Raundalen & Schultz (2007) skriver att en krissituation utmärks genom att den uppstår snabbt och oväntat och de involverade blir överväldigade eftersom den normala planeringen inte fungerar.
Den övervägande delen av pedagoger som har svarat på vår enkät beskriver att de är väl förberedda när en kris uppstår då de har god förberedelse genom deras krisplaner. Vi kan inte tolka från vår undersökning vad en god förberedelse är men i rubriken förebyggande kris här ovan, har vi tolkat att pedagoger är förberedda genom deras krisplan. En pedagog har svarat
31
“personalen på ”golvet” är bättre rustade för en kris än vad ledningen är, vi får inga direktiv och de vågar inte fatta egna beslut”. Vi tolkar detta som att pedagoger vill att ledningen ska
vara mer förberedda vid en kris samt ta ett ledande ansvar i förskoleverksamheten vid en kris. I vår tidigare forskning beskriver vi att det är viktigt att pedagoger får direktiv från ledningen och att ledningens stöd är nödvändigt för att samordna en krishantering i den dagliga
förskoleverksamheten.
I krispedagogiken förklarar Raundalen och Schultz (2007) vad ledningens roll är i kris. Det är pedagoger i verksamheten som står för det praktiska i verksamheten under en krissituation men det är ledningen som har det högsta ansvaret under en kris. Ledningen ska inta en central roll vid kris för att stötta pedagoger så de kan bibehålla ett bra klimat för barn på förskolan. I krispedagogiken nämner vi att ett bra klimat på förskolan ger goda resultat vid negativa händelser. Om pedagoger arbetar med att bibehålla en god miljö i förskolans verksamhet stödjer det till en trygghet för barn och då möjliggör en utveckling av resiliens för barn i kris.
Vi kan utläsa från vår enkät att vid den nuvarande COVID-19 pandemin har pedagoger förlitat sig på restriktioner från ledningen och kommuner. Förskolorna har gjort riskanalyser av situationen och pedagoger har förmedlat information vidare till vårdnadshavare. Rutiner för verksamheten har ändrats. Med krispedagogik kan vi förklara betydelsen av information för de medverkande i kris. Raundalen och Schultz (2007) skriver att förskolor och skolor har blivit en portal för att information förmedlas. I ett krispedagogiskt arbete är pedagogens uppgift att lugna barn i sin oro. En krissituation förvärras oftast av osäkerhet, rykten,
missuppfattning och fantasier om det allra värsta. För att förhindra rykten kan pedagoger hitta pålitlig förstahandsinformation, som de formulera om, så informationen blir anpassad för barns respektive åldersnivå. På så sätt kan pedagoger bekräfta nyheter om krissituationer. Pedagoger kan på det viset hjälpa barn med att rensa och sortera bland all fakta. Då blir informationen mer hanterbar och begriplig för barnen. Krissituationer som framförs i medierna är tänkbara inlärningssituationer som kan användas så barn f år med sig nya och viktiga kunskaper istället för ogrundad ångest och rädsla. Som pedagog kan du finnas där med öppenhet och omsorg (ibid). I vår tidigare forskning beskriver vi att det är viktigt att förmedla information till de som berörs av krisen så att dessa individer kan känna en trygghet i den negativa händelse som uppstår vid en kris.
32
De pedagoger som deltog i vår enkät har svarat att de bemöter barns frågor och oro om pandemin. Vi tolkar det som att de pedagoger som deltog i vår studie ger barn det stöd som barn behöver, då de bemöter och visar intresse för barns frågor rörande pandemin. I vår teoridel om anknytning har vi nämnt att pedagoger kan stärks barns emotionella band, vilket i sin tur blir en trygg anknytning och stärker barns resiliens. Krispedagogik handlar om omsorg och hur pedagoger kan hjälpa barn i kris. Det är viktigt att prata med barn för att få en bild av hur de upplever krisen. På så sätt kan pedagoger få en uppfattning hur de kan stöt ta barn i kris.
