Olika uppfattningar om good enough

Våra informanter berättar att uppfattningen av vad good enough föräldraförmåga innebär kan skilja sig åt från person till person. Att upplevelsen av vad good enough innebär kan variera upplever inte alla av informanterna som ett problem i arbetet, då de anser att det på arbetsplatserna ges utrymme att diskutera de olika ärenden som arbetas med. Då lyfts flera olika aspekter av en specifik förälders förmåga, där några i personalgruppen kan uppleva att föräldern är good enough, medan andra upplever att samma förälder brister. I våra intervjuer framkommer det att diskussioner och reflektionstid kollegor emellan är viktigt och uppskattat, just för att kunna ta del av olika perspektiv av upplevelsen av good enough. Det verkar dock finnas en skillnad på detta beroende på arbetsplats, utifrån det våra informanter berättar. Det verkar ges mer tid för teamwork och reflektionstid

kollegor emellan på de utrednings-och behandlingsinstitutioner våra informanter kommer ifrån, än vad det gör på socialtjänsten. Detta lyfts dels av de informanter som själva arbetar som utredare på socialtjänsten, men även av dem som inte arbetar där men som ändå har en uppfattning om hur arbetet på socialtjänsten går till. Samtliga informanter som arbetar i institutionsmiljö är överens om att de skillnader som finns bland personalgruppen gällande uppfattningen av good enough inte är något problematiskt just för att de arbetar så mycket i grupp. Sandra berättar att de på hennes arbetsplats har många olika forum där de

diskuterar om dels vad som är good enough generellt, och även där de diskuterar de aktuella familjerna de arbetar med. Hon upplever att det där kan komma fram många olika åsikter och att uppfattningen om den specifika föräldern når upp till good enough kan variera, men att de ändå brukar kunna mötas på mitten och samsas i sina åsikter:

Vi pratar ju hela tiden om vad som är good enough. Och ibland så skiljer det sig åt faktiskt, men vi brukar ändå kunna samsas om någonting. Så vi brukar kunna komma fram gemensamt till vad som är good enough för just det här barnet, även om vi kanske har olika åsikter från början.

Eva håller med om att uppfattningen av vad good enough är kan skilja sig åt inom personalgruppen, men menar att hon tycker det är något positivt. Eva lyfter perspektivet att det är viktigt att personalgruppen tycker olika, och att det istället skulle bli problematiskt om alla var för lika i sina uppfattningar. Hon förklarar det så här:

Jag tänker att det är viktigt att det skiljer sig, om vi är för likriktade så blir det lite farligt tycker jag. Jag tror det är vår styrka i vår arbetsgrupp att vi alla har lite såhär olika

synvinklar [...] Varje familj är unik och det betyder att det måste vara en individuell tanke kring varje good enough, ingen passar in i någon särskild mall. Om alla skulle tycka likadant då blir det farligt nära en mall och så kan det inte vara. Nej jag hade nog känt det obekvämt om alla tyckte lika, det är vår styrka som arbetsgrupp att vi kompletterar varandra.

Svensk lagstiftning inom området barn som far illa innehåller många gånger vaga och diffusa formuleringar (Sundell & Egelund 2000). Även definitioner av begreppet good enough är många gånger diffusa, vilket öppnar upp för egna tolkningar. Innebörden av begreppet ligger därför många gånger i den enskilde socialarbetarens uppfattning, vilket skulle kunna innebära att bedömningen av en förälders förmåga varierar från professionell till professionell (Choate &

Engstrom 2014). Om detta är problematiskt eller inte verkar enligt våra informanter bero på om man arbetar i grupp eller om man är mer ensam i sitt arbete. Så länge det ges utrymme för diskussion och reflektion kring vad good enough är, där man som professionell kan ta del av andras perspektiv, behöver det inte vara ett problem. Sandra uttrycker det så här:

Just här på vår arbetsplats så jobbar vi så pass mycket i grupp. Och här tänker jag att vi gör inga förhastade beslut eller drar förhastade slutsatser, utan allt här stöts och blöts, i

kollegiegruppen, med vår psykolog, med vår handledare, så jag känner att våra beslut är välgrundade.

Sandra fortsätter berätta om vikten av att låta bedömningen ta lång tid och vända och vrida på alla perspektiv, och reflekterar dessutom över att den processen kan se olika ut beroende på verksamhet:

Sen vet jag att det kanske finns andra verksamheter, dom som inte har lika mycket tid. För vi lägger väldigt mycket tid på det här, så att utifrån vår verksamhet så är inte olika uppfattningar om good enough problematiskt. Sen tänker jag att det kan vara viss skillnad inom utredning och behandling. Inom utredning kanske man inte har lika mycket tid att ta ett beslut, och där har man ofta mer lagstiftning som man måste luta sig på.

