Även om efterköpsinformationen kan antas vara av sådan vikt som tidigare har anförts tycker Bengtsson att påföljderna av försäkringsbolagets bristande efterköpsinformationen är anmärkningsvärt stränga.97
96 A.a. s. 208 f. 97 A.a. s. 209.
Vid underlåtelse att ge efterköpsinformation vid konsumentförsäkring blir påföljden att villkor som inte särskilt framhållits av försäkringsbolaget inte får åberopas.
I samband med detta anför Bengtsson att i det fall det rör sig om villkor som kan anses or- dinära för en försäkring bör det snarare vara ett klargörande av anbudets innehåll. Avtalet skulle i själva verket anses som slutet med detta innehåll. Då försäkringstagaren måste för- stått att avtalsvillkoren kunde innehålla klausuler som lagen anger. Detta resonemang bör även gälla i det fall försäkringstagaren på annat sätt fått kännedom om villkor som är be- tungande eller utgör begränsningar i skyddet. Dock spelar det enligt lagtexten ingen roll om försäkringstagaren har varit i ond tro såvida inte ond tro föreligger av det skälet att försäk- ringsbolaget har uppfyllt sin informationsplikt. Bengtsson tycker att diskussionen i detta sammanhang om god och ond tro skiljer sig från vanliga fall där denna diskussion föres. Under alla omständigheter bör försäkringstagaren bort inse att avtalsvillkoren existerade. Dock har detta förhållande inte varit att anse som tillräckligt för att villkoren ska anses vara giltiga. Uppenbarligen ska villkoren särskilt framhållas för försäkringstagaren för att avtals- villkor ska anses gälla. Bengtsson menar att de civilrättsliga påföljderna är snarast att betrak- ta som avvikelser från allmänna avtalsrättsliga principer, som fått stå åt sidan för det sär- skilda behov om förtydligande information, som försäkringstagare anses ha. Avslutningsvis anför Bengtsson att ett avtal som ändras utan varken hävning eller uppsägning är en ovan- lig påföljd, vilket blir fallet med den civilrättsliga påföljden. Denna påföljd är svår att förena med allmänna grundsatser.98
Bengtssons uttalande talar för att det är ett aningen överdrivet krav att vissa avtalsvillkor särskilt ska framhållas då försäkringstagaren borde insett att sådana avtalsvillkor finns då lagen föreskriver att sådana existerar. Bengtsson har tidigare anfört ett visst tvivel till den stora tillit som satts till försäkringstagaren, men att då ge åsikt om att försäkringstagaren ska ha koll på lagens regler talar väl för en ännu högre tilltro till försäkringstagaren. Att denne även ska vara medveten om vad lagen föreskriver. En civilrättslig påföljd blir inte aktuell för det fall det avser begränsningar som anges av lag. Därmed får man anta att Bengtssons resonemang utgår ifrån vad som övrigt anges i lag. Till det syfte som efterköpsinformatio- nen har att göra försäkringstagaren medveten om viktiga begränsningar och andra villkor avseende vad som krävs för att försäkringen ska gälla bör denna påföljd anses vara rimlig. I motiven har det till denna påföljd angivits att det kan finnas risk för att informationen blir sämre om man enbart litar till en marknadsrättslig påföljd och 36 § AvtL, vilket borde stöd-
ja uppfattningen om efterköpsinformationens vikt för försäkringstagaren. Dock kan det an- ses som en mycket sträng påföljd då detta aktualiseras när försäkringsbolaget inte särskilt har framhållit villkoren. I detta fall har ju försäkringstagaren ändock fått information om villkoren.
Diskutabelt är även att det inte spelar någon roll om försäkringstagaren har varit i ond tro så länge det inte beror på försäkringsbolagets underlåtenhet att särskilt framhålla villkoren. Det kan tyckas onaturligt att skydd ges till en som egentligen vetat om att försäkringen inte hade den omfattningen, även om försäkringsbolaget råkat missa att ge informationen på fö- reskrivet sätt. Även detta faktum talar för att påföljden kan antas vara för sträng.
