Ett par av de intervjuade respondenterna tycker inte att ungdomsvård är en verkningsfull påföljd för unga lagöverträdare. Detta uttrycks bland annat på följande sätt av en respondent; ”ungdomsvården har väldigt lösa ramar. Det är dessutom svårt att veta vad som finns och vad som är verkningsfullt.” Detta resonemang fortsätter med att respondenten efterlyser ramar för vad vården kan innebära, vilka kriterier hos ungdomen som passar till vilken vård. En respondent menar att ”det får man väl utgå ifrån att ungdomsvård är verkningsfullt”. Det uttrycks även att oberoende av metod så är det andra faktorer som påverkar utfallet av påföljden, det kan exempelvis handla om genetik och socialt arv. Ett par av respondenterna menar att ungdomstjänst med tillhörande påverkansprogram är en verkningsfull påföljd, även om den unge skulle dömas till det flera gånger. I ett yttrande beskrivs att den unge i en tidigare dom har dömts till ungdomstjänst och genomgått ett påverkansprogram och att denne har tillgodogjort sig påverkansprogrammet på bästa tänkbara sätt. Samtliga respondenter menar att ungdomstjänst inte fungerar för de ungdomar som inte klarar av en sådan påföljd, det kan vara till exempel omotiverade ungdomar. En respondent menar att ”man ska inte utsätta arbetsplatser för omotiverade dömda ungdomar”. En av respondenterna hade nyligen fått reda på att ungdomar som döms till ungdomstjänst och ungdomsvård finns kvar i belastningsregistret i tio år, om ungdomen döms till böter finns denne kvar i belastningsregistret i fem år. Respondenten som uttryckte detta kommer framledes att informera ungdomar som denne skriver yttranden på om detta faktum. På frågan om vad respondenterna tycker om ”frivilligheten” till ungdomstjänst svarar de; ”klokt att ungdomstjänst är frivilligt”, ”det går ju inte att tvinga”, ”dumt att det är frivilligt i de fall där ungdomen inte inser brottets allvar och betydelse”, ”man kan använda mild påverkan för att övertyga ungdomen”. En av respondenterna menar också att det borde finnas något alternativt straff mellan ungdomstjänst och böter.
Analys
Några respondenter säger att ungdomsvård inte är en verkningsfull påföljd för unga lagöverträdare och att det är svårt att veta vad det finns för insatser och efterlyser därför ramar för vad det kan innefatta och vilka kriterier hos den unge som passar till vilken vård. Westfelt & Öbergs (2002:19, a) undersökning visar också att socialtjänsten behöver en gemensam kunskapsbas om vilka problem bland unga som ska åtgärdas av vilka insatser och att det finns ett behov av ett större utbud av relevanta insatser. Även Thunved m.fl. (2005) menar att det är viktigt att kunna föreslå åtgärder som bedöms lämpade för att möta orsakerna till den kriminella handlingen. Utifrån individualprevention bör de åtgärder som vidtas mot en ungdom åsyfta det som orsakar det brottsliga beteendet (Sarnecki, 2003). Påståendet att ungdomsvård inte är en verkningsfull påföljd för unga lagöverträdare styrks av forskning som visar att ca 70 procent av unga lagöverträdare som dömdes till överlämnande till vård inom socialtjänsten hade dömts i domstol igen inom två år (Westfelt & Öberg, 2002:19, a). Således har denna påföljd inte fungerat avskräckande för de ungdomar som dömts och inte heller tycks det som om de åtgärder som vidtagits har haft sin grund i det som orsakar det brottsliga beteendet (Sarnecki, 2003).
Utifrån intervjuerna framkommer att två av respondenterna anser att ungdomstjänst är verkningsfullt även om den unge skulle dömas till det flera gånger. Om den unge återfaller i
brott kan det antas att den första bestraffningen troligtvis inte var tillräckligt obehaglig och det kan då inte anses som säkert att den unge avhåller sig från att fortsätta begå nya brottsliga handlingar (Sarnecki, 2003). Om den unge återfaller i brottslighet kan det antas att denne ingår i en kontext där normbrytande beteende förekommer. Identiteten konstrueras utifrån individens tolkning av olika sociala sammanhang och relationer och risken finns att det som sker i ungdomsåldern kan vara avgörande för vilka sociala kontexter denne kommer att ingå i som vuxen (von Tetzchner, 2005). En av respondenterna säger att det även är andra faktorer som påverkar utfallet av påföljden, såsom genetik och socialt arv. Ekonomisk fattigdom och att växa upp i arbetarklasshem är riskfaktorer som samvarierar med andra faktorer. Av de personer som hamnar i fängelse hade majoriteten ekonomiska svårigheter under uppväxttiden (Estrada i Estrada & Flyghed, 2007). Det är en viktig utgångspunkt i utvecklingspsykologin att det finns en förståelse för hur skilda faktorer bidrar till den unges utveckling och om vilka riskfaktorer som kan leda till avvikelser för personen (von Tetzchner, 2005). Enligt Sarnecki (2003) bör man vara uppmärksam på tidiga beteendestörningar samt övriga faktorer i ungdomens omgivning för att om möjligt kunna predicera den framtida sociala utvecklingen hos den unge.
