År 2000 publicerar regeringen en utredning om barnmisshandel (SOU, 2000). Här beskrivs ett ökat antal anmälningar när det kommer till övergrepp mot barn. Detta tros bero på ökad kunskap hos relevanta yrkesgrupper och hos samhället i sin helhet, generellt menar man att våldshandlingar nu tolereras i allt mindre omfattning. Barns rättigheter och vad som anses som våld tas upp i samband med en presentation av föräldrabalkens 6 kap. 1 §. Kroppslig bestraffning är en handling som åstadkommer kroppsskada, även om handlingen är kortvarig eller lindrig. Våld i bestraffningssyfte förkastas och syftar till våld som sker i efterhand som konsekvens av något barn gjort. Det poängteras även att föräldern har viss rätt att övervinna fysiskt motstånd gentemot barnet, exempelvis i de fall där det krävs för att fortsatt uppsikt över barnet.
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
(SOU 2000, s.31)
Till skillnad från vårt citat ovan taget ur Socialstyrelsens policydokument för år 1996, där fokus riktas främst på föräldrarna, tenderar detta citat att rikta fokus mot barnet i större utsträckning. Istället för att beskriva barnet som den svagare parten i samhället så beskrivs istället varje barns rättigheter. Fokus riktas således bort från föräldrarna och ur ett diskursivt perspektiv går det att tolka baserat på citatet att inget barn ska utsättas för någon typ av våld. Barnets positioneras i detta dokument som ett aktivt subjekt (Hörnqvist, 1996), det vill säga agent, med egna rättigheter. Dessa tendenser har endast svagt gått att ana i föregående års dokument, det är först nu som det görs tydligt att man antagit utgått från barnens perspektiv i första hand. Vi upplever inte heller att man
på samma sätt som tidigare använder sig lika tydligt av att benämna våldsutsatta barn som ”de andra”. Istället talar man sakligt om barns rättigheter och presenterar även ett avsnitt i barnkonventionen som avser att förtydliga vad som menas med våld mot barn, detta har således inte tidigare funnits. Aningen otydligt blir det dock när man skriver att föräldern har viss rätt att återvinna fysiskt motstånd mot barnet, detta ger, likt det vi skrev om dokumenten från 1996, en öppning för fritt tolkande. Det talas även om ökad kunskap hos verksamma yrkesgrupper och hos samhället i stort, något som vi tolkar som ett resultat av en normaliseringsprocess (Nilsson, 2008) i samhället. Uppskattningsvis är inte längre ämnet våld mot barn lika tabubelagt ämne att prata om, vilket var fallet i exempelvis dokumentet från år 1990.
I en lägesbeskrivning från 2006 av Socialstyrelsen (2006) skriver man att i början av år 2005 fick Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Åklagarmyndigheten i uppdrag av regeringen att verka för inrättandet av verksamheter där samtliga medverkande myndigheter finns att tillgå på samma ställe. Verksamheten skulle främst syfta till samverkan kring ett barn som blivit utsatt för exempelvis sexuellt övergrepp eller misshandel. 2006 publicerade medverkande myndigheter en delrapport om upprättade barnahus där arbetet med barn som blivit utsatta för ett grovt brott ska hanteras enligt följande citat:
Barnen erbjuds alltid enskilda samtal. Oftast får barnet en socialsekreterare och föräldern en annan. Efter några samtal eller när det är begärt sker gemensamma träffar. Man arbetar med kognitiv samtalsterapi. Detta hjälper barnet att bearbeta tankar och känslor kring misshandeln och övergreppet och får dem att förstå hur detta påverkat deras vardag. För att lättare kunna prata med de yngre barnen finns en mängd hjälpmedel, t.ex. nallekort, känslotärningar, dockor och arbetsblad. Barnen ritar och målar mycket. I föräldrabehandlingen med den misstänkte fokuseras det på att ta ansvar för våldet och finna strategier för att förändra det våldsamma beteendet. Den förälder som inte är misstänkt för övergrepp får krissamtal och rådgivning. Behandlingen pågår under cirka tre månader, parallellt med socialtjäns- tens barnavårdsutredning.
Citatet ovan ger oss ingivelsen om att man i rapporten tar avstånd från våld i diskursen samt att det är av största vikt att både barn, våldsutövande förälder samt den förälder som inte är misstänkt för brott får rätt typ av stöd. Genom att, som vi tolkar det, möta barnet på barnets nivå vill man hjälpa barnet att bearbeta traumat. Diskursen bidrar således till att subjektifiera både barn och föräldrar genom att möta varje individs behov. Foucault (Nilsson, 2008) talar om maktproducerade föreställningar som får individen att känna dåligt samvete när denne utför något som enligt rådande norm inte anses vara ”okej”. Författaren av citatet ovan använder sig av uttryck som ”ta ansvar för våldet” och ”finna strategier” när det talas om behandling av våldsutövaren. Något som tolkas som ett försök till att med ett civiliserat språk få våldsutövaren att inse dess avvikande beteende. Även upplägget av citatet talar underliggande om att barnet är av främsta prioritet, detta då man först tar upp åtgärder för det utsatta barnet och efter det går in på behandling av föräldern. Således tolkar vi detta som ett möjligt verktyg för makt, exempelvis den som utgörs i disciplinen (Nilsson, 2008) när det talas om den rangordnade kontrollen. Barnet sätts över föräldern i ett försök att rangordna prioritet.
I en handbok från Socialstyrelsen utgiven år 2020 (Socialstyrelsen, 2020) talar man om att det rent objektivt inte går att definiera vad som är rätt för varje barn. Det måste således göras bedömningar på individnivå baserat barnets individuella förhållanden. Särskild hänsyn bör tas till barnets psykiska och fysiska mående och utveckling:
Att låta den unge själv komma till tals och uttrycka sin mening om sin situation och de åtgärder som kan komma att vidtas, hör naturligt samman med bestämmelsen om att den unges bästa ska vara avgörande för vilket beslut som fattas.
(Socialstyrelsen 2020, s.41)
Likt ovan nämnda diskurs för år 2006 tar man även i handboken från år 2020 avstånd från våld mot barn och understryker vikten av varje barns unika behov. Vilket går att se i citatet ovan benämner man inte längre barn som barn utan istället som ”den unge”. Vår uppfattning är att detta bidrar till att man inkluderar barnet på ett sätt som inte tidigare gått att identifiera. Således blir barnet dels en agent med möjlighet att påverka sina handlingar och dels även en undersåte som följer samhällets beteendemönster (Hörnqvist, 1996). Som en rad i fokus på barnet och inte på våldsutövaren går det
att anta att författaren undvikit att använda ordet våld, istället talar man om barnets psykiska och fysiska mående och utveckling i vilket man kan anta är en påföljd av våldet. Foucaults begrepp styrningsmentalitet (Nilsson, 2008) blir här högst aktuellt. Detta då Socialstyrelsens fokus som grund är att barnets bästa ska tillgodoses, vilket man tydliggör i citatet ovan, och utifrån Foucault skulle detta ske genom just styrningsrationaliteten. Detta innebär att frihet och styrning går hand i hand. Socialstyrelsen anses utifrån sin handbok som experter i ämnet vilket går att tyda i hur de beskriver vad som anses vara ”bäst” för barnet. Ytterligare exempel på detta är att de uttryckligen beskriver tillvägagångssätt genom just en handbok i ämnet. Friheten ligger hos individen som utifrån detta begrepp ska bli styrd i minsta möjliga mån. Detta leder till att barnet beskrivs som ett subjekt med åsikter och känslor man vill ta hänsyn till, dock inom ramen för dokumentet.