NJA 2005 s 462 Lundgren-domen

5.4.1 Omständigheter

Fallet Lundgren var genombrottsdomen för Europakonventionens påverkan på skadeståndsrätten i Sverige.164 Omständigheterna i målet var att en finanschef P.L. blivit åtalad för grov ekonomisk brottslighet. Det hela började när P.L. ett par dagar före jul 1991 fick en kallelse från polisen. I kallelsen angavs att han skulle komma att delges misstanke om brott. I polisförhör som kom att hållas den 29 januari 1992, delgavs P.L. misstanke om grovt bedrägeri, grovt bokföringsbrott och grovt svindleri. Förundersökningen färdigställdes den 29 mars 1993. Åtal väcktes mot P.L. den 16 juni 1995. En huvudförhandling som var utsatt till slutet av mars 1996 ställdes in på begäran av P.L., eftersom han vid den aktuella tidpunkten arbetade under sex månader i Uzbekistan. Ytterligare en huvudförhandling som planerats till augusti 1996 ställdes in. Denna gång var det åklagarmyndigheten som begärde uppskov med huvudförhandlingen. En åtalsjustering aviserades den 15 oktober 1997. Den kom till stånd i oktober året därpå. Huvudförhandling i tingsrätten (TR) hölls under fem dagar med början den 5 november 1998. Den resulterade i att åtalet mot P.L. ogillades i samtliga delar genom dom den 3 december 1998. Det frikännande domslutet överklagades inte av åklagarmyndigheten och vann laga kraft den 28 december 1998. Fallet blev således mycket utdraget och brottmålsprocessen ifrån begynnelse till friande dom tog ungefär sju år. Lundgren inkom med en stämning mot staten och yrkade att, staten dels var skadeståndsskyldig på grund av fel och försummelse i myndighetsutövning i samband med åtalet mot honom enligt 3 kap. 2 § SkL, dels att hans rätt till en domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 EKMR blivit kränkt. Således yrkade P.L. om ren förmögenhetsskadeersättning i form av inkomstförlust med tillämpning av SkL och kränkningsersättning för ideell skada med tillämpning av Europakonventionen.

5.4.2 Tingsrätten och Hovrätten

Domstolarna hade att ta ställning till om P.L. lidit någon ersättningsgill skada på grund av den långa handläggningstiden. Enligt Europakonventionen kan skadestånd utgå för både ekonomisk och ideell skada. Domstolarna resonerade även angående om ren förmögenhetsskada förelåg. För att ersättning för ren förmögenhetsskada ska utgå krävs enligt 3 kap. 2 § SkL fel eller försummelse på grund av oaktsamhet. TR ogillade yrkandet om ersättning för ren förmögenhetsskada på den grunden att det inte visats att skadan berodde på den oskäligt långa handläggningstiden utan på att P.L. överhuvudtaget blev föremål för                                                                                                                

164 _{Crafoord, Clarence (2007), Skadestånd och Europakonventionen – klarlägganden från Högsta domstolen på}

misstanke om brott. En handläggning inom skälig tid skulle ha orsakat samma skada. TR fann att P.L. inte lidit någon ekonomisk skada på grund av den oskäliga tidsutdräkten. Därför hade P.L. inte rätt till ersättning för ekonomisk skada vare sig enligt Europakonventionen eller på skadeståndsrättslig grund. Emellertid utdömdes ersättning för ideell skada enligt Europakonventionen. HovR fann att staten var skadeståndsskyldig och förpliktigade staten att erlägga ersättning för ekonomisk och ideell skada.

5.4.3 Högsta domstolen

HD konstaterade att Lundgrens enskilda rätt att få anklagelserna mot honom prövade inom skälig tid åsidosatts. Ekonomiskt och ideellt skadestånd utgick. HD konstaterade att det inte var bevisat att åklagarmyndighetens arbete i samband med brottsutredningen utgjorde fel eller försummelse i enlighet med 3 kap. 2 § SkL. Vidare fastställde HD att den enskildes rätt att få anklagelserna mot honom prövade inom skälig tid åsidosatts enligt artikel 6.1 EKMR. HD noterade att i NJA 2003 s. 217 hade kompensationen utgått som en strafflindring för den tilltalade, på det sätt som anges i 29 kap. 5 § 7 Brottsbalken (BrB). Strafflindring som kompensation var dock inte aktuell eftersom åtalet ogillades i sin helhet, således var en mer passande sanktion för konventionsbrottet skadestånd. HD tog även upp vad som händer vid konflikt mellan Europakonventionen och interna bestämmelser. Vid konflikt är praxis att de interna bestämmelserna ska ge vika.165 HD gjorde bedömningen att en förmögenhetsskada hade orsakats genom kränkningen av artikel 6.1 EKMR:

”Klart är att förmögenhetsskador som orsakats av oacceptabla dröjsmål vid behandling av ett

ärende kan vara ersättningsgilla enligt denna bestämmelse. Ett dröjsmål som är av det slaget att det innefattar en kränkning av Europakonventionens krav på prövning inom skälig tid får härvid anses vara ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara ersättningsgrundande.”166

Ersättning för ideell skada kräver enligt huvudregeln lagstöd i svensk rätt.167 _{Reglerna om} ideell skada i samband med person- eller sakskada återfinns i 2 kap. 3 § SkL. Någon sådan kränkning som kan knytas till ett brott har emellertid inte styrkts i fallet, därav följer att ersättning för ideell skada inte kan utgå med grund i SkL. Traditionellt har svensk rätt intagit en mycket restriktiv inställning till möjligheten att utdöma ett ideellt skadestånd på grund av                                                                                                                

165 _{Se RÅ 1997 ref. 6 och ref. 65.} 166 _{NJA 2005 s. 462, S. 24, 2 st.} 167 _{Se avsnitt 3.2.3.}

gärningar som innefattat en kränkning av en annans rättigheter eller intressen, för det fordras särskilt lagstöd.168 HD tillämpade istället artikel 6.1 EKMR med stöd av artikel 41 EKMR för att utge ideellt skadestånd. Domstolen tog även hänsyn till Europadomstolens praxis, trots att någon skyldighet att följa praxisen inte finns för inhemsk domstol.169 _{HD utgav ersättning för} ideell skada trots att P.L. även erhöll ersättning för ren förmögenhetsskada.