Vilka för- och nackdelar anser forskare finns med utomhuspedagogik?

Forskare i de analyserade texterna, framställer utomhuspedagogiken som övervägande positiv. De lyfter bland annat fram den positiva effekten på barns hälsa samt att lärande utomhus öppnar upp för ett varierat lärande som involverar hela kroppen. T2 och T5 tar upp att undervisning utomhus även ökar möjligheterna till bättre motorik och att den fysiska aktiviteten ökar:

Det finns också studier som visar att undervisning utomhus ökar möjligheterna till bättre motorik och förmågan att koncentrera sig vilket delvis beror på att den fysiska aktiviteten ökar. Dessutom bidrar frisk luft och mer utrymme till både friskare och mindre stressade elever. Genom att flytta ut undervisning integreras den fysiska aktiviteten i skoldagen – T2.

Fysisk aktivitet och naturkontakt skrivs även fram i T3. Vidare hänvisar T3 till forskning som visar att dessa två aspekter har flera positiva effekter, bland annat främjas inlärningsförmågan. Den fysiska aktiviteten bidrar till bättre koncentration och att barnen minns bättre samt att den personliga och sociala utvecklingen påverkas positivt. Att barnen får lära med kroppen gör att de blir fysiskt aktiva och den upplevelsebaserade inlärningen gör också att de minns bättre (T1). Detta går i linje med Deweys begrepp learning by doing, som speglar en syn på människan som aktiv gentemot sin omvärld och där utveckling ses som en arbetsuppgift för människan (Dewey, 2004, s. 17).

Flera av forskarna betonar således vikten av att lära med kroppen och att barnen lättare minns vad de lärt sig om en upplevelse knyts till en speciell plats. T1 lyfter fram att kunskaper blir konkreta och påtagliga för barnen då flera sinnen och hela kroppen involveras i lärandet:

Genom att involvera flera sinnen och hela kroppen i lärandet blir kunskaperna konkreta och påtagliga för barnen. Om lärandet dessutom kopplas till en upplevelse tillsammans med andra i en spännande miljö antas det öka förutsättningarna för att de ska minnas vad de lärt sig – T1.

Då barnen får uppleva olika fenomen i verklighetsanknutna miljöer får de möjlighet att lära på ett helt annat sätt. Detta lärande som Dewey benämner som autentiskt ligger mycket närmare barnens erfarenhetsvärld (2004, s. 17). I det sociokulturella perspektivet betonas inte bara vikten av samspel med andra, utan även samspelet med olika miljöer (Säljö, 2020, s. 283–284). Szczepanskis och Anderssons studie visar att sinnesupplevelser i landskapet lägger grunden för platsrelaterade minnen som i sin tur kan stimulera lärandet (Szczepanski, 2015, s. 144). Att uppleva naturen med alla sinnen gör därför att barnen kan skapa en relation till utemiljön. Om barn får möjlighet att tidigt vistas i naturen är chansen större att de bär med sig denna känsla upp i vuxen ålder. Detta belyses av T2 på följande sätt:

Om barn och unga tidigt får möjlighet att känna sig hemma i naturen, desto större är chansen att de bär med sig den känslan och engagemanget upp i vuxen ålder. Men utomhuspedagogik handlar om så mycket mer än att ge kunskap om naturen. Att uppleva naturen eller skolgården med alla sinnen gör att vi skapar kontakt med och en relation till utemiljön. Det ger en minnesbank av intryck som blir grunden för känslan av naturen – T2.

T2 lyfter att utomhuspedagogik inte enbart handlar om att ge barn kunskap om naturen. Detta blir också synligt i T3 som lyfter förskolans läroplan där det står att barnen ska ges förutsättningar att ta ansvar för en hållbar utveckling och tillägna sig ett varsamt förhållningssätt till sin omgivande miljö och natur. Vidare fokuserar T3 på relationen till naturen och inte enbart kunskaper om den. T5 lyfter också att undervisning i naturen främjar samarbete. Detta samspel som sker mellan barnen kan appliceras på det sociokulturella perspektivet som framför allt lyfter fram samspelet mellan individer, men det är även viktigt att lyfta fram samspelet mellan miljö och individ (Säljö, 2020, s. 283–284). Vygotskijs teori om lärande betonar handlingsgemenskapens betydelse, att samspelet med andra och omgivningen spelar stor roll för barns lärande och utveckling (Brügge & Szczepanski, 2018, s. 77). Därför är det viktigt att uppmärksamma att lärostoff kan göras mer tillgängligt för barnen om de används i en miljö som är naturlig för dem. Detta betonas exempelvis i T3 som lyfter fram att lärande utomhus främjar den sociala utvecklingen. Flera av forskarna i texterna betonar också att ett lärande utomhus leder till bättre samarbetsförmåga (T3, T4, T5), vilken är en social aspekt inom det sociokulturella perspektivet.

