N ORRLANDSKOMMITTÉNS ISBRYTARUTREDNING

Initiering

I september 1944 fick Norrlandskommittén i uppdrag att genomföra den utred-ningen om isbrytutred-ningen längs Norrlandskusten som riksdagen hade föreslagit. En särskild delegation inom Norrlandskommittén, Norrlandskommitténs isbrytarut-redning, bildades för att genomföra utredningsarbetet. ¹¹⁷ Till denna utredning ad-jungerades tre ledamöter i Norrlandskommittén, Bure Holmbäck, Erik Kempe och Gustav Velander. Dessa tre ledamöter var representativa för den regionala elit som

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 132/1944, s. 40f och s. 49. RA, Handelsdepartementet, Kon-seljakt den 18 februari 1944, ärende 58, ”Statens Industrikommission angående förslag till ord-nande av Statens Isbrytningsverksamhet”.

115 Motioner FK nr 280/1944; Motioner FK nr 282/1944; Motioner FK nr 283/1944; Motioner AK nr 452/1944; Motioner AK nr 457/1944; Motioner AK 458/1944; Motioner AK 462/1944.

116 Statsutskottets utlåtande nr 204/1944, s. 24f; Riksdagens skrivelse nr 429/1944, s. 7ff.

117 SOU 1948:31, s. 3f.

ingick i Norrlandskommittén. Holmbäck var VD för Svenska Cellulosa Aktiebola-gets bolagsgrupp Munksund AB, medan Kempe var skogschef inom Mo och Domsjö. Velander representerade Västernorrland i riksdagens förste kammare för Högerpartiet. Han var också aktiv inom Västernorrlands läns landsting och dess förvaltningsutskott. Ett antal experter knöts också till utredningen som sakkunniga i sjöfartsfrågor. Bland dessa experter kan nämnas Hjalmar Sjöholm och Stellan Hermelin, som var specialiserade på isbrytning och tidigare hade arbetat inom 1941 års isbrytarutredning. En annan expert var Gustav Edlund. Edlund var expert på hamnfrågor och hade tidigare varit hamndirektör i Malmö.¹¹⁸

Beredningen inom Norrlandskommitténs isbrytarutredning

Isbrytarverksamhetens omfattning och inriktning

Norrlandskommitténs isbrytarutredning föreslog att den statliga kompetensen inom ett antal områden med anknytning till vintersjöfarten borde ökas. Ett av dessa om-råden var SMHI:s observations- och israpporttjänst, som borde utvidgas och effek-tiviseras så att isbrytarledningen varje dag under isperioden fick en aktuell bild av isförhållandena i de farleder, där isbrytning pågick eller var att förvänta. Utredning-en föreslog ävUtredning-en att Kommerskollegium skulle få i uppdrag att inleda ett samarbete med assuransföretagen för att motverka isskador. Ett annat förslag var att möjlighe-terna till navigation längs Norrlandskusten förbättrades genom kompletterad, issä-ker fyrledning.¹¹⁹

Isbrytarinvesteringar

En stor del av arbetet inom den Norrlandskommitténs isbrytarutredning var inrik-tat mot att studera hur kustisbrytningen kunde utvecklas och hur avnämarna skulle påverkas av sådan isbrytartrafik. Utredningen gjorde en omfattande undersökning över vilka hamnar och lastageplatser som kunde utnyttjas om hjälpisbrytare anskaf-fades och på vilket sätt dessa kunde utgöra komplement till havsisbrytarna.¹²⁰

118 SOU 1948:31, s. 4.

119 SOU 1948:31, s. 5.

120 RA, YK 1037, vol. 18, ”Utkast till arbetsplan för Norrländska isbrytarutredningen”; ”Protokoll fört vid Norrländska isbrytarutredningens konstituerande sammanträde i Riksdagshuset den 20/2 1945”. RA, Kommerskollegium, Statens Isbrytardirektör, F:4, ”PM angående värdet av hjälpisb-rytare för vintersjöfart vid Norrlandskusten”; ”Statliga bidrag till och administrativa åtgärder för förbättrad isbrytning längs Norrlandskusten”. RA, YK 1037, vol. 17, ”P.M. av den 28 oktober 1946”; ”P.M. av den 8 april 1947 angående bemanning och drift av hjälpisbrytare i statlig regi”.

