5. Resultatanalys och teoretisk tolkning
5.5 Orsaker till utagerande beteende
I intervjuerna som gjorts så ansåg pedagogerna att den främsta orsaken till ett
utagerande beteende kom ifrån hemmiljön, pedagogerna poängterade dock att det kunde finnas många orsaker till ett utagerande beteende. Men samtliga pedagoger ansåg att det ofta kunde vara hemmiljön som var orsaken till det utagerande beteendet.
Intervjupersonerna pratade om föräldrar som inte är kapabla att vara föräldrar, föräldrar som misslyckas i sina uppfostringsmetoder, som inte kan sätta upp regler, strukturer och normer för sitt barn. När då barnet kommer till skolan och sätter krav på barnet så innebar detta att barnet fick problem och kunde reagera genom ett utagerande beteende. Så här uttryckte sig Maria:
”Om dom får som dom vill hela tiden hemma, många barn som behöver ha styrningen som inte får det hemma utan får precis som dom vill. Då blir det inte så lätt sen när vi sen ställer krav på dom här, så menar jag.”
Sebastian pratade om att det inte var lätt för vissa barn att hamna i stora barngrupper
31
barngruppen som krävde hänsyn och förståelse för andra barn. För vissa barn så blev situationen i skolan med alla dessa barn ett problem ansåg han.
Med utgångspunkt i det relationella synsättet så pekar pedagogerna på hemmiljön som en bidragande faktor i barns utagerande beteende, vilket man kan tolka som att det relationella samspelet är mindre lyckat i dessa familjer. Nordahl m.fl. (2007) pekar också på att konflikter i hemmet bidrar till att en del barn utvecklar ett utagerande beteende. Sebastian pratade även om föräldrar som blundade och vägrade se sitt barns problematik, vilket i sin tur förhindrade föräldrarna från att ta kontakt med experthjälp för att få bukt med det utagerande beteendet.
Cecilia ansåg att en möjlig orsak till ett barns utagerande beteende var att barnet inte fått en trygghet i relationer med andra vuxna sedan innan och krävde mycket
uppmärksamhet ifrån pedagogen för att uppnå den tryggheten. Barnen ville ha ett samspel med den en vuxen person. Det har även visat sig att barn med utagerande beteende har generellt sett mindre trygg anknytning till sina föräldrar (Andershed & Andershed, 2005). Sett utifrån det relationella perspektivet så har barnet eventuellt inte etablerat några bra relationer i sin närmiljö och söker då efter dessa i skolmiljön.
Gunilla ansåg även att hemmet var en grundläggande orsak till hur barnet skapade sin identitet, så här uttryckte hon sig:
”Ja, dels om det är liksom normaliserat i familjen att det är så att man har hetsigt humör. Alltså barnen blir ju som en spegel av sina föräldrar, sin omgivning. Det behöver inte bara vara föräldrar, det kan vara nån som man ser upp till eller så. Ja, jag tror mycket att alltså att hemförhållande, det är där man tillbringar mest tid, det är där man ska tillbringa mest tid. Det speglar mycket av hur man är”.
Med utgångspunkt i den relationella pedagogiken så tolkar jag detta som att Gunilla menar på att barnet har skapats i relationen till sina föräldrar och hemmiljö. Genom relationen till sina föräldrar har barnet formats och utvecklat sitt relationsjag. Ett barn som har växt upp med relationer till sin omgivning som är kantat av hetsigt
humörsvängningar, stress, osämja osv. skapar sitt jag i dessa relationer, vilket senare skulle kunna påverka barnets beteende.
Enligt Nordahl (2007) så har barn med ett normbrytande beteende ofta ett mindre positivt samspel med sina föräldrar. Han har även pekat på att normbrytande beteende hänger ihop med föräldrar som visat otillräckligt med värme, tillgivenhet, acceptans och
32
positiv attityd gentemot barnet och att kommunikationen mellan barn och föräldrar är mindre än vanligtvis. Nordahl pekar på relationella brister mellan föräldrar och barn som får konsekvenser för barnets skolgång i likhet med det som många av pedagogerna påpekat i intervjuerna.
