3. Miljöinriktad fysisk planering
3.1 Om miljömål
3.1.1 Miljömål i Sverige
En samlad miljölagstiftning, miljöbalken, infördes 1999 i Sverige. Samma år antogs ett övergripande nationellt mål för miljöarbetet: Nästa generation ska överta ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta.
Femton långsiktiga, nationella miljökvalitetsmål har lagts fast. Dessa ersätter en tidigare svåröverskåd- lig flora av miljömål, mål som var svåra att tillämpa på regional nivå och i planeringen av fysiska struk- turer. Medan de tidigare målen gällde miljöhot som skulle avvärjas, uttrycker de nya en vilja att uppnå vissa miljökvaliteter. Miljökvalitetsmålen ska vägle- da samhällsplaneringen och tillämpningen av miljö- balken, på alla nivåer i samhället. De bildar också utgångspunkt för utformning av sektorsmål och miljöledningssystem inom alla samhällssektorer.
3.1.2 De nationella miljökvalitetsmålen
De femton nationella miljökvalitetsmålen är föl- jande:
1. Frisk luft
2. Grundvatten av god kvalitet 3. Levande sjöar och vattendrag 4. Myllrande våtmarker
5. Hav i balans samt levande kust och skärgård 6. Ingen övergödning
7. Bara naturlig försurning 8. Levande skogar
9. Ett rikt odlingslandskap 10. Storslagen fjällmiljö 11. God bebyggd miljö 12. Giftfri miljö 13. Säker strålmiljö 14. Skyddande ozonskikt 15. Begränsad klimatpåverkan
Målen behöver konkretiseras för att bli operativa och uppföljningsbara. Därför har en rad centrala myndigheter fått sektorsansvar för ekologiskt håll- bar utveckling, och i vissa fall även ansvar för att arbeta fram sektorsmål. Myndigheterna ska föreslå åtgärdsstrategier och hur miljömålen ska följas upp. Sektorsansvaret för fysisk planering och hushållning med mark och vatten åvilar Boverket.
De olika nationella miljömålen (miljökvalitetsmål, delmål, sektorsmål) behöver i många fall även kon- kretiseras och preciseras på regional och lokal nivå. Länsstyrelserna har ansvar för detta arbete på re- gional nivå. Kommunerna förväntas vidareutveckla de nationella målen på lokal nivå.
Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö innebär att den byggda miljön får en tydligare position i miljö- arbetet än tidigare. Detta mål rör bland annat be- byggelsens utformning och lokalisering, bebyg- gelsemiljöer, transporter och transportanläggningar samt inte minst frågor om hushållning med mark och vatten. Målet rör även frågor om kulturmiljö, hälsa och säkerhet.
De nya miljökvalitetsmålen uttrycker önskvärda miljötillstånd. Därigenom har de blivit mer areellt och strukturellt inriktade, vilket öppnar för en bre- dare kvalitetsdiskussion, inte minst kring människo- skapade bebyggelse- och kulturmiljöer. Målen blir tydligare hanterade i fysisk planering.
De nationella miljökvalitetsmålen ska, tillsammans med andra nationella mål, vägleda den fysiska pla- neringen och samhällsbyggandet. För att främja ett sektorsövergripande samarbete mellan myndighe- ter på central, regional och lokal nivå har ett process- mål lagts fast för samhällsplaneringen: Statliga och kommunala myndigheter ska genom samverkan över sektorsgränserna främja en ekologiskt hållbar ut- veckling med en god livsmiljö för alla.
Mål- och resultatstyrning beskriver inte vägarna till målen i detalj. Vad som behöver göras för att nå målen bestäms inom olika samhällssektorer och för olika geografiska och administrativa områden. Myn- digheter, företag, kommuner och andra aktörer har frihet att själva välja väg.
3.1.3 Miljökvalitetsnormer
Med miljöbalken infördes begreppet miljökvalitets- normer. Regeringen, eller en myndighet som reger- ingen utser, kan föreskriva bestämda kvaliteter på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geo- grafiska områden eller för landet som helhet. Miljö- kvalitetsnormerna är mål som måste nås. Lokala av- vikelser tillåts inte. Miljökvalitetsnormerna påver- kar planeringen. Plan- och bygglagen anger därför att normerna ska iakttas vid planering och planlägg- ning. Planläggning får inte medverka till att en norm överträds. Miljökvalitetsnormer är också ett medel för Sverige att verkställa en del av EUs beslut på miljöområdet.
3.1.4 Internationell målstyrning
EG/EU
EUs femte miljöhandlingsprogram är en strategi för miljön och för hållbar utveckling. Strategin för håll- bar utveckling medför förändringar i nästan alla vik- tiga politikområden. Processen med sektorsinteg- ration drivs vidare. I ESDP-arbetet (European Spa- tial Development Perspective) är hållbar utveckling en av hörnpelarna.
Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1 maj 1999, slår fast att hållbar utveckling är ett övergripande mål för EUs alla politikområden. Under toppmötet i Cardiff 1998 fattades beslut att integrera miljö- hänsyn inom EUs olika politikområden, den s k Cardiff-processen. På toppmötet i Helsingfors 1999 beslutades att integreringen av miljöfrågorna i nio identifierade sektorer (jordbruk, transport, energi, inre marknad, bistånd, industri, Ekofin, fiske och allmänna frågor) ska vara klar i juni år 2001. Då ska också strategier och ett antal indikatorer ha pre- ciserats för sektorerna. Rutiner för regelbunden ut- värdering, uppföljning och övervakning ska utar- betas i syfte att anpassa och fördjupa strategierna. Kommissionen ska också, inför toppmötet i Göte- borg, upprätta ett förslag till långsiktig strategi för sammanfogning av program för ekonomiskt, soci- alt och ekologiskt hållbar utveckling. Förslag till ett sjätte miljöhandlingsprogram ska presenteras under år 2000.
Den Europeiska Miljöbyrån (EEA) i Köpenhamn utvecklar ett europeiskt uppföljningssystem på miljöområdet. EUs behov av statistikunderlag från medlemsländerna påverkar vilka indikatorer som Sverige behöver utveckla.
Enligt Kommissionens utvärdering av EUs femte miljöhandlingsprogram är en fullständig utvärde- ring av programmet svår att göra, eftersom det sak- nas mål, indikatorer och övervakningsmekanismer.
EEA redovisar i Miljön i Europeiska unionen vid sekelskiftet (1999) vissa erfarenheter av miljömål och indikatorer. Rapporten anger att två grund- förutsättningar för ytterligare och snabbare fram- steg inom miljöarbetet är tydliga mål sätts upp, och att politiska åtgärder vidtas för att nå målen. Samti- digt anges att övervaknings- och rapporterings- systemet bland annat saknar en mer strukturerad referensmodell.
FN
FNs kommission för hållbar utveckling har föresla- git sammanlagt 134 indikatorer eller nyckeltal, med koppling till den sociala, ekonomiska, institutionella och ekologiska utvecklingen. Av dessa rör 54 den ekologiska utvecklingen. Världsbanken arbetar med hållbarhetsindikatorer uppdelade i tre kategorier.