En kvalitativ intervjustudie om gruppträning och normer ur ett genusperspektiv

Självständigt arbete, 15 hp

Ämneslärarprogrammet, Samhällskunskap 3, 30 hp

VT 2021

GRUPPTRÄNING, DET ÄR VÄL BARA SÅNT SOM TJEJER OCH MORSAN HÅLLER PÅ MED?

En kvalitativ intervjustudie om gruppträning och normer ur ett genusperspektiv

Frida Björkenstam

Abstract

Title: Group fitness, that’s only something for girls and my mom, right?

The aim of this study was to explore which factors might affect participation in group fitness classes from a gender perspective. This was achieved through qualitative interviews with group fitness instructors at a local gym in Sweden. The gender perspectives used in this study are Connell and Pearse’s theory that describes gender as a social construct, and also Yancey Martin’s theory which explains how we act in social contexts and why it is affected by gender norms. The results showed that participation seemed to be affected by the gender norms that Connell and Pearse describes, and especially preconceptions about the concept that is group fitness classes. The preconception assuming that group fitness strictly attracts women seemed to make the barriers for men to attend even higher. Beliefs about masculinity and femininity, and how this was supposed to be practiced in social contexts as Yancey Martin describes it, seemed to provide some kind of security for the participants.

In conclusion it can be stated that these where complex matters to seek an answer to, one factor could perhaps be explained by the historical context behind group fitness. Another factor could be how secure the men felt in their perceived masculinity and also how men and women differ in their view of the ideal body type.

Keywords: Group fitness, Gym, Gender

Innehållsförteckning

Bakgrund ... 1

Problemformulering ... 2

Syfte och frågeställningar ... 4

Avgränsningar och definitioner ... 4

Forskningsfältet ... 5

Maskulinitet och gruppträning ... 5

Genusnormer på gymmet ... 6

Stereotypa könsroller och motivation till styrketräning ... 7

Teori ... 8

Vad är genus? ... 8

Den biologiska aspekten ... 9

Den sociala och psykologiska aspekten ... 10

Genuspraktiker... 11

Metod ... 12

Forskningsdesign ... 12

Urval ... 12

Insamling av data och genomförande ... 13

Bearbetning av data och analysmetod ... 14

Metoddiskussion ... 16

Etiska överväganden ... 17

Litteratursökning ... 18

Presentation av empiri och analys ... 19

Hur manifesteras genus i gruppträningssalen? ... 19

Hur tycks synen på gruppträning påverka deltagandet? ... 22

På vilka sätt bidrar eller utmanar instruktören genusnormerna? ... 25

Diskussion ... 29

Sammanfattning och avslutande reflektion ... 32

Referenser: ... 35

Bilaga ... 37

Bakgrund

Under 1930- och 1940-talet började olika atletklubbar etablera sig i Sverige, men de var från början en segregerad plats, då de som befann sig på dessa klubbar var män som ägnade sig åt bodybuilding och kraftsport (Johansson. 1998:20). Det var först i början av 1980-talet när nya gym började dyka upp i stor utsträckning i Sverige som även allt fler kvinnor började göra entré i lokalerna (Johansson. 1998:53). Ytterligare en anledning till att gymmen nu skulle börja locka fler kvinnor var att det under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet växt fram en ny träningstrend i USA. Det var workouten med Jane Fonda i spetsen som hade kvinnor som främsta målgrupp. På samma sätt som Arnold Schwarzenegger kan sägas ha uppnått stjärnstatus genom att inspirera andra till träning kan Jane Fonda sägas ha gjort detsamma (Johansson.

1998:58). Det är dock enligt Louise Mansfield (2011) viktigt att poängtera att Fonda inte var först med att lansera och erbjuda gruppträningsklasser för kvinnor, även om hon är den som blivit starkast förknippad med trenden.

Fonda utvecklade konceptet workout, vilket bestod av koreograferade rörelser till musik som hade tagits fram med inspiration från den traditionella gymnastiken och som kombinerades med mer modern dans (Johansson. 1998:58). Även om workouten ursprungligen utvecklades för att utföras som en gruppträningsklass i en studio med instruktör, så var det i och med träningsvideornas och träningsböckerna växande popularitet, på hemmafronten framför TV:n som workouten skulle bli som mest populär. Fonda uppmanade kvinnor att hemarbetet inte längre var en ursäkt för att inte hinna träna, då hon själv tränade flertalet gånger i veckan trots att hon arbetade, tog hand om hemmet och hade en man (Mansfield. 2011:250).

Den svenska gruppträningshistorian har till stor del präglats av den svenska gymkedjan Friskis

& Svettis, som startade som en studentförening men idag har kommit att bli en av Sveriges största idrottsföreningar. 1978 lanserade Johan Holmsäter ”jympan”, ett koncept som gick ut på att träna hela kroppen och inte ta längre än en timme. Detta blev snabbt en succé och föreningen började etablera sig över Sverige. Allt eftersom föreningen expanderade infördes flera olika typer av pass, idag erbjuder de bland annat spinning, utomhusträning och dans (Friskis & Svettis, 2019).

En annan stor aktör på gruppträningsmarknaden är Les Mills, som idag är ett av världens ledande utbildningsföretag inom just gruppträning. Företaget grundades 1968 av Leslie Mills i Nya Zeeland och inriktade sig på styrke- och konditionsträning för idrottare. På 80-talet tog Mills son Philip Mills över. Philip hade studerat i USA och blev inspirerad av den nya gruppträningstrenden som hade blivit omåttligt populärt. När Mills återvände till Nya Zeeland och familjeföretaget började de arbeta på ett nytt koncept, styrketräning med vikter till modern musik. I början av 90-talet kunde de lansera konceptet, BODYPUMP™. Även Les Mills har under tidens gång utökat sitt utbud i och med att de etablerat sig världen över. Deras koncept finns idag på över 20 000 gym och fitnesscenter i världen (Les Mills, 2021a).

Utbudet av olika typer av gruppträningskoncept är idag stort. Gruppträning är en trend som håller i sig än idag. I ett pressmeddelande presenterar Stadium¹ en rapport från Sifo som visar att gruppträning är bland topp fem av de vanligaste träningsformerna bland svenskarna (Stadium, 2020).

Problemformulering

Gymkulturen är ett fenomen som är under ständig utveckling. Till skillnad från under Jane Fondas glansdagar ägnar sig inte kvinnor på gymmen endast åt aerobicsbaserad gruppträning längre. Det finns dock fortfarande en trend som visar att gruppträningen är kvinnodominerad.

2019 publicerades en rapport gjord av Sifo på uppdrag av Garmin med syfte att kartlägga svenskarnas träningsvanor. Av de 1100 personerna som deltog svarade 23% att de väljer att ägna sig åt gruppträning. Undersökningen visade även att det i större utsträckning är vanligare att kvinnor (32%) väljer denna träningsform jämfört med män (14%) (Garmin, 2019). Även rapporten gjord av Sifo på uppdrag av Stadium (2020) visar på liknande siffror, där 30% av kvinnorna säger att de väljer gruppträning medan endast 10% av männen svarade detsamma.

Thomas Johansson har i boken Den skulpterade kroppen från 1998 undersökt gymkulturen i Sverige under 1990-talet. Även om det i skrivande stund är över 20 år sedan bokens skrevs, kan Johanssons resonemang ge en historisk kontext till hur män och kvinnor påverkats och varför

1 Det finns få undersökningar på området, i den här uppsatsen refererar jag till två. En på uppdrag av Stadium och en på uppdrag av Garmin. Det kan därför vara värt att poängtera att både Stadium och Garmin är

vinstdrivande företag

de valt att träna på olika sätt. Johansson beskriver gymmet som en regionaliserad plats vilket i praktiken innebär att det är möjligt att skilja på de olika ytorna i gymmet genom att se vad som utövas där och vilka det är som gör det. De ytor där strykträning utförs med hjälp av fria vikter domineras av män medan, gruppträningssalarna där aerobics utförs istället kan benämnas som en kvinnodominerad plats (Johansson. 1998:102). Kvinnorna i Johanssons studie uppgav att de undvek eller kunde känna visst obehag inför att befinna sig på de ”manliga ytorna” i gymmet, vilket också gav upphov till att kvinnor var mer benägna att använda sig av träningsmaskiner än män. Anledningen till att kvinnorna inte kände sig bekväma att vistas bland de fria vikterna var för att de antingen upplevde att de blev iakttagna av män, eller på grund av att de inte behärskade tekniken och redskapen, och därför upplevde en känsla av skam (Johansson.