Cecilia pratade även om barn som var sena utvecklingsmässigt och som inte utvecklat ett väl fungerande samspel. Barn hade svårt för förståelse över att ta hänsyn och visa förståelse inför sina kamrater. Hon pratar om att mindre barn oftare har svårt att hitta orden och istället väljer att reagera med ett vredesutbrott eller fysisk
aggressivitet. Gunilla är inne på samma spår och pratar om barn som har svårt att samspela i fri lek. Hon menar på att lekar med uppsatta regler är lättare att förstå för dessa barn, men barn som inte fått med sig förståelse för regler i den fria leken hemifrån, såsom att ge och ta i leken, får det svårt i samspel med andra. Utagerande barn kan ha lätt för att tänka mer självcentrerande och egocentriskt kontra andra barn menar hon på. Barnen får svårt i lekar som innebär relationella samspel menar pedagogerna på. För att kunna utveckla goda relationer så krävs det att barnen har ett väl utvecklat socialt samspel. Har barnet svårigheter med det sociala samspelet så skulle det kunna innebära svårigheter i att skapa goda och hållbara relationer till sina kamrater. Andershed & Andershed (2005) skriver att barnet inte lär sig att samspel med sina kompisar på ett bra sätt. Greene & Ablon (2006) betonar också att barn med explosivt beteende kan visa brister i sociala färdigheter. Vilket kan innebära att barnen har
svårigheter att tolka och uppfatta signaler ifrån omgivningen. De kan ha svårigheter i att inleda, bibehålla och avsluta sociala relationer överlag.
5.6 Brist på resurser
Något som framkommit i de genomförda intervjuerna är att många av pedagogerna anser att det finns en brist på resurser inom skolan. Samtliga pedagoger påpekar att det kan vara mentalt jobbigt att jobba med utagerande barn och att en större personaltäthet hade underlättat arbetet. Så här uttrycker sig en pedagog om hur arbetet med utagerande kan kännas:
”Frustrerande, stressigt för att man känner sig otillräcklig och man blir samtidigt, det är väldigt frustrerande och man blir irriterad, arg för att man blir irriterad på dessa barn. Man blir irriterad på ledning som inte, ja, högre upp, att dom inte får den hjälp som de skall få. Man blir irriterad på att dom inte kan hantera och föra sig i gruppen och det är stress. Det är både fysiskt och psykiskt stressande.”.
33
Cecilia är inne på samma spår, hon berättar i intervjuerna att hon just nu jobbar i en
grupp med många utagerande barn som kräver mycket energi och det är lätt att man som pedagog kan erhålla sig en känsla av otillräcklighet.
Jag frågade pedagogerna ifall det skulle behövas mer resurser inom
skolverksamheten varpå Gunilla svarade följande: ” Ja, det skulle behövas mer. Det
skulle behövas vara mindre barngrupper och det är ju mer resurser. Om man tänker rent fysiskt så har vi liksom för många barn i rummen ”. Hon påpekar även vidare att
de utagerande är väldigt energikrävande för pedagogerna. Cecilia är inne på samma spår, vilket hon visar i följande citat:
” Sen tar det ju mycket energi med såna barn. Men det gäller att ta sig den tiden samtidigt som man kan tycka att dom barnen som inte har ett utåtagerande beteende, kommer i skymundan eftersom att dom syns och hörs mest.”
Hon menar att de utagerande tar mycket tid från pedagogen men att det samtidigt är viktigt för pedagogen att ge barnet den tid och uppmärksamhet som krävs. Här
poängterar hon även andra sidan av myntet, dvs. att utagerande barn ”stjäl” tid för de andra barnen. Även andra pedagoger berör detta ämne i intervjuerna. T.ex. så säger Gunilla följande:
” Dom här barnen som alltid gör rätt och alltid är snälla, dom hinner man inte alltid ge den tiden som man önskar men dom barnen som är utåtagerande, dom tar den tiden.”
En del av pedagogerna påpekar att tidigare resurser är att föredra, ju tidigare insatser desto bättre. De anser att både förskola och skola fallerar på denna punkt. Eftersom Cecilia jobbar i en förskoleklass så uppfattar hon det som att den kommer lite i skymundan i arbetet med utagerande barn. Att problem som uppmärksammas i förskoleklassen inte tas på samma allvar som problembeteende i skolan:
”Men jag tror att, eftersom jag jobbar i förskoleklass så kan jag känna att den ibland hamnar lite utanför, den tillhör inte riktigt skolan så man sätter inte upp några åtgärdsprogram för eleverna, det är lite så här att när dom är i ettan så tar vi tag i det och då har det gått för långt tycker jag.”
