Otillräcklig förundersökning

4.5.2.1 Bristande objektivitet

”Objektivitetsprincipen är en obsolet bestämmelse!”169

En förundersökning kan vara tillräcklig för en fällande dom, men otillräcklig i det hänseende att förundersökningen inte innehåller det den borde göra. Åklagaren har bevisbördan och ska ta fram tillräcklig bevisning för en fällande dom men åklagaren har samtidigt en skyldighet att vara objektiv. Bristande objektivitet i förundersökningen är en av förklaringarna till att advokater gör egna utredningar. Frågan är då varför åklagare ibland brister i sin objektivitet när det är en lagstadgad skyldighet enligt 23:4 RB. En teori är att objektiviteten brister redan från början, något som advokaten ansåg hände i Barnläkarfallet. Polisarbetet riktar allt för tidigt in sig på ett spår som arbetet sedan fortsätter utifrån.170

165 Anne Rambergs uttalande vid vårt möte den 20 november 2013.

166 Borgström, Advokaten i brottmålsprocessen, s 33.

167 Borgström, Advokaten i brottmålsprocessen, s 35.

168 Elwing, Festskrift till Thornstedt, s 209.  

169 Advokat Björn Hurtigs uttalande angående Barnläkarfallet, se fotnot 157.

170 Jan Olsson visar i sin bok ”En mördare blir till” hur en utredning till slut börjar leva sitt eget liv, varpå han menar att hålla fast vid en hypotes kan innebära att utredarna hamnar helt fel.    

Poliser har en viktig roll i sitt inledande arbete att ta fram all bevisning som finns och inte bara den som talar till den misstänktes nackdel. Om fel begås tidigt i kedjan är det svårt att sedan gå tillbaka och hitta andra hypoteser. Anledningen till att poliser i vissa fall inriktar sig för tidigt på ett spår kan vara viljan att lösa brott, trycket från media och samhället i stort. Många gånger ställs höga krav på poliser och åklagare att ”lösa brottet”. Uppdraget ska dessutom skötas effektivt. Kampen mellan effektivitet och rättssäkerhet gör sig här påmind.

Åklagarens roll är dessutom mångfacetterad och anses vara rättskedjans mest komplexa roll.171 Liksom för poliser finns det även ett tryck på åklagare att väcka åtal och utreda brott. Systemet kanske kräver för mycket av åklagaren och att det i sin tur kan leda till att objektiviteten brister. I vissa fall torde samtliga infallsvinklar vara allt för krävande för en åklagare att beakta vilket i sin tur påverkar utredningens bedrivande. Jag återkommer längre fram om åklagarens förändrade arbetssituation. Men redan här kan konstateras att fel begås från åklagare liksom för advokater och poliser. När felen påverkar objektiviteten i målet blir dock konsekvenserna ibland allt för stora för en rättsstat att acceptera.

4.5.2.2 Insynsproblematik

Med insynsproblematik menas att försvarsadvokaten och den tilltalade inte får ta del av förundersökningsmaterialet tillräckligt tidigt. Det här kan skapa en osäkerhet om hur bevisläget ser ut vilket gör att advokaten upplever ett behov av att själv utföra utredningar för att på så sätt skapa sig en bättre bild av klientens situation. Med en ökad och tidigare insyn anser Anne Ramberg att utredningar hos advokater inte skulle vara lika påkallade.172 Rätten till insyn för tilltalad och dennes försvarare finns i 23:18 st 1 p 2 RB. Som jag ovan nämnt i avsnitt 3.2.3 finns det vissa begränsningar i denna rätt till insyn. Kortfattat gäller rätten till insyn i den utsträckning det kan ske utan men för utredningen.173 Eftersom tanken med en ackusatorisk process är att parterna ska vara likställda är det också av vikt att parterna har tillgång till samma utredningsmaterial. Det är en del av principen equality of arms som handlar om att parterna ska ha ”jämbördiga vapen”.

Rättsläget kring insyn för den tilltalade har varit oklart varför det nyligen har genomförts ett arbete för att förtydliga gällande rätt.174 Detta torde vara ett uppskattat och viktigt arbete eftersom                                                                                                                          

171 Cato, Öster, Tydligare vägledning ska minska konflikter, Advokaten, nummer 8 2013.

172 Anne Rambergs uttalande vid vårt möte den 20 november 2013.

173 NJA II 1981 s 669.

att det finns åsikter om att underhållandet av material sker rutinmässigt.175 Detta kan i sin tur anse strida mot principen equality of arms eftersom det skapas en ojämnvikt när den ena parten vet mer än den andra. 176 Det finns fall där bristen på utlämnat material har lett till omfattande kritik varför det lätt går att inse hur viktigt det är att parterna får ta del av samma material.177 Det är dock, som ovan sagts, självklart att det måste finnas begränsningar i denna rätt. För att personer ska kunna lämna viktiga tips till polisen kan det krävas att deras identitet sedan inte röjs för den tilltalade vilket får anses vara av stor betydelse för brottsbekämpningen. Rätten till insyn är ett bra exempel på konflikten mellan straffprocessens två funktioner. Att få ta del av informationen gagnar den tilltalades rättssäkerhet medan hemlighållandet av viss information istället gagnar brottsbekämpningen. Det är därför viktigt att ha tydliga regler som inte låter sig missbrukas eftersom det i sin tur påverkar processens funktioner.

Att ha insynsrätt följer av att ha blivit delgiven misstanke och därmed vara part i målet. Det är först då som den tilltalade har rätt att nyttja sina rättigheter och börja förbereda sitt försvar (ofta tillsammans med en offentlig försvarare). Det är också vid delgivning av misstanke som processen blir mer ackusatorisk eftersom den tilltalade då har rätt att vidta åtgärder som part.178 Regeln har, som jag ovan nämnt, en viktig rättssäkerhetsaspekt eftersom insynen för den tilltalade är central för att kunna försvara sig.179 Rätten till insyn startar vid delgivningen av misstanke och fortsätter sedan fram till åtal har väckts. Insynen omfattar allt material som är av intresse för den tilltalade såtillvida det inte är något som är till men för utredningen. Att rätten till insyn föreligger fortlöpande är till fördel för ett effektivt försvar eftersom det annars kan bli övermäktigt för en försvarare att få all information på samma gång. Det är också ett bra sätt för den tilltalade och dennes försvarare att kontrollera objektivitetens upprätthållande.180 Rätten är dock inte ovillkorlig utan det finns begränsningar i insynen. Dessa begränsningar kan variera beroende på var i utredningsskedet som polis och åklagare är. I början av utredningen kan det vara värre att släppa information än senare.181 Det är förundersökningsledaren som ska fatta beslut om utlämnandet och denne bör motivera varför men det är inget krav.182 Advokatsamfundet har riktat kritik mot att åklagare många gånger är dåliga på att lämna ut information till den tilltalade.183 En

175 Blomkvist, Försvararen, s 28.

176 Fitger m.fl., kommentar till 23:18 RB.

177 JO 2007/08, s 87. 178 SOU 1926:32, s 48. 179 SOU 2010:14, s 64. 180 SOU 2010:14, s 64. 181 SOU 2010:14, s 65. 182 JO 1992/93, s 202.

förutsättning för att få information är dock att advokaterna tillsammans med sin klient faktiskt efterfrågar det.

När den tilltalade och dennes försvarare inte får ta del av det utredningsmaterial som finns är det enligt min mening en orsak till att försvararen själv utför utredningar. Detta för att rent utredningsmässigt hamna på samma nivå som åklagaren. Försvararen har ett behov av att veta klientens situation i utredningen för att kunna utföra sitt arbete.