Olika syn på delaktighet och inflytande inom personalgrupperna

Pedagogerna på Jordgubbens förskola är alla medvetna om att de ofta ser olika på delaktighet och inflytande. De arbetar i ett stort arbetslag på sex personer och upplever att de inte alltid är samsynta i hur det ser ut i praktiken. De uttrycker att de är väldigt olika med vad de tillåter och inte tillåter, de tycker att de resonerar lika men alla har olika erfarenheter som gör att i praktiken blir det olika till slut. En av pedagogerna säger:

När det diskuteras kring begreppen finns en samsynthet men när vi tittar på detaljerna så skiljer vi oss åt. Ibland är jag mer tillåtande, ibland är någon annan det. Vi hinner inte diskutera det. Ibland vet jag inte fullt ut vad den andre kollegan tycker!

Pedagogiska diskussioner sker i huset, men mest i det egna arbetslaget. Oftast finns det tyvärr inte tillräckligt med tid till dessa diskussioner. De sker mest när verksamhetsmålen för läsåret sätts och när utvärderingen av verksamheten sker men inte så ofta som det borde göras, anser en av de yngre pedagogerna. På Smultronets förskola, där personalen består av tre pedagoger, känner de alla att de har arbetat och fortfarande arbetar mycket med begreppen. De tror att de har en gemensam syn och arbetar efter samma principer. Framförallt under det senaste

halvåret har de pratat om det i rutinsituationerna. De uttrycker det så här:

Jag tycker att vi alla har samma syn, hur vi vill göra och hur vi vill låta barnen komma till tals. Förskolan är ju deras arbetsplats. Vi behöver inte vara så strikta med våra planeringar.

Om man ska gå in på detaljer så tycker vi olika ibland men i det stora hela tycker vi att vi ska lyssna på barnen, vad de vill göra och sedan utveckla verksamheten efter det. Inte bestämma för mycket aktiviteter.

Om jag ser Ingela eller Boel göra någonting där jag tycker att nu får vi nog lyssna mer på vad Hampus vill och så kan vi ta upp det till diskussion.

36

Alla tre pedagoger känner att de borde prata mer om inflytande och delaktighet och att det är viktigt att alla får säga sin åsikt och förmedla sina tankar. Vissa frågeställningarhar tagits upp på både avdelningsmöten och arbetsträffar och uttrycks så här:

Vi hade behövt prata mer om det i hela huset. Våra möten går ibland ut på att få datum på saker som vi lika gärna kan läsa på ett papper. Jag skulle önska att vi fick mer tid till pedagogiska diskussioner. Det skulle förbättra mitt arbete med barnen.

Pedagogerna på båda förskolorna uttrycker att de saknar tillräckligt med tid till att utvärdera vissa händelser och situationer i verksamheten. De är också medvetna om att de har olika synsätt men att det också skulle kunna tillföra kunskap till verksamheten om de fick mer tid att prata sig samman. Arnér menar också ”att reflektion och analys av arbetet i förskolan ständigt behöver hållas levande. Detta för att utveckla arbetssätt och medvetenhet om vad de vuxnas möten med barn kan betyda” (Arnér, 2009:49).

På båda förskolorna upplever pedagogerna att det finns svårigheter med att arbeta med delaktighet och inflytande. Det är lätt att orden misstolkas och att de översätts till att bara få bestämma och få som man vill. De utrycker även att det blir de barn som hörs och syns mest som får vara med och påverka mest. En pedagog på Jordgubben uttrycker:

Alla röster måste få höras även de tysta barnen. Det gäller även oss vuxna. Det finns de som är tysta av sig men som har jättemycket att säga.

En pedagog på Smultronet säger:

Barn är också människor med rätt att tycka till. Vi behöver lyssna på dem precis som de behöver lyssna på oss.

Ovanstående är förenligt med Barnkonventionen, som i artikel 2 säger att barn har lika värde och samma rättigheter. I artikel 3 förklaras att det är till barnens bästa som behov ska

tillgodoses och artikel 12 handlar om att barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade. Detta gäller för alla instutitioner i samhället och därför kan det diskuteras i

förskolan om hur barnen ges lika värde, om det är deras bästa som sätts i fokus och hur de blir lyssnade på.

37

Personalen på båda förskolorna uttrycker att det kan upplevas somtidskrävande att tillgodose alla barnens behov. Ibland när pedagogerna säger till att det är dags att städa undan för att de ska äta har barnen precis kommit igång med en kreativ lek. Städerskan kommer dagligen och då är det dags att underlätta för hennes städning genom att plocka upp allt från golvet och ställa stolarna på bordet. Detta sker antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Ibland kommer inte personalen ihåg schemat, vilket gör att de låter barnen komma igång med lekar som snart måste avbrytas. Samtidigt ses städerskans arbete med respekt och barnen vande sig vid avbrotten som de ofta inte protesterade emot. Barnen underordnar sig den vuxne som står för trygghet och stabilitet (Arnér & Tellgren, 2009:83). Barnen har små möjligheter att själva skapa utrymme för egna initiativ beroende på en stark rutinisering och pedagogkontroll. Pedagoger har inte bara den fysiska storleken och styrkan, han eller hon har även kunskap och erfarenhet som en formell makt (Näsman, 1995:280). En pedagog på Smultronet säger:

Ibland har de velat hämta vatten till uteleken. Efter en stund är golvet ganska så blött i

badrummet och då känns det stressigt när det är dags att gå in och byta blöjor före mellanmålet när det krävs att torka upp först. Å andra sidan behöver vi ju inte stressa. Vi har ju hela dagen på oss. Blir maten kall får vi äta den något kallare.

Genom att välja det relationella perspektivet ser pedagogen till situationen och till vad just det barnet har för intresse. Olika barn har olika bakgrund och olika behov. Genom att välja ett barnperspektiv kan den vuxne påverka möjligheterna till att gynna interaktionen mellan barn och vuxna (Arnér, 2009:29). Johannesen och Sandvik resonerar om att det är pedagogernas föreställningar om vad de yngsta barnen kan bli, som gör att den pedagogiska blicken öppnas för de yngsta barnens delaktighet och inflytande. Om det finns tvivel om vad som är det rätta, vilken pedagogik eller förskola som skulle vara den rätta för barnet, då finns det ett

erkännande i att vi aldrig kan vara helt säkra på vad det är utan att vi måste arbeta med det. Detta skulle öppna upp för möjligheterna att tillgodose barnens behov och öppna upp för flera perspektiv (Johannesen & Sandvik, 2009:69).