Efter första världskriget hade lönerna stigit väldigt mycket i hela landet och man började iaktta en ökad konsumtion av lyxvaror. Löneökningen märktes kanske allra starkast hos den kvinnliga befolkningen.89 Med utgångspunkt i denna av Johan Söderberg framtagna slutsats
kan det antas att kvinnorna efter kriget började bli en ekonomisk kraft att räkna med. En ekonomisk kraft som inte bara inhandlade det viktigaste utan även hade råd att unna sig lite lyx och flärd. Det skedde efter den inledande uppgången en nergång men för de som hade arbete 1924 var priserna fortfarande låga.90 De som förväntas kunna ta del av det kulturella livet får därför antas ha arbete. Charme var på detta sätt i första hand en tidning för dem som hade ett arbete, eftersom mycket av det de skriver om handlar om lyxvaror såsom smink och kulturella nöjen men också en tidning för de som drömde om dessa saker.
I detta kapitel ska jag närmare gå in på hur olika nöjen och fritidsaktiviteter fungerade som mallar och utgångspunkter för kvinnligheten. Vilka nöjen var det som förknippades med den självförsörjande kvinnan som vi sett ovan? Hur kunde det se ut när kvinnor började ta en alltmer aktiv roll i det offentliga livet? Jag kommer att börja med att visa på hur nöjesvärlden ofta stod som mall för kvinnligheten som presenteras i Charme. Därefter går jag in på hur det kunde se ut när dessa kvinnotyper tog sig ut i offentligheten, på platser som caféet, teatern och sportens värld.
88 Charme. 1924:21. Sid. 8-9. 89 Söderberg, Johan. Sid. 39. 90 Söderberg, Johan. Sid. 39.
Filmen och teatern som inspiration
Charme var, som jag kommit fram till tidigare, en del av det nya moderna sättet att skriva en
tidning. Mycket fokus hade hamnat på bilder och framförallt bilder från filmens och teaterns värld. Denna värld av filmstjärnor är det ställe som tydligast visar sig vara en mall för
kvinnligheterna i Charme. Som en novellist menar i en artikel i Charme nummer 17 kommer all inspiration till de Europeiska kvinnotyperna ifrån Hollywood. Kvinnan från Europa saknar den originalitet som skribenten är ute efter. ”Den kvinnotyp, som man i dag ser på
Paris´boulevarder, på Berlins asfalt eller på Storgatan i Kråkvinkel, är sålunda inte någon nationell produkt utan en efterhärmning efter någon standardmodell från Hollywood.”91
Detta uttalande är intressant av två anledningar. För det första för att personen menar att det bara finns en kvinnotyp, han menar att den amerikanska filmtypen bara har ett sätt att vara och detta smittar av sig på folk runt om i världen. Han menar alltså att det bara finns en slags kvinnotyp i Hollywood. Stämmer detta fanns det inte olika typer inom Hollywoods
aktrisskara? För det andra för att den kvinnotyp som det talas om inte är en typ som kan förväntas gälla alla kvinnor. Som skribenten skriver är det just i storstäderna som dessa typer syns. Det är alltså inte tal om en enhetlig kvinnotyp utan en typ som passar den unga
stadsflickan. Men hur såg denna modetyp ut. Denna typ från filmens värld som skribenten menar smittar av sig på alla kvinnor och, fanns det ens i Hollywood en enhetlig typ?
Att ta typer från filmen och teatern kan vara riskabelt då dessa ofta har förmåga att överdriva dragen som skall känneteckna en typ, typerna blir extrema. Typerna som kom ifrån filmens och teaterns värld var ofta kännetecknade av att de fanns i sitt förhållande till det andra könet. Typerna som kommer fram i Charme diskuteras ofta utifrån vilken effekt de har på det andra könet och hur till exempel en kvinna kan känna igen sig eller tycka illa om en kvinnotyp utifrån hennes handlande mot andra män. Ett exempel på denna typ är vampen. Vampen som typ var egentligen bara en skådespelerska som har spelat vampyr men denna roll verkar ha inneburit en stark koppling till sexualitet och ofint uppträdande.” svenska folket [har] självt
fått för sig att det är fråga om ett verkligt monstrum, en djävul i kvinnohamn”92 Vampen var
en typ som inte uppskattades av kvinnor menar Charme men den var högt skattad av den
