Ordre public-förbehållet i svensk rättspraxis

Den grundläggande förutsättningen för den internationella privaträtten är att domstol eller annan myndighet har möjlighet att tillämpa utländsk rätt. Den allmänt gällande uppfattningen är därför att ordre public-förbehållet endast kan åberopas inom mycket snäva gränser. Svenska domstolar och andra myndigheter är av den anledningen mycket försiktiga vad gäller användningen av förbehållet. Det finns ytterst få avgöranden där utländsk lag eller dom med öppen hänvisning till ordre public inte ansågs kunna tillämpas.61 Det innebär inte nödvändigtvis att det sällan uppstår situationer där det är påkallat att tillämpa förbehållet. Enligt Bogdan är det snarare på det viset att svenska domstolar försöker att undvika använda förbehållet på ett öppet sätt.62 Istället försöker man hitta andra vägar för att slippa tillämpa den icke-önskvärda lagen eller domen.63 Det finns dock många rättsfall där domstolen funnit att det inte är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa utländsk rätt eller erkänna ett utländskt avgörande. I NJA 1999 s. 181 ansågs det inte vara oförenligt med processuell ordre public att den utpekade avlidne faderns arvingar inte beretts tillfälle att yttra sig i den utländska rättegången. Domstolen konstaterade förvisso att en faderskapsdom har en enligt svensk rätt stor betydelse för arvsrätten efter fadern. Det ansågs därför inte vara förenligt med svensk rättsuppfattning att en avliden man kan förklaras vara fader till ett barn utan att arvingarna först beretts tillfälle att yttra sig i målet. Med hänsyn till den restriktiva tillämpning av ordre public-förbehållet som förutsatts ansåg dock Högsta domstolen att den omständigheten att den utländska domen meddelats utan att

60 _{Jänterä-Jareborg, Partsautonomi och efterlevande makes rättsställning, s. 236.} 61 _{Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 67 f.}

62 _{A.a. s. 68.} 63 _A.st.

vederbörande beretts tillfälle att yttra sig, inte var tillräckligt för att den domen ska anses vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen.

Ett annat rättsfall som belyser bedömningen av ordre public-förbehållet i svensk praxis är MIG 2012:4. I det fallet fastslog Migrationsöverdomstolen att ett svenskt erkännande av ett arrangerat äktenskap som ingåtts i Irak av en femtonåring, inte var uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. Domstolen underströk bl.a. att tillämpningen av ordre public-förbehållet ska vara restriktiv. Exempel på fall där förbehållet ansågs kunna tillämpas är då äktenskap har ingåtts av någon som är mycket ung eller då någon har tvingats till att ingå äktenskap.64 Som Bogdan uttrycker det får vi hoppas att ”femton år utgör det lägsta ålder som svensk ordre public kan acceptera”.65 Utöver detta framgår av domskälen att sakens anknytning har en viss betydelse. Det anges i det avseendet att tillämpning av främmande rätt kan lättare accepteras om det enskilda fallet har stark anknytning till den främmande staten. Domen bekräftar därmed vad som i svensk doktrin angetts om anknytningens betydelse.

En möjlig tolkning av migrationsfallet ovan är att det förmodligen hade ansetts vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen om vederbörande hade varit yngre vid tidpunkten för giftermålet. Det fallet belyser enligt min mening den grad av försiktighet som råder då svenska domstolar tillämpar ordre public-förbehållet. Förbudet mot barnäktenskap berör det mest grundläggande i svensk rätt, men ändå var det i detta fall inte tillräckligt för att vederbörande inte var tillräckligt ung.

I KamR 934-08 fastslår kammarrätten i Jönköping att erkännande av ett äktenskap, som ingåtts i Irak då vederbörande var fjorton år, är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. I det målet hade en man lämnat en anmälan om flyttning till Sverige och i den uppgett att han gifte sig med sin hustru hösten 1997. Vid det tillfället var hustrun 14 år och tre månader gammal. Skatteverket vägrade registrera den nämnda vigseln med stöd av ordre public-förbehållet. Kammarrätten konstaterade att även om det förflutit tio år sedan vigseln ägde rum och att paret hade fått tre barn, skulle dessa omständigheter vägas mot de skyddsaspekter som ligger bakom förbudsregeln i 7 kap. 4 § lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

64 _{Se också prop. 2003/04:48 s. 25.} 65 _{Bogdan SvJT 2013 s. 939.}

förmyndarskap. Enär det inte heller framgick något som tydde på att ett underkännande av äktenskapet skulle medföra allvarliga ekonomiska eller sociala följder för de berörda, fann Kammarrätten att ett erkännande av äktenskapet var uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen.

