Olika utgångspunkter i jämställdhetsarbetet

Förskola och skola är två av de arenor på vilka barn och elever tillgodogör sig kunskaper och formar attityder till teknik (Berner, 2003b). Utifrån detta har förväntningarna på dessa instanser att bryta stereotypa könsmönster varit höga, det har dock visat sig att både förskola och skola löper risken att förstärka dessa könsmönster (Berner, 2003b; Salminen-Karlsson, 2003; SOU 2006:75). I förskolan sker formandet av könsmönster bland an- nat genom verksamhetens ramar och innehåll, genom persona- lens förhållningssätt, samt det material som finns tillgängligt för barnen (SOU 2006:75). Pedagogerna spelar en central roll för barnens förståelse av vad som av samhället anses vara lämpligt beteende för flickor respektive pojkar (Crisp & Hiller, 2011; Oskamp, Kaufman & Wolterbeek, 1996), vilket kan ske genom pedagogernas bemötande av barnen och hur de planerar aktivite- terna utifrån innehåll och material. Ärlemalm-Hagsér och Pram- ling Samuelsson (2009) menar att alla barn och alla pedagoger i förskolan är aktörer i formerandet av verksamhetens genusstruk- turer och sammanfattar sina resultat med att förskolans vardag fungerar både bevarande och utmanande för rådande genus- strukturer.

Berner (2003b) menar att utbildningsväsendet ofta ses både som ett hinder och en lösning. Samtidigt som forskning har visat att barn och elever socialiseras in i roller i enlighet med samhällets stereotypa könsmönster så anses den också vara en effektiv arena för att utmana just dessa mönster. Frågan är dock hur bra skolan som institution verkligen är på att utmana och förändra indivi- ders föreställningar om genus. Exempelvis menar Kimmel (2000) att elever i skolan ”könas” både genom den synliga läro- planen (styrdokument, läromedel, och så vidare.) och den dolda läroplanen (interaktionen med andra elever och lärare):

We learn, and teach one another, what it means to be men and women. And we see it all around us in our schools, who teaches us, what they teach us, how they teach us, and how the schools are organized as institutions. Schools are like old-fashioned factories, and what they produce is gendered individuals. Both in the offi- cial curriculum – textbooks and the like - and in the parallel ”hid- den curriculum” of our informal interactions with both teachers

and other students, we become gendered. (sid. 149)

Kimmel (2000) menar dessutom att denna process hindrar alla barn, oavsett kön, att förbereda sig inför framtiden och hitta den väg som de vill vandra genom livet.

Gender inequality in education produces the gender differences we come to assume, with deleterious consequences for both gen- ders; it impairs both boys’ and girls’ efforts to find their voices, dicipline their minds, and prepare themselves for their future. (sid. 171)

Den dolda läroplanen handlar även om förskollärarens/lärarens förväntningar på barnen och deras agerande i mötet med inne- hållet i förskolan/skolan.

Enligt Eidevald och Lenz Taguchi (2013) går det att se att jäm- ställdhetsarbetet i förskolan idag ofta sker utifrån en könsneutral och/eller en kompensatorisk utgångspunkt. Det könsneutrala jämställdhetsarbetet vilar på tanken om att alla barn, oavsett de- ras könstillhörighet, ska behandlas lika och ges samma förutsätt- ningar. Historiskt sett har det dock i detta arbete funnits en tanke om att det i synnerhet är flickorna som ska ges möjlighet till för- ändring, exempelvis genom att välja en utbildning eller yrke som har högre status (läs manligt kodade fält) än vad de traditionellt brukar välja (läs kvinnligt kodade fält) (Berner, 2003b; Eidevald & Lenz Taguchi, 2013; Hedlin, 2009). Enligt Berner (2003b) har mycket forskning inom det teknikdidaktiska fältet utgått från sy- nen att det är flickors och kvinnors förhållande till tekniken som är problemet. Fokus har varit att titta på skillnader mellan könen, där ansatserna ofta har handlat om det ”otraditionella” valet och vikten av att förändra flickors attityd till teknik. Det som efter- strävats har varit en attitydförändring i en ”positiv” riktning då flickorna, till skillnad från pojkar som förväntas ha vuxit upp med en nära relation till teknik, anses sakna tilltro till sin egen förmåga - de behöver helt enkelt stärka sitt tekniska självförtro- ende. Den centrala frågeställningen har varit i stil med - ”vad måste göras för att få flickor att inse att de bör välja ett icke- traditionellt (läs manligt) yrke?” (Berner, 2003b).