91 Charme. 1924:17. Sid. 16. 92 Charme, 1924:7 Sid. 20.
manliga befolkningen.93 Vampen får här nästan rollen som en prostituerad som kvinnorna inte uppskattar för att hon ”bjuder ut sig”. Att vampen har en stark koppling till sexualitet syns också i artikeln ”Flicktyper som inte förändrats” 94. I denna artikel så diskuteras olika
kvinnotyper och en av dem är den förföriska typen, ”...den förföriska[…] Hon behöver inte
precis vara vampyren.”95. Hon behöver alltså inte vara denna typ. Den förföriska behöver
inte ha gått till sådana ytterligheter att hon blir en vamp men hon verkar ändå symbolisera denna typs mest extrema form. Vampen blir ett exempel på en typ som klart tar avstånd från de viljelösa dockor som till exempel syns i den arbetande Gretas berättelser. Vampen är en kvinna som tar för sig på ett, för framförallt kvinnor ovälkommet sätt. Det verkar alltså som att denna typs beteende, även om den medverkar i artikeln ”Flicktyper som inte förändrats”, är något nytt. Eller, vampen kanske framförallt är ett nytt och skrämmande sätt att gestalta denna av Charme utsedda eviga typ. Det sker här en liten förskjutning i genusagerande från denna typ. Denna typs sätt att omforma genus är intressant för det visar ett exempel på varför den kritik av den feministiska forskningen som förts fram av Butler är viktig. Bara för att en person delas in i kategorin kvinna kan det inte sägas att denna person gestaltar kvinnlighet på samma sätt inte heller att den personen skulle tycka samma som majoriteten av dem som kallas kvinnor. Vampen är som det framkommer i artiklarna en kvinna, även om hon inte är en omtyckt kvinnlighet så är hon trots allt ett möjligt sätt att handla som en kvinna. Att det sker en förändring i sättet att gestalta genus betyder i detta fall inte att det sker en förändring i hela kategorin kvinna. Det som händer i samband med vampen är att det uppkommer andra eller fler sätt att agera kvinnligheten på. Symbolen för den förföriska kvinnan blir vampen och vampen är en kvinna som i och med filmen får en mycket större genomslagskraft.
Ett annat sätt som kvinnor inom filmen får agera typexempel är i de skönhetsspalter som förekommer i Charme. I dessa framförallt de som handlar om rent kroppsliga ting är det väldigt ofta just välkända ansikten från film och teater som får agera modell för de nya modena. Som ett praktexempel på detta finns det i Charme nummer 16 en artikel om ”Konsten att få ett idealiskt filmansikte”96 där detta ansikte är ett ansikte som är fulländat.
”När man talar om amerikanskt filmutseende brukar man mena ett ansikte som är absolut fullkomligt i varje detalj, där det inte finns en sak att anmärka på, alla proportionerna