Från vår enkät kan vi tolka att pedagoger lyssnar på barnens funderingar och tar hand om problem som uppstår samt är deras trygghet. Raundalen och Schultz (2007) skriver att barn behöver prata med varandra om vad som händer under en kris, de behöver även reflektera sina egna och andras känslor, på så sätt får de en bättre bild av vad det är som pågår. Sommer, Pramling Samuelsson och Hundeide (2011) skriver att en omsorgshandling kan vara när man tröstar och är stöd vid rädslor och traumatiska upplevelser, för att säkerställa en trygghet. Är omsorgshandlingar en relevant respons till barns behov och lidande blir effekten en helande och tröstande. Genom att försöka förstå barns uppfattning av situationen kan man ge den mest passande trösten. Pedagoger hjälper även barnen att komma vidare genom att uppmuntra till självständighet och bemästring (ibid).
Större delen av pedagogerna svarade i vår undersökning att dem lyssnar och pratar med barnen om krissituationer när barn själva tar upp ämnet, som exempelvis COVID-19. Som en av pedagogerna uttryckte sig “Men barnen är redan oroande av detta och då kan vi inte
lägga locket på”. Genom att pedagogerna uppmärksammar barns frågor och tar dessa på
allvar menar Sundberg (2016) att barn får bättre självförtroende och vågar ställa fler frågor. En god förmåga att ha som lyssnare är enligt Öhman (2009) en lyhördhet på vad som döljer sig även bakom orden barnet förmedlar, vad är det för känslor barnen förmedlar och vad avsikt egentligen är.
När de pedagoger som deltog i vår undersökning märker att det finns en oro bland barnen, samtalar de med barnen och lånar böcker som handlar om det barnen känner en oro för, exempelvis döden. En av pedagogerna formulerade sig om vad de hade varit med om och hur de hade hanterat den krissituationen; “Dödsfall av förälder nära anhörig, pratat och bemött
33
film/tv”. Vi tolkar att de pedagoger som deltog i vår studie bemöter barn i kris där en av
barnets vårdnadshavare eller annan nära anhörig dött. De bemöter barn i sorg med hjälp av litteratur och film, men även genom att tillåta barnen att sörja på sitt eget vis och att
pedagoger bemöter barnens frågor och funderingar kring döden. Vi tolkar även det som att pedagoger finns där för barn som befinner sig i en krissituation i form av sorg, som trygga vuxna som stöttar barn genom krisen. Det gör dem genom att prata med barn om känslor, att det är okej att vara ledsen. Cullberg (2014) nämner att det ibland kan betraktas som opassande att prata med yngre barn om döden. Det beror ofta på att vuxna inte själva har bearbetat sin rädsla över att de själva en dag kommer att dö och därför är det svårt för dem att prata om döden. Genom att barnen får ta del av sagor som handlar om svåra situationer menar
Bettelheim (1978) att barn får chans att bearbeta och reda ut svårighet och på så sätt lär dem sig att hitta egna utvägar i livet. Edwards (2008) påpekar att barn även lär sig att omvandla sina egna starka känslor både när de läser och pratar om boken. Genom att barn får uttrycka både negativa och positiva känslor påstår Gottberg (2017) att barnen får livsviktig kunskap men att de behöver trygga vuxna som hjälper dem att reglera sina känslor.
En pedagog berättade i vår enkät att för barn med annat modersmål än svenska kan det vara svårt ”att sätta ord på sin oro på ett djupare plan”. Genom pedagogens citat tolkar vi att det blir svårare för personal att samtala med barn som har ett annat modersmål än svenska om just krissituationer. Att pedagoger under COVID-19 pandemi som just nu råder, har svårigheter att språkligt nå fram till dessa barn med annat modersmål än svenska och att det kan bli
missförstånd i kommunikationen. Det i sin tur kan göra att barn blir mer orolig över en krissituation, när de inte förstår det verbala språket men att de genom kroppsspråk och ansiktsuttryck ser pedagogers oro och eventuella rädsla. För att underlätta för barn med annat modersmål än svenska påpekar Lindberg (2006) att det man inte kan uttrycka i ord kan man förmedla genom att rita och om ett barn har svårigheter att uttrycka sig, kan pedagogen sätta sig ner tillsammans med barnet och låta hen förmedla sin berättelse genom målning. Ett annat tillvägagångs sätt kan vara att låta barnen leka, för ”Leken blir för barnet vad samtalet är för vuxna — båda har en läkande effekt” att de skapar situationer i leken som gör att de lär sig hantera verkligheten. För att barn ska reducera sin eventuella ångest leker de händelsen upprepade gånger och på sätt bearbetar barn sina upplevelser (ibid). Vygotskij påstår att barns lek består av upplevelser och erfarenheter som barnen varit med om, som de sedan återskapar i sin lek som en bearbetning av de intryck som barnen har upplevt. För skulle barnen inte få
34
bearbeta sina kriser under barndomen, påpekar Lindberg (2006) att det kan uppstå och skapa problem för dem senare i livet. Barn som får ta del av en verksamhet som är både skapande och lekfull lär sig barnen att skapa ordning i en kaotisk situation (ibid).
