Exempel på vad Sydkorea letar efter:
• Militära högteknologiska och kostnadseffektiva försvarssystem.
• Fler samarbetspartners i Europa och Asien som kan balansera det beroende som landet har i handeln med Kina.
Sydkoreas geografiska läge är inte helt problemfritt; likt nöten i en nötknäckare ligger landet inklämt mellan världens andra största ekonomi Kina och världens tredje största ekonomi Japan, och inom artilleriavstånd till huvudstaden Seoul ligger vidare landets oberäkneliga granne i norr. Spänningarna på den koreanska halvön går i vågor med mer eller mindre kortvariga perioder av intensiv oro – regimen i Pyongyang hotar till exempel nu med ett fjärde kärnvapentest.
De säkerhetspolitiska spänningarna mellan Nord- och Sydkorea brukar vanligen inte ens nämnas i översikter över affärsklimat, utbildnings- och forskningspolitik eller handel.
Detta är mycket på grund av att den spända relationen med Nordkorea, ett land som Sydkorea formellt är i ständigt krigstillstånd då inget fredsavtal undertecknats, inte
nämnvärt påverkar investeringar, forskningssamarbeten, eller ”vardagliga affärer” med och i Sydkorea. Vid en analys av de utmaningar som Sydkorea står inför under längre sikt, är det dock relevant att ta upp åtminstone vissa delar av utmaningen, särskild med bäring på innovationer, investeringsklimat och handel, runt den nationella säkerheten.
Sydkorea har alltmer blivit fångat mellan ett ekonomiskt beroende av kinesiska
exportmarknader och ett militärt beroende av USA. Detta är inget nytt, men ett dilemma som intensifierat de senaste tio åren. I takt med att Kina ökat sin regionala och globala betydelse, har sydkoreanska exportörer alltmer kopplade sig till Kinas växande ekonomi.
På två decennier har Kina klättrat till att bli den mest betydande exportmarknaden för Sydkorea. Detta har utan tvekat verkat som ett draglok för tillväxten i Sydkoreas ekonomi, men landets beslutsfattare är smärtsamt medvetna om att allt fler ägg har lagts i den kinesiska korgen och försöker löpande hitta andra handels- och samarbetspartners.
Sydkoreas försvarsutgifters andel av den totala statsbudgeten är bland de högsta i världen bland utvecklade marknadsekonomier, och ligger på 2,5–3 procent av landets BNP. Trots detta går det att argumentera för att Sydkorea underinvesterar i sitt försvar, med tanke på de utmaningar som en militär konflikt med Nordkorea skulle innebära, inklusive en ockupationsperiod och återuppbyggnadsfas. Sydkoreas militära allierade USA har under årtionden krävt att Sydkorea tar större ansvar för sitt försvar. Sydkorea är i fortsatt behov av USA för sin yttre säkerhet, vilket i sin tur skapar uppenbara spänningar med Kina.
Under senare år har flera internationella samarbeten med andra än USA (t.ex. Israel och Sverige) vad gäller att ta fram nya militära system för bland annat missilförsvar och övervakning påbörjats.
Vad en återförening av nord och syd skulle kosta vågar inte ens Sydkoreas
Återföreningsdepartement prognosticera i detalj. Flera resor på hög nivå har gjorts till Tyskland för att studera erfarenheterna från återföreningen där. I en uppskattning av departementet från 2011 räknas med mellan 2,5–8,6 biljoner kronor (371–1254 trillioner KRW) om återföreningen skulle ske innan år 2020. Finansdepartementet har angett att en sammanslagning av de båda koreanska staterna kan kosta Sydkorea upp till sju procent av BNP årligen under ett decennium, även om Sydkorea på längre sikt skulle gynnas på olika sätt såsom av billig arbetskraft och naturtillgångar.27
Som så ofta tidigare har dock Sydkorea tagit en utmaning och vänt den till en styrka.
