Under intervjuerna diskuterades det huruvida det fanns pass som möjligtvis kunde betraktas som mer feminina eller mer maskulina. Instruktörerna var eniga om att olika typer av pass kan upplevas på olika sätt, där mer dansliknande pass kunde upplevas som mer feminina utifrån,
medan pass som antingen utförs i andra delar av gymmet än i gruppträningssalen och/eller innefattar moment med tyngre vikter istället kunde upplevas som könsneutrala. Therese menade dock att könstillhörigheten hos instruktören också kunde påverka hur ett pass betraktades.
”Jag skulle kunna säga så här, de passen där vi har manliga instruktörer, där får man en annan syn på det som utomstående, tänker jag direkt.” – Therese
Hon berättade om en tidigare manlig kollega på ett annat gym, som vi hädanefter benämner som Dennis, som hon instruerade tillsammans med. Therese förklarade att även om de visade samma rörelser kunde det utifrån sett se helt annorlunda ut. Där hennes rörelser blev mer nätta, eller feminina som hon valde att benämna dem, upplevdes samma rörelser när de utfördes av Dennis mer explosiva och inte i närheten av feminina. Hon upplevde även att detta påverkade hur passen betraktades, att de pass som hon samkörde med Dennis upplevdes som mer könsneutrala vilket också bekräftades genom att det var fler manliga deltagare, jämfört med de pass som hon håller i själv.
”Absolut ja, det är så jag tänker utåt sett också. Speciellt här när man har salen i gymmet och det är, den här kvällstiden, när majoriteten av de som gymmar den tiden är män. Säg att Dennis skulle jobba med mig här, då tror jag att jag skulle kunna locka fler utomstående, att fan vad kul, det där ser jobbigt ut. Jag tror att han är en bra förebild, för att han är, ja men han är grov och han är nog en bra förebild för bodyattack just för att kunna locka fler och göra det mer könsneutralt och ibland tror jag också att det krävs för att gruppträningen har den här stämpeln.” - Therese
Detta för oss tillbaka in på genuspraktiker. Även om Therese och Dennis utförde samma rörelser tolkades rörelserna på olika sätt. Detta tyder på att de inte är själva rörelserna i sig som är antingen maskulina eller feminina, utan att rörelserna behöver sättas in i ett sammanhang för att vi ska kunna förstå varför utfallet blev på det sätt som Therese beskriver. Ett sammanhang där Dennis utövar koreografin leder till att rörelserna är mindre benägna att betraktas som något feminint, som gruppträning ofta tycks göra. På samma sätt tycks det därför skilja sig åt från ett sammanhang där Therese ensam instruerar, då Dennis upplevs praktisera maskulint medan Therese upplevs praktisera feminint.
Likt resonemanget kring det gym som instruktören Helen tidigare jobbade på, där män efter att ha blivit övertalade av deras fruar att följa med för att sedan frivilligt fortsätta delta och tillslut ledde till en jämnare könsfördelning, bör även en manlig instruktör kunna ha samma effekt. Om
en man befinner sig i instruktörsrollen och därför går emot den kvinnodominerade normen kring gruppträning, borde rimligtvis en del av stigmat avta för män att delta. Likt nämnt tidigare kring Connell och Pearses (2015) reflektion kring att individer som bryter normer kan väcka skandal och därför ha en avskräckande effekt, har den manliga instruktören redan motsatt sig den normen. Det borde betyda att det för män att delta på ett pass inte kommer betraktas som lika normbrytande som en sal med enbart kvinnliga deltagare och en kvinnlig instruktör.
Oskar menar också att det normbrytande kopplat till maskulint och feminint kan vara något som har en positiv påverkan på deltagandet.