Samtliga respondenter anser att frivilligheten till ungdomstjänst är bra men en respondent menar att en del ungdomar, som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande, skulle behöva genomgå påverkansprogrammet för att förstå innebörden av sitt brottsliga handlande. En förklaring kan vara att ungdomens moralutveckling inte är fullt utvecklad, till exempel genom att ungdomen vet att handlingen är felaktig men bryr sig inte om det (Carlsson, 1987). Därmed faller också det allmänpreventiva syftet då detta bygger på att kriminellt beteende är rationellt och att man kan skilja på rätt och fel (Granath, 2002).
Slutdiskussion
Vår uppfattning om vad som skulle kunna vara bäst för ungdomen grundar sig i att de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet samt konsekvens beaktas i lika hög grad som behovsprincipen. Detta på grund av att den unge lagöverträdaren måste bli medveten om konsekvenserna av sin handling för att inte hamna i långvarig kriminalitet. Därmed inte sagt att alla ungdomar som begår brott riskerar att bli långvarigt kriminella, men för den grupp som ligger i riskzonen är detta förhållningssätt viktigt. Barn och ungdomar är dessutom lättare att påverka i en positiv riktning. Vi anser att barnets bästa ligger i att försöka få denne att avhålla sig från vidare kriminalitet
Syftet med denna studie har varit att få kunskap om hur socialtjänsten motiverar val av förslag till påföljd i yttranden till domstol för unga lagöverträdare. Resultatet av frågeställningarna i syftet kan i korthet sammanfattas:
Förenar socialtjänsten behovsprinciperna med de straffrättsliga principerna?
Samtliga respondenter anser att de inte upplever någon konflikt i rollen att både beakta barnets bästa och brottets straffvärde och att de ser till barnets bästa. I dokumentstudien kan man utläsa att man ser till barnets bästa men brottets straffvärde tycks inte beaktas.
Hur har lagförändringen 1 januari 2007 påverkat utformningen av yttranden?
Lagförändringen inte har fått genomslag hos socialtjänsten än och därför finns ingen större skillnad mellan de två jämförande åren. Den förändring som framgår är dock att insatserna som föreslås har blivit tydligare år 2007. Den förändringen består av att ungdomstjänst i den övervägande delen av förslagen till påföljd är vad som föreslås, till skillnad mot år 2004 då vård inom socialtjänsten var den påföljd som föreslogs i majoriteten av yttrandena.
Tydligheten består i att ungdomstjänst alltid är oavlönat arbete i kombination med ett påverkansprogram medan vård inom socialtjänsten kunde innebära samtal, stödkontakt, krim- program med mera.
Tas hänsyn till ungdomens problemtyngd och isåfall på vilket sätt?
Det framkommer från dokumentstudien och intervjuerna att de flesta respondenterna säger sig ta hänsyn till ungdomarnas tidigare kriminalitet när ett yttrande skrivs, vilket även styrks av dokumentstudien som visar att nästan samtliga yttranden innehåller information om detta. Dock framkommer det att en respondent inte lägger vikt vid tidigare kriminalitet utan menar att det inte har så stor betydelse för vilken påföljd som ska föreslås.
Beaktas ungdomens skyddsfaktorer i yttrandena till domstolen?
Samtliga respondenter tar hänsyn till olika faktorer i den unges omgivning och beaktar att ungdomen ingår i olika sociala och kulturella sammanhang. Även i dokumentstudien framkommer det att hänsyn tas till faktorer i den unges omgivning.
Hur ser socialsekreterare på påföljderna för unga lagöverträdare?