Sydkorea har varit mån om att säkerställa att kompetens inom försvarsteknologi byggts upp i landet, bland annat genom licenstillverkning av amerikanska system, följt av egenutvecklade fristående lösningar. Sydkoreas export av försvarsmateriel uppgick under 2013 till 4,2 miljarder kronor (600 miljoner USD), en fördubbling jämfört med föregående år.28 Sydkorea prognostiseras av 2016 att generera mer intäkter från export av
försvarsmateriel inom Östasien än Kina, och har redan gått om Storbritannien, Italien och Israel gällande försäljning i regionen. Tillväxten tilltar och experter tror att Sydkoreas företag kommer att börja se sig om efter uppköpskandidater i väst inom några år. Enligt Statistics Korea, var 96 sydkoreanska företag verksamma inom försvarsindustrin 2012, en siffra som stiger till mer än 400 då dotterbolag räknas med.29 Fem av dessa företag, däribland Samsung, Korea Aerospace Industries, och LIG Nex1, fanns med bland de 100 största vapenproducerande företagen i världen enligt svenska SIPRI.30
27 Reuters 2013 Korean unification may cost South 7 percent of GDP: ministry
http://www.reuters.com/article/2013/01/01/us-korea-north-unification-idUSBRE90004F20130101
28 HIS Jane 2014 Spending spree: IHS' Second Balance of Trade Report 2014
http://www.janes.com/article/35708/spending-spree-ihs-second-balance-of-trade-report-2014
29 Defense Acquisition Program Administration Various Statistics http://www.index.go.kr/potal/main/EachDtlPageDetail.do?idx_cd=1702
30 Stockholm International Peace Research Institute The SIPRI Top 100 arms-producing and military services companies in the world excluding China, 2012 http://www.sipri.org/research/armaments/production/Top100
5 Prioriteringar för internationellt samarbete
Hur Sydkorea prioriterar internationella kontakter:
• Sydkoreas prioriteringar av internationella samarbeten präglas av pragmatism, på gränsen till opportunism.
• Prioriteringar görs antingen utifrån bedömningen att en relation direkt kan tillföra Sydkorea något, det vill säga där motparten har något unikt att erbjuda, eller att Sydkorea har goda möjligheter till försäljning.
• Åtminstone inom industriella forskningssamarbeten prioriteras bilaterala relationer ofta framför relationer med grupper av länder, till exempel EU.
• Även om EU som helhet inte ses som en primär tillväxtmarknad, är intresset stort för samarbete inom grundforskning.
En viktig inledande kommentar när det gäller Sydkoreas internationella samarbete är att det präglas av pragmatism, på gränsen till opportunism. När landet står inför ett särskilt problem, som omstrukturering av industrin, reformering av arbetsmarknadens eller utbildningssystemets villkor, eller utmaningar med ett åldrande samhälle, söker man snabbt efter internationellt goda exempel och kontakter, och intresse för ett visst land, en industri, och ett forskningsområde intensifieras snabbt.
Sydkoreas industri och statsapparat har inom många områden en djup dialog om vilka strategiska områden och prioriteringar av landets begränsade resurser som ska göras.
Kännedom om de prioriterade områdena är en bra start för att förstå prioriteringen av landets internationella kontakter och belyses i avsnitt 4.1 Nya tillväxtmotorer och ökad produktivitet. Men fram till att de potentiella tillväxtområdena tar ytterligare fart finns redan nu en stark industribas som är på jakt efter samarbeten för affärer och investeringar, tillsammans med kunder och för att forma strategiska allianser. Några av de viktigaste delarna i landets industribas är IKT- och elektronikindustrin, varvsindustrin,
fordonsindustrin, processindustrin (stål och petrokemiska produkter), försvars- och flygindustrin, och industrin knuten till livsvetenskaperna. Sektorerna kommenteras i Bilaga: Översikt av Sydkoreas exportindustriella bas. Det är stor sannolikhet att det är inom nämnda industrier som Sydkorea kommer behålla och utöka sitt intresse för innovations-, investerings- och exportfrämjande under överskådlig tid. Beroende på utmaningar och möjligheter kopplade till respektive industri kan prioriteringarna variera.
Utmaningen med att säkra landets energitillförsel, som diskuterats i föregående avsnitt, har till exempel sina egna prioriteringar där Sydkorea framgångsrikt säkrat goda relationer i Asien med bland annat Malaysia, Indonesien och Australien.
Det är lätt att underskatta Sydkoreas nära relation till USA, och att Sydkorea är mentalt närmare USA än kanske något annat asiatiskt land. Den säkerhetspolitiska aspekten spelar naturligtvis in, men relationen går djupare än så. Den visar sig till exempel via stor
mobilitet av unga koreaner, likväl som beslutsfattare från akademi och näringsliv, till USA, och förstärks av den stora andelen utlandsboende sydkoreaner särskilt på USA:s västkust.
EU, som grupp av länder ofta har ett handikapp i relationerna med Sydkorea, men det hindrar inte att vissa EU-länder lyckats bygga upp en djup relation inom många områden med Sydkorea, ofta på direkt inbjudan av Sydkoreanska aktörer.