Slutsatsen blir att den civilrättsliga påföljden inte kan anses vara rimlig då det aktualiseras på den grund att försäkringsbolaget har missat att särskilt framhålla villkoren och att det spelar ingen roll om försäkringstagaren varit i ond tro. Av detta resonemang är författarens åsikt att påföljden är att anse som för sträng för försäkringsbolagen, vilket även Bengtsson anfört.
Strömbäck har en kritisk åsikt till att en så sträng civilrättslig påföljd aktualiseras.99 Han ex-
emplifierar ett fall där försäkringsbolaget har översänt försäkringsvillkor avseende de vill- kor, som avser maskinförsäkring av fordonet i en bilförsäkring i vilken det inte har angetts att det inte omfattar direktimporterade bilar. Följden blir därmed att försäkringsbolaget kommer blir tvunget att ersätta även denna risk under avtalstiden som kan vara upp mot ett år. Den påföljd som aktualiseras för det fall försäkringsbolaget missat att ge korrekt efter- köpsinformation anser Strömbäck vara ”starkt överdriven”. Påföljden ”skapar här ett kon- sumentskydd som även konsumenterna måste ställa sig frågande till.”. Hur kan denna änd- ring skilja sig från övriga ändringar i villkoren som göres under försäkringstiden. Han framhåller till exempel det fall då försäkringstagaren önskar att ändra försäkringsbelop- pet.100
Instämmas kan att ett starkt skydd har getts för konsumenten. Dock kan det väl i detta fall anses motiverat att försäkringstagaren är i en sämre ställning än försäkringsbolaget. Men ändock förefaller påföljden som överdrivet sträng som tidigare anförts. Då försäkringstaga- ren har haft möjlighet att studera villkoren även om de inte särskilt framhållits.
99 Juridisk Tidskrift s. 367. 100 A.a. s. 367.
Angående de marknadsrättsliga påföljderna som normalt aktualiseras vid underlåtenhet att ge förköpsinformation och även efterköpsinformation gällande företagsförsäkringar tycks Bengtsson inte nämnvärt motsätta sig denna lösning utan att denna innebär en smidig till- lämpning för myndigheterna. Påföljden torde bara bli aktuell i de fall försäkringsbolaget varaktigt brister i sin information till sina försäkringstagare, och inte när informationen brister vid enstaka tillfällen.101
I det fall försäkringsbolaget inte har uppfyllt sin informationsplikt enligt andra kapitlet FAL kan en marknadsrättslig påföljd bli aktuell, vilket i detta fall innebär att försäkringsbolaget kan ges ett åläggande att utge information. Påföljden aktualiseras för konsumentförsäkring avseende förköpsinformation och företagsförsäkring både avseende för-och efterköpsin- formation. I anslutning till den civilrättsliga påföljden, som ankommer på försäkringsbola- get, vid underlåtenhet att ge efterköpsinformation vid konsumentförsäkringar angavs att det fanns en risk att informationen skulle bli sämre i väsentliga delar om man enbart litade till marknadsrättslig tillsyn och 36 § AvtL. Detta resonemang tyder på att vikten av för- köpsinformationen vid tecknande av konsumentförsäkring inte getts sådan betydelse som efterköpsinformationen. Likaså bör uttalandet tyda på information till företagare inte är så viktig, vilket stöds av uttalande i motiven att informationsbehovet inte alltid är så högt för vissa företag. Det kan motivera en mildare påföljd vid underlåtelse av försäkringsbolaget att utge förköpsinformation till konsument och företagare, även för företagare efterköpsin- formationen. Frågan är dock om det är en tillräcklig påföljd för att informationsplikten och dess ändamål ska uppfyllas. För att ett åläggande ska ske ska det inte bara vara att informa- tionen är väsentlig, det vill säga att informationsplikten inte är uppfylld, det ska även ha på- verkat kunden att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Att en risk inte omfattas av försäkringen kanske inte direkt har en ekonomisk följd. En försäkring med lika premie kanske erbjuder samma skydd med den extra omfattning som kunden vill ha. I dessa fall kan det knappast bli fråga om en ekonomisk påverkan av försäkringstagarens beslut. Av det ovan anförda kan det tyckas som en mild påföljd och därmed ett svagt skydd för försäkringstagarna. Sär- skilt för företagare av den anledningen att den tidigare nämnda civilrättsliga påföljden inte är aktuell för företagsförsäkringar. Vad gäller Bengtsson uppfattning torde påföljden bara aktualiseras i de fall försäkringsbolaget varaktigt brister i informationsplikten. Vad som kan tala för denna uppfattning är inte helt uppenbart, tänkbart är de försäkringstagare i allmän- het inte för klagan för utebliven information.
En konsument och en företagare kan i dessa fall om försäkringsbolaget väsentligen har brustit i informationen utöva sin uppsägningsrätt. För att uppsägning ska ske krävs vid konsumentförsäkring att underlåtelse är väsentlig för försäkringstagare i allmänhet. Är in- formationen inte att anses väsentlig för försäkringstagare i allmänhet ska den aktuella för- säkringstagaren visa att det varit väsentligt för honom. Det kan sägas att förköpsinforma- tionen utgör ett beslutsunderlag, och om bland annat viktiga begränsningar har utelämnats gör att avtalet ingås på felaktiga grunder. För en konsument kan det tänkas bli svårt att visa att underlåtenheten är väsenlig om det inte kan antas vara det för övriga försäkringstagare. För en försäkringstagare kan det därmed vara en klen tröst att denna möjlighet ges. Avse- ende företagsförsäkringar gäller denna uppsägningsmöjlighet om inte annat har avtalats. Lagparagrafen är alltså dispositiv. Skyddet som ges av lagparagrafen kan helt tas bort om försäkringstagaren har skrivit under avtalet som omfattar detta undantag. Sammantaget är skyddet för försäkringstagarna svagt, både för konsumenter och speciellt för företagare då skyddet är svagt på grund av disposivitet.
Sammantaget bör försäkringstagaren komma i en bättre ställning med hjälp av informatio- nen, om försäkringstagaren har intresserat sig för denna. Därav bör informationens gene- rella mål vara uppfyllt.
8 Slutsatser
Förköpsinformationen som ska ges till försäkringstagaren ska bidra till att valet av försäk- ring underlättas för denne. Vissa kritiska synpunkter har anförts till att denna information inte kan uppfylla dess ändamål. Anförda argument är att allt för stor tillit har satts till för- säkringstagarens omdömesförmåga och intresse. Vidare har det anförts att det inte är nå- gon enkel uppgift att få försäkringstagaren att förstå försäkringens innebörd, inte ens då försäkringstagaren är intresserad. Denna åsikt har framförts generellt för informationsbe- hovet och därmed bör detta ge uttryck för en skepticism både avseende för- och efter- köpsinformation samt oavsett om försäkringstagaren är konsument eller ett företag. Detta tycks gälla både för tecknande av konsument- och företagsförsäkring. Även om man kan anta att intresset för villkorens innehåll är större vid företagsförsäkring. Enligt författarens mening krävs visserligen att försäkringstagaren har en viss omdömesförmåga, för att denne ska ha en viss uppfattning av vad han önskar att försäkringen ska omfatta. Dock kan det inte anses nödvändigt med en betydande inlevelseförmåga hos försäkringstagaren för att denne ska göra en bedömning av önskad omfattning av försäkringen. Försäkringstagaren bör ha ett intresse av att studera villkoren, som motiveras av den ekonomiska trygghet som skapas av försäkringen. Att tilliten skulle ställts för högt i detta avseende kan inte författa- ren hitta grund för. Detta nämnda intresse hos försäkringstagaren kan anses avgörande för att förköpsinformationen ska uppfylla sitt syfte. Av det tidigare anförda bör det finnas mo- tiv för att försäkringstagaren har detta intresse. Därmed bör förköpsinformationen uppfylla ändamålet.