Några av respondenterna anser inte att ungdomsvård är en verkningsfull påföljd för unga lagöverträdare medan en respondent utgår från att ungdomsvård är verkningsfullt. En respondent anser att allt bör reformeras som har med unga lagöverträdare att göra. Ungdomstjänst anser ett par av respondenterna är effektfullt även för återfallsförbrytare. I dokumentstudien framkommer i ett yttrande att den unge trots återfall tillgodogjort sig påverkansprogrammet på bästa sätt.
Det resultat i denna studie som inte överrensstämmer med tidigare forskning är att socialtjänsten försöker beakta vad de anser vara det bästa för ungdomen. Den unge och dennes föräldrar får för det mesta komma till tals och socialsekreterarna gör sedan en bedömning av vad de anser vara det bästa för ungdomen. Detta skiljer sig från tidigare forskning som menar att socialtjänsten inte tar hänsyn till behovsprincipen i yttrandet (Tärnfalk, 2007). Dock framkommer det att respondenterna har väldigt olika uppfattning om vad som är viktigt att belysa i ett yttrande. Beroende på om socialsekreteraren lyfter fram det positiva eller negativa hos ungdomen kan detta kan få olika konsekvenser för denne. Det kan vara en risk om det inte finns någon enhetlig mall för hur ett yttrande ska skrivas då socialsekreterarna själva bestämmer vad som tas med utifrån vad åklagaren har begärt för uppgifter. En respondent påtalar också att det kan vara svårt om man är ny och ska skriva ett yttrande, då vet man inte hur man ska göra. Detta har också Sundell m.fl. (2007) påtalat då de menar att det behövs ett gemensamt bedömningsinstrument för att kunna säkerställa de ungas likhet inför lagen och för att stärka rättssäkerheten. Då det framkommer i denna studie att socialsekreterarna är osäkra på vad som ska finnas med i ett yttrande anser vi att det borde finnas ett gemensamt bedömningsinstrument som innehåller de krav som finns i 11 § LUL. Vi menar att om ett sådant instrument skulle användas är chanserna större att påföljden skulle stå i bättre proportion till brottet och det är även troligt att förutsebarheten om vilken påföljd som kan bli aktuell ökar vid användandet av en gemensam bedömningsmall. Dessutom skulle socialsekreterarna bli mer tydliga i sina roller och socialtjänsten som myndighet skulle bli mer enhetlig, vilket framkommer i tidigare forskning som grundläggande (Tärnfalk, 2007). Detta skulle även generera en gemensam kunskapsbas om verkningsfulla insatser, något som idag fattas.
Westfelt & Öberg (2002:19, a) gjorde en utvärdering av påföljdsreformen år 1999 och kom fram till att det behövs ett tydliggörande av den tänkta insatsens omfattning och tid, att
socialtjänstens roll i rättsprocessen behöver förtydligas och att innehållet av den insats som föreslås i ett yttrande behöver preciseras. Utifrån resultatet i denna studie kan det konstateras att trots att några av dessa behov numera finns instiftat i lagen har det inte skett någon nämnvärd förändring i yttrandenas utformning. En förklaring till detta skulle kunna vara att socialsekreterarna är osäkra på sin egen roll i rättsprocessen, vilket kan leda till ofullständiga yttranden.
Det är anmärkningsvärt att respondenterna i denna studie inte tar hänsyn till de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Det framkommer såväl i denna studie som i tidigare forskning (Tärnfalk, 2007) att domstolen i många fall följer socialtjänstens förslag till påföljd och dessa principer är därför viktiga att beakta. Detta förutsätter att socialtjänstens roll inom rättsprocessen med unga lagöverträdare är tydlig och definierad. Om socialtjänsten inte beaktar dessa principer riskerar påföljden för den unge att inte bli tillräckligt adekvat så att denne avhåller sig från brottslighet i framtiden (Granath, 2002). Även då de flesta ungdomar någon gång begår en brottslig handling måste målet för socialtjänsten vara att försöka förhindra att de ungdomar som ligger i riskzonen för långvarig kriminalitet nyrekryteras (Moffitt, 1993). Vi ställer oss frågande till hur verkningsfull en påföljd för en ungdom kan vara om denne döms till samma påföljd ett flertal gånger. Ungdomstjänst är alltid i kombination med ett påverkansprogram och denna påföljd kan ungdomen dömas till flera gånger. Frågan är om det är så effektivt om den unge inte slutar med de brottsliga handlingarna och återfaller i kriminalitet. Några av respondenterna och även tidigare forskning (Westfelt & Öberg, 2002, b) har påtalat behovet av fler påföljder för unga lagöverträdare. Då ungdomstjänst kan betraktas som frivilligt anses att ungdomen kommer undan för lätt. Utifrån det som framkommer i studiens resultat tycks det även finnas behov av att anpassa påverkansprogrammet till varje enskild individ, detta genom riktade åtgärder mot det som orsakar det brottsliga beteendet (Sarnecki, 2003).