Kammarrättsdomen ovan har en del liknelser med MIG 2012:4 som behandlats innan. Den avgörande skillnaden synes vara den vederbörandes ålder. I kammarrättsdomen var vederbörande endast ett år yngre. I den domen fanns inte heller någon stark anknytning till Sverige. I kammarrättsdomen bekräftas därmed att femton år är den lägsta åldern som numera kan godtas med hänsyn till ordre public-förbehållet.

Vidare fastslogs i NJA 1993 s. 420 att underhållsskyldighet mot ett vuxet barn inte strider mot ordre public-förbehållet. Det konstaterades att underhållsskyldighet mot vuxna barn som finns enligt tysk rätt och som inte för så länge sedan hade sin motsvarighet i svensk rätt, inte ter sig som så främmande för svensk rättsuppfattning att den kan anses vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. Det faktum att det fanns en liknande regel i svensk rätt tidigare förefaller enligt min mening ha haft stor betydelse för utgången i målet.

Slutligen bör målet RH 2004:41 nämnas. Målet berör inte ordre public i direkt mening, men är enligt min mening ändock relevant i det avseendet att domskälen vittnar om den bedömning som troligen hade gjorts i fråga om ett surrogatavtal. I det fallet hade två personer ingått ett avtal om avbrytande av havandeskap mot viss ersättning. Käranden i målet yrkade att svaranden skulle förpliktas att till denne utge det avtalade beloppet eftersom käranden hade fullgjort sin del av avtalet, dvs. avbrutit havandeskapet/gjort abort. Yrkandet om ersättning avvisades av Svea hovrätt som fann att avtalet var ogiltigt och saknade rättsverkan på grund av att det strider mot goda seder.

I sina skäl till det avvisade käromålet framhöll domstolen bl.a. att det ter sig helt främmande ur ett etiskt perspektiv och i strid med de värderingar som ligger till grund för abortlagstiftningen att låta en fråga om ekonomisk ersättning för ingreppet få inverka på det val som kvinnan måste göra. Till stöd för den slutsatsen framhölls bl.a. vederlagsförbudet i fråga om adoption som regleras i 4 kap. 6 § 2 st. FB. Vidare anförde domstolen att en prövning av det ifrågavarande avtalet skulle innebära att rättsordningen

medverkade till att de etiska och medicinska överväganden som bör föregå ett beslut om utförande av abort, reducerades till enbart en fråga om ekonomisk ersättning för själva ingreppet. En sådan ordning ansågs inte vara förenligt med de grundläggande etiska värden som svensk rätt vilar på, varför käromålet avvisades.

Domskälen i fallet ovan påminner i mångt och mycket om en ordre public-prövning. Samma argument som anfördes beträffande ett avtal om avbrytande av havandeskap borde enligt min mening också ha bäring beträffande ett kommersiellt surrogatavtal ingånget i utlandet. Mot bakgrund av dessa argument borde ett i utlandet ingånget kommersiellt surrogatavtal bedömas vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. Att tillerkänna rättslig effekt åt ett sådant surrogatavtal genom att erkänna en i utlandet fastställd föräldraskapsdom som bygger på avtalet, torde i samma utsträckning anses vara oförenligt med de grundläggande etiska värden som svensk rätt vilar på.

Även om bedömningarna i de här angivna rättsfallen inte är helt invändningsfria, är inte syftet att analysera dem något närmare. Det huvudsakliga syftet var snarare att belysa hur ordre public-förbehållet tillämpas i praktiken av de svenska domstolarna. Denna genomgång kommer sedan att tjäna som vägledning för analysen av förbehållet i förhållande till kommersiella surrogatarrangemang och därtill kopplade frågorna.