93 Charme. 1924:7. Sid. 10. 94 Charme. 1924:24. Sid. 15. 95 Charme. 1924:24. Sid. 16. 96 Charme. 1924:16. Sid. 6.
överensstämmande med de klassiska reglerna, med andra ord ett ansikte som är så fullkomligt att det knappast verkar personligt ”97
Här ser vi vilken roll som den amerikanska filmindustrin har för tanken om vad som är vackert och inte. Detta ansikte likställs med ett ansikte som är ouppnåeligt, det är ett ansikte så perfekt att det inte finns någon annanstans. Det är inte konstigt då att det är denna bransch som får stå modell för hur kvinnligheten skall vara och hur till exempel bilderna i tidningen
Charme är tagna. Det är ju i denna bransch som de vackraste kvinnorna finns. Men det
framkommer också en annan sak i citatet, detta ansikte verkar så ouppnåeligt att det inte blir personligt. Det amerikanska filmansiktet som ideal kritiseras på så vis på grund av sin brist på personlighet. Den signal som skickas ut blir ändå att ett ansikte skall se ut som de amerikanska skådespelarna men kvinnan som läser behöver inte bemöda sig då hon skulle förlora sin personlighet i denna strävan. Som en slags tröst blir därför att det menas att detta ansikte är det ytterst få som har och de som närmar sig kanske egentligen bara var ytterst duktiga i sminkningens konst.98
Vidare går det att tydligt se hur film och teater skapar ideal som tas upp av de läsarinnor
Charme har. Under 1924 utlyser Charme sin första skönhetstävling i jakt på den vackraste
svenska flickan. De bilder som inkommer till tidningen, som man bland annat får se exempel på i nummer 14, liknar till mångt och mycket de bilder på ”stjärnor” som finns i övrigt i tidningen, exempelvis på sidan 19 i samma nummer bara uppslaget efter.99 Bilderna är i närbild och de flesta av ansiktena är bortvända med en aningen nedslagen min. De blickar ut ur bilden antingen uppåt eller ner. Detta sätt att bli porträtterad är ett sätt som förekommer mycket ofta i Charme och framförallt i artiklar som handlar om skådespelerskor. Det kan därför antas att de bilder av ”stjärnorna” hjälper till att skapa en bild av hur en kvinna ska porträtteras. Denna konstruktion av kvinnligt uppträdande tas sedan upp av de tävlande i skönhetstävlingen. Denna antagning kan också i viss mån styrkas av artikeln som diskuteras ovan, skådespelerskornas ansikten är eftersträvansvärda på grund av just deras skönhet. När det ska göras en skönhetstävling så blir det en enkel väg att gå att efterlikna denna skönhet genom poser och bildspråk. Symbolen för det vackra blev de bilder från filmen och teaterns värld som figurerade i tidningen.
97 Charme. 1924:16. Sid. 6. 98 Charme. 1924:16. Sid. 6. 99 Charme. 1924:14. Sid. 14-17, 19.
Kvinnlighetstypernas uppvisning, caféer och klubbar
Det finns andra nöjesarenor i Charme som kanske inte så mycket formar nya typer av kvinnlighet utan mer visar upp dem. Dessa arenor kunde vara caféet, dansbanan eller klubben. På dessa platser fanns möjlighet att spela ut sin kvinnlighet, att spela den moderna flickan som fått inspiration från Hollywoods aktriser eller modehusens kvinnor i Paris. En kvinnotyp som ibland brukar sägas vara tidstypisk för 1920-talet är den så kallade ”Flappern” en typ som enligt Charme från början var en typ bland alla andra men nu hade kommit att innefatta alla de kvinnliga moderna typerna, skribenten menar att de lever i ” The Age of
flapperism”100. I en beskrivning av denna typ i Charme nummer 3 menar skribenten att just
denna typ av kvinna är någon som för sig i sociala sammanhang och hon har en ”mångårig krogvana”.101 Där detta ses som något positivt då det inte handlar om vare sig drickandet eller att den moderna kvinnan skulle vara prostituerad. Det handlar istället om en vana att kunna föra sig i sociala sammanhang. Denna kvinna rör sig alltså i det offentliga livet och beskrivs av Charme som förtjusande men också en landsplåga i Amerika. Mötet på tesalongen nedan kan i detta fall symbolisera en sådan typs agerande i denna krogmiljö. Kvinnan slänger sig med utländska ord och verkar bekant på tesalongen då hon bestämmer möte med dandyn i terummet lite nonchalant. Hon för sig lätt i dessa typer av miljöer och kan kallas för en modern stadskvinna eller flapper.
På sidan 3 i första numret 1924 porträtteras ett möte i en internationell kulturomgivning, en tesalong på NK i Stockholm, där olika människor möts och ord från andra språk än svenskan används.102 ”-Au Revoir, cherie, kl. 4 imorgon ! Vi träffas i terummet... Bilen susar bort. Den unge dandyn står kvar i drömmar.”103 Det till hör god ton att samlas på NK för sitt ”five o´clock tea”.104 Den som läser Charme förmodas vara intresserad av sådana exempel på
kultur- och nöjesliv. Att det förekommer olika utländska uttryck förutsätter att läsaren är utbildad åtminstone några år vilket krävde pengar. Detta visar också att det är troligt att det är utbildade eller beresta personer som rör sig i salongen. Att ha råd med bil är heller inget som de allra flesta hade och det visar igen på att det är en medelklass eller överklass som
100 Charme, 1924:7 Sid. 21. 101 Charme, 1924:3. Sid. 18-19. 102 Charme, 1924:1. Sid. 3. 103 Charme, 1924:1. Sid. 3. 104 Charme, 1924:1. Sid. 3.