Även Eva lyfter de skillnader som kan finnas mellan arbetsplatser, och menar att man arbetar mer ensam som utredare på socialtjänsten. Hon menar vidare att skilda uppfattningar av good enough kan bli problematiskt just om man arbetar mer ensam och också ska ta beslut ensam:

Shit vilken makt man har då och vilket ansvar. Jag tänker att som socialsekreterare har man sin tvåa och sen går man till sin chef men det är mycket mer ensamt. Så för mig är det väldigt tryggt att ha hela gruppen med.

Amanda, som arbetar som socialsekreterare, bekräftar att arbetet där inte ger utrymme för lika många kollegors perspektiv och reflektioner. Hon betonar att utredningarna ofta ser likadana ut då de är så pass standardiserade och utgår från BBIC, men lyfter ändå att det är chefen som har sista ordet. När vi frågar henne om uppfattningarna av innebörden av good enough kan skilja sig åt på hennes arbetsplats svarar hon så här:

Den är lite svår att svara på för vi tar ju alla beslut via chefen, så på något sätt blir det ändå hon som har det sista ordet, så jag tycker det speglas mycket mer på henne.

Elin håller med om att det är viktigt att ta hjälp av sina kollegor och tillsammans reflektera över olika infallsvinklar och perspektiv. Däremot upplever hon att det inte alltid finns tid för det på hennes arbete, och att detta skulle kunna leda till problem:

Det kan leda till att man gör förhastade bedömningar om man inte använder sig av sin arbetsgrupp och arbetsledare i

resonemanget, det kan leda till att man missar väsentliga saker.

Choate och Engstrom (2014) menar att på grund utav att begreppet good enough är så pass diffust, kan bedömningen av en förälders förmåga variera från

professionell till professionell och att detta skulle kunna bli

problematiskt. Utifrån det våra informanter berättar tycks den eventuella problematik gällande vaga formuleringar i lagstiftning och diffusa begrepp vi tidigare diskuterat ha att göra med hur mycket utrymme som ges åt att lyfta olika kollegors uppfattningar och perspektiv. Så länge man som yrkesverksam är

medveten om att vi alla har olika uppfattningar av vad en good enough förälder är, och att detta kan diskuteras på arbetsplatsen, behöver det inte innebära ett

problem. Det kan snarare vara en tillgång att komplettera varandra med olika perspektiv, som Eva uttrycker. På arbetsplatser där det inte finns tid för de här reflektionerna och diskussionerna skulle det istället kunna innebära ett problem. Att vara mer ensam i sitt arbete, och inte ha användning för arbetsgruppens olika resonemang och perspektiv kan, som ovan beskrivits, leda till förhastade

bedömningar där väsentliga bitar missas.

5.3.1 Orsaker till olika uppfattningar om good enough

Våra informanter berättar att det kan finnas olika orsaker som bidrar till att det finns olika uppfattningar om vad good enough föräldraförmåga innebär. Elin menar på att det kan ha att göra med faktorer som egna livserfarenheter, ens egen uppväxt samt att man som utredare inte är någon maskin utan en människa som har en egen känslomässig svär, och den kan antingen medvetet eller omedveten påverka bedömningen av vad good enough innebär. Utifrån detta poängterar Elin vikten av att diskutera och resonera med sin arbetsgrupp om olika känslor som väcks för att på så sätt kunna göra en så objektiv och korrekt bedömning som möjligt.

Även Diana menar att det har att göra med egna värderingar, egna erfarenheter och ens egen uppväxt, men trycker på att ens egna åsikter och värderingar inte får synas i journalen och bedömningen om vad good enough föräldraskap innebär utan den ska vara så objektiv som möjligt:

Det gäller ju att när man journalför, att man tar bort sina värderingar och försöker vara så objektiv som möjligt och ge konkreta exempel [...] Jag skriver aldrig att någonting ÄR på ett visst sätt, utan jag skriver alltid att det är min upplevelse att det är så.

Diana berättar vidare att egna åsikter är något som de i hennes arbetsgrupp pratar mycket om och att det är hjälpsamt för att öppna upp för nya perspektiv:

Varje vecka har vi konferenser där vi får prata, och där märker man att många tycker olika och har olika åsikter. Men då påminns man också om att min upplevelse eller åsikt inte behöver vara den sanna, och att man måste vara objektiv i sin journalföring.

Sandra instämmer med Elin och Diana om att de olika uppfattningarna kan grunda sig i ens egna erfarenheter och uppväxt, men menar också på att det även kan ha att göra med att man som professionell kan lägga olika vikt vid olika delar av BBIC:

Vissa kanske tycker att grundläggande behov, mat och tak över huvudet är viktigare, andra tycker att känslomässig och

beteendemässig utveckling är viktigare, några kanske tycker att utbildning är viktigare, man har lite olika erfarenheter och egenskaper med sig som gör att man tycker vissa saker är viktigare än andra.

