Syftet med denna studie var att belysa hur pedagogerna i min studie arbetade med utagerande barn i skolverksamheten. När jag tittar på mina resultat och analysen av resultaten så framkommer en del intressanta slutsatser, framför allt utifrån ett teoretiskt perspektiv baserat på relationell pedagogik.
Det som samtliga pedagoger lägger tyngdpunkt på när de pratar om hur de arbetar med utagerande barnet, är att bygga positiva relationer. Framför allt så pratar de om att en positiv relation mellan barn och pedagog underlättar arbetet med utagerande barn i skolan, både för pedagogen och även eleven. Det verkar som att den relationella
pedagogiken genomsyrade verksamheten, trots att ingen av informanterna fick ta del av varandras intervjuer eller tankar. Ovetandes om vad andra pedagoger pratat om i sina intervjuer så poängterade samtliga betydelsen av positiva relationer till utagerande barn.
En slutsats i denna studie är att relationell pedagogik är en teori som är högst relevant för den svenska skolan, framför allt när det gäller arbete med utagerande barn.
En annan slutsats som kommit utifrån studiens resultat är att pedagogerna i studien ofta stött på problematik i relationen med barns föräldrar, en problematik som bl.a. Juul & Jensen (2003) också påvisar.
En annan slutsats ifrån min studie är att det inte finns en metod eller ett arbetssätt som fungerar på alla utagerande elever. Det är viktigt att pedagogerna har i åtanke att alla elever är individer med olika behov, förmågor osv. och att pedagogen sedan lyckas bemöta dessa barn utifrån dessa premisser, detta gäller även i allra högsta grad
utagerande elever.
En annan slutsats är att utagerande elever lätt kan bli stämplade av sin omgivning som ett problembarn. Pedagogerna pekade i undersökningen på att barnen kan ha svårigheter i att bygga och underhålla positiva relationer till sina kamrater.
Ytterligare en slutsats utifrån empirin är att det finns en brist på resurser inom dagens skola. Pedagogerna pratar om för stora barngrupper och ger önskemål om större
37
verksamheten, många menar på att insatser bör komma redan så pass tidigt som i förskolan.
6.2 Diskussion
Givetvis så får man ta i beaktning att jag med en sådan pass liten undersökning, inte kan dra allt för omfattande slutsatser. Man får även ha i åtanke att vid kvalitativa intervjuer så finns det alltid en risk att informanterna säger det som de tror att jag vill höra, dvs. pedagogerna medger sin officiella ställning i frågan medans deras inofficiella (den som existerar bakom stängda dörrar) är en helt annan (Larsen, 2009).
Syftet med denna studie var att undersöka på vilket sätt som pedagoger arbetar med utagerande barn i den svenska skolan. Att undersöka vad pedagogerna hade för tankar och funderingar kring lyckosamt arbete med just dessa barn. Detta gjorde jag för att pedagoger i svenska skolan i framtiden, ska kunna lyckas bättre i arbetet med utagerande barn. För att bilda mig en uppfattning så genomförde jag fem stycken kvalitativa intervjuer med fem stycken olika pedagoger som arbetar på en och samma skola i södra Sverige.
Något som framkom i studien var att positiva relationer gav goda förutsättningar i arbetet med utagerande barn. Relationell pedagogik existerar på fyra olika nivåer och min rekommendation är att genom att införa mer relationell pedagogik på nivå tre, nämligen inom skolans verksamhet genom en ”pedagogisk rörelse” (Aspelin &
Svensson, 2011), så innebär detta att den relationella pedagogiken även ökar inom nivå ett och två, dvs. det pedagogiska mötet och det pedagogiska tillvägagångssättet. Detta är något som jag tror gynnat den svenska skolan. Även forskningen pekar på att relationer till läraren är en avgörande faktor för elevernas skolresultat och personliga och sociala utveckling (Andershed & Andershed, 2005). Aspelin & Svensson (2011) pratar om två olika diskurser som dominerat diskussionen kring den svenska skolan, den kunskapseffektiva och den socialt orienterade skolan. Den kunskapsorienterade
fokuserar på elevers resultat och på hur skolan kan göras som mest effektiv när det gäller barns lärande. Den socialt orienterade skolan lägger istället tyngdpunkt på barns utveckling av personliga, sociala och allmänna kompetenser. Den socialt orienterade präglas starkt av exempelvis demokratiska ideal och sociala och fysiska miljöer som ska stötta elevernas lärande (Aspelin & Svensson, 2011). Istället hävdar författarna att det finns en tredje väg bortom, eller emellan, dessa två typer av den svenska skolan, som
38
istället lägger fokus på det som händer mellan människor, dvs. relationer. Skolan ska i främsta hand vara en mötesplats, där människor möts och relationer skapas (Aspelin & Svensson, 2011). Det är svårt att inte hålla med författarna, framför allt när jag tittar på empirin i denna studie. Ett sådant synsätt som Aspelin & Svensson (2011) förespråkar hade troligtvis stöttat och utvecklat skolverksamheten i positiv riktning.
Att en relation mellan pedagog och utagerande barns föräldrar kunde te sig problematiskt framkom i resultatet. Juul & Jensen (2003) skriver att enligt deras
erfarenhet så misslyckas tre av fyra samtal som är jobbiga med föräldrarna, de menar på samtal som exempelvis handlar om barnets misskötsel i skolan, men det relevanta anser författarna är inte att veta exakt hur stor siffran är, utan även om det skulle visa sig vara hälften av samtalen så är det ändå en för stor siffra. Det verkar som att detta är ett vanligt problem inom svensk skola och jag anser att utbildning och fortbildning i frågan hade varit främjande för relationsarbetet med föräldrar. Det krävs att pedagogen tar större ansvar i relationen, eftersom att det är en asymmetrisk relation (Juul & Jensen, 2003). Det är även viktigt att man som pedagog är öppensinnad inför föräldrars tips och kunskap kring sina egna barn och att föräldrar känner sig delaktiga i processen. Att arbeta med relationer med föräldrarna är viktigt eftersom att det ger pedagogen bättre förutsättningar att jobba med barn med utagerande beteende och det är viktigt att relationen inte tar negativ form eftersom att en sådan relation missgynnar och är jobbig för barnet, ibland kan den relationen vara lika jobbig som en negativ relation mellan föräldrarna (Juul & Jensen, 2003). Det kan innebära svåra samtal när man handskas med utagerande barn men det är viktigt att föräldrar och pedagoger samarbetar för att lyckas i arbetet.
Utagerande barn kan få svårigheter i att skapa och bibehålla positiva relationer till sina kamrater, vilket kan bidra till att det utagerande beteendet eventuellt eskalerar. Pedagogen har ansvar för hur relationerna mellan eleverna i klassen artar sig och bör motverka att barnet skapar sig ett en dålig självbild i relation till sin omgivning. Det är oroväckande att många av pedagogerna ger en bild av att det råder en brist på resurser inom skolans värld. Man kan diskutera framgångsrika metoder, strategier och pedagogiska tillvägagångssätt i all oändlighet men skolan måste också ge pedagogerna tillräckligt bra förutsättningar för att kunna genomföra verksamheten på ett
39
hjälpen oftast kommer för sent. Alla pedagoger var rörande överens om att insatser måste börja så tidigt som möjligt. Min rekommendation är att sätta in hjälpande resurser så tidigt som möjligt, dvs. även höja resurserna på förskolenivån. Det finns brister i dagens system och förebyggande arbetet som motarbetar utagerande arbete måste öka inom dagens skola och förskola.
Förslag på vidare forskning är att göra ännu mer omfattande undersökningar, inom fler skolor, fler pedagoger. Det hade vidare varit intressant att undersöka området utifrån ett föräldraperspektiv. Vad anser föräldrarna om samverkan med skolor och har de en negativ uppfattning om skolan och dess yrkespersoner genom att ständigt få negativ information om sitt barns beteende? Med andra ord så hade det varit intressant att undersöka problemområdet utifrån ett föräldraperspektiv. Vidare förslag på
forskning är att undersöka i hur stor utsträckning förebyggande resurser sätts in på en förskolenivå, empirin i denna studie visar på att insatser mot utagerande barn kommer alldeles för sent.
40