Vår tolkning av enkäten är att fast den pågående pandemi som nu råder med COVID-19, pratar inte personalen i verksamheten om någon möjlighet att stänga ner. Utan att chefer uppmanar att personalen ska arbeta på som normalt och att projektarbeten är viktigare än någonsin att genomföra. Det finns även ” Dåligt engagemang hos pedagoger som bara tycker
det är skönt med färre barn…” som en av pedagogerna uttryckte sig i vår undersökning.
Enligt Bris (2020), barnens rätt i samhället, så är det många barn som nu kontaktar dem. Många barn och ungdomar känner en oro för den rådande pandemin, men också de konsekvenser som uppstår i familjelivet på grund av de åtgärder som samhället gör. Bris påpekar att ” social isolering, hög stress- och konfliktnivå, ekonomiska problem och andra påfrestningar ökar faran för att barn ska fara illa och utsättas för våld i hemmet” och de nämner att det nu är viktigare än någonsin att barnen har ett lättillgängligt professionellt stöd. Gainey (2010) påpekar att det är viktigt att verksamheten hålls öppen under en pågående kris men att en krisberedskap bör upprättas för en säker inlärningsmiljö.
Pedagoger berättade i vår enkät att det är en pressad situation på många förskolor nu. Den pågående pandemi har gjort att det är hög frånvaro bland personalen, som själva är hemma med förkylningssymptom eller är hemma med sina egna barn då de visar symptom. Broberg, Hagström och Broberg (2012) säger att det underlättar för barnen som går på avdelningen om pedagoger visar illustrerade bilder på de barn och pedagoger som är hemma från förskolan. De menar att det finns barn som tycker det är jobbigt när deras kompisar inte är på förskolan, då det är vanligt att barnen har koll på varandra. En del av pedagogerna som deltog i vår undersökning känner sig osäkra på när de ska skicka hem barn på grund av att de visar symptom på förkylning, de anser att det finns otydliga regler kring detta. ”Räcker det med en hostning eller nysning eller är det nolltolerans som gäller?”. Det finns personal på förskolor som kommer dit fast att de visar symptom på förkylning, då en del anser att de inte har råd att vara hemma längre och att en del vet att det är kort med personal. Men även att det råder en osäkerhet bland personalen i verksamheten om var de ska ta emot barnen utifall att en av vårdnadshavarna är sjuka. Ska man ta emot barnet i tamburen eller utomhus? Är man då redan kort på personal anser en pedagog att det är en omöjlig ekvation att få till en bra start för de barn som kommer till förskolan, speciellt om man är ensam pedagog med en hel barngrupp.
35
Pedagoger anser att de inte räcker till och att barns behov inte blir tillgodosedda. Enligt Raundalen och Schultz (2007) är barn beroende av vuxna när de befinner sig i en
krissituation, som kan vara där som ett stöd och på så sätt försöka återskapa en trygghet för barnen. Enligt Stevenson (et al. 2009) är det barnen som är extra sårbara när det kommer till en krissituation, de är beroende av vuxna som kan ge dem skydd, mat, sjukvård och transport.
Raundalen och Schultz (2007) nämner att en kris påverkar barns lärande och då måste
lärandet anpassas efter omständigheterna. Ett psykosocialt stöd ger barn en bättre lärmiljö för barn som drabbats av kris. Sommer (2008) skriver att trauma och negativa händelser är betydelsefulla när de sker men behöver inte förklara hur det blir för barnen på längre sikt. Däremot kommer stress och negativ påverkan under barndomen att ha en påverkan på barns utvecklingsprocess på ett ogynnsamt sätt. Barn påverkas på olika sätt, den levande nutiden och framtiden innehåller händelser som kan vara en påverkan för vilken väg den enskilda utvecklingen kommer att ta, men att växa upp i allvarliga problem behöver inte nödvändigtvis leda till avvikelse. Skillnaden bland barn som vuxit upp under belastande förhållanden är de psykiska konsekvensernas påverkan och dessa barns motståndskraft.