1998:103).

Gym som enbart erbjuder de mest basala redskapen som skivstänger och fria vikter tenderar att locka en annan målgrupp i jämförelse med gym som har ett bredare utbud av redskap, maskiner och även gruppträningssalar. Det innebär bland annat att ett gym med mer varierat utbud tenderar att ha fler kvinnliga medlemmar Anledningen till att män och kvinnor historiskt sett har ägnat sig åt olika träningsformer kan rimligtvis också förklaras av detta, men även hur bilden av idealkroppen skiljer sig åt (Johansson. 1998:102).

Historiskt sett har bilden av den manliga idealkroppen präglats av vad som kan beskrivas som en V-form, som kan åstadkommas genom att bygga stora, väldefinierade muskler med fokus på framförallt överkroppen. Bilden av den kvinnliga idealkroppen har däremot porträtterats som liten och nätt, och ska varken präglas av speciellt mycket muskler eller fett. Då den manliga idealkroppen beskrivs som muskulös, förklarar det även varför män historiskt sett har ägnat sig mer åt styrketräning för att bygga muskler, medan kvinnor tenderade att ägna sig åt träning för att hålla sig i form eller för att gå ned i vikt (Badmin, Furnham & Sneade, 2002).

Statistik och tidigare forskning visar med andra ord på att hur vi väljer att träna kan påverkas av en strävan efter idealkroppen, men även av vad som förknippas som manligt och kvinnligt.

Som tidigare nämnt är Johanssons (1998) studie över 20 år gammal och samhället omkring oss, likt gymkulturen, är under ständig förändring. Styrketräningen som historiskt sett har betraktats som en maskulin träningsform, skrämmer inte bort kvinnor i samma utsträckning som det tidigare gjort och det är därför inte ovanligt att se kvinnor bland de fria vikterna längre.

När det kommer till gruppträning som träningsform, ser vi dock att det fortfarande är ett område som är kvinnodominerat. Jämfört med styrketräning så visar statistiken att det är få män som aktivt verkar välja gruppträning. Är det så enkelt att det är baserad på personliga preferenser, där män i större utsträckning lockas av styrketräning eller vilka faktorer är det som i dagens klimat fortfarande stämplar gruppträningen som något feminint?

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att genom intervjuer med gruppträningsinstruktörer undersöka vilka faktorer som kan påverka deltagande på gruppträningspass utifrån ett genusperspektiv. Vad ett genusperspektiv innebär kommer att specificeras under teoriavsnittet. Utifrån syftet har följande frågeställningar formulerats:

- Hur manifesteras genus i gruppträningssalen?

- Hur tycks synen på gruppträning påverka deltagandet?

- På vilka sätt bidrar eller utmanar instruktörerna genusnormer?

Avgränsningar och definitioner

Studien genomfördes på ett specifikt gym, i en specifik stad. Det innebär att resultatet för undersökningen är svårt att använda för att dra generella slutsatser. Ytterligare en avgränsning är att det endast är instruktörer på det valda gymmet som intervjuades, och inte deltagarna på gruppassen. Det är även viktigt att komma ihåg att det i skivande stund pågår en pandemi, vilket gör att medlemsskapsantalet på gym överlag och därmed även deltagandet på gruppträning specifikt säkerligen påverkas. Deltagandet har med största sannolikhet minskat till följd av restriktioner och rekommendationer, vilket gör att resultatet möjligtvis även blir något missvisande jämfört med hur deltagandet såg ut innan COVID-19.

I denna studie kommer begreppet gruppträning att definieras som en typ av träningsform som kan utformas och variera på olika vis. Det kan infatta allt från styrketräning med vikter, konditionsbaserade pass till dansinspirerade eller kampsportsinspirerade pass. Det centrala är

att det är organiserade pass som utförs i grupp och leds av en instruktör som har ett förbestämt upplägg eller en förbestämd koreografi. De som deltar får själva boka en plats i förväg innan passet.

Instruktörerna som deltar i denna studie instruerar i olika typer av pass, både koncept framtagna av företaget Les Mills och pass som är specifika för det egna gymmet. De Les Mills pass som dessa instruktörer instruerar i är BODYPUMP™ och BODYATTACK™. BODYPUMP™

beskrivs som ett som ett pass där deltagarna med hjälp av skivstänger och viktplattor arbetar med uthållig styrka i takt till musik (Les Mills, 2021b). BODYATTACK™ kan istället beskrivas som ett högintensivt, konditionsbaserat pass som kombinerar olika former av idrottsinspirerade övningar med styrka (Les Mills, 2021c).

Forskningsfältet

Maskulinitet och gruppträning

Johansson (1998) har i ett avsnitt av Den skulpterade kroppen diskuterat vad som skedde på gymmet när män deltog på aerobicspass. Det är dock av stor vikt att nämna att under tiden för Johanssons forskning, som utfördes under 1990-talet i Sverige, var utbudet av gruppträning inte lika omfattande som det utbud som finns på de flesta gym idag. På grund av detta beskrivs gruppträning som just aerobics, men även för att det var benämningen för de pass som erbjöds vid tiden för studien. Johansson beskriver aerobics som en varierad träningsform, med fokus på konditionsträning. Upplägget kan anpassas efter tycke och smak av instruktören, och kan även innefatta inslag av styrka där vikter eller gummiband används (Johansson. 1998:59).

I ett utdrag från en av intervjuerna vittnade en av männen som frekvent gick på aerobicspass att han möttes av negativa reaktioner från andra män. Han menar att de män som deltog möttes av fördomar om att de skulle vara homosexuella på grund av att de höll på med en feminin aktivitet.

Anledningen till att de definierade aerobics som en feminin aktivitet var för att passen i fråga till stor del innehöll koreograferade rörelser, vilket betraktades som synonymt med dans, men även för att det främst var kvinnor som deltog. Han resonerade att det var många män som skrämdes av faktum att det var mycket koreografi, då män tenderar att ha svårt med så väl koordination som rytm. En annan anledning till varför passen hade få manliga deltagare ansåg

han vara att män generellt var intresserade av att bygga stora muskler, vilket var svårt att uppnå genom denna form av träning (Johansson. 1998:110).

En av de manliga instruktörerna på det gym som Johansson (1998) studerade menade att det fanns män på gymmet som tycktes känna ett behov av att definiera män som gick på aerobics som omanliga, vilket han ansåg vara problematiskt eftersom det leder till att fördomar förstärks.

Även en ung man som tränade på gymmet hade reflekterat över problematiken att så många hade fördomar kring aerobics, då han trodde att det var många som egentligen hade velat testa, men inte vågade på grund av de fördomar som existerade och rädslan att bli definierade som omanlig (Johansson. 1998:112, 149).

Genusnormer på gymmet

Greta Bladh (2020) har i sin doktorsavhandling undersökt hur socialt konstruerade genusnormer, eller trösklar som hon benämner dem, påverkar våra kroppar genom att både möjliggöra och begränsa olika typer av praktiker. En sådan typ av tröskel är exempelvis den norm som ger den maskulina mannen närmast ett berättigat företräde i gymsammanhang (Bladh. 2020:177). Studien utgick från ett specifikt gym i Sverige som benämns ”Klubben”.

Bladh menar att bland annat ungdomsidrotten och ämnet idrott och hälsa inom skolverksamheten har bidragit till att vi redan i ung ålder blir medvetna om de genusnormer som finns i samhället. Hon skriver att dessa praktiker konstruerar vår bild av kroppen som könad, den maskulina kroppen framställs som åtråvärd och fundamental, medan den feminina kroppen istället betraktas som begränsad när det kommer till aspekter som rör den fysiska förmågan. När unga flickor ges signaler från samhället om hur en vuxen kvinnas kropp betraktas kommer det under uppväxten att leda till ett slags förkroppsligande av genusnormerna, som resulterar i dessa trösklar. Konsekvensen av att dessa trösklar introduceras i ung ålder är att individer även i vuxen ålder potentiellt begränsas, exempelvis på gymmet, och vad kvinnor tränar eller på vilka ytor (Bladh. 2020:179).

Bladhs empiri visar även att gymmen är en plats där socialt konstruerade genusnormer gör sig tydliga. Hon resonerar kring olika typer av gym eller fitnessanläggningar, där vissa gym har avskilda avdelningar för specifikt kvinnor, vilket hon menar kan upplevas som en slags inkludering då det möjliggör för kvinnor att känna sig mer bekväma att ägna sig åt styrketräning. Bladh menar dock också att detta medför att medan en tröskel sänks, att träna på

gym i allmänhet, så höjs en annan. Det vill säga att det maskulina betraktas som det naturliga på gymmet, medan det feminina blir något avvikande (Bladh. 2020:181).

Även på de gym som inte hade inrättat avskilda avdelningar fanns det ytor där dessa trösklar blev uppenbara, då kvinnorna undvek dessa delar av gymmen. Detta på grund av att de upplevde att du som kvinna förväntades behöva hjälp i din träning, till skillnad från männen. Erbjudanden om hjälp att bära vikter, och råd eller tips som inte var efterfrågade var några av de anledningar som kvinnorna delade med sig av. Bladh beskriver att gymmen därför är en plats som präglas av en hierarkisk genusordning, där männen och därför även det manliga står högre i rang (Bladh. 2020:181).

Stereotypa könsroller och motivation till styrketräning

I en studie från 2017 har Holly S. Howe, Timothy N. Welsh och Cathereine M. Sabiston undersökt sambandet mellan stereotypa könsroller och styrketräning, det gjorde de i relation till motivation och deltagandet för män respektive kvinnor. Deltagarna i studien var studenter på ett stort universitet i Kanada. Deras resultat visade att muskler har en stark korrelation till maskulinitet hos män vilket då även gör att styrketräning blir förknippat med att stärka maskuliniteten, vilket var en bidragande faktor till motivation. De hänvisar även till tidigare forskning rörande maskulinitet som menar att i takt med att samhället blivit mer jämställt ges det färre möjligheter att uttrycka maskulinitet, vilket har bidragit till att det finns män som utvecklar ett behov att kompensera för detta genom att visa upp en muskulös kropp (Howe. et al. 2017).

Däremot fanns det inget samband mellan uppfattningen av styrketräning som maskulint och kvinnors upplevelse av motivation till att styrketräna, vilket författarna fann något överraskande. Dock menar Howe, Welsh och Sabiston att även om muskler kan anses vara maskulint, behöver det inte heller vara motsatsen till feminint. De menar därför att upplevelsen av styrketräning som någonting maskulint betingat inte nödvändigtvis behöver krocka med en feminin identitet. Även här hänvisar författarna till tidigare forskning som menar att bilden av den kvinnliga idealkroppen är på väg att förändras, och att en mer muskulös kropp i allt större utsträckning kommer att eftersträvas snarare än det tidigare smala och tunna idealet – även för kvinnor (Howe. et al. 2017).

Teori

För att kunna undersöka vilka faktorer som kan påverka deltagandet på gruppträning utifrån ett genusperspektiv behövs ett teoretiskt ramverk som kan användas som ett analytiskt verktyg för att identifiera skillnader i beteenden och normer. Denna studie kommer att använda Raewyn Connell och Rebecca Pearses genusteori, som presenteras i boken Om genus.

Vad är genus?

Connell och Pearse (2015) menar att termen ”genus”, eller det engelska ordet ”gender”, härstammar från grammatiken där genus i stora drag kan översättas till ”skillnader i kön hos olika ting”. Sedan 1970-talet har termen genus blivit allt vanligare och anledningen till att den växte fram menar Connell och Pearse (2015) är för att det i och med ökad kunskap även växte fram ett behov av ny terminologi för att kunna sätta ord på den ökade medvetenheten som genusforskningen bidrog med.

Genus är något som vi i dagens samhälle ofta tar för givet, och det är en integrerad del av vår vardag. Till exempel kan vi redan vid första ögonkast i de flesta fall identifiera en person och direkt skapa oss en uppfattning om personen är en man eller en kvinna. I olika typer av sportevenemang och idrottsgrenar är män och kvinnor uppdelade i olika klasser, och i klädbutikerna är kläderna uppdelade i olika sektioner för män och kvinnor. Dessa typer av företeelser är så pass vanliga att de anses vara självklara, och det bidrar till att individer som bryter mot normen kan väcka skandaler (Connell, Pearse. 2015:18).

Enligt Connell och Pearse (2015) så sprids dessa normer och åsikter om vad som kan beskrivas som önskvärt genusrelaterat beteende ständigt genom att vi som samhälle upprätthåller normerna. Det är som tidigare nämnt genom att vi exempelvis handlar kläder på olika avdelningar, genom reklammakare som riktar sig mot olika målgrupper och visar upp stereotyper och förväntningar på hur den perfekta mannen eller kvinnan bör ser ut. Dessa normer kan beskrivas som ett resultat av våra uppfattningar och förväntningar av genusskillnader, men det är även viktigt att poängtera att de fortsätter att bidra till att skapa skillnader i genus (Connell, Pearse. 2015:19). Sammantaget kan genus därför beskrivas som en social konstruktion.

Den biologiska aspekten

Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är ett faktum som sällan anses vara kontroversiellt. Dessa biologiska skillnader grundar sig först och främst i den könsliga fortplantningen, likt många andra arter. Det hör även till att människan tillhör en art vars kroppar är mer eller mindre dimorfa, vilket betyder att det är en art som har två skilda former, i människans fall män och kvinnor. Det biologiska könet hos människan bestäms utifrån en uppsättning av kromosomer som är en del av den genetiska uppsättningen i kroppens DNA (Connell, Pearse, 2015:56,57).

Diskussionerna kring de biologiska skillnaderna mellan könen inom genusfältet, och framförallt betydelsen av skillnaderna är något som är ständigt omdebatterat. Medan vissa anser att kroppen bör betraktas som ett redskap med syfte att skapa genusskillnader, betraktar andra istället kroppen som en blank kanvas, där det istället är kulturen i samhället som kommer skapa bilder av genus. Ytterligare en grupp söker att kombinera dessa två synsätt (Connell, Pearse.

2015:59). Oftast mynnar diskussionen ut i att biologiska skillnader är direkt överförbara eller tar sig uttryck i helt andra skillnader som vi betraktar som naturliga. Exempelvis:

”Fysisk styrka och snabbhet (män är starkare och snabbare), mekaniska färdigheter (män är tekniskt skickliga, kvinnor är bra på petgöra), sexualdrift (män har starkare drift), fritidsintressen (män gillar sport, kvinnor skvaller), personlighet (män är aggressiva, kvinnor omvårdande), intellekt (män är rationella, kvinnor har intuition), och så vidare” (Connell, Pearse. 2015:59).

En ytterligare aspekt när det kommer till biologiska skillnader är att sociala processer kommer att ha stor påverkan på våra fysiska kroppar. De mest självklara exemplen på faktorer som Connell och Pearse (2015) tar upp är utbildning, sjukvård, tillgång till mat, och krig, som alla på ett eller annat vis struktureras av genus. På grund av detta bör vi alltså se genusmönster som något större än direkta påföljder av kroppens fysiska aspekter, och som att även olika sociala genusmönster även formar våra kroppar för att platsa in i den miljön vi lever och utvecklas i (Connell, Pearse. 2015:61).

Den sociala och psykologiska aspekten

Till skillnad från det biologiska könet som vi blivit tilldelade redan vid födseln, så menar Connell och Pearse (2015) att huruvida en person identifierar sig som man eller kvinna inte är ett tillstånd som varken är ständigt eller förutbestämt. Tvärtom är det ett något under konstant konstruktion. Att vara man eller kvinna är något vi blir. Likt Simone de Beauvoir (1949) skrev i det klassiska verket Det andra könet, ”man föds inte till kvinna, man blir det”.

Hur vi uppträder i det vardagliga livet, på arbetsplatsen, i sociala sammanhang och därför även på gymmet, kan ses som ett ständigt konstruerande av det maskulina eller feminina. När detta sker tar vi automatiskt plats i det som Connell och Pearse (2015) kallar för genusordningen.

Vare sig vi väljer att förhålla oss till det kön vi blivit tilldelat vid födseln eller själva väljer att konstruera en maskulin eller feminin identitet, feminina killar eller maskulina tjejer är exempel på detta. Men forskning visar även på att de allra flesta av oss även, om än i olika grad, anammar både feminina och maskulina personlighetsdrag. När vi möter personer där det finns en otydlighet i genusuttrycket, en slags tvetydighet, kan vi uppleva att det väcker ett intresse, eller ett begär på samma sätt det även kan väcka olust gentemot dessa personer (Connell, Pearse.

2015:20).

Janet Hyde har ägnat sig åt metaundersökningar. Rapporten The gender similarities hypothesis är baserat på material från över 5000 tidigare studier, som tillsammans utgick från tester som innefattade runt sju miljoner människor. Med detta material undersökte Hyde (2005) bland annat kognitiva variabler, psykiskt välmående och sociala och personlighetsstyrda variabler.

Hyde (2005) kom fram till att av de variabler som tydde på könsskillnader var 78% av dessa skillnader väldigt små eller nära noll, fördelningen visade på att 30% låg nära noll och 48% var väldigt små. Det fanns dock vissa egenskaper som tydde på att det fanns konsekventa skillnader mellan könen. Dessa innefattade enligt Hyde (2005) bland annat aggression och fysisk prestation.

Connell och Pearse (2015) menar att det intressanta i metaanalyserna är de resultat som visar på att skillnaderna inte är generella, utan snarare kontextbaserade vilket tyder på att det finns så kallade psykologiska genusskillnader. Skillnaderna är alltså bundna till situationer och kan därför beskrivas som specifika. Exempelvis när det gäller aggression, som Hyde (2005) menade är en sådan egenskap där vi kan se skillnader mellan könen. Där kan vi dels skilja på verbal och

fysisk aggressivitet, där den fysiska visar på större skillnader. Connell och Pearse (2015) hänvisar till en studie av Bettencourt och Miller (1996) som visade att män utan provokation hade en högre tendens att uppvisa aggressivitet än kvinnor. När det dock förekom inslag av provokation var män och kvinnor lika benägna att uppvisa aggressivitet (Connell, Pearse.

2015:74).

Det finns således forskning som tyder på att de psykologiska skillnaderna som finns mellan könen är små och framförallt tenderar de att vara situationsberoende. Men vad är det då som skiljer män och kvinnor åt? Det är det här som genusteoretiker söker förklara. Så även om det går att beskriva genus som en socialt konstruerad könstillhörighet, som tidigare nämnt, så måste vi skapa en förståelse för hur nära de både fysiska och sociala processerna samspelar då vi är alltid är bundna till den fysiska kroppen (Connell, Pearse. 2015:77).

Genuspraktiker

För att kunna applicera Connell och Pearses genusteori i praktiken och därmed kunna analysera respondenternas observationer i gruppträningssalen kommer även Patricia Yancey Martins teori om genuspraktik att användas i det teoretiska ramverket. Vill vi söka förståelse för hur genus tar sig uttryck i olika kontexter, till exempel på arbetsplatser, menar Yancey Martin (2003) att vi både måste benämna och förstå den interaktionella dynamiken i dessa praktiker.

Även om Yancey Martin fokuserat på arbetsplatsen som socialt fält bör även resonemanget gå att applicera på gruppträningssalen.

Yancey Martin (2003) skiljer först och främst på practicing gender och gendering practices.

Det förstnämnda, practicing gender kan förklaras som det faktiska praktiserandet av genus.

Praktiserandet av genus sker ofta utan reflektion eller medvetenhet vilket gör att de flesta av oss är mästare på att agera utifrån vad som förväntas av vår könstillhörighet. Det är av stor vikt att anmärka att detta, i de flesta fall, sker utan medvetenhet när du observerar antingen grupper eller enskilda individer. Även om det självklart finns personer som väljer att aktivt praktisera genus, för att exempelvis passa in i olika sociala situationer (Yancey Martin. 2003:362).

Praktiserandet av genus kan jämföras med aktiviteter som att cykla, det är någonting som vi måste lära oss, men som sedan är något som sker per automatik. På samma sätt som att cykla fungerar det med praktiserandet av genus, det vill säga att vi lär oss hur maskulint och feminint

som barn, i skolan, i familjen och de allra flesta sociala situationer vi utsätts för (Yancey Martin.

2003:351).

Gendering practices kan däremot beskrivas som ett typ av ramverk som utgör olika typer av exempelvis fysiska, kulturella, sociala beteenden som vi kan förhålla oss till för att antingen passa in eller sätta oss emot genusordningen. Dessa genuspraktiker möjliggör även för individer att kunna praktisera det som kan benämnas som maskulint och feminint, men det är även viktigt att skilja på praktikerna och de som praktiserar dem. Att någon agerar ”som en man” händer för att det existerar en social situation där dessa typer av ramverk med olika praktiker finns tillgängliga (Yancey Martin. 2003:354).

Metod

Forskningsdesign

För att besvara studiens syfte och frågeställningar har en kvalitativ fallstudie utförts då det är instruktörernas upplevelser och observationer som är av intresse. Det som utmärker en fallstudie är att det enbart är ett enskilt fall som undersöks, som är en del av en större population.

Fallstudier är även vanligt förekommande inom sociologisk forskning, vilket denna studie faller inom ramen för (Bryman. 2008:52). På grund av att den externa validiteten är svag vid fallstudier beskriver Bryman (2008) att det kan vara en fördel att specificera vilken typ av fall som studien baseras på. Detta är ett representativt fall då det specifika fallet i denna studie är ett utvalt gym, som dels är en del av en gymkedja men också en del av en större population av gym som erbjuder gruppträning som träningsform.

Urval

Urvalet är gjort enligt centralitetsprincipen, vilket innebär att forskaren redan på förhand har en uppfattning om vilka personer som kommer att bli viktiga (Esaiasson et al. 2017:267). I detta fall är det instruktörer på ett gym, då studien syftar till att undersöka konceptet gruppträning.

Urvalet består av fem instruktörer, tre kvinnor och två män. Det är ett litet antal till mängden, men enligt Esaiasson et al. (2017) behöver det inte vara en nackdel. De menar att det är viktigt att göra en avvägning när det kommer till antalet intervjuer baserat på studiens storlek. Då detta

är en relativt liten studie möjliggör det för mig som utför studien att ägna mer tid åt varje intervju om urvalet är mindre och färre intervjuer kommer att genomföras, om valet av respondenter därför är väl genomtänkt är det även möjligt att göra intressanta analyser. Däremot menar Esaiasson et al. (2017) att en nackdel med denna typ av urval är att det påverkar den externa validiteten negativt, eftersom svaren från intervjuerna enbart blir representativa för just den gruppen. Det gäller generellt för valet av metod, att intervjuer aldrig sällan kan sägas vara representativa för en större population då empirin baseras på individernas egna observationer och upplevelser.

Valet att intervjua instruktörer gjordes på grund av att de utgör en central roll i gruppträningssalen. För att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar ansågs instruktörer vara en fördelaktig grupp att undersöka, de ser hela rummet och alla deltagare och borde därför vara mer benägna att göra observationer av vad som sker i rummet jämfört med deltagare som är där för att träna. Det specifika gymmet och därför även de instruktörer som är verksamma där valdes ut då jag som författar denna studie sedan innan hade en koppling till gymmet ifråga. Instruktörerna på gymmet tillfrågades i person om de ville ställa upp.

Insamling av data och genomförande

Den typ av intervjuer som genomfördes under denna studie var semistrukturerade intervjuer, eller som Bryman (2008) kallar dem, kvalitativa intervjuer. Det ansågs vara mest fördelaktigt då det möjliggör för intervjuaren att kunna ställa följdfrågor men också för att det även uppmuntrar respondenterna att kunna prata mer fritt om ämnet. Det är positivt då det kan leda till nya insikter från respondenterna, som inte var väntade (Esaiasson et al. 2017:261). En ytterligare positiv aspekt gällande valet av kvalitativa intervjuer menar Svend Brinkmann (2016) är att det är en bra metod för att kunna upptäcka fenomen eller praktiker som för respondenterna annars tas för givet.

Intervjuerna utgick ifrån en intervjuguide (se bilaga) som fungerade som en stomme för samtalet för att se till att samtalen faktiskt höll sig till studiens frågeställningar. Intervjuguiden och dess frågor utformades efter det teoretiska ramverket för att kunna avgöra vilka områden som var relevanta att beröra för att kunna svara på frågeställningarna, vilket Esaiasson et al.

(2017) nämner är viktigt. Ytterligare en viktig aspekt är att frågorna måste vara utformade på

ska inte heller vara för långa, det som är eftersträvansvärt är snarare att ställa korta frågor och få långa svar (Esaiasson et al. 2017:275). Innan intervjuerna ägde rum genomfördes även en pilotintervju för att säkerställa att frågorna i intervjuguiden var bra formulerade och även tematiskt välorganiserade. Efter detta genomfördes vissa ändringar i formuleringar och språke för att förenkla frågorna och göra dem tydligare. Detta då vissa frågor fungerande mindre väl muntligt, jämfört med när de lästes. Esaiasson et al (2017) poängterar även att ytterligare en anledning till att genomföra pilotintervjuer är för att se till att det går att hålla ett samtal med bra flyt, det vill säga att det blir ett levande samtal.

Det är viktigt att intervjuerna äger rum på en plats där respondenterna känner sig bekväma, exempelvis på deras egen arbetsplats (Esaiasson et al. 2017:277). När instruktörerna kontaktades om medverkan och en tid bokades fick de även frågan vart de önskade att intervjun skulle ske, för att de skulle ha möjlighet att känna sig bekväma, men också för att ha tid att medverka. Intervjuerna genomfördes därför på det utvalda gymmet där instruktörerna är verksamma i ett avskilt rum för att kunna sitta ostört i en tyst miljö. Intervjuerna varade mellan 45–75 minuter. Två av respondenterna önskade få tillgång till intervjuguiden för att kunna förbereda sig, vilket de fick då det inte ansågs ha en negativ påverkan på resultatet.

För att underlätta bearbetningen av materialet spelades intervjuerna in, vilket samtliga respondenter gav sitt samtycke till. Bryman (2008) menar att det om möjligt är det önskvärt att spela in intervjuerna då att anteckna är både tidskrävande och riskerar att leda till distraktioner under intervjuns gång. Det mänskliga minnet är även en viktig aspekt som bidrar till att ljudinspelningar är att föredra, eftersom vårt minne är limiterat och detaljer därför riskerar att försvinna om vi enbart antecknar. Ljudinspelningar underlättar även analysen av materialet då det är möjligt att gå igenom intervjuerna i sin helhet flera gånger. På grund av valet att spela in intervjuerna är det viktigt att vara medveten om att det kan ha en tendens att påverka respondenterna då det kan upplevas som en obekväm situation, även bland de som samtycker till att spelas in (Bryman. 2008:451–452).

Bearbetning av data och analysmetod

Efter att intervjuerna genomfördes transkriberades de för att möjliggöra en tematisk analys med hjälp av ett kodningsschema som utformades utifrån av det teoretiska ramverket.

Transkribering är tidskrävande, Bryman (2008) nämner att den som väljer att genomföra

intervjuer bör beräkna att det per intervjuad timme kräver mellan fyra och fem timmar av transkribering på grund av att allt behöver skrivas ut. Fördelarna med ljudinspelningar överväger dock andra alternativ så som att anteckna, därför var det ett simpelt val. Människor tenderar att av ren vana att både upprepa sig själva och tala i ofullständiga meningar, när citat från intervjuerna sedan ska presenteras i resultatet anser Bryman (2008) att det ibland är nödvändigt att ta bort vissa upprepningar eller dylikt för att göra det lätt att läsa. Dock är det viktigt att komma ihåg att det inte är tillåtet att skriva om citat och sedan hävda att det var så respondenterna faktiskt uttryckte sig (Bryman. 2008:454).

Den tematiska analysen menar Bryman (2008) är en av de vanligaste metoderna när det kommer till kvalitativ forskning. Det som utmärker den tematiska analysmetoden är att genom kodning av den empiriska data skapa teman och underteman för att försöka tyda materialet. Bryman (2008) hänvisar även till en strategi som kallas för ”framework”, vilket går ut på att skapa ett slags index eller en matris för att sammanställa materialet och genom de teman som identifieras sedan noggrant gå igenom data. Sedan överförs matrisen på den data som insamlats för att underlätta den fortsatta analysen. För att identifiera dessa teman listar Bryman (2008) olika aspekter att söka efter. Ett exempel på aspekt är att leta efter upprepningar, det vill säga ämnen som återkommer flera gånger, om ett särskilt ämne upprepas kan det tyda på att det är ett särskilt viktigt tema. Andra aspekter som listas är bland annat metaforer, övergångar, likheter och skillnader, språkliga kopplingar, och teorirelaterat material (Bryman. 2008:554–555).

Bryman (2016) har redogjort för olika steg hur genomförandet av en tematisk analys kan utföras. Det första steget är att läsa igenom de transkriberade intervjuerna för att bli bekant med materialet som ska analyseras. Det andra steget är att sedan inleda själva kodningen, vilket kommer resultera i ett stort antal koder. Dessa ska sedan i det tredje steget göras om till teman och underteman och på så vis minska i antal. Steg fyra är att bedöma relevansen av dessa teman sett till studiens syfte och teori. Steg fem och sex går ut på att dels säkerställa att dessa teman faktiskt är relevanta, men också att motivera varför (Bryman. 2016:707–708). Nedan presenteras ett exempel på hur kodningen och formandet av teman gick till.

Citat (exempel) Kodning Underteman Teman

”Gruppträning är bara något som tjejer håller på med, att killar avstår på grund av att det är för lätt”

Könsfördelning Fördomar Självskattning Män

Kvinnor

Maskulint Feminint Normer

Genuspraktiker

Figur 1: Exempel på hur kodningen av empirin gick till

Metoddiskussion

En kvalitativ ansats valdes för att besvara syftet och frågeställningarna, den kvalitativa forskningen fokuserar enligt Bryman (2008) på att svara på frågan ”varför saker ter sig på ett visst sätt?”. Därav ansågs det vara det bästa tillvägagångssättet för att uppmärksamma respondenternas tankar och uppfattningar om hur olika faktorer faktiskt påverkar deltagandet på gruppträning som präglas av det sociala. En signifikant skillnad mellan kvantitativ och kvalitativ metod är att den kvantitativa metoden utgår från det som forskaren anser vara relevant, medan det som avgör riktningen för den kvalitativa forskningen är det som respondenterna belyser (Bryman. 2008:393).

Den semistrukturerade intervjumetoden valdes på grund av flexibiliteten, likt nämnt ovan kommer riktningen för den kvalitativa forskningen baseras på respondenternas upplevelser.

Därför ansågs det önskvärt att inte använda en alltför strukturerad metod då det inte hade möjliggjort att följa upp oväntade sidospår från respondenterna. Det möjliggör även för forskaren att ändra riktningen på forskningen baserat på vad som framkommer under intervjuernas gång (Bryman 2008). Den semistrukturerade intervjun ansågs även vara mer fördelaktig än en ostrukturerade, eftersom det möjliggör att vara flexibel samtidigt som intervjuguiden ger en struktur för att se till intervjuerna berör det som studien syftar på att förklara. Vid valet av intervjuer bör även intervjuareffekten beaktas, det vill säga att den som utför intervjuerna riskerar att påverka de svar som ges. Esaiasson et al. (2017) menar dock att det viktigaste att komma ihåg är att reflektera kring den insamlade empirin och om forskaren anser att det finns en möjlighet att vissa svar beror på intervjuareffekten vara ärlig och påpeka detta.

Validiteten, likt nämnt tidigare, försvagas vid valet av kvalitativ metod. Även reliabiliteten för kvalitativa fallstudier tenderar att vara svag, trots att samma mätinstrument används för att

undersöka två olika fall är det ingen garanti till att likvärdiga resultat kommer att nås då empirin är baserat på olika individers uppfattningar om verkligheten. Bryman (2008) nämner dock att begreppen yttre validitet och reliabilitet lämpar sig bättre för att granska kvantitativa studier, eftersom dessa begrepp rör mätbarhet på studier snarare än tolkningar som de kvalitativa berör.

Istället hänvisar Bryman (2008) till författarna Guba och Lincoln (1994) som menar att det finns ett annat tillvägagångssätt för att granska kvalitativ forskning, nämligen genom begreppen trovärdighet, överförbarhet och pålitlighet.

Begreppet trovärdighet behandlar beskrivningen av den sociala verkligheten, för att en studie därför ska ha god trovärdighet behöver forskaren visa att denne förstått den sociala verklighet som deltagarna i studien upplever. Detta är något av en bristande aspekt i denna uppsats, då Bryman (2008) menar att forskaren bör visa resultaten för respondenterna för att de ska kunna bekräfta att resultatet speglar deras bild av verkligheten. Detta har inte genomförts på grund av den bristande tidsaspekten för studien. Däremot har alla delar av empirin bearbetats noggrant flertalet gånger och möjlighet till uppföljning med respondenterna har funnits.

Överförbarhet handlar om att bedöma hur väl resultatet kommer att stämma överens med om studien genomförts i en annan kontext eller med andra deltagare. Detta, likt reliabiliteten, kan vara svårt att uppnå menar Bryman (2008) eftersom den kvalitativa forskningen baseras på individers tankar och upplevelser som inte är statiska. För att försöka uppnå en god överförbarhet trots det faktum att det är svårt, så har forskningsprocessen för studien beskrivits noggrant för att kunna möjliggöra för andra forskare att kunna applicera studien i en annan snarlik kontext. Pålitligheten för en studie berör samma tema menar Bryman (2008), nämligen att visa på en grundlig och lättillgänglig beskrivning av forskningsprocessen. Det handlar alltså om att kunna motivera hur och varför val av tillvägagångssätt har gjorts. Därför har jag under metodavsnitten ”val av metod”, ”urval” och ”bearbetning” noggrant redogjort för mitt val av metod, mitt urval och min bearbetning, samt att den insamlade empirin har beskrivits så detaljrikt som möjligt med hänsyn till studiens begräsning i form av antalets sidor.

Etiska överväganden

Vid genomförandet av kvalitativa studier är det viktigt med god forskningssed, dels för att säkerställa kvaliteten på forskningen men också för att agera etiskt korrekt i relation till de

respondenter som deltar. Gustafsson, Hermerén och Petterson (2005) har sammanfattat detta genom att lista fyra viktiga principer att utgå från.

Den första principen är informationskravet, vilket innebär att respondenterna ska delges information om studien, till exempel vad syftet är och vad deras deltagande innebär. Detta bör enligt Gustafsson et. al (2005) ske både skriftligt och muntligt. Instruktörerna fick därför först ett informationsbrev i samband med att en tid för intervjun bokades där syftet för studien framkom, vad det skulle innebära för dem att delta, hur deras personuppgifter skulle lagras samt att de när som helst utan att ange skäl har rätt att avbryta sin medverkan. Samtyckeskravet, den andra principen, rör vikten av att respondenterna deltar i studien frivilligt (Gustafsson et. al, 2005). Detta berördes som ovan nämnt i informationsbrevet men även genom att respondenterna innan intervjuerna fick skriva på en samtyckesblankett för att intyga att de samtycker till medverkan.

Nyttjandekravet belyser vikten av att den insamlade empirin enbart ska användas till den aktuella studien som intervjuerna genomfördes för (Gustafsson et. al, 2005). Detta stod även uttryckligen i informationsbrevet. Den fjärde och sista principen är konfidentialitetskravet och rör respondenternas integritet. Konfidentialitet är enligt Gustafsson et. al (2005) något som bör betraktas som en självklarhet, den insamlade empirin ska behandlas med förtroende och inte delas med obehöriga. En annan viktig del är därför också att respondenterna ska få bevara sin anonymitet, därav att de har getts fingerade namn när empirin presenteras.

Litteratursökning

När sökandet inleddes efter tidigare forskning var det först sökord på svenska som var relevanta och det var främst Digitala Vetenskapliga Arkivet som användes som portal. Där användes sökord som: ”gruppträning”, ”genus”, ”gym”, och ”kön och gym”. Ett antal studier gjorda kring könsroller och könsfördelning på gym hittades. Det var dock få studier som hade fokuserat på just ämnet gruppträning, då detta mer betraktades som en del av gymmet. Därefter riktades sökandet till Google Scholar och sökord på engelska så som: ”fitness class”, ”fitness class participation”, ”fitness class gender”.

Presentation av empiri och analys

I samband med intervjuerna och insamling av empirin erhölls även viss statistik för det gym som varit aktuellt i denna studie. Gymmet där instruktörerna är verksamma är ett medelstort gym med omkring 1500 medlemmar. Inpasseringsstatistiken under april månad 2021 visade att det gjordes 10 063 inpasseringar på gymmet, varav 6483 av dessa gjordes av män och 3580 gjordes av kvinnor.

Nedan följer en kortare beskrivning av de instruktörer som intervjuades och vilka typer av pass de instruerar i. Samtliga instruktörer har utbildning antingen från företaget Les Mills eller från gymkedjan som gymmet tillhör, för att få instruera.

- Amanda, 31 år.

- Anton, 26 år.

- Helen, 47 år.

- Oskar, 33 år.

- Therese, 30 år.

Empirin som insamlades genom intervjuerna kommer fortsättningsvis att presenteras utifrån studiens frågeställningar för att underlätta läsningen.

Hur manifesteras genus i gruppträningssalen?

Den allra tydligaste upplevelsen av genus var könsfördelningen på passen. Samtliga instruktörer på gymmet konstaterade att det var en majoritet kvinnor som deltog på deras pass, även om fördelningen kunde skilja sig åt procentuellt från 90–10 till 60–50 mellan olika pass.

Samtliga instruktörer har varit aktiva på minst ett annat gym tidigare och jämförde hur fördelningen såg ut där. De konstaterade att det var en jämnare fördelning mellan män och kvinnor på deras tidigare gym. I inledningen av teorikapitlet nämns det att genus är en integrerad del av vår vardag, där sociala normer upprätthålls oreflekterat. Till skillnad från exempelvis sportevenemang eller klädbutiker finns det på gymmen ingen uttalad, förutbestämd uppdelning mellan vad som är manligt och kvinnligt (Connell, Pearse. 2015:18). Däremot talar den observerade kontinuerliga könsfördelningen för att gruppträning är något som

medlemmarna på detta gym, vare sig det är uttalat eller inte, ser som en mer feminin plats på gymmet då normen av att det är träning som kvinnor går på upprätthålls.

Trots de tydliga skillnaderna i könsfördelningen på passen var det inte mellan män och kvinnor som de främsta skillnaderna i olika beteenden tedde sig. Utan det var mellan hur vana deltagare och hur nya deltagare agerar. Nya deltagare, menade samtliga instruktörer, hade en tendens att utstråla osäkerhet och oro. Osäkerheten gjorde sig tydlig då nya deltagare tenderar att välja en plats långt bak i rummet, för att stå långt bort från instruktören, men även för att de andra deltagarna inte kunde se dem.

Ett annat sätt som osäkerheten tycks ta sig uttryck i är självskattningsförmågan. När instruktörerna fick frågan om det fanns några mönster när det kom till hur deltagarnas självskattningsförmåga såg ut skiljde sig observationerna något åt. Instruktörerna som getts de fingerade namnen Oskar och Amanda upplevde att det främst var de nya deltagarna som tenderade att antingen överskatta eller underskatta sig själva, men att de oftast underskattade sig själva och sin fysiska styrka. Helen, Therese och Anton menade däremot att de såg ett mönster där män i större utsträckning var benägna att överskatta sin fysiska styrka och att kvinnor var mer benägna att underskatta sig själva.

”Ja men absolut, det gör det. Jag skulle säga, lite som jag sa innan när man har peppat killkompisar att följa med på bodypumpen och de absolut överskattar vikten även om man säger att det här är uthållighetsträning och det är första gången så ta det lugnt med vikterna så tar de ändå alldeles för mycket. Sen är det nästan tvärt om många gånger har jag upplevt med kvinnor att då står de nästan med inga vikter på stängerna och då får man nästan säga att benen ändå är den starkaste muskelgruppen, lägg på här så att det ändå ska kännas” - Therese

Det var fler instruktörer än Therese som försökt få med framför allt manliga bekanta på något av deras pass, med ibland mer eller mindre lyckade övertalningar. De som lyckades få med sina bekanta bekräftade Thereses bild, att de tenderade att överskatta sig själva och de oftast blev positivt överraskade av intensiteten passen och menade att det var jobbigare än vad de trodde att det skulle vara. Även om merparten bekände att de tyckt om passet kom de inte tillbaka.

Detta faktum, att många män som testade en gång och sedan inte kom tillbaka är också ett tecken på att normerna upprätthålls och återskapas.

Helen, som också ansåg att det fanns en skillnad mellan könen när det kom till deltagarnas självskattningsförmåga resonerade även kring att det kunde bero på normer om vad som är maskulint och feminint.

”Kvinnor tycker jag rent generellt kan underskatta sin förmåga, faktiskt. Kvinnor rent generellt vill inte, man vill inte lasta på för att man inte vill se för biffig ut.

Varför man nu inte vill det… Det har ju säkert med, vad man själv anser är manligt och kvinnligt. De normerna. Men jag tror att kvinnor ibland är starkare än vad man tror, fysiskt” – Helen

Yancey Martin (2003) menar att vi i största allmänhet inte praktiserar genus medvetet och därför bör vara försiktiga med hur vi iakttar grupper eller personer. Det bör dock rimligtvis kunna finnas situationer i gruppträningssalen, som är en kvinnodominerad plats, där osäkerheten bland nya manliga deltagare leder till ett ökat behov av att agera maskulint, som skulle kunna ta sig uttryck i att män tenderar att överskatta sin fysiska förmåga. Connell och Pearse (2015) menade att de uppfattningar vi i samhället har om biologiska skillnader mellan könen tar sig uttryck i andra typer av skillnader, exempelvis att vi förväntar oss att män är fysiskt starkare än kvinnor, vilket kan förklara varför män därför möjligtvis kan se det som ett uttryck för maskulinitet att tyngre vikter. Det är också ett tecken på hur Yancey Martin (2003) menar att vi praktiserar genus, det vill säga att vi agerar utifrån vad som är önskvärt maskulint eller feminint.

Det Helen nämnde om normer kring maskulint och feminint i relation till muskelbyggnad kan möjligtvis därför även härledas till olika förväntningar eller föreställningar om skillnader mellan könen. Om samhällets uppfattning, likt Connell och Pearse (2015) nämnde, är att män är fysiskt starkare har de även rimligtvis mer synliga muskler vilket kan betraktas som maskulint. Därmed betyder det att kvinnor som vill betraktas som feminina är benägna att praktisera genus på ett feminint vis på gymmet och på så vis kan detta möjligtvis uttryckas genom att de väljer lättare vikter för att de inte vill bygga stora muskler, då det skulle stå i motsats till ett feminint kroppsligt uttryck. Det är dock viktigt att poängtera att detta inte gäller alla kvinnor på gymmet, då det självklart även finns de som vill bygga stora, synliga muskler och inte betraktar det som ett hot mot deras femininitet. På samma vis gäller det inte alla män, då det finns de som har annorlunda mål och strävan med sin träning.

Ytterligare en faktor, som även berör de kroppsliga aspekterna, är Connell och Pearses (2015) resonemang kring att vår fysiska kropp även formas av olika typer av sociala genusmönster för att vi ska platsa in i den sociala miljö vi lever i. Om vi då ser till idealet eller uppfattningen om hur manliga och kvinnliga kroppar skiljer sig åt, där det finns en bild av att män är starkare och snabbare, så är män också mer benägna att försöka uppnå det idealet för att passa in och vice versa, att det kvinnliga idealet påverkar hur kvinnor i största allmänhet tränar.

Hur tycks synen på gruppträning påverka deltagandet?

Under intervjuerna fick instruktörerna frågan om de upplever att det finns några fördomar eller förutfattade meningar när det gäller konceptet gruppträning. Samtliga menade att det förekom och sammantaget var det främst två aspekter som återkom under diskussionerna. Den första förutfattade meningen berör att det endast är kvinnor eller främst är kvinnor som håller på med gruppträning. Den andra var att det inte betraktades som ”riktig” träning, att det mest skulle röra sig om lek.

”Nu spånar jag bara hur jag tänker, men jag tror bland annat att det är många som tänker att det är tjejer som kör gruppträning. Jag tror det kan vara en fördom, att det är mest tjejer. Sen tror jag också att många ser det som att, eller många, men det finns de som aldrig har testat på det som kanske kan tänka att det inte är riktig träning. Bara utifrån att de inte har koll på koncepten och de vet liksom inte hur det ser ut, de ser det liksom mer som jag vet inte, men en dansklass.” – Amanda

Det faktum att gruppträning sett till både statistiken (Garmin. 2019) och till instruktörernas upplevelse av könsfördelningen på passen tyder alltså än en gång på att gruppträning är en kvinnodominerad träningsform, och att det är mestadels kvinnor som går blir ett tydligt upprätthållande av normen. Faktum att det finns fördomar som bekräftar detta visar även på att det är en socialt bekräftad och uttalad norm då utomstående direkt associerar gruppträning med något som kvinnor ägnar sig åt. Som nämnt tidigare finns det ingen uttalad uppdelning på gymmet, som Connell och Pearse (2015) menade att det finns i olika typer av idrottsgrenar där män och kvinnor tävlar var för sig, däremot tycks normerna genom att de fortsätter att upprätthållas och återskapas till viss grad fylla samma funktion. Ett sätt att praktisera genus på gymmet kan därför delas upp i att gå på gruppträning, vilket betraktas som ett feminint beteende, och styrketräna som då tvärtemot anses vara maskulint beteende.

När instruktörerna funderade över vad fördomarna eller de förutfattade meningarna baserades på var det flertalet som trodde att synen på gruppträning till viss del fortfarande präglas av bilden av hur gruppträning såg ut på 1980- och 1990-talet, det vill säga när gruppträningen till stor del bestod av aerobics och dansliknande klasser. Amanda exemplifierar detta genom att fortsätta sitt resonemang:

”Men jag tror att det är att folk tänker, om man inte vet, att det är aerobics som back in the days. Jag tror det, att det är som gympa fast det är någonting helt annat idag än vad det var för supermånga år sen. För förr, då var det ju mycket så att det var gympa och det var liksom, och det är klart det är ju en helt annan grej än vad det är idag” – Amanda

Även denna observation kan vävas samman med att det dels finns en uttalad norm om vad som är maskulin och feminin träning, och dels att hur vi praktiserar genus på gymmet går att jämföras med vilken typ av träning vi ägnar oss åt. Dans och lättare former av ”gympa” tycks betraktas som feminint och eftersom gruppträningen under 1980- och 1990-talet till stor del innefattade inslag av detta betraktades det som feminint. Även om gruppträningen förändrats genom åren och det finns ett större utbud av pass som inte innefattar inslag av dans tycks uppfattningen om gruppträning som feminint betingat finnas kvar, vilket är tydligt då det fortfarande är kvinnodominerat.

Fördelningen mellan yngre och äldre deltagare på passen tenderade att antingen vara jämn, eller att det var något fler yngre än äldre som deltog, men generellt sett var medelåldern inget utstickande vad gäller passen på detta gym. Flera av instruktörerna hade dock observerat att jämfört med tidigare gym som de instruerat på var medelåldern på detta gym generellt lägre.

Medelåldern på deltagarna verkade kunna påverka hur könsfördelningen såg ut, på så sätt att ju högre medelåldern var, desto fler män var det som deltog på passen.

”Jag tycker att när medelåldern åkte upp, då var det fler män som blev meddragna av sina fruar. Så då hade jag ganska många män både på mina pass. Eller många och många, men det var väl åtta män i snitt.” - Helen

Instruktören som har getts det fingerade namnet Anton nämnde också att för främst manliga deltagare var åldern något som verkade påverka deltagandet. Han hade märkt att även om fördelningen mellan yngre och äldre deltagare på hans pass var väldigt jämn så tenderade de manliga deltagarna att vara äldre, det var alltså få unga män som gick på passen.

”Det skulle jag kanske också gissa på är en mognadsfråga. När det blir lite äldre, alltså att, ju mognare de blir, så kanske man inser att man inte behöver ha den här stereotypa förhållningen till träning, utan att man vågar sig på ett gruppträningspass.” – Anton

Antons resonemang om att det finns en stereotyp förhållning till träning syftar på att gruppträning utifrån betraktas som någonting feminint, vilket också stärker teorin om att gruppträning är en träningsform som är präglad av genusnormer som i vissa fall agerar som ett hinder för deltagande.

”Men jag kan också tänka mig att du ser att du är på väg in mot ett pass och du är kille, om du har blivit inraggad och ska gå på ett pass, och så står det åtta tjejer där inne. Det kan jag förstå att det är skräckinjagande. Eller liksom, att det kan vara en anledning till att man inte går. Sen snäser man av det för sig själv för att det är bara tjejer som går, då kan jag inte gå. Så det kan ju vara en avskräckande effekt varför man inte går. Och det är ju synd.” - Anton

Att män väljer att inte gå på gruppträning på grund av att det betraktas som en skrämselfaktor att det är mestadels kvinnor som går på passen bidrar på så vis även det till att normen kring gruppträning som något feminint upprätthålls. Connell och Pearse (2015) menar att anledning till att normer och åsikter om vad vi i samhället anser vara önskvärt beteende ur ett genusperspektiv är för att vi fortsätter att upprätthålla dem, vilket då blir applicerbart även i gruppträningssalen. Connell och Pearse (2015) beskrev även att när individer bryter mot de samhälleliga genusnormer som finns kan det leda skandal, eftersom vi betraktar dem som närmast naturliga. Det kanske inte skulle väcka någon skandal om en ensam man klev in i en gruppträningssal full av kvinnliga deltagare, däremot kommer omgivningen troligen att reagera eftersom det sker något normbrytande. Däremot bör det även tilläggas att det inte behöver betyda att de män som anser att de inte kan gå för att det är ett rum fullt av kvinnor anser att det är något feminint, utan att gruppträningssalen möjligtvis på grund av dessa normer ses som ett okänt och skrämmande rum.

Helens resonemang kring att när medelåldern gick upp på det gym hon tidigare arbetade på drog kvinnorna med sina män och på så vis skapades en jämnare könsfördelning är därför intressant. Helen nämnde att männen på egen hand inte skulle gått på passen, men när deras fruar tog med dem kom de sen frivilligt tillbaka varje vecka. Det är intressant att de inte valde att delta helt frivilligt, då det än en gång bekräftar att normen kring gruppträning upprätthålls

genom att männen av olika anledningar inte ville delta. Det är också intressant utifrån aspekten att det tyder på att på det specifika gymmet, eller det specifika passet, tycks normerna luckras upp något i takt med att fler män kontinuerligt deltar. Likt Connell och Pearse (2015) antyder upprätthålls bara normerna så länge vi väljer att agera utifrån vad som förväntas av oss. Det borde alltså tyda på att ju fler män som går, desto mindre stigmatiserat blir det för nya män att delta.

Rörande fördomar om gruppträning så mynnade diskussionen med Oskar ut i att även namnen på de olika passen verkade kunna påverka hur vi betraktar passen och vilka det är som kan tänkas gå på dem.

”Och speciellt GRIT Strength också, det låter ju, man hör ju. Är det styrka, då är det ju killar som ska gå på det, oftast. För det är ju som sagt, vikter, då måste killar gå.

Det är ju lite det som är klassat. Jag är glad att det börjar gå bort från den nischen om vi säger så, men Booty Move, då är det ju, killar kan ju inte träna rumpa. Och det är ju någonting jag avskyr faktiskt, jag ska inte gå in på den men jag blir tokig när jag hör det. Men ja, jag tror det är lite namnen också faktiskt.” – Oskar

Passen som Oskar nämner i citatet ovanför är pass som är framtagna av företaget Les Mills som erbjuder en stor mängd olika pass. Faktum att olika pass har benämnts på skilda sätt, som att ett pass heter GRIT Strength och ett heter Booty Move, kan liknas med hur reklammakare väljer att porträttera och visa upp manliga och kvinnliga produkter på olika sätt, genom att visa upp en bild av vad som är önskvärt maskulint eller feminint enligt samhällsstrukturerna (Connell, Pearse. 2015:19). Som Oskar nämnde tycks det finnas en föreställning om att män och kvinnor bör, eller väljer, ägna sig åt träning på olika sätt. Där ren styrketräning anses vara maskulint medan Booty Move, som likt namnet insinuerar fokuserar på att skulptera rumpan, anses vara mer feminint. Genom att benämna passen, men också genom hur de utformar passen, på olika sätt bidrar företag som Les Mills till att upprätthålla normer om manligt och kvinnligt på gymmen. Detta genom att de försöker locka män respektive kvinnor med olika metoder.

På vilka sätt bidrar eller utmanar instruktören genusnormerna?

Under intervjuerna diskuterades det huruvida det fanns pass som möjligtvis kunde betraktas som mer feminina eller mer maskulina. Instruktörerna var eniga om att olika typer av pass kan upplevas på olika sätt, där mer dansliknande pass kunde upplevas som mer feminina utifrån,

medan pass som antingen utförs i andra delar av gymmet än i gruppträningssalen och/eller innefattar moment med tyngre vikter istället kunde upplevas som könsneutrala. Therese menade dock att könstillhörigheten hos instruktören också kunde påverka hur ett pass betraktades.

”Jag skulle kunna säga så här, de passen där vi har manliga instruktörer, där får man en annan syn på det som utomstående, tänker jag direkt.” – Therese

Hon berättade om en tidigare manlig kollega på ett annat gym, som vi hädanefter benämner som Dennis, som hon instruerade tillsammans med. Therese förklarade att även om de visade samma rörelser kunde det utifrån sett se helt annorlunda ut. Där hennes rörelser blev mer nätta, eller feminina som hon valde att benämna dem, upplevdes samma rörelser när de utfördes av Dennis mer explosiva och inte i närheten av feminina. Hon upplevde även att detta påverkade hur passen betraktades, att de pass som hon samkörde med Dennis upplevdes som mer könsneutrala vilket också bekräftades genom att det var fler manliga deltagare, jämfört med de pass som hon håller i själv.

”Absolut ja, det är så jag tänker utåt sett också. Speciellt här när man har salen i gymmet och det är, den här kvällstiden, när majoriteten av de som gymmar den tiden är män. Säg att Dennis skulle jobba med mig här, då tror jag att jag skulle kunna locka fler utomstående, att fan vad kul, det där ser jobbigt ut. Jag tror att han är en bra förebild, för att han är, ja men han är grov och han är nog en bra förebild för bodyattack just för att kunna locka fler och göra det mer könsneutralt och ibland tror jag också att det krävs för att gruppträningen har den här stämpeln.” - Therese

Detta för oss tillbaka in på genuspraktiker. Även om Therese och Dennis utförde samma rörelser tolkades rörelserna på olika sätt. Detta tyder på att de inte är själva rörelserna i sig som är antingen maskulina eller feminina, utan att rörelserna behöver sättas in i ett sammanhang för att vi ska kunna förstå varför utfallet blev på det sätt som Therese beskriver. Ett sammanhang där Dennis utövar koreografin leder till att rörelserna är mindre benägna att betraktas som något feminint, som gruppträning ofta tycks göra. På samma sätt tycks det därför skilja sig åt från ett sammanhang där Therese ensam instruerar, då Dennis upplevs praktisera maskulint medan Therese upplevs praktisera feminint.

Likt resonemanget kring det gym som instruktören Helen tidigare jobbade på, där män efter att ha blivit övertalade av deras fruar att följa med för att sedan frivilligt fortsätta delta och tillslut ledde till en jämnare könsfördelning, bör även en manlig instruktör kunna ha samma effekt. Om