Norrlandskommitténs isbrytarutredning studerade också hur kostnaderna för de två hjälpisbrytare som man kom fram till borde anskaffas för att komplettera de statliga havsisbrytarna skulle fördelas mellan staten och privata intressen. Utredningen fö-reslog att hjälpisbrytarna borde anskaffas av privata intressen med 75 procents statsbidrag och stå till statens disposition under isbrytningsperioden.¹²¹

Isbrytningens finansiering

Genom att den behandlade frågan om isbrytningsavgifter fick Norrlandskommit-téns isbrytarutredning möjlighet att formulera ett alternativt förslag till det som 1941 års isbrytarutredning hade presenterat. Norrlandskommitténs isbrytarutred-ning ifrågasatte påståendet från 1941 års isbrytarutredisbrytarutred-ning att sjöfarten längs kust-sträckorna i södra Sverige betalade en oproportionerligt stor del av den statliga is-brytningens kostnader. I sitt betänkande presenterade Norrlandskommitténs isbry-tarutredning en beräkning av hur den statliga isbrytartrafikens kostnader hade för-delats mellan olika kuststräckor under perioden 1925-1946. Beräkningen visade att kostnaderna för isbrytningen för Norrlandskusten var mellan 9,1 och 7,8 miljoner kronor, beroende på vilken beräkningsmetod som tillämpades. Kostnaderna för isbrytningen längs övriga kuststräckor var 9,9 till 11,3 miljoner kronor. Eftersom denna kostnad var större än kostnaden för Norrlandskusten, fanns det enligt Norr-landskommitténs isbrytarutredning inget motiv för en differentiering av isbrytning-ens kostnader mellan Norrlandskusten och övriga kuststräckor. Norrlandskommit-téns isbrytarutredning betonade också att de statliga kostnaderna för isbrytningen längs Norrlandskusten i första hand måste jämföras med dess samhällsvärde. Efter-som isbrytningen underlättade exporten från Norrland var dess samhällsvärde stör-re än den statliga isbrytningens kostnader.¹²²

Beslutsfattande

Handelsdepartementet gav i juli 1948 Kommerskollegium i uppdrag att fortsätta beredningen av förslagen från Norrlandskommitténs isbrytarutredning. Som en del av det inledande arbetet skulle Kommerskollegium inhämta remisskommentarer på utredningens förslag från ett antal norrländska aktörer för att bedöma hur man skulle kunna utveckla förslagen.¹²³

121 SOU 1948:31, kapitel 8. RA, YK 1037, vol. 17, ”Anteckningar vid sammanträdet inom Norr-landskommitténs isbrytarutredning den 11 april 1947”.

122 SOU 1948:31, ss. 76ff.

123 RA, Kommerskollegium, Sjöfartsbyrån, Administrativa sektionen F1, vol. 170, ”Skrivelse Handelsdepartementet till Kommerskollegium den 23 juli 1948”.

Anledningen till att Handelsdepartementet delegerade arbetet på detta sätt var att ansvaret för ledningen av den statliga isbrytartrafiken hade förändrats. Efter ett för-slag från 1941 års isbrytarutredning som riksdagen behandlade först 1947, överflyt-tades ledningen av isbrytarverksamheten under fredsförhållanden från de sjömilitä-ra myndigheterna till Kommerskollegiums Sjöfartsbyrå. Eftersom huvuduppgiften för den statliga isbrytningen var att lämna isbrytarhjälp åt handelssjöfarten, var det önskvärt att de som ledde verksamheten hade ingående kännedom om de förhål-landen inom handeln, sjöfarten och näringslivet i övrigt, som var av betydelse för verksamheten. En civil myndighet med anknytning till handelssjöfarten ansågs där-för vara mer lämplig att leda isbrytarverksamheten än en militär myndighet.¹²⁴

Isbrytarna fortsatte dock att vara örlogsfartyg, bemannade av militär personal.

De civila och militära funktionerna koordinerades i det här avseendet genom att en tjänst som Statens Isbrytardirektör inrättades inom Kommerskollegiums Sjöfartsby-rå. Statens Isbrytardirektör, som var marinofficer, fungerade som verkställande tjänsteman i fråga om den statliga isbrytningsverksamheten och var därmed nyckel-personen för verksamhetens utveckling.¹²⁵

Den marinofficer som utnämndes till Statens Isbrytardirektör 1947 var Stellan Hermelin, som uppehöll tjänsten fram till 1957. Liksom Sjöfartsbyråns chef Hjal-mar Sjöholm hade Stellan Hermelin deltagit som sakkunnig i 1941 års redning och även medverkat under arbetet inom Norrlandskommitténs isbrytarut-redning. Hermelin var därför väl förtrogen med de tekniska och organisatoriska problem som Norrlandskommitténs isbrytarutredning hade identifierat och hade ett stort engagemang i dessa frågor. Detta bidrog till att Kommerskollegium kunde fortsätta beredningen av Norrlandskommitténs isbrytarutrednings förslag på ett aktivt sätt.

2.3 Den avslutande beredningen av Norrlandskommitténs