I policydokumentet från 1970-talet talar de om psykiskt sjuka föräldrar vars psykiska symtom kan skrämma barnet samt skapa en otrygghet (Socialstyrelsen, 1970). Psykisk ohälsa kan förekomma periodvis vilket leder till att barnet aldrig får känna någon trygghet. De talar även om föräldrar som har uttalade förföljelseidéer, som upplever världen som farlig och vilket ofta smittar av sin attityd till barnet, då föräldrar har en stark påverkan på sina barn. Problem kan även uppstå för depressiva föräldrar vars temporära känslolöshet inte får kontakt med sina barn. Detta kan medföra att föräldern tar distans till barnet för att skydda dem, vilket senare får motsatt effekt då barnet tror att föräldern inte längre tycker om den. I dokumentet tar de även upp fall av schizofreni och tvångssyndrom vars beteende kan störa barnets utveckling. Detta gäller även föräldrar med karaktärsdefekter som inte besitter förmågan att umgås med barnet och kan således tillämpa mycket opassande uppfostringsmetoder. Samma sak gäller sexuella övergrepp och barn som inte blir trodda på:
Det kan också gälla föräldrar med karaktärsdefekter som helt saknar förmågan att umgås med barn på ett adekvat sätt och som tillämpar olämpliga och för barnen direkt förolämpande uppfostringsmetoder av typ inlåsning, kroppsaga, psykisk utfrysning, cyniskt ironiska kommentarer allt på grund av bristande inlevelse i ett barns reaktionssätt.
(Socialstyrelsen 1970, s. 8)
Ur citatet ovan kan man ana att föräldrarnas makt över barnet sker omedvetet i brist på kunskap. Texten är skriven som att det ligger en okunskap bakom makten och dess utförande (Hörnqvist
1996). Tidigare forskning visar att attityden till kroppslig bestraffning i samhället år 1965 var förvånansvärt hög. 53 procent av Sveriges vuxna som deltagit i studien hade svarat att de var positiva till kroppslig bestraffning (Janson, 2001). Det rådande diskursiva mönstret fokuserar snarare på föräldrarnas agentskap vilket därmed subjektifierar föräldern. Barnet objektifieras i sin tur då dennes rätt till sina handlingar inte talas om. Detta görs synligt när man främst fokuserar på