Som tidigare nämnts finns ett ökande intresse från Sydkoreanskt håll att diversifiera sina internationella kontakter inom handel, innovationer, och investeringar, för att minska beroende av Kina. För både Sydkoreas och EUs del är därför det frihandelsavtal mellan parterna som trädde i kraft den 1 juli 2011 positivt. Det är ett av de mest omfattande frihandelsavtal som EU har förhandlat fram. När det trädde i kraft reducerades 70 procent av tullarna (86 procent av industrivarutullarna) i Sydkorea omedelbart till noll. Även de icke tariffera handelshindren kommer att börja elimineras. Avtalet är ambitiöst och långtgående och innefattar även utvidgad tjänstehandel och investeringar. Sydkorea har nu över tio frihandelsavtal där det mest omfattande är med USA. Att försöka få ihop ett trilateralt avtal mellan Kina, Japan och Sydkorea är också en ambition men territoriella konflikter mellan länderna riskerar att försvåra processen. Ett avtal med Kina ligger dock inom räckhåll före årets slut.
EU Kommissionen rapporterar en ökad export till Sydkorea med totalt 37 procent under perioden juli 2011 till juli 2012, där de numera helt tullfria produkterna stod för den största ökningen. Exporten av bränslen till Sydkorea har mer än fyrdubblats sedan avtalet trädde i kraft, och är nu jämförbar med exporten av motorfordon och elektronik. EU och Sydkorea har 2010 även slutit ett partnerskaps- och samarbetsavtal genom vilken den politiska dialogen ska stärkas, bland annat med regelbundna möten på ministernivå. Avtalet bygger vidare på det ramavtal som undertecknades 1996 mellan EU och Sydkorea i syfte att bredda och fördjupa handeln och det ekonomiska, tekniska, vetenskapliga och industriella samarbetet.
Avtalen är naturligtvis positiva och kommer säkerligen tillsammans att stimulera till ett närmare samarbete och mer omfattande samarbete mellan EU och Sydkorea. Men erfarenheterna från forskningssamarbeten har gång på gång visat på det sydkoreanska intresset för att komplettera avtalen med bilaterala landsavtal. Utländska starka
forskningsnationer som vill närma sig Sydkorea bör känna till att regeringen Park har en mycket tydligare agenda för globalisering än den tidigare regeringen, vilket bland annat resulterat i ökad finansiering av satsningar på internationella utbyten. Särskilt inom teknik och vetenskap vill regeringen genom strategiska internationella allianser konsolidera sina konkurrenskraftiga styrkeområden och förbättra de områden de är svaga inom.
I Sydkorea är det kanske mer tydligt än i andra länder att olika departement och
myndigheter inte alltid drar åt samma håll. Dels konkurrerar de om en begränsad pott med resurser, dels kan de ha olika agendor och prioriteringar. Något system för gemensam beredning av beslut finns inte. Detta gäller även för prioritering av internationella relationer. Departementet MOTIE (Ministry of Trade, Industry and, Economy) har sedan senare delen av 2000-talet på sitt bord att driva frågan om att bättre koppla upp landets industris FoU till omvärlden. MOTIEs budget som är dedikerad för att främja
internationella samarbeten har ökat stadigt de senaste fem åren och uppgår år 2014 till 397 miljoner kronor (58,8 miljarder KRW). MOTIE argumenterar för att denna budget är alltför liten, och ställer relationen att den endast utgör 4,7 procent av Sydkoreas totala FoU-utgifter. Från MOTIEs budget och interna strategidokument kan flera slutsatser dras.
En slutsats är att bilaterala samarbeten med andra länder är kraftigt prioriterade (73 procent av budget) jämfört med multilaterala samarbeten såsom EU program inklusive EUREKA, Horizon 2020 och Eurostar2 (14 procent av budget).
En annan är att MOTIE arbetar efter en sorts flexibel prioritering av 14 länder indelade i två grupper; flexibel på så sätt att den inte på något sätt är skriven i sten. Den första gruppen är länder är sådana som anses ligga före Sydkorea inom många områden och som
Sydkorea kan lära av (så kallade Technology Acquisition Countries). De nio länder som prioriterats hittills är USA, Japan, Tyskland, Frankrike, England, Kanada, Schweiz,
Nederländerna och Israel. En andra grupp länder listas som prioriterade partnerländer inom teknisk utveckling där sydkoreanska företag har god chans till teknikförsäljning (Market Access Countries). Det är länder som anses vara särskilt intressanta för sydkoreanska företag vad gäller teknikförsäljning av system som fabriker och infrastruktur. De fem prioriterade länderna i denna grupp (Market Access Countries) är Brasilien, Kina, Indien, Indonesien och Vietnam.31
Urvalet av de 14 prioriterade länderna gjordes av MOTIE efter en analys av bland annat teknisk konkurrenskraft (IMD Index), hur befintliga flöden av teknologi ser ut för landet (bl.a. technology balance of payment), marknadsstorlek, och landets nutida och framtida behov. Israel prioriteras högt då landet anses vara duktiga på att kommersialisera idéer.
