arbeta mer med den breda vägledningen. Detta som ett svar på frågan vad som krävs för att kunna arbeta med högpresterande elever på det vis att de inte begränsas av sin bakgrund, eftersom de inte fått stöttning i sin valprocess. Alex uttrycker en önskan om fler vägledare men också en tydligare koppling mellan vägledningen, lärarna och kursplanen.

Jag tycker att man ska jobba med en röd tråd från årskurs ett tydligare. Kanske fler vägledare såklart vore ju önskvärt, också tydligare koppling till lärarna och till kursplanen. (Informant Alex)

Att börja arbeta med eleverna redan från årskurs ett är någonting som inte bara Alex ser som nödvändigt, även Jamie anser att man bör vända sig till eleverna redan i lägre åldrar. Detta eftersom Jamie upplever att eleverna i årskurs nio redan är färdigformade och är svåra att vidga perspektiven hos. Ytterligare en aspekt som två av informanterna lyfter är fortbildning för lärare. Informant Robin har en SYV-grupp på sin arbetsplats och studie- och yrkesvägledarna i gruppen har tankar på att hålla föreläsningar och workshops för lärarna för att få in den breda vägledningen och engagera lärarna i ämnet.

5.5 Skillnaden i vägledningsstödet till flickor och pojkar

I detta avsnitt fortsätter vi att besvara vad studie- och yrkesvägledare anser sig behöva för resurser för att kunna arbeta med att högpresterande elever inte begränsas av sin bakgrund i sina kommande studie- och yrkesval. Fokus ligger dock på skillnader i vägledningsstödet till flickor och pojkar.

När det gäller hur högpresterande flickor och pojkar hanterar sin valprocess, studier och tankar om framtiden så är de flesta intervjuade vägledare överens om att det skiljer sig mellan de båda könen. Tre av informanterna berättar hur de upplever att flickor generellt är mer stressade och har mer krav på sig själva än pojkar. Vägledare Kim som arbetar på en grundskola berättar att även om stödet är tillräckligt hemifrån så kan flickorna sätta press på sig själva, en press som inte upplevs hos pojkar.

Flickor har ibland en tendens att ha ännu mer krav på sig själva. Föräldrarna kan vara jättestöttande och jätteduktiga och verkligen måna om sitt barn men flickor har en tendens att pressa på sig själv. Den bilden har jag inte riktigt av pojkar. (Informant Kim)

Informant Billie menar även att flickorna upplevs mer som oroliga och uttrycker mer oro om framtiden än vad pojkarna gör. Informanten menar att flickorna ofta tar mer kontakt med vägledaren kring sin oro och sina frågor medan pojkarna tänker att det löser sig på ett eller annat sätt. Vägledare Alex menar att det finns ett mönster hos pojkar, att de ska prestera utan att visa att de lagt in någon arbetsinsats och Jamie menar att pojkarna inte påverkas lika mycket som flickorna av pressen hemifrån. Även om någon vägledare uttrycker att de inte upplever att flickor och pojkar behöver olika stöd så har alla intervjuade vägledare uttryckt att pojkarna generellt syns och hörs mindre hos vägledaren.

De intervjuade vägledare som inte uttryckte att de upplevde någon skillnad mellan flickor och pojkars behov av vägledning är Robin och till viss del Alex. Robin och Alex ser det individuellt, att flickor och pojkar behöver samma typ av stöd men individanpassat snarare än könsanpassat.

5.5 Sammanfattning

Detta kapitel inleddes med en kort presentation av informanterna. Informanternas svar har tematiserats till fyra olika teman utifrån gemensamma drag som gått att fastställa.

Informanterna är relativt eniga om att en högpresterande elev är en elev som pushar sig till det yttersta. Fem av sex vägledare är eniga om att en högpresterande elevs bakgrund oftast kännetecknas av föräldrar med högt kapital av någon form, exempelvis ekonomiskt kapital eller utbildningskapital.

Det går utifrån samtliga sex intervjuer att utläsa att vägledarna upplever att de ständigt måste prioritera mellan olika elevgrupper i skolan. Att högpresterande elever självmant söker upp vägledaren är ett förekommande fenomen, fem av sex informanter upplever detta. Informanterna menar att de högpresterande elevernas egna engagemang att besöka en vägledare är en av bidragande faktorerna till att inga speciella resurser läggs på de eleverna. Vägledarna måste alltså prioritera svaga grupper som riskerar att inte nå målen och mer tid läggs på uppsökande verksamhet för den gruppen av elever.

Flertalet av informanterna menar att en resurs som hade lett till att de hade kunnat arbeta mer med högpresterande elever är mer tid. Tiden räcker helt enkelt inte till som det ser ut idag och en informant anser att det behövs fler vägledare. Fyra av sex informanter

menar även att det är viktigt att vägledning blir en naturlig del av skolans övriga ämnen, att den breda vägledningen stärks. Två av informanterna menar vidare att lärare behöver fortbildning för att engagera dem kring den breda vägledningen. Några informanter lyfter att vägledning bör komma tidigare i elevernas skolgång. En av informanterna anser att vägledning bör komma redan från årskurs 1.

När det gäller hur vägledarna upplever om vägledningsstödet skiljer sig mellan flickor och pojkar är det mer spridda tankar. Tre av informanterna upplever att flickor generellt är mer stressade och har mer krav på sig själv än pojkar. Några av de intervjuade vägledarna menar snarare att behovet av vägledning inte har med könsidentiteten att göra, utan handlar om den enskilde individens behov. Trots olikheter gällande om vägledarna anser att flickor och pojkar behöver olika vägledningsstöd uttrycker alla informanter att pojkarna generellt syns och hörs mindre hos vägledaren.