Sandra uttrycker dessutom att innebörden av good enough är något som förändras över tid, och att det är något man måste ha i åtanke. Vi har i tidigare kapitel

beskrivit hur ett föräldraskap kan ses som en social konstruktion, och att

innebörden av ett föräldraskap är ett socialt och kulturellt fenomen (Körner 2005). Definitionen av vad ett föräldraskap är kan därför variera mellan kulturer, olika samhällen och dessutom över tid (Sundell & Egelund 2000), vilket här styrks av det Sandra berättar. Hon uttrycker just att innebörden och uppfattningen av vad ett föräldraskap är, är något som förändras över tid vilket också innebär att konceptet good enough förändras över tid. Även Eva håller med om detta och menar att tidsaspekten är något man måste vara ödmjuk inför för att inte hålla kvar i sina åsikter:

Vi får lära oss nya saker. Det jag tycker är good enough idag kan inte jag veta hur det är om tio år, då kanske det finns ett annat good enough. Jag tänker hur var det för tio år sen, det good enough som fanns då, så det gäller att vara ödmjuk för det också. Så vi måste vara förändringsbenägna och flexibla och hela tiden ta in nytt.

Utifrån det våra informanter berättar går det att konstatera att det finns olika orsaker till att man kan ha olika uppfattningar om vad good enough

föräldraförmåga innebär. Det kan bero på faktorer som egna erfarenheter och värderingar, vad man själv växte upp med samt att konceptet good enough föräldraförmåga förändras över tid. Detta styrks av det Körner (2005) beskriver om att innebörden av ett föräldraskap är ett socialt och kulturellt konstruerat fenomen, och dessutom av Sundells och Egelunds (2000) samt förklaring av att vad som anses vara bra eller bristande föräldraförmåga är något som varierar mellan olika samhällen, mellan olika kulturer och över tid. Våra informanter berättar att oavsett om man har olika åsikter baserat på olika erfarenheter, värderingar eller uppväxter så är det viktigaste att man tillsammans i

arbetsgruppen diskuterar, resonerar och kommer fram till vad som gäller för varje familj för att på så sätt kunna göra en så objektiv och korrekt bedömning som möjligt.

5.3.2 Skillnader mellan mamma och pappa

Våra informanter lyfter att det ibland kan finnas olika uppfattningar av good enough föräldraförmåga beroende på om det är en mamma eller pappa som är under utredning eller behandling. Däremot framkommer att det trots detta inte görs någon skillnad baserat på kön i den slutgiltiga bedömningen. Informanterna reflekterar över att de upplever att det ibland kan finnas högre krav på mammor än på pappor, och att det även här är viktigt med självreflektion och att diskutera med personalgruppen om detta för att inte göra någon skillnad på kön i bedömningar. Viktoria berättar att hon generellt tror att det kan ställas olika krav på mammor och pappor och att detta baseras på en generaliserande bild om hur mammor och pappor är med sitt barn:

Jag kan tänka mig att det kanske finns lite högre krav på mammor. Omsorgen, kärleken, allting ska bara funka, det har alltid varit en sån bild tänker jag. Och sen kommer pappan som kanske är lite mer kantig, jag säger inte att där inte är kärlek men det blir lite kantigare. Jag har ibland reagerat ganska starkt när det har varit det här fysiska och känslomässiga avståndet mellan mamma och barn. Men jag vet inte, jag kan

inte komma ihåg att jag har pratat så om en pappa, jag kan tänka att det blir lite annorlunda.

Viktoria fortsätter att berätta att hon tror att det har att göra med vilka roller män och kvinnor har i samhället och att det påverkar hur man ser på mamman och pappan i förhållande till föräldraskapet, och att det är viktigt att vara medveten om att man kan påverkas av samhälleliga normer och värderingar:

Bara ta en sån grej att man är ute på stan och så ser man en pappa med en barnvagn och så blir man lite så att “åh snutte, han är hemma med sitt barn, åh gulligt”, men aldrig tänker jag så om det kommer en kvinna gående med barnvagn. Och då tänker jag att man bara behöver vara medveten om att man har sånna tankar ibland, att de bilderna som finns eller har funnits kan påverka oss, vi är inte mer än människor liksom.