porträtteras i denna text. Det är också en plats där människor träffas och finner romanser som i exemplet ovan. Dandyn och kvinnan träffas och stämmer möte i denna kulturella sfär. Terummet blir här en flykt från hemmet för de unga. När dandyn och kvinnan träffades möttes de med orden ”-Jag trodde, du aldrig skulle komma! – Tyst älskling, mamma var ju
hemma, förstår du väl!”105Terummet blir en fristad för den unga stadskvinnan att leva ut sin
ungdom och träffa män i smyg. Men med detta lilla exempel inte sagt att det bara är
ungdomar som träffas i tesalongen, det är både unga ”lyxkvinnor” som ”medelålders damer i
eleganta pälsverk”.106 Alla damer kan således ta del av kulturen bara de är tillräckligt
välbeställda.
I nummer 15 får vi stifta bekantskap med en jazzklubbsägare som driver Bella Napoli i Stockholm. Här framkommer att det på denna bana kunde dansas samkönat kvinnor var tillåtna att dansa med sin kvinnliga bekant om de önskade, vilket inte var tillåtet överallt i staden. Att denna brytning mot det heterosexuella kan sker är förmodligen på grund av att skribenten menar att de snabbt kan ta upp dansen med en karl efter ett tag. Det finns en rädsla för att de skulle fortsätta i denna dans för länge. De två kvinnorna måste till slut återgå till det normala och ta upp dansen med en partner av annat kön än de själva. Ett beteende som jag kommer återkomma till senare. Kvinnorna som dansar ihop ”behöva ju inte vara ”la Garconne” typer för det.”107 La Garconne är en typ som kan översättas med ”Pojkflickan”. Denna pojkflicka i detta fall kan inte direkt sägas vara en homosexuell kvinna eftersom heterosexualiteten verkar ligga tungt över tidningen men det är ändå ett yttryck för att denne
la garconne skulle vara ett hot mot sexualiteten. På så vis skulle denna typ också vara ett hot
mot den heterosexuella matrisen då frågan om begäret skulle komma in och den typen som var la garconne förmodades ha vissa tveksamheter om till vilket kön som den skulle sälla sig till.
Kritik mot den moderna kvinnligheten
Kvinnan i nöjeslivet porträtteras oftast i positiva toner men det finns undantag. En kritik mot kvinnan i nöjeslivet är en artikelserie som återkommer i tidningen under året 1924. Denna
105 Charme, 1924:1. Sid. 3. 106 Charme, 1924:1. Sid. 3. 107 Charme. 1924:15. Sid. 30.
artikelserie börjar oftast med Stockholmskan på restaurang, på biograf eller någon annan kulturell sfär. Trots att tidningen präglas så mycket av kulturlivet och omgivningarna runt omkring menar skribenten att kvinnorna inte går eller ska gå på kultur för att se eller uppleva föreställningen eller vad nöjet än kan vara.
”Stockholmskan är förtjust i teater. För sin egen skull inte för konstens. Det är så roligt att exponera en ny toalett på teaterparketten. […] Och flirta. Med någon annan än sin fästman. Det är roligt med lite omväxling.”108
Det är i första hand för att visa upp sig och flirta som stockholmskan går på teater, detta kan också ske även fast kvinnan i fråga har fästman.109 Detta kan ifrågasättas om det är något som gäller eftersom, som sagt tidningen består till stor del av kulturellt relaterade ämnen. Detta ideal att kvinnan skall vara som ett smycke och bara vara till för att visa upp sig är något som går tillbaka till det som Holgersson och Johannisson diskuterar vad gäller kvinnotyper, en äldre kvinnotyp lyser igenom den ”modärna”.110 Här syns en kvinnotyp som är passiv i meningen att hon visar upp sig, men hon är inte bara passiv, flirtandet kan ses som exempel på en aktiv handling. Flirtandet kan i detta fall ses som ett queer performance utifrån den passiva bild som annars presenteras. För det första så bryter flirtandet mot en passiv bild av en kvinnan, kvinnan som i denna artikel flirtar tar en aktiv roll, en roll som ligger högre i rang än den som hennes partner får. Som vi sett i exemplet med intelligensen hos den arbetande kvinnan tidigare så är denna akt inte uppskattad eller föredragen utifrån männens synvinkel. Att denna akt sker i en ”utomäktenskaplig” situation alltså att kvinnan inte flirtar med sin man eller en tilltänkt man bryter också med tanken om en skötsam kvinna. Till sist så föregår denna handling i ett utrymme som kvinnor tidigare inte har kunnat ta del av i så stor utsträckning. De kvinnor som tidigare rörde sig i offentligheten sågs som prostituerade. Att flirta med en okänd man i ett offentligt utrymme skulle därför med äldre tiders synsätt ha setts som en invit till sex från kvinnan och det är på detta sätt som kvinnan kan tänkas få kritik. Stockholmskans akt eller performance att flirta blir ett motstånd mot den skötsamma och sysslolösa kvinnotypen.