I majoriteten av texterna som analyserades betonar forskarna att utomhuspedagogiken har tydliga kopplingar till barns hälsa. Att ha undervisning utomhus bidrar bland annat till färre förkylningar, minskad stress och att barns fysiska aktivitet ökar. En av texterna (T4) lyfter fram flera positiva aspekter av utomhuspedagogik:

Barn som har tillgång till en omväxlande utomhusmiljö är friskare, har färre sjukdagar, får bättre motorik, har lättare att koncentrera sig, leker mer variationsrikt, förbättrar sin kognitiva förmåga, är mindre stressade, har rikare fantasi, utvecklar sin självständighet, stimuleras till social interaktion och leker mer kreativa lekar vilket främjar både samarbetsförmåga och språkutveckling – T4.

Utomhuspedagogiken ger således goda möjligheter till att barnen får se och uppleva sammanhang. Det betonas att kunskaperna sitter om barnen får lära med alla sinnen. Leken betonas som viktig i lärandet (T5). I leken samspelar barnen med andra. De möter begrepp, färdigheter och erfarenheter som de sedan gör till sina egna, för att sedan använda dem på ett förväntat sätt (Säljö, 2019, s. 33). Om barnen får leka in begrepp kan de ha lättare att förstå samband i naturen (T5). Genom att använda sig av Deweys begrepp learning by doing kan förskolläraren ge barnen förutsättningar att hela tiden vara aktiva i sitt lärande och att koppla lärandet till autentiska situationer i så hög utsträckning det går (Säljö, 2015, s. 72).

I T3 går att läsa att utomhuspedagogik ofta bygger på en pedagogik som främjar barns inflytande och delaktighet, reflektion och kreativt skapande. Undervisning utomhus verkar fungera bättre för de barn som inte känner sig motiverade av ett traditionellt lärande inomhus. Exempelvis påtalar flera av forskarna i texterna att utomhusmiljön inbjuder till att synliggöra matematik i förskolans vardag (T1, T2, T4). T4 lyfter fram att utomhuspedagogik inte handlar om att flytta ut bord och stolar i naturen och undervisa på precis samma sätt som inomhus:

Om man ska förklara vad en kvadratmeter är, kan man gå ut och bygga en kvadratmeter och låta barnen krypa in i den. Den som ska undervisa i geometriska former kan leta sådana i naturen – T4.

Naturen i sig blir som ett klassrum som ökar variationen. Genom att flytta ut aktiviteter och undervisning får barnen använda alla sina sinnen, vilket hjälper många att hitta nya vägar till kunskap (T2). Respondenterna i Szczepanskis och Dahlgrens studie menade att möjligheterna för ett kroppsligt lärande ökar då de rumsliga begränsningarna upphör (2011, s. 37). Barn och vuxna har lättare att vända uppmärksamheten mot omgivningen om undervisningen sker utomhus. Ofta intresseras både barn och vuxna av det som händer i omgivningen och hela tiden uppstår nya situationer. Utomhus är det lätt för vuxna att ta ett steg tillbaka och barnen kan röra sig och använda sin kropp friare än inomhus.

Utomhusmiljön kan också ses som en plats där allt händer i barnens värld och denna kan fungera som ett frirum i vardagen (T6):

Inomhusmiljön består i högre grad av rum med bestämda funktioner. Vuxna har också många ambitioner kring barns vistelse inomhus med bestämda platser för vad och hur man ska göra olika saker […]. Utomhus har både barn och vuxna lättare att vända uppmärksamheten mot omgivningen. Vi blir intresserade av det som händer omkring oss och gör oss beredda på överraskningar – T6.

Citatet belyser en viktig aspekt i Szczepanskis och Dahlgrens studie, vilken lyfte fram att utomhusmiljön kan möjliggöra för ett annat socialt samspel i lärandet än inomhus (Szczepanski & Dahlgren, 2011, s. 39). Mycket av lärandet sker genom leken och socialt samspel, vilket kan kopplas till det sociokulturella perspektivet. Om barnen deltar i samtal och aktiviteter tillsammans med andra kan de ta till sig av de erfarenheter och kunskaper som andra har, både barn och vuxna (Säljö, 2019, s. 33). Detta kan kopplas till Vygotskijs begrepp den proximala utvecklingszonen där lärande och utveckling är en ständig process.

Den lärande kan ta hjälp av en vuxen eller mer kompetent kamrat för att vägledas in i hur man använder ett kulturellt redskap (Säljö, 2017, s. 260). I de fall barnen ”lånar” erfarenheter

eller kunskaper av en vuxen används begreppet scaffolding. Barnen tar till sig av nya kunskaper och kan till en början genomföra en uppgift med stöttning av en vuxen, för att sedan klara det helt på egen hand (Säljö, 2020, s. 282). Dewey betonar även vikten av autenticitet, att barn får uppleva fenomen i sitt naturliga sammanhang (2004, s. 17). T2 lyfter också att utomhuspedagogiken ska komplettera undervisning inomhus och att skapa ett lärande grundat på konkreta erfarenheter i just autentiska situationer: