Malmö Kulturmiljö Lena Nilsson
Inledning
Den arkeologiska utgrävningen utfördes av Malmö Kulturmiljö hösten 2004 under ledning av Ellen Stamm Forssblad.
Material
Benmaterialet består av 689 fragment som väger 1686,5 g och av dessa har 157 (1057 g) identifierats till art och benslag. Sexton anläggningar innehöll ben (tabell 1). Lite mindre än hälften av fragmenten är eroderade i olika grad och en liten andel är brända. Majoriteten av de identifierade fragmenten kommer från våra van-ligaste husdjur nötboskap, får, svin, häst och hund. Dessutom har torsk och even-tuellt kronhjort identifierats i materialet.
Anläggning Antal fragment
Vikt (g) Identifierade arter Datering
A7589 171 335,7 Nötboskap, får, får/get, svin
Tabell 1. Förteckning över den totala mängden ben per anläggning uttryckt i antal fragment och vikt (g) och anläggningens datering.
Metod
Kvantifiering
Kvantifieringen av de identifierade benfragmenten är grundläggande för att förstå sammansättningen av materialet vad gäller arternas inbördes mängdförhållande i syfte att göra relativa jämförelser mellan olika material och vilka delar av djuren som finns representerade.
Den metod som har använts i denna analys är fragmentmetoden som går ut på att räkna alla fragment identifierade till art och benslag. Fragmenten kan bestå av hela ben, tänder och eller horn och större eller mindre bitar av dessa. Klistrade bitar har räknats som ett fragment liksom t.ex. ett krossat kranium där inte alla bitar går att sätta ihop på grund av fragmenteringen, men där de som anses tillhöra detta kranium räknas som ett fragment. Beräkningen av minsta antalet individer (MIND) används inte för detta material, eftersom benen bör vara funna i en väl
avgränsad anläggning eller ett kulturlager utan inblandning av något annat för att vara tillförlitlig (Grayson 1984). Ett annat problem med metoden är att arter med bara ett identifierat fragment blir överrepresenterat på grund av att ett fragment alltid representerar en individ.
Det finns olika faktorer som påverkar kvantifieringen av de olika djurarterna och dessa måste man ta hänsyn till i jämförelserna och tolkningen av materialet (Noe-Nygaard 1987, Lyman 1994). Olika djur har olika många benslag och ben från större djur fragmenteras inte lika lätt som mindre djurs och har därför större chans att bevaras och identifieras. Porösa ben som t.ex. kotor och rörbensändar liksom ben från unga djur är attraktiva för hundar och fåglar, vilka äter upp och eventuellt för bort dessa delar. De trampas dessutom lätt sönder.
Bevaringsförhållandena är mycket viktiga faktorer för benens återfinnande och identifiering. Olika miljöer påverkar ben på olika sätt liksom den tid det tar innan benen hamnar i jorden. Har benen legat framme en längre tid på marken innan de deponeras hinner ytskiktet på benfragmenten att spricka sönder och ramla av.
Detta påverkar möjligheten att identifiera benet, som i detta tillstånd dessutom fragmenteras lättare. Ben från unga djur är porösa vilket gör att dessa vittrar fortare och fragmenteras lättare än kompakta ben. Djurens storlek och ålder påverkar slakt- och tillagningssätt, vilka i sin tur inverkar på fragmentering och kvantifiering. Den benmängd som vi får fram vid arkeologiska undersökningar motsvarar bara en ytterst liten del av de ben som ursprungligen har deponerats på platsen och kvantifieringen ger alltså endast en relativ frekvens som kan användas vid jäm-förelser med andra material.
Åldersbedömning
Åldersbedömingar görs för att få fram slaktålder på djuren och dela in dem i olika åldersgrupper, vars resultat sedan jämförs med andra material för att se på likheter och skillnader i utnyttjandet av olika arter. De metoder som har varit möjliga att applicera på detta material är tandframbrott och sammanväxningsfaserna av epify-serna (Habermehl 1975, Silver 1969). Åldersintervallerna blir med den sistnämnda metoden ganska stora och varierande, vilket beror på att rörbensskaften samman-växer med sina lösa epifyser vid olika tidpunkter i olika delar av kroppen under djurets utvecklingsprocess.
Könsbedömning
Könsbedömningar görs utifrån både morfologiska drag och mätningar av olika benslag, för att få fram inriktningen på djurhållningen, som t.ex. förhållandet mellan mjölkkor, oxar och tjurar. Könsbedömningen för nötboskap utgår ifrån bäckenbenet enligt Lempennau (1964) och mått på distala bredden av mellan-handsbenet (Higham & Message 1969). Vad gäller svinet har den morfologiska skillnaden mellan suggan och galtens hörntänder använts (Mayer & Brisbin 1988).
Anatomisk fördelning
Den anatomiska fördelningen för respektive djurart ger oss en uppfattning om vilka delar av djuren som finns bevarade, dvs. vilken kroppsregion fragmenten tillhör.
Fördelningen beräknas utifrån antalet fragment.
Metrisk dokumentation
Anatomiska mått används för att räkna ut mankhöjder och göra storleksjämförelser med andra material. Mätningarna har utförts med hjälp av de riktlinjer som ut-arbetats av A. von den Driesch (1976). För mankhöjdsberäkningen av häst har faktorn för mellanfotsben använts (Kieswalter 1888).
Vittringsgrad
Vittringsgraden är också viktig vid tolkningen av fragmenteringen av benen, efter-som den vittnar om hur välbevarade de är och om benen har kommit snabbt i marken eller legat ovan på och torkat. Grad av vittring på varje identifierat benslag har bedömts utifrån Behrensmeyer (1978), som har utarbetet en skala från 0-5, där 0-1 motsvarar lätt eroderat, 2-3 eroderat och 4-5 gravt eroderat.
Skär- och gnagmärken
Skärmärken och märgspaltningsspår analyseras och registreras för att få fram slakt-mönster för varje art och för att se orsaker till fragmenteringen av benen. Skär-märkena har undersökts både makroskopiskt och i mikroskop och deras placering på de aktuell benslagen har avbildats och tolkats enligt Binford (1981) och von den Driesch & Boessneck (1975).
Gnagmärken har också registrerats för att se om det är rovdjur eller gnagare som har förstört benen, men också som en metod att hitta förklaringar till fragmen-teringen.
Skiljetecken för får och get
Får och get är väldigt lika i skelettet, men det finns vissa kriterier på olika benslag som gör det möjligt att skilja dessa arter åt. När det gäller tänder har de kriterier som utarbetats av Payne (1985) använts och för resten av skelettet arbetena av Boessneck (1964) och Prummel & Frisch (1986).
Dataregistrering
Benmaterialet är registrerat och databasen förvaras på Malmö Kulturmiljö.
Referensmaterial
Identifieringen av benmaterialet har gjorts med hjälp av Malmö Kulturmiljös osteologiska referenssamling.
Resultat
Benmaterialet som i huvudsak består av slakt- och måltidsrester är litet och har påträffats i många anläggningar som inte är daterade utom i ett fall; A3800. Av denna anledning redovisas endast denna och A7589 som innehöll den största mängden ben. Uppgifter om benmaterialet i övriga anläggningar visas i tabell 1 och mer detaljerade uppgifter finns i databasen.
A3800 – yngre bronsålder/förromersk järnålder
Anläggningen innehöll 233 benfragment (780,3 g) och av dessa har 70 ben (452,3 g) identifierats till art och benslag. De identifierade arterna är nötboskap, får eller get svin, häst och torsk. Elva av de obestämda fragmenten är brända. Ett fåtal fragment är eroderade i varierande grad.
Av nötboskap finns 31 fragment och av dessa kommer 28 från ett skulderblad.
Övriga fragment har identifierats till kraniet, en tand och skenben. Skulderbladet härrör från ett fullvuxet djur och tanden från en juvenil individ. Skenbenet har ett slagmärke som tillkommit vid märgspaltning.
Får eller get representeras av nio fragment fördelade på kraniet, tand, överarms-ben, mellanhandsöverarms-ben, lår- och skenben samt mellanhands eller mellanfotsben.
Tanden är det enda fragmentet som har varit möjligt att åldersbedöma och den har tillhört ett vuxet djur.
Av svin identifierades 27 fragment och majoriteten av dessa härrör från kraniet, tänder och underkäken. De övriga fragmenten fördelar sig på överarmsben, arm-bågsben, lårben, skenben, vadben, språngben och hälben. De flesta tänderna härrör från unga djur och hälbenet som har skärmärken efter styckning härrör från en vuxen individ.
Hästbenen är två till antalet och består av mellanhands eller mellanfotsben och av torsk identifierades endast ett ben.