I denna och andra liknande artiklar får Stockholmskan som figur möta kritik för det som den moderna kvinnan gör och uppskattar. Till exempel som i ovannämnda artikel gå på teater,
108 Charme. 1924:2. Sid. 5. 109 Charme. 1924:2. Sid. 5. 110 Holgersson, Ulrika. Sid 210.
dans eller biograf. I artiklarna framställs Stockholmskan som en skränig typ som slösar med sin mans pengar eller pengar i allmänhet och alltid på jakt efter en man. Hon är bara
intresserad av nöjen och inte av arbete eller saker som hör hemmet till.111 Artiklarna börjar i
denna ton ofta sarkastiskt och överdrivet för att få en humoristisk prägel på det, men i slutet ångrande och av karaktären ” nej så illa är det väl inte…”. I exemplet med kvinnan på teater slutar artikeln med ”Detta är vår charmerande stockholmska på teaterparketten. Påstå elaka
tungor. I verkligheten är hon naturligtvis en helt annan”112
Lotta Johansson skriver i sin text ”I Love Lucy” och 1950-talets svenska tv om en tv serie som handlar om en kvinna som varje program gör utbrytningar mot kvinnligheten men senare går tillbaka till rollen som traditionell kvinna vid sin makes sida i försoning.113 På samma sätt som hon ser Lucys utbrytningar mot kvinnligheten kan man se denna artikelserie, kvinnan syns som en person som frigör sig mot gamla normer och detta kan vara skrämmande för författaren men genom att avsluta på det sätt som görs tas det tillbaka. Kvinnan är inte på det sättet egentligen. Motståndet syns men det ges inte en allvarlig karaktär, kanske är dessa beteenden som beskrivs nya och i det fallet queer performances av kvinnligheten att det måste skämtas om dem för att de skall komma undan med det.
Sportkvinnan
Som det sägs i det inledande citatet så är också sport någonting som intresserar den unga flickan av 1924. Charme som är just en damtidning, är så modern att även denna manliga arena platsar. Idrotten ses som något som inte bara skall vara till för mannen utan kvinnorna bör också ta del av denna stärkande aktivitet. Att den svenska kvinnan är en idrottande kvinna märks av de uttalanden som görs av vissa män som vi ska se nedan där svenskan är bland annat gymnastiserande. Men kvinnorna bör hålla sig undan för sporter som skribenten menar skulle utmana deras kvinnlighet.
”våra förtrollarinnor akta sig för alltför manlig sport! En kvinnlig kulstötare eller
diskuskastare, för att inte tala om en kvinnlig marathonlöpare skulle göra föga lycka, kanske
111 Charme. 1924: 6. Sid. 5. 112 Charme. 1924: 2. Sid. 5.
framkalla trista förnimmelser. Men i ett sprinterlopp, ett elegant hopp, i rodd, fäktning och tennis, kan mycken kvinnlig grace utvecklas.” 114
Kvinnan skulle alltså ytterst tänka på sin skönhet och hon skulle absolut inte tävla mot männen då dessa inte skulle göra sitt bästa på grund av sin ”ridderlighet” 115. Sporten
handlade om att just göra sitt bästa och det blev därför inte bra om kvinnor och män skulle tävla mot varandra. Varför just maraton skulle vara speciellt förödande berättas inte, det kan verka underligt när kvinnor fick tävla i kortare löpning att de då inte fick tävla i långdistans. Men om detta skrivs det inget mer. Att kvinnor och män skulle tävla ihop gick alltså inte för