För att undvika stämpling och ett oetiskt förhållningssätt kan ett sätt vara att ta större hänsyn till den unges skyddsfaktorer då det finns ett starkt samband mellan avhållsamhet från kriminalitet och skyddsfaktorer (Långström, 2003:2). I de yttranden som studerats i denna studie framgår det att socialsekreterarna listar omständigheter i den unges liv, exempelvis familjeförhållandena, om den unge har kompisar och hur skolsituationen ser ut. Dock benämns inte dessa faktorer som skyddande för den unge och behöver nödvändigtvis inte heller vara det. Genom intervjuerna bekräftades att socialsekreterarna inte prioriterar att skriva om skyddsfaktorer.
Under en intervju framkom det att ungdomar som döms till ungdomsvård, ungdomstjänst, sluten ungdomsvård eller villkorlig dom finns kvar i belastningsregistret i tio år. Om ungdomen istället döms till böter finns detta endast kvar i belastningsregistret i fem år (Lag om belastningsregister, 1998:620). Signalen detta skickar är att om ungdomen har pengar kan denne köpa sig fri fortare än de ungdomar som inte har pengar. Detta är även anmärkningsvärt då forskning visar att kriminalitet är en riskfaktor som samvarierar med andra faktorer såsom att växa upp i en familj med socioekonomiska svårigheter (Estrada i Estrada & Flyghed, 2007). Vi anser att lagstiftningen i det här avseendet borde vara generösare mot ungdomar som har begått brott. Detta för att det finns risk för stämpling när ungdomen blir lite äldre och vill skaffa sig arbete och lägenhet och kanske har lämnat brottsligheten bakom sig.
Syftet med denna studie var att få kunskap om hur socialtjänsten motiverar val av förslag till påföljd i yttranden till domstol för unga lagöverträdare mellan 15-17 år. Vi ville även undersöka huruvida den lagförändring som genomfördes 1 januari 2007 har fått genomslag
hos socialtjänsten. Genom att studera och jämföra domar och yttranden från två olika år samt genom de semistrukturerade intervjuerna har vi fått en bild av hur socialtjänsten resonerar när val av förslag till påföljd är aktuellt. Intervjuerna har stärkt informationen vi fått genom dokumentstudien och syftet är således uppnått i denna studie.
Det som framkommer som ny kunskap i denna studie och som också skulle behöva forskas mer om är vikten av att beakta den unges skyddsfaktorer när ett yttrande skrivs. Då det finns forskning som påvisar att sambandet mellan skyddsfaktorer och avhållsamhet från kriminalitet är starkt, borde detta vara obligatoriskt när socialtjänsten skriver yttrande om en ungdom som misstänks för brott. Trots att det är långt ifrån alla ungdomar som riskerar att hamna i långvarig kriminalitet skulle det troligtvis gå att förhindra en del nyrekryteringar av brottslingar om skyddsfaktorerna i ungdomens omgivning förstärktes.
Ytterligare ett behov som kommit fram i studiens resultat är en förteckning på vilka insatser som finns att tillgå och vilka kriterier hos den unge som passar till olika insatser. Detta är dock beroende av att utvärderingar av insatser för unga lagöverträdare kan göras för att erhålla en vetenskapligt grundad kunskap om vilka insatser som är verkningsfulla samt vilken insats som bäst kan passa den specifika ungdomen. En respondent tycker att yttrandet bör delas mellan socialtjänsten och frivården, där socialtjänsten ser till barnets sociala situation och frivården tillgodoser brottets straffvärde. I Finland har ungdomskommittén redan kommit med detta förslag då de anser att det blir mycket tydligare för både domstol och socialtjänst vilka roller de ska ha i rättsprocessen när det gäller unga lagöverträdare. Det skulle vara intressant att forska vidare på vad domstolar och socialtjänst i Sverige anser om ett sådant förslag. Vår tolkning utifrån resultatet i denna studie är att det skulle innebära positiva vinster för den unge lagöverträdaren, socialtjänsten och samhället i övrigt.