Olika tilltalsnamn

Observationerna visar att pedagogerna i deras kommunikation oftast benämner alla barnen utifrån deras namn, både vid frågor och svar. Men observationerna visar

skillnader i bemötandet av pojkar och flickor i förhållande till hur pedagogerna tilltalar barnen. Pedagogerna talar flera gånger till flickorna genom att använda olika

tilltalsnamn, vilket händer till pojkarna i liten utsträckning. Det förekommer också att pedagogerna benämner vilken könstillhörighet flickorna har, men inte pojkarna. Tilltalsnamn som förekommer i observationerna är ”Hönapöna”, ”Herrskapet” och ”Vännen. ”Vännen” är det vanligaste tilltalsnamnet som pedagogerna använder till flickorna.

Exempel 15:

Barnen har precis ätit färdigt och pedagogerna uppmuntrar alla barnen att duka undan efter sig. En flicka går och ska tvätta händerna utan att ha dukat undan efter sig. Maria säger till flickan ”Du min vän”, och säger åt flickan att duka undan efter sig först. När flickan har dukat färdigt efter sig säger Maria ”Så vännen”, och säger till flickan att de ska tvätta händerna samtidigt som hon tar flickan nu ska vi i handen och går mot toaletten.

I exempel 15 synliggörs det att pedagogen uppmuntrar alla barnen att duka undan efter sig, varpå en flicka försöker gå och tvätta händerna direkt. I

kommunikationen kallar pedagogen flickan för ”vän” och ”vännen”, dels som en tillsägelse för att flickan ska duka av efter sig men även som en bekräftelse när flickan är färdig.

Exempel 16:

Sanna sitter på frukosten och de flesta barnen har ätit färdigt. Det sitter några få barn kvar vid bordet, varav en flicka sitter jämte Sanna och har inte ätit så mycket. Flickan puttar från sig sitt knäckebröd. Sanna kallar flickan för ”hönapöna” och frågar om hon inte kan äta upp sitt knäckebröd själv.

Exempel 16 visar att en flicka inte vill äta upp sitt knäckebröd. När pedagogen frågar om flickan inte kan äta sitt knäckebröd själv, kallar pedagogen flickan för ”hönapöna”.

Att pedagogerna i exempel 15 och 16 använder olika tilltalsnamn till flickorna, främst ”vän”, skulle utifrån ett normkritiskt perspektiv (Engdahl & Ärlemalm-Hagsér, 2015) kunna tolkas som att pedagogerna har en föreställning om att flickor är mer sociala och vänskapliga än pojkar. Således kan det tolkas som att pedagogerna bemöter pojkar och flickor olika i förhållande till tilltalsnamn, eftersom flickor får fler tilltalsnamn.

Meland och Kaltvedt (2017) framhäver att snällhet och söthet ofta kommuniceras till flickor. Utifrån ett synsätt att snällhet sammankopplas med vänskap, kan denna studies resultat speglas i tidigare forskning eftersom flickorna får olika tilltalsnamn. Detta kan möjligtvis bero på personlighetsdrag hos pedagogerna men kan också bero på att de undersökts under olika kontexter och förutsättningar; pedagogerna i denna studie är medvetna om att de observeras och kan därför ändra sitt agerande därefter.

6.4.3 Vänta

Observationerna visar att pedagogerna i större utsträckning benämner att pojkarna ska vänta, oavsett om det handlar om att vänta på mat eller få hjälp. Flickorna får också vänta i olika situationer, men pedagogerna uttrycker inte ordagrant att flickorna behöver vänta.

Exempel 17:

Sanna frågar en flicka vad hon vill ha att äta och dricka. En annan flicka säger att hon vill ha mjölk två gånger. Sanna svarar att flickan ska vara lugn. Hon frågar den första flickan återigen vad hon vill ha att äta och dricka, och börjar ordna det flickan vill ha. En pojke börjar säga att han vill ha en macka, och Sanna svarar att han måste vänta tills hon hjälpt färdigt de andra barnen.

Exempel 17 visar att pedagogen frågar en flicka vad hon vill äta och dricka, men avbryts först av en annan flicka som vill ha mjölk. Pedagogen ber flickan att vara lugn samtidigt som hon återigen frågar vad den första flickan vill ha. Då avbryts pedagogen av en pojke som vill ha en macka, och pedagogen ber pojken att vänta. Pedagogen kommunicerar således att både pojken och flickan behöver vänta på sin tur men i olika ord; till flickan använder pedagogen ordet ”lugn” och till pojken ”vänta”.

Exempel 18:

Pernilla sitter vid matbordet med flera barn. Barnen har fått en omgång med mat, och några barn vill ha. En flicka frågar om hon kan få mer knäckebröd, och Pernilla börjar ordna

knäckebrödet till henne. Kort därefter frågar en pojke upprepande om han kan få en macka. Pernilla säger åt pojken att hon redan hjälper en flicka, så att han får vänta på sin tur.

I exempel 18 synliggörs det att en pojke säger att han vill ha en smörgås samtidigt som pedagogen hjälper en annan flicka. Pedagogen säger att hon redan hjälper någon annan och ber pojken att vänta på sin tur.

Exempel 19:

En flicka vid matbordet har tagit med sina vantar som hon sitter på. Hon tar upp vantarna och vill visa de andra barnen, och flickan säger att vantarna ska föreställa hennes mamma och pappa. Sanna säger åt flickan att inte visa vantarna under tiden de äter, utan hon får göra det efter de ätit färdigt.

Exempel 19 skildrar att en flicka vill visa sina vantar för de andra barnen vid matbordet. Pedagogen säger att flickan inte ska göra det när de äter, utan senare. Pedagogen vill alltså att flickan ska vänta med att visa vantarna, men säger det inte uttryckligen.

Utifrån ett normkritiskt perspektiv (Engdahl & Ärlemalm-Hagsér, 2015) kan de tre exemplen ovan möjligtvis tolkas som att pedagogernas kommunikation är olika i förhållande till pojkar och flickor, eftersom pedagogerna uttryckligen ber pojkar att vänta, men inte flickor. Att pojkarna ombeds att vänta i större utsträckning än flickor skulle kunna tolkas utifrån att pedagogerna har en könsstereotypisk föreställning om att pojkar har svårt att vänta, därmed måste väntandet förtydligas för pojkar. Att flickorna sällan ombeds att vänta uttryckligen skulle kunna tolkas som att pedagogerna har en föreställning om att flickor kan vänta och därför behöver pedagogerna inte uttryckligen förklara det för flickorna.

Utifrån studiens definition av samtalsinnehåll, kan den förväntade och kommunicerade egenskapen ”vänta” skildras i Eidevald (2009) avhandling, som beskriver att pedagoger ofta har en föreställning om att pojkar är otåliga och har svårigheter att vänta, därför brukar pedagoger ta pojkar först i turordningen så att de slipper vänta. Även Hellman (2010) förklarar att pedagoger förknippar otålighet med pojkar. I denna studie

synliggörs det att pedagogerna uttalar ordagrant att pojkarna behöver vänta i större utsträckning än till flickor. Detta kan bero på slumpmässiga händelser eller för att pedagogerna har olika mycket erfarenheter och kunskaper.