Europa är fortfarande intressant vad gäller teknikhöjd med hög grad av patentering och investeringar inom grundforskning. För flera av de prioriterade länderna arbetar staten via MOTIE med att skapa samarbetsforum (t.ex. Korea German Technology Exchange Society) för industri från båda länderna att diskutera frågor som standardisering och forskningssamarbeten.
Slutligen ingår i budget även finansiering av så kallade Global Tech-kontor i utlandet vilka ska agera brygga mellan sydkoreanska företag och utländska forskningsaktörer. Global Tech-kontoren är endast ett av flera program för utlandsnärvaro som sydkoreanska
myndigheter och forskningsinstitut driver. Fysisk närvaro i prioriterade länder anses viktig, och valen av etableringsländer är i sig ett uttryck för hur man prioriterar bland länder. Idag finns fem Global Tech-kontor; två i USA (Washington, Silicon Valley), i EU (Belgien), Israel och Kina. Kontoren samlokaliseras med annan sydkoreansk utlandsverksamhet som forskningsinstitut (KITECH) eller handelskontor (KOTRA). Global Tech-kontoren är nu under en fas av förstärkning med ökade personalresurser och planerad expansion inom EU och Sydostasien via Vietnam.
Det finns två andra, delvis oberoende, globala nätverk av representationskontor som finansieras av sydkoreanska staten och är värda att nämna i sammanhanget.
Ett är Korea Innovation Centers (KIC). KIC-kontoren styrs av NRF (National Research Foundation) inom områdena vetenskap och teknik, och är inom IKT-området förstärkta av NIPA (National IT Industry Promotion Agency). Den koordinerande hemmaorganisationen för KIC ska tillhandahålla kundanpassad rådgivning, baserat på efterfrågan på
internationellt samarbete främst hos landets företag och offentliga forskningsinstitut. KIC bygger nu ut kontor utomlands (KIC-Global) för att stödja sydkoreanska företag och forskningsorgan på plats. KIC har i uppgift att introducera utlandskontoren och deras nätverk av lokala myndigheter, ambassader och potentiella partners, till de sydkoreanska klienterna. I maj 2014 fanns det fem KIC-Global kontor, belägna i Washington DC, Silicon Valley, Beijing, Moskva och Bryssel (för hela EU). Planen är att expandera antalet utlandskontor under de kommande åren.KIC kommer främst agera sluss av kontakter mellan koreanska och utländska universitet och forskningsinstitut. Det slutliga målet är att hitta nya forskningsområden som genom samarbete leder till kommersialisering.
Huvudkontoret för KIC administreras av NRF i Seoul. NRF har lokal representation i USA, Kina, Japan och Sverige. Placeringen av internationella kontor har hittills delvis skett
31 MOTIE 2014 Plans for the Development of MOTIEs International Collaborative R&D Programmes.
Strategidokument författarna mottagit vid besök på departementet.
baserat på var NRF redan har personal. Detta har lett till att de första KIC som öppnats finns i USA (Washington) och EU (Bryssel). Även i nästa expansionssteg med Ryssland (Moskva) och Kina (Peking) kommer samlokalisering med NRF-kontor kunna ske. De enda NRF kontor som inte kommer husera ett KIC blir Stockholm och Japan. Bland de nordiska länderna har NRF flera samarbetsprojekt med svenska och finska aktörer men inte med Danmark eller Norge ännu. Ytterligare expansionssteg, som dock inte är slutligt beslutat eller finansierat, är KIC i Brasilien (Sao Paolo). Motiv är att dels kunna täcka Latinamerika, dels för att få bättre kontakt med teknikföretag och forskare inom bioteknik och flygindustri i Brasilien.