”Jag jobbar med många olika instruktörer och vad jag vet, om det är en person som är väldigt låt oss säga, feminin. Vare sig om det är en kille eller tjej, så kommer den oftast att attrahera fler tjejer att gå på passen faktiskt, på grund av att ja, jag vet inte varför men de resonerar väl bättre. Sen har vi exempelvis Thea som jag tycker är ganska intressant, hon drar ju mycket killar på den biten att hon är väldigt på och bitig och såna saker... Men det är ju därför att hon är lite mer maskulin i sitt sätt att bete sig, sen behöver inte det vara att det behöver vara riktat till maskulint eller feminint egentligen, men om du förstår vad jag försöker komma till litegrann? … Så jag tror det är litegrann om det är en man eller en kvinna som går mot sin förväntade roll litegrann, det drar nog definitivt mer folk tror jag” – Oskar
Faktum att en mer feminin manlig instruktör, eller en mer maskulin kvinnlig instruktör kan bidra till att locka fler deltagare till sina pass kan kopplas till det som Connell och Pearse (2015) nämnde angående hur vi tenderar att reagera när vi möter en individ där genusuttrycket antingen är tvetydigt eller på något vis går emot normen. De beskrev att det kan bemötas med både positiva och negativa reaktioner, i detta fall tycks det kunna väcka intresse på ett positivt sätt.
Möjligen skulle det även kunna ha att göra med att kvinnor och män lockas till det som är maskulint respektive feminint, att det bidrar till en slags igenkänningsfaktor eller trygghet. För att ta ett exempel, om en mer maskulin kvinnlig instruktör praktiserar vad vi kan kalla ett mer maskulint beteende kan det få en liknande effekt som Dennis. I Dennis fall ledde det till att han som manlig instruktör jämfört med en kvinnlig fick koreografin att betraktas mindre feminin vilket ledde till att fler män gick på passet. Den mer maskulina kvinnan tycks enligt det resonemanget ha större möjlighet att bidra till att koreografin inte framstår som lika feminin och på så vis möjligen attrahera fler manliga deltagare till passen.
Könstillhörigheten eller genusuttrycket hos instruktören och hur det skulle kunna påverka en slags trygghet hos deltagarna diskuterades under intervjuerna i relation till nya deltagare.
”Om jag tänker rent spontant, att allt är helt nytt, det är helt obekvämt, då tror jag absolut att det kanske kan kännas som en trygghet att ja men jag vill köra för en kvinna för vi är lite samma. Det tror jag, att man kanske känner sig lite mer bekväm.” – Amanda
Även Anton resonerade kring detta, under en diskussion som kretsade kring vad som skulle hända om ett pass som är kvinnodominerat i dagsläget istället skulle hållas av en manlig instruktör och huruvida det skulle locka fler manliga deltagare.
”Jag skulle nog tro att… Det är ju många kvinnor som går på det, bodypump är ju verkligen ett koncept som är så inrutat i samhället, att alla har väl säkert sett, hört eller gått på det. Men jag tror att det säkert skulle förändras. Men det är väl den här just att, enkelt att identifiera. Man ser en kvinna, och så är du själv kvinna och det blir bara någon kort väg där emellan typ så. Och att det kanske spinner vidare till någon trygghet. Liksom bara, det blir så. Men kanske att det skulle förändras, om det är någorlunda, möjligtvis.” – Anton
Än en gång tycks det maskulina eller feminina uttrycket vara en faktor som bidrar till trygghet eller igenkänning. Genuspraktikerna, som Yancey Martin (2003) beskriver som det ramverk som förklarar hur önskvärt maskulint eller feminint beteende förväntas uttryckas utifrån samhällsnormerna, bör därför ses som både en trygghet och ett slags begränsade. För nya deltagare, som kliver in i ett nytt socialt sammanhang, i detta fall gruppträningssalen, kan det därför vara en trygghet att instruktören i fråga praktiserar antingen maskulint eller feminint. Enligt Yancey Martin (2003) är vi sällan medvetna om att vi praktiserar genus. Däremot kommer en kvinna, som i ung ålder lärt sig praktisera feminint, sannolikt tycka att situationen är mer bekväm utifrån vad som förväntas av henne om hon kliver in i en sal med en kvinnlig instruktör och där majoriteten av deltagarna är kvinnor jämfört med om en man klivit in i samma sal. Detta eftersom vi, enligt Connell och Pearse (2015), är benägna att upprätthålla normer för att inte väcka skandaler eller reaktioner. Det skulle möjligtvis kunna leda till en, om än en omedveten sådan, osäkerhet i hur vi då ska agera. En man som per automatik är van att praktisera maskulint kommer enligt Connell och Pearse resonemang känna denna osäkerhet när han kliver in i ett nytt sammanhang där resterande parter praktiserar feminint.
En sista aspekt som framkom under intervjuerna, som tycktes påverka synen på olika instruktörer, var att det verkade finnas annorlunda föreställningar eller förväntningar om hur manliga och kvinnliga instruktörer förväntas vara.
”Jag tror ju tyvärr att det, om det finns fördomar att folk kan tro att killar är tuffare. Tror jag, att det skulle kunna vara bara för att det kommer vara en kille. Att det kanske tyvärr kan hänga kvar och det känns så himla old school att säga så för det är ju, det beror ju helt på person. Men om man aldrig har träffat personen, utan bara läser ett namn på passet, så är det nog lätt tänka så” – Amanda
Vi har alltså olika förväntningar på hur män och kvinnor förväntas instruera, även om det enligt instruktörerna på detta gym berodde mer på personlighet snarare än deras kön, men att det tycks finnas skilda förväntningar på manliga respektive kvinnliga instruktörer kan knytas an till resonemanget Connell och Pearse (2015) för. Ett resonemang som menade att de upplevelser vi har om biologiska skillnader mellan könen, som återspeglas i andra skillnader, anser vi vara naturliga. Amanda benämnde det som att det finns en förväntan på att manliga instruktörer ska vara tuffare. Det kan därför förklaras av att vi i samhället har en förväntan på att män ska vara mer aggressiva än kvinnor.
Diskussion
Först och främst är det intressant att se till inpasseringsstatistiken där det under april månad 2021 var betydligt fler män än kvinnor som besökte gymmet. Det var svårt att få fram statistik gällande just gruppträningen, men om vi ser till instruktörernas observationer kan vi ändå konstatera att det i större utsträckning var fler kvinnor än män som deltog. Statistiken på detta gym bekräftar alltså att trots att det är närmare dubbelt så många män som kvinnor som passerade dörrarna en vanlig månad under det senaste året, är det väldigt få av dessa som befinner sig i gruppträningssalen under sin tid på gymmet. Detta bekräftar det faktum att gruppträningen, åtminstone på detta gym, är kvinnodominerad.
Det är intressant att synen på gruppträning idag fortfarande delvis verkar baseras på den historiska kontexten, det vill säga att det finns en uppfattning om att gruppträning fortfarande ser ut som det gjorde under aerobicsen och Jane Fondas glansdagar på 1980- och 1990-talet.
Detta borde betyda att yngre personer har färre fördomar eftersom de har äntrat gymmiljön långt efter att gruppträningen började moderniseras och att deras bild av vad gruppträning är rimligtvis därför borde skilja sig åt från de som befann sig i gymmiljön redan för 30 år sedan. Dock motsäger Anton och Helens resonemang om att ju äldre medelåldern på passen var desto fler män deltog detta. Sett till de fördomar som präglar gruppträningen hade det därför varit rimligare om det var fler yngre män som deltog, vilket inte var fallet enligt Anton och Helens observationer.
Däremot kan det förklaras av Antons resonemang om personlig mognad och att de män som deltar på pass därför kunde se förbi stereotypa förhållningssätt till träning. Johansson (1998) nämnde att på det gym han studerade fanns det en tendens att de män som gick på gruppträning möttes av negativa kommentarer och att andra män på gymmet betraktade dem som omanliga. Likt nämnt när Johanssons studie presenterades tidigare är hans observationer över tjugo år gamla i skrivande stund, det finns därför en god anledning att tro att klimatet i gymmiljön förändrats sedan dess. Bortsett från det, kan det möjligtvis finnas en koppling mellan att äldre män tenderar att vara mer säkra i sig själva och även sin maskulinitet och att de därför inte känner att deras maskulinitet skulle hotas av att de skulle gå på gruppträning, som skulle kunna betraktas som något feminint. Om vi antar att personlig mognad är kopplat till mäns säkerhet i deras maskulinitet går det därför även att anta att unga män eller killar tenderar att inte vara lika säkra i sitt maskulina uttryck.
Howe et. al (2017) nämner i sin studie dels att gymmet idag är en plats där vissa män känner ett ökat behov av att uttrycka sin maskulinitet på grund av att samhället har blivit mer jämställt och dels nämner de även att det finns en stark korrelation mellan muskler och maskulinitet hos män. Därför erbjuder gymmet fortfarande en arena som möjliggör detta, då styrketräningen betraktas som en motiverande faktor till att stärka maskuliniteten. Det går att jämföra faktum att yngre män därför tycks ägna sig åt styrketräning med ett slags förverkligande eller utvecklande av den maskulina identiteten.
En ytterligare aspekt som den tidigare forskningen har visat på kan påverka hur vi väljer att träna är bilden av idealkroppen, menar Badmin et. al (2002). Idealkroppen är en aspekt som präglas av maskulint och feminint, vilket även kan vara en förklarande faktor genom att se till könsfördelningen på gruppträningspassen på detta gym. Eftersom den manliga idealkroppen
har präglats av mycket muskler, är det därför av förklarliga skäl fler män som befinner sig ute i gymmet för att styrketräna och därmed bygga stora muskler. Detta medan den kvinnliga idealkroppen porträtteras som liten och nätt och att kvinnor därför är i majoritet i gruppträningssalen. (Badmin et. al, 2002). Helens fundering kring varför kvinnor tenderade att underskatta sig själva landade i att det kunde ha med normer om feminint och att de inte ville lägga på för mycket vikter på stängerna för att inte bygga för stora muskler. Även detta kan rimligtvis förklaras av att kvinnor som vill uppnå denna bild av idealkroppen anser stora muskler vara icke önskvärt.
Den sociala kulturen på olika gym tycks även påverka deltagandet sett till bland annat könsfördelning och ålder. På gymmen som exempelvis Therese och Helen instruerade på tidigare var det fler män som deltog på gruppträningen. Genom att detta systematiskt sker skapar även gymmen en kultur som normaliserar att män deltar. Om normen på ett specifikt gym tyder på att både män och kvinnor deltar och det därför blir en mer eller mindre jämn könsfördelning, kommer det inte heller vara ett lika stort hinder för nya män att delta. Genom att normerna fortsätter att upprätthållas, på så vis att det är en stark majoritet kvinnor och att manliga deltagare snarare kan betraktas som undantagsfall, kommer det säkerligen vara svårt att bryta dessa mönster.
Bladh (2020) hänvisade till att det finns gym som har särskilda avdelningar avsedda för kvinnor för att få dem att känna sig mer bekväma på gymmet, men vad skulle hända om gymmen introducerade pass för enbart män? Hade utformningen på passen behövt skilja sig åt från hur de nuvarande passen ser ut, eller hade det räckt att enbart marknadsföra passen annorlunda och poängtera att de enbart är för män? Den viktiga frågan är dock hur dessa typer av pass hade påverkat den tydliga norm som präglar synen på gruppträning idag. Likt Bladh (2020) nämnde så medförde de avskilda avdelningarna för kvinnor att tröskeln för att gå på gym sänktes, men att det också bidrog till att det maskulina på gymmet var det normaliserade medan det feminina var avvikande.
Om vi överför detta på gruppträningen skulle det kunna tolkas som att pass för enbart män hade sänkt tröskeln för män att faktiskt gå på gruppträning, men att det maskulina med stor sannolikhet hade fortsatt vara något avvikande inom gruppträningen medan det feminina var det normaliserade. Det riskerar därför att bli något av ett olösligt problem, eftersom
gruppträning som koncept kan fortsätta betraktas som feminint medan särskilda pass för män kommer betraktas som maskulint. Huruvida det kommer förändra synen på gruppträning är därför inte särskilt troligt, eftersom det på de gym som erbjuder avskilda avdelningar för kvinnor är de så kallade ”vanliga” ytorna med fria vikter fortfarande att betrakta som maskulina.
Det var även intressant att Therese och Oskar hade skilda bilder av hur olika instruktörer kan locka fler deltagare. Therese menade att en manlig instruktör kommer locka fler män medan Oskar snarare fokuserade på att det var det normbrytande som var av intresse, det vill säga en feminin man eller en maskulin kvinna. Det går dock att anta att detta inte behöver vara två helt skilda upplevelser, eftersom det mer tycks handla om genusuttrycket snarare än det biologiska könet. Enligt instruktörernas upplevelser om vad som verkar locka olika typer av deltagare verkar det finnas en tendens till att vi är mer benägna att lockas till det egna genusuttrycket. Det vill säga att en person som praktiserar maskulint, vilket oftast är män, lockas till det som är maskulint och då även tvärt om. Detta tycktes främst gälla nya deltagare som möjligtvis kunde uppleva det som en trygghet. En man som praktiserar maskulint skulle enligt detta resonemang känna sig tryggare i ett sammanhang där även instruktören praktiserar mer maskulint.