Försäkringstagaren ska erhålla efterköpsinformation som en form av bekräftelse, och om det tidigare inte har framhållits, även information om bland annat begränsningar av försäk- ringsskyddet. Uttalandet, som tidigare har givits av regeringen, bör även gälla för denna typ av information. I övrigt har det framhållits att efterköpsinformationen kan vara värdefull för försäkringstagaren på så vis att denne blir medveten om vissa förpliktelser. Dock att det kan anses som ett orealistiskt antagande att en konsument eller ens en företagare skulle granska villkoren mer ingående efter att försäkringen har tecknats. Det fall som kan tänkas att försäkringstagaren mer ingående granskar informationen är om denne är bekymrad över att något inte täcks av försäkringen. I den situationen har det angetts att det är mer naturligt att försäkringstagaren har kontrollerat det innan försäkringen tecknats. Återigen är det vä- sentligt att ett intresse finnes hos försäkringstagaren att ta del av informationen. Vad det gäller efterköpsinformationens innehåll av viktiga begränsningar bör ett intresse motiveras
av de konsekvenser som kan uppstå när en skada inträffar som inte omfattas av försäkring- en. När en skada väl inträffat finns det ingen möjlighet att få denna täckt av försäkringen. Avseende övriga villkor som efterköpsinformationen ska innehålla har det framförts att det på något sätt ska påverka försäkringstagarens handlande, frågan har varit hur. Att detta inte skulle påverka försäkringstagaren anser författaren vara ett antagande utan grund. Enligt författaren bör det vara av vikt för försäkringstagaren både som konsument och företag att få reda på hur de ska bete sig för att försäkringens ska gälla. Efterköpsinformationens syfte att fungera som en bekräftelse och upplysa om viktiga villkor som är av vikt för att försäk- ringen ska gälla kan uppnås som ovan angivits om försäkringstagaren har ett intresse. Till den civilrättsliga påföljden, att vissa villkor inte får åberopas av försäkringsbolaget, som aktualiseras för det fall försäkringsbolaget har underlåtit att lämna efterköpsinformation vid konsumentförsäkring har det anförts att denna skulle vara anmärkningsvärt sträng. Till den betydelse som efterköpsinformationen kan antas ha för en försäkringstagare kan en sträng påföljd av detta slag vara motiverad. Påföljden aktualiseras redan i det fall försäkringsbola- get inte särskilt har framhållit vissa villkor, och det krävs inte att försäkringstagaren har va- rit i god tro. Av detta kan det av författaren anses att påföljden är för sträng trots efter- köpsinformationen betydelse för försäkringstagaren.
Den civilrättsliga påföljden tycks ändock vara att föredra före den marknadsrättsliga påfölj- den. Den marknadsrättsliga påföljden innebär att försäkringsbolaget åläggs att utge infor- mation. För att ett åläggande ska ske krävs inte bara att informationen ska vara väsentlig utan även att det ska ha påverkat försäkringstagarens möjlighet att fatta ett välgrundat af- färsbeslut. Det vill säga att det ska ha en ekonomisk påverkan. Av anledningen att det sist nämnda kriteriet ska vara uppfyllt för att en marknadsrättslig påföljd ska aktualiseras blir den sällan aktuell. Därav kan påföljden ses som ett svagt skydd för försäkringstagarna mot betydelsen som informationen kan antas ha för försäkringstagaren och därmed syftena till för- och efterköpsinformationen. Särskilt för företagare då den tidigare civilrättsliga påfölj- den inte ges för företagsförsäkringar. Olika skäl talar för att förköpsinformationen inte till- satt lika hög betydelse som efterköpsinformationen avseende konsumentförsäkring. Vidare har det uttalats att vissa företagare inte är i samma behov av information som en konsu- ment.
Avslutningsvis anser författaren att om försäkringstagarna har ett intresse av att ta del av informationen bör deras ställning rent kunskapsmässigt bli bättre. Därmed har informatio- nens generella syfte uppfyllts.
Referenslista
Referenslista
Offentligt tryck
Lagar:
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Lag (1927:77) om försäkringsavtal Konsumentförsäkringslag (1980:38) Marknadsföringslag (1995:450) Försäkringsavtalslag (2005:104) Marknadsföringslag (2008:486) Propositioner:
Prop. 1979/80:9 Regeringens proposition 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag, m.m. Prop. 2003/04:150 Regeringens proposition 2003/04:150 Ny försäkringsavtalslag.
Prop. 2007/08:115 Regeringens proposition 2007/08:115 Ny marknadsföringslag
Litteratur
Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt- Några huvudlinjer, sjunde upplagan, 2005. Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, andra upplagan, 2010.
Hellner, Jan, Försäkringsrätt, andra upplagan, Lund 1965.
Strömbäck, E, Något om den renoverande försäkringsavtalslagen, Juridisk Tidskrift Årgång 16 2004-2005 nr. 2 s. 352- 383.