Det andra globala nätverket av representationskontor är KOTRA (Korea Trade-Investment Promotion Agency), etablerat 1962 och den sydkoreanska motsvarigheten till Business Sweden. De har representation (som mest 10–15 personer per kontor) i totalt 124 kontor över hela världen, fördelade under regionala hubbar. Med 56 procent av Sydkoreas export till Kina finns en klar prioritering att öppna upp fler kontor i Kina, även i inlandet.
KOTRA beskriver den normala vägen till globalisering för att sydkoreanskt företag går via Kina, följt av någon mindre regional marknad som Vietnam, sedan USA, och sist EU. Det finns dock en klar oro för att beroendet av Kina håller på att bli för stort, och det ligger i KOTRAs uttalade strategi att diversifiera landets export. KOTRAs Stockholmskontor öppnade redan 1970, ett fåtal år efter att våra länder upprättade diplomatiska förbindelser, och ligger under den regionala hubben för Europa i Frankfurt.
KOTRA leder nu ett pilotprojekt med en ny kontorsform för utlandsrepresentation benämnt Korea Business Plaza. Det första kontoret har öppnats i Tokyo på försök, med planer till expansion till Peking, Los Angeles, Dubai, Singapore, Frankfurt, Hanoi, Hochimin City med flera. Pilotförsöket görs i samarbete med Ministry of Trade, Industry and Energy, National Tax Service, regional intresseorganisationer från Gyungsang-North Province och Gwangju City, samt EXIM Bank, National IT Industry Promotion Agency (NIPA), K-Sure (Korea Trade Insurance Corporation), och Korea Institute for the Advancement of Technology (KIAT).
Prioritering av länder för statsbesök är normalt ingen bra indikation på prioritering inom internationella relationer inom innovations-, investerings- och exportfrämjande. Val av länder för statsbesök är vanligtvis influerade av utrikespolitiska faktorer, men när statsbesök väl har beslutats kommer även främjande med på agendan. Fokus för
diskussioner vid Sydkoreas högnivåbesök utomlands kan ofta ses som opportunistiskt, då ämnen kan få hög aktualitet och utrymme relativt snabbt. Man kan beskriva prioriteringen av länder som sak- eller ämnesorienterad snarare än landsorienterad. Sydkoreas
högnivåbesök är starkt fokuserade på presidenten. Statsbesök är vanliga, och då med presidenten medföljd av ministrar. De flesta ministrar reser sällan därutöver, och i så fall nästan enbart för medverkan vid internationella ministerkonferenser.
Antalet delegationer där Sydkoreas president deltagit mellan åren 2008–2013 vittnar om ett digert reseschema. Förra presidenten Lee Myung-bak besökte Sverige år 2009, 50 år efter att diplomatiska förbindelser upprättats. Att notera är att förutom de viktigaste
samarbetspartners USA och Kina har flera länder i mellanöstern (Förenade Arabemiraten och Saudiarabien) liksom framväxande mindre ekonomier i Asien (som Mongoliet och Kazakstan) och Afrika tagit emot presidentbesök från Sydkorea. Vid en diskussion om Sydkoreas prioriteringar vid internationella kontakter är det svårt att bortse från just den relation landet byggt upp med flera länder i Mellanöstern gällande utbildningssystem, hälso- och sjukvård, transportinfrastruktur och energi inklusive kärnkraft. I de
internationella relationerna med utvecklingsländer har Sydkorea ofta använt en berättelse baserat på den egna nära nog mirakulösa ekonomiska resan efter Koreakriget. Ett flertal myndigheter och statliga forskningsinstitut, till exempel Tullverket och Korea
Development Insitute, har som del av sin verksamhet att stödja samhällsuppbyggnad genom frekventa utbyten och utbildningsinsatser. Det sker ofta i nära samarbete med statligt bistånd och privat sektor. Besöken till Japan har tidigare varit flertaliga men helt avstannat efter 2011 då politiska spänningar mellan länderna förvärrats.
6 Relationen mellan Sverige och Sydkorea
Den befintliga relationen mellan Sverige och Sydkorea inom innovations- investerings- och handelssamarbete kan ses med utgång från ettdera landet. Tonvikten i denna rapport ser på relationen från en svensk utgångspunkt eftersom det då finns mer specifik åtkomlig data än från en sydkoreansk horisont. Trots detta måste i stort beskrivningen ses som indirekt, genom handelsdata, uppgifter om forskningssamarbeten, och genom de
erfarenheter som upparbetats på plats på ambassad och Business Sweden. Några befintliga mer fullständiga kartläggningar om till exempel forskningsutbyte eller Sverigebilden i Sydkorea har inte kunnat hittas.