Föräldraskap och föräldraförmåga kan ses som en social konstruktion, som ett fenomen som konstruerats i komplexa sociala och kulturella processer. Utifrån det Viktoria berättar kan vi även se roller som mamma och pappa som socialt

konstruerade. Körner (2005) beskriver att eftersom föräldraskapet är ett socialt och kulturbaserat fenomen finns det också olika förväntningar på hur en förälder förväntas bete sig beroende på de värderingar som finns i den kulturella och sociala kontext man befinner sig i, vilket bekräftas av det Viktoria berättar ovan. Utifrån Körners (2005) beskrivning av ett föräldraskap som en social

konstruktion, i kombination med vad våra informanter berättar, kan vi konstatera att mammor och pappor kan ha olika krav och olika förväntningar på sig i sina roller som förälder, och att detta beror på att innebörden av “mamma” och

innebörden av “pappa” har präglats av de normer och värderingar som finns inom en viss kultur eller i en viss social kontext.

Viktoria menar vidare att de skillnader som kan finnas mellan könen i slutändan ändå inte är något som tas med i bedömningen eftersom det är barnet som är prio ett, men att det är viktigt att man är medveten om att dessa skillnader kan finnas. Elin delar Viktorias tankar om de skillnader som kan finnas mellan mammor och pappor och säger att det är viktigt att vara medvetna om att det finns olika

uppfattningar om mammor och pappor relaterat till föräldraförmåga. Hon trycker på att det är viktigt att utredarna ska försöka hålla sig till att utgå ifrån barnets behov i förhållande till ett föräldraskap och inte till ett kön. Även Diana

konstaterar att hon ibland kan uppleva vissa skillnader i vad som förväntas av en mamma respektive en pappa, men uttrycker att om man har barnet i fokus ska det egentligen inte gå att ställa olika krav baserat på kön:

Vi följer BBIC, och det handlar om barnets behov, så det ska ju inte gå att göra skillnad på mamma och pappa, för vi utgår ju från vad barnet behöver, och där är det förälder som förälder, oavsett mamma eller pappa. För vi kollar ju på

föräldraförmåga, och en förälder är en förälder oavsett kön.

Utifrån ovanstående citat kan vi återigen konstatera att BBIC är en väl fungerande och evidensbaserad metod som skapar struktur och rättvisa i arbetets process (Socialstyrelsen 2018).

Sandra kopplar också de skillnader som kan finnas till de könsuppfattningar som generellt finns i samhället, och att det kan bidra till olika krav på mammor och pappor. Sandra menar dock att det fanns större skillnader i hur good enough upplevdes i förhållande till en mamma eller pappa förr, men att det nu blivit mer jämlikt. Hon menar att detta beror på att det nu finns en högre medvetenhet om att kraven tidigare inte varit helt jämlika:

Jag tänker att det har nog blivit mindre skillnader på mamma och pappa. Men när jag började jobba här för 12 år sedan så tänkte jag nog att vi har lägre krav på papporna. Att det är lättare för dom att vara good enough än vad det är för mammorna, att mamman ska vara lite bättre helt enkelt. Men jag tycker nog att vi har en högre medvetenhet om det nu, och att vi har ökat våra krav på papporna.

Ovanstående citat är relaterbart till det Choate och Engstrom (2014) beskriver gällande att uppfattningen av good enough föräldraförmåga är något som förändras över tid. Utifrån det Sandra berättar kan vi dessutom se att

uppfattningen av en good enough mamma och en good enough pappa är något som förändras över tid. Även Eva håller med om att de skillnader som kan finnas mellan en mamma och pappa har blivit mindre med tiden, och att det inte längre är ett lika stort problem:

Vi har jobbat jättemycket med det, förr var det ett jätteproblem. Men jag tycker vi är bättre på att inte ställa olika krav eller förväntningar beroende på om det är en man eller kvinna längre.

Vidare berättar Eva att upplevelsen av vad good enough innebar kunde skilja sig åt då det ibland ställdes högre krav på mammorna, men menar att

könsskillnaderna även kunde vara till nackdel för papporna i vissa fall. Eva berättar om ärenden där man satsat väldigt mycket på modern trots att det fanns allvarliga brister, men inte gett pappan en chans att vara lika delaktig för att göra det så bra som möjligt för barnet:

[...] pappan till barnet har inte fått vara med alls, men mamman har inte haft förmågan. Och så har soc satsat på mammorna för det är ju det att moderskapet är det heligaste av allt, och så håller man mamman under armarna. Men var finns papporna? De ges inte alltid samma chans och stöd, och det är jättejobbigt tycker jag.

Informanterna uttrycker att de skillnader som kan finnas beroende på kön många gånger är baserat på kultur. Amanda beskriver att hon inte upplever att det görs olika bedömningar beroende på kön, däremot säger hon att hon tror att när det ställs olika krav på mammor och pappor är det baserat på kultur:

Det skulle vara om man möter exempel invandrade familjer där det finns en annan kultur. För man kan inte gå in och mixtra med deras struktur, hur dom vill ha det, för där är det ofta att mamman tar ett större ansvar, mamman tar hela

sett i många fall, och då säger inte vi att du som pappa måste gå in och göra mer, samtidigt som vi också utreder pappan och