A7589 - odaterad
I anläggningen påträffades 171 fragment som vägde 335,7 g. Av dessa har 28 (192,3 g) identifierats till art och benslag. Nitton av de obestämda fragmenten är brända. De identifierade arterna består av nötboskap, får, får eller get och svin.
Majoriteten av benen är eroderade i varierande grad.
Nötboskapen är bäst representerade med 15 fragment fördelade på kranium, tand, skulderblad, strålben, armbågsben, revben, bäckenben, mellanhandsben, tå-ben och mellanhands eller mellanfotstå-ben. Tre fragment tillhör en spädkalv och större delen av övriga fragment har bedömts komma från vuxna djur, varav ett är en ko. Könsbedömningen är gjord utifrån bäckenbenet.
Av får har ett mellanfotsben identifierats och av får eller get finns tio fragment som kommer från revben, överarmsben, mellanhands- och mellanfotsben, hälben samt tåben. Mellanhandsbenet härrör från ett foster eller nyfött lamm och hälbenet från ett vuxet djur. En hörntand har könsbedömts till en galt. Armbågsbenet har spår av hundgnag.
Svinet representeras av två fragment, varav det ena är ett överarmsben och det andra ett tredje tåben.
Sammanfattning
Benmaterialet består av slakt- och måltidsrester från i huvudsak våra vanligaste husdjur, nötboskap, får, får eller get, svin och häst. Lite mer än hälften av ma-terialet är välbevarat och en liten andel av fragmenten är brända.
Malmö Kulturmiljö i februari 2005 Lena Nilsson
Litteratur
Behrensmeyer, A.K. 1978. Taphonomic and ecologic information from bone wea-thering. Paleology, 4 (2), s.150-162.
Binford, L. 1981. Bones. Ancient men and modern myths. Academic Press. New York.
Boessneck, J. 1969. Osteological differences between Sheep (Ovis aries Linné) and Goat (Capra hircus Linné). I Brothwell & Higgs. Science in Archaeology, s.
331-359. London.
Driesch, A. von den & Boessneck, J. 1975. Schnittspuren an neolitischen Tier-knochen. Ein Beitrag zur Schlachttierzerlegung in vorgeschichtlicher Zeit.
Germania 53, s. 1-23.
Driesch, A. von den. 1976. A guide to the Measurements of Animal Bones From Archaeological Sites. Peabody Museum Bull. I. Harvard Univ.
Grayson, D.K. 1984. Quantitative Zooarchaeology. Topics in the analysis of Archaeological Faunas. Studies in Archaeological Science. New York.
Habermehl, K-H. 1975. Die Altersbestimmung bei Haus- und Labortieren. Ber-lin/Hamburg.
Higham, C. & Message, M. 1969. An assessment of a prehistoric techique of bovine husbandry. In Brothwell, D.R. & Higgs, E. (eds): Science in Ar-chaeology. 2nd ed. Thames & Hudson. London.
Kieswalter, L. 1888. Skelettmessungen an Pferden als Beitrag zur theoretischen Grundlage Der Beurteilungslehre des Pferdes. Diss. Leipzig.
Lempennau, U. 1964. Geschlechts- und Gattungsunterschiede am Becken mittel-europäischer Wiederkäuer. München.
Lyman, R.L. 1994. Vertebrate taphonomy. Cambridge.
Mayer, J.J. & Brisbin, I.L.Jr. 1988. Sex Identification of Sus scrofa Based On Canine morphology. Journal of Mammalogy. Vol. 69. No 2.
Noe-Nygaard, N. 1987. Taphonomy in archaeology with special emphasis on man as a biasing factor. Journal of Danish Archaeology. Vol. 6. s.7-62.
Noe-Nygaard, N. 1995. Ecological, sedimentary, and geochemical evolution of the late- glacial to postglacial Åmose lacustrine basin, Denmark. Fossils & Strata.
Nr 37.
Payne, S. 1985. Morphological distinctions between the mandibular teeth of young sheep, Ovis, and goats, Capra. Journal of Archaeological Science,12, s. 139-147.
Prummel, W. & Frisch, H-J. 1986. A Guide for the Distinction of Species, Sex and Body Side in Bones of Sheep and Goat. Journal of ArchaeologicalScience. Vol.
13. London.
Silver, I.A. 1969. The ageing of domestic animals. In Brothwell, D. & Higgs, E.
(eds): Science in Archaeology. 2nd. Ed., s.283-302. Thames & Hudson, London.
Bilaga 6
Rapport över metalldetektering.