Hon fortsätter med att peka ut en del brister i överlämningen mellan förskola och
skola. I den klass hon var ansvarig för nu, hade endast två överlämningar skett, där hon hade fått ta del av värdefull information ifrån förskolan om barnen i hennes
förskoleklass. Hon påpekar att ju tidigare insatser desto bättre för barnets framtida utveckling. Samtliga deltagande informanter var rörande överens om att tidiga insatser
34
var av allra största vikt. Många av pedagogerna pekar på att det i slutändan blir en vinst för samhället om resurserna som tillhandahålls både ökar och tidigareläggs, Sebastian bekräftar detta:
”Det handlar om pengar, ekonomi, du får ingen hjälp förrän det är katastrof är min åsikt. Därför att detta kostar pengar och dom kan inte mäta det i resultat. Alltså, man kan inte mäta vinsten utan det kanske man ser när dom är 14, 15, 16, 17 år.”
Sebastian poängterar att mindre gruppkonstellationer med större personaltäthet för de barnen med utagerande beteende hade kunnat vara en lösning på problemet, han säger följande: ”De barnen som är utåtagerande bör sättas i en mindre gruppkonstellation,
ha större personaltäthet.”
Sebastian sammanfattar vad brist på resurser inom skolan kan få för konsekvenser i en skolklass, när jag frågar honom om det inte finns tillräckligt med resurser i skolan;
”Nä, och det är inte rättvist mot barnen och det är inte rättvist mot barnens
klasskamrater och det är inte rättvist mot personalen i skolan… så!”. I citatet kan man
utläsa tre perspektiv i vad brist på resurser inom skolan kan få för följder. För det första så är det inte rätt mot det utagerande barnet, som inte får den hjälp och omsorg som det behöver, för det andra så är det inte rätt mot barnens klasskamrater som får nöja sig med att alltid komma i andra hand eftersom att det utagerande barnet kräver mycket av uppmärksamheten ifrån pedagogen. Det sista och tredje perspektivet berör personalen i skolan, som får lägga ner mycket energi och kraft som är jobbig för pedagogen i arbetet med utagerande barn.
Om det finns en brist på resurser så innebär det problem om man har ett perspektiv på relationer. Det säger sig själv att en pedagog inte kan skapa och bibehålla positiva relationer till hur många elever som helst, det finns en gräns för hur många elever en pedagog kan lyckas bedriva positiva relationer, en gräns som är högst individuell men med detta i åtanke så är det viktigt att barngrupper inte blir för stora. Juul & Jensen (2003: 234) skriver att om barn: ”inte upplever sig ha kontakt med en pedagog så
uppför de sig som att kontakten saknas eller är dålig.”. De påpekar även vidare att:
”Om man vill ha en riktig och dynamisk kontakt med tjugoåtta barn i en klass
måste man först etablera kontakt med dem var och en, det vill säga med en del av dem var för sig. Vissa barn fångar hastigt upp lärares ton och yrkespersonliga kvaliteter och kommer till ro i förvissningen om att de befinner sig i gott sällskap. Andra måste få inte bara ett utan flera bevis på att den kan räkna med att bli rätt behandlade.” (Juul & Jensen, 2003:235).
35
Desto större personaltäthet i klassrummet, desto större möjligheter för pedagogerna att spendera mer tid åt varje enskilt barn vilket leder till bättre förutsättningar att bygga positiva relationer i skolan.
Det är intressant att pedagogerna samtycker i att tidiga resurser är att föredra, vilket även forskningen visat, goda relationer i förskolan bidrar till en positivare skolgång för eleverna. (Aspelin & Persson, 2011) barn som möter svårigheter med att skapa positiva relationer i förskolan kan eventuellt hjälpas ifall man uppmärksammar problemet tidigare. Om man sätter in insatser tidigt i förskolan i syfte att skapa ett positivt relationsklimat så hade det gynnat även elevernas skolgång när de blivit äldre.
Cecilia påpekade att hon såg svårigheter i att skaffa hjälp i hennes förskoleklass, hon medgav en bild utav att hennes utagerande barn sågs som ett mindre ”problem” än de äldre barnens och att hjälpen var svårare att få tillhandahållen. Hon påpekade också brister i överlämningen ifrån förskolan. Det är viktigt att utagerande beteende i förskoleklassen inte åsidosätts i den stora helheten, dels för att tidiga åtgärder är positiva och dels får man ha i åtanke att förskoleklassbarnen kommer direkt från förskolan. Med fokus på relationer så kanske barnen har haft positiva relationer i förskolan som de nu varit tvungna att bryta i och med flytten till skolans värld. Något som eventuellt kan vara problematiskt, dessutom så är det positivt om barnet får starta sin skolgång med ett klassrum byggt på bra relationsklimat.
36