upplever att de kan diskutera utan restriktioner och för att elever ska uppleva att läraren hjälper dem vidare i deras resonemang. Förhoppningen är att eleverna med denna fråga som utgångspunkt skall samtala om de englundska punkterna och om deliberativ kommunikation, men med begrepp som eleverna har förståelse för sedan tidigare. Eleverna diskuterar ovanstående fråga, och flertalet av dem konstaterar att sådan kommunikation utmärks av att läraren lyssnar på eleverna, visar en vilja att förändras och ger utrymme för elevernas synsätt. Några av eleverna uttrycker det genom att säga att:
lärarna ska inte prägla sin egen kunskap på eleverna, så att eleverna blir som läraren. Utan hon lär dem att utveckla sitt eget individuella jag. Och då måste hon verkligen låta eleverna vara öppna och säga vad de vill.” Elev 2: ”Se dem som en resurs”
Elev 3: ”Precis. Och jag tror säkert att hon jobbar jättehårt med sina
lektionsplaneringar och så vidare. Men så jobbar hon så hårt med dem, och om det kommer någon då som säger `nä, men så är det inte` eller `jag tycker si eller så här` så är det bara, nej det är fel, och så fortsätter de på sitt eget spår. Men det är inte bra för lärarna kan ju lära sig någonting av oss också.
Elev 2: ”Precis, men det är det de inte tror.”
Utifrån ovanstående utdrag kan man anta att eleverna vet vad de eftersöker i en bra kommunikation mellan lärare och elever. De poängterar att elevernas kunskap/inlägg är av vikt och skall behandlas så av läraren (de englundska punkterna a och b), och att läraren skall se eleverna som en resurs. Det slutliga inlägget framhåller dock att så inte alltid är fallet – det för deliberativa samtal så utmärkande elementet att deltagarna lyssnar på varandra kan utifrån elevernas utsago antas vara sällan förekommande i samtalen mellan lärare och elever. Analysen av observationerna styrks av elevernas yttrande. Detta då det, i observationsmaterialet, är sporadiskt förekommande att lärare låter elevers förhållningssätt få plats- och tidsutrymme. Vanligen sker detta när det ingår i lärarens planering, men då elevernas förhållningssätt avviker från lärarens avsikter med samtalet inskränks plats- och tidsutrymmet som tillhandahålls elevernas förhållningssätt. Därefter diskuterar eleverna huruvida kommunikationen i skolan får dem att utveckla/ändra sina åsikter eller att nå konsensus (den englundska punkten c). Eleverna framhåller att den kommunikation som sker mellan elever och elever stundtals får dem att ändra sina åsikter, och en elev framhåller att: ”Jag hade min egen åsikt om si eller så, men sen när jag hörde att det andra var kanske bättre och mer, då ändrade jag kanske min åsikt” (elev 3). Den förste talaren får stöd av ytterligare en elev som säger att: ”Det är så det ska vara i skolan” (elev 5).
Dock är eleverna eniga om att en sådan åsiktsutveckling inte är lika vanlig i kommunikationen mellan elever och lärare. Det faktum att punkt c är att betrakta som sällsynt förekommande framgår även i analysen av gjorda observationer, vari försöken att uppnå kriterierna under punkt c flertalet gånger uppkommer då sådana ansatser ingår i lärarnas planering eller när deltagarna är överens redan vid samtalets början. Men det sker stundtals och eleverna exemplifierar detta genom att hänvisa till en specifik lärare.
Elev 3: ”Han försöker inte visa att det är han som är läraren, att han vet mer än oss. Han håller sig till samma nivå som oss. Han känns mer som en kompis som man har lektion med, än en lärare som man ska ha respekt
för. Han kunde lyssna på vad vi sa.”
Elev 4: ”Det tror jag är viktigt, att läraren också kan lära sig av eleverna, och att läraren kan ändra sina åsikter också.”
Eleverna samtalar även om huruvida de kan ifrågasätta undervisningens innehåll och hur den utformas (punkt d). Eleverna framhåller att lärarna ofta förväntar sig vissa svar och att detta faktum kan vara problematiskt. Det vill säga att eleverna inte vill eller stundtals vågar avvika från den struktur eller planering som läraren följer, och att eleverna därför anpassar sig. En elev (elev 4) menar att lärare kan känna sig hotade om elever avviker från planeringen. Dock skiljer sig elevernas åsikter åt på denna punkt. Elev 4 menar att ett ifrågasättande av lärare inte sker eftersom man som elev vill hålla sig väl med läraren som sedan skall sätta betyg. Då invänder en annan elev och framhåller att: ”Jo, jag tycker helt annorlunda. Jag vill provocera om jag tycker att läraren har fel” (elev 5). Emellertid framkommer det i sammanhanget att eleverna inte alltid anser att elever bör ifrågasätta läraren. I denna kontext framhåller eleverna att de tror att lärarna vet hur prov är upplagda och att lärarna därför anpassar undervisningen efter provens utformning. En elev framhåller i sammanhanget att: ”Det är läraren som ska lära oss. Då kan inte vi komma med invändningar” (elev 4).
Slutligen diskuterar eleverna huruvida de har möjlighet att deliberera utan lärarkontroll (punkt e). Det framkommer då att eleverna, genom att exemplifiera med två olika lärare, har upplevt att de har fått möjlighet att kommunicera utan att läraren sökt kontrollera eller styra kommunikationen. Dock framhåller eleverna att detta är ytterst sällsynt förekommande.
Sammanfattningsvis bör man understryka att analysen av gruppsamtalet indikerar att eleverna många gånger förväntar sig att samtalen mellan lärare och elever bör omgärdas av sådana deliberativa element som att läraren lyssnar på eleverna, visar en vilja att förändras och ger utrymme för elevernas synsätt.
Då eleverna diskuterar detta framkommer att lärare tenderar att bortse från det faktum att elevernas förhållningssätt är att betrakta som en resurs för undervisningen, och att eleverna upplever att deras förhållningssätt förbigås till förmån för lärares planeringar och/eller egna förhållningssätt.
Ävenledes då undervisningens innehåll och form upptar gruppsamtalet framhåller samtalsdeltagarna att den övergripande strukturen och lärares förväntade svar kan föranleda att elever anpassar sina förhållningssätt till vad som av läraren fordras. Dock bör detta kontrasteras mot att eleverna inte alltid menar att de skall eller bör ifrågasätta
undervisningen eller dess form – detta då de framhåller att läraren är ett slags auktoritet gällande undervisningen och således bättre känner till undervisningens innehåll och syfte.