Bakgrund, teoretiska förklaringsmodeller och tidigare forskning Liknande sätt att se på flickorna som problemet går även att finna i de politiska dokument som beskriver hur den obligatoriska sko- lans första fyra läroplaner (Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och Lpo 94) och teknikämnet i dessa arbetades fram (Hedlin, 2009). Det har ansetts viktigt för kvinnor att skaffa sig en utbildning inom det tekniska och/eller naturvetenskapliga fältet, eftersom de då kommer att kunna närma sig männen både vad det gäller lön och makt, ett argument som bland annat kan spåras till näringslivets syn på kvinnor som en outnyttjad begåvningsreserv (Berner, 2003b). Som ett tydligt exempel kan Lgr 80 lyftas fram. En av anledningarna till att teknik blev obligatoriskt innehåll för alla elever var att den dåvarande regeringen var oroliga för en natur- vetarkris och ville att fler flickor skulle få ett intresse för teknik och naturvetenskap och söka sig till utbildningar inom detta fält (Lövheim, 2013).

Berner (2003b) menar att det i denna forskningsansats går att hitta en del av problematiken. Det är ofta flickornas förhållande till teknik som problematiseras, inte pojkarnas. Även om tradit- ionellt sett manliga yrken, som exempelvis ingenjör och datatek- niker, har målats upp som viktiga yrken att sträva efter för den framtida medborgaren, och medan det visserligen kanske är sant att dessa yrkeskårer är viktiga för framtidens kunskapssamhälle, är detta inte de enda yrkesgrupperna som är viktiga. Berner (2003d) menar dessutom att det inte med säkerhet går att säga vad för slags kunskaper de yrkesverksamma medborgarna i fram- tiden behöver besitta. Salminen-Karlsson (2003) menar att det är fruktlöst att diskutera problemet med att det finns för få kvinnor inom ingenjörsutbildningar i termer av rekryteringsfrågor och menar istället att det är viktigare att diskutera det utifrån ett rätt- viseperspektiv, där kvinnor och män har samma möjligheter att skaffa sig tekniska kunskaper och färdigheter. Berner (2003b) förklarar att forskning med fokus på det otraditionella valet ofta har utgått från att kvinnor/flickor inte aktivt förhandlar sin iden- titet i förhållande till rådande stereotyper. Grundförutsättningen har varit att flickor, utan invändning, inordnar sig i de roller, med tillhörande ”kvinnliga” attribut, som är i samstämmighet med samhällets allmänna bild av vad det innebär att vara kvinna. Kimmel (2000) menar dock att det finns viss sanning i detta och

hänvisar bland annat till att flickor generellt sett undervärderar sin förmåga när det gäller att studera matematik och naturveten- skap och att pojkar istället övervärderar sin förmåga.

Det kompensatoriska arbetet handlar istället om att pedagogerna utgår från att genus är en social konstruktion och att flickorna och pojkarna, bland annat utifrån samhällets förväntningar, har olika erfarenheter och därför olika beteende, kunskaper, etcetera. Det kompensatoriska arbetet utgår därför från en tanke om att behandla flickor och pojkar olika, där pojkarna ges möjlighet att träna traditionellt sett feminina egenskaper och vice vers. Ett sätt att göra detta har varit att skapa miljöer med olika slags ge- nuspräglat material, där barnen kan stöta på både manligt kodat och kvinnligt kodat material (Eidevald & Lenz Taguchi, 2013). Turja et al. (2009) menar att barnen i förskolan genomgår en process för att forma en stabil identitet, som ofta är i samstäm- mighet med normen i samhället, som flicka eller pojke. I detta identitetsskapande väljer barn ofta saker som är kodat till deras biologiska kön. Turja et al. (2009) menar att problemet är att forskning gällande teknik och yngre barn inte tar detta i beräk- ningen utan bara utgår från tanken att så länge flickorna får samma tillgång till det fysiska materialet (konstruktionsmaterial, verktyg, och så vidare) som pojkarna så kommer detta automa- tiskt att bidra till ett ökat intresse för teknik hos flickorna.

Den könsneutrala och den kompensatoriska utgångspunkten och deras respektive metoder för att arbeta med jämställdhet visar sig dock inte vara exklusiva utan kan existera sida vid sida hos peda- gogerna, även inom ett och samma arbetslag (Edström, 2014; Eidevald & Lenz Taguchi, 2013). Exempelvis kunde Eidevald (2009) konstatera att det hos förskollärare kan existerar flera olika synsätt på genus bredvid varandra, där vissa syns i tal me- dan andra syns i agerande, och att dessa inte alltid överensstäm- mer. Sak samma vilken utgångspunkt som använts så har det vi- sat sig att de vanligaste målområdena för jämställdhetsarbetet på förskolan har varit språket och förändrade miljöer. Arbetet har handlat om att skapa miljöer med material som tilltalar både poj- kar och flickor, samt att pedagogerna förändrat namnen på dessa

Bakgrund, teoretiska förklaringsmodeller och tidigare forskning miljöer och sett över hur de tilltalar barnen (Eidevald & Lenz Taguchi, 2013).