Maria beskriver att ”De flesta transpersoner upplever att jag är i ´stealth´ (Ett slanguttryck för att passera så väl att man som transsexuell är ”dold” för omgivningen. Författarens anmärkning)” och därmed passerar så bra att hennes bakgrund som transsexuell inte är uppenbar. I mötet med
socialtjänsten diskuterade socialsekreterarna hennes könskorrigering öppet med Maria från början till slutet av hennes kontakter med socialtjänsten, eftersom hon var ung och i början av sin
könskorrigeringsprocess.
Elsa kontaktade socialtjänsten på grund av hennes sjukskrivning, vilken orsakades av ett
könskorrigerande ingrepp och var på så sätt helt öppen med sin transidentitet. Elsa hade innan sin nuvarande kontakt med socialtjänsten ändrat juridiskt kön. Detta gjorde enligt henne att hon kan ha haft det enklare att bli tilltalad med rätt pronomen. ”Jag tror att eftersom jag (redan. författarens anmärkning) bytt juridiskt kön så behövde jag inte uppleva det …. så mycket, för att det
överensstämde. Men om man inte har ett juridiskt kön som överensstämmer med det pronomen som förväntats … så tänker jag att … (det finns. författarens anmärkning) en större risk för att felköna andra … och att man kanske blir bemött med det pronomen eller kön som förväntas”.
William beskriver sig själv som ”generellt sett väldigt öppen, men jag brukar inte göra en stor grej av det.” William berättar vidare att han ofta felkönas i vardagen trots att han har ändrat sitt
förnamn, även om han fortfarande inte har fått sitt juridiska kön ändrat. ”Även när vissa kompisar råkar säga fel och så. Jag blir inte speciellt påverkad utav sånt.” Att han felkönas har William också upplevt ofta i kontakten med socialtjänsten och hälso- och sjukvården eftersom han inte upplevs passera som man.
”Jag tror att det mest är okunskap. … Dels att de kanske förväntar sig att jag har ´hon´ som pronomen för att jag ser ut som jag gör. Och sen så frågar de inte, utan bara går på vad de tror. … Oftast så orkar jag inte säga ifrån om det inte är någon kontakt som jag kommer ha regelbundet.” William beskriver att det tar mycket fokus och energi från mötets huvudfråga när någon
myndighetsperson säger fel pronomen. ”Antingen så blir de såhär väldigt ursäktande och så blir det en lång utdragning över … ’nej, vi är självklart inte transfobiska här’ och man sitter där och bara, ååh gud kan vi bara inte bara släppa det och gå vidare?”
I den senaste kontakten med socialtjänsten var William tvungen att vara öppen med sin transidentitet, eftersom han ansökte om bistånd för att kunna resa till en annan ort för könsutredningen.
Kristina beskriver sig själv som ”jag har kunnat leka lite med gränslandet, och se lite feminin eller androgyn ut.” Hennes biståndsärende var inte exklusivt relaterat till hennes utredning eller
transidentitet, så hon upplevde att transidentiteten inte var synlig under mötena. ”Det är väldigt lite, om ens något, med saken att göra. … Det syns inte vid något alls (i kontakterna med socialtjänsten. författarens anmärkning).” Kristina hade inte ändrat sitt förnamn när hon kontaktade socialtjänsten men hade ändrat juridiskt kön.
Lucas berättar att han vid kontakten med socialtjänsten använde han som pronomen men hade ett kvinnligt personnummer, i och med att han inte hade ändrat juridiskt kön. I allmänhet så använder både vänner och andra bekanta som inte känner honom ”han” reflexmässigt som pronomen och han upplever själv att han passerar som man.
Maja initierade sin könskorrigeringsprocess under pågående kontakt med socialtjänsten, som har pågått under en längre tid, och berättade på egen hand för socialsekreteraren om sin förändrade könsidentitet. Maja hade inte vid tillfället för mötet med socialtjänsten ändrat sitt juridiska kön.
Sammanfattning
Merparten av informanterna beskriver att de presenterade sig med det pronomen som de använder om sig själva. Fyra av intervjupersonerna kontaktade socialtjänsten efter att de ändrat sitt juridiska kön och merparten av informanterna har varit öppna med sin transidentitet i mötet med
socialtjänsten. En skillnad kan observeras i att William berättar om att han felkönats av
myndighetspersoner inom socialtjänsten, till skillnad mot de andra informanterna som beskriver att de har bemötts med rätt pronomen, kongruent med hur de har varit öppna med sin transidentitet. Ett exempel är Elsa, som eftersom hennes juridiska kön stämde överens med sin presentation som kvinna upplevde att hon troligtvis hade enklare att bemötas med rätt pronomen av socialtjänsten när hon var öppen med sin transidentitet. Några andra exempel är Maria, Kristina och Lucas som, eftersom de passerat så trovärdigt, också troligtvis har haft det lättare att bemötas med rätt pronomen, trots att deras officiella juridiska könsstatus var i motsats till presentationen.
I motsats till detta uppger William att även hans vänner felkönar honom eftersom han inte lyckas presentera sig med de attribut som associeras med manlighet, även om hans officiella namn är manligt kodat. William beskriver sina attribut som att hans röst och kropp inte stämmer överens med hur människor i allmänhet tänker sig att en kille ska se ut. Majas berättelse skiljer sig från Williams, trots att hennes röst har ett lägre tonläge som typiskt sätt förknippas med manlighet. En betydande skillnad i deras berättelse är att Maja har en etablerad kontakt med samma
socialsekreterare sedan länge, till skillnad mot William som felkönats i det första mötet, innan kontakten mellan klient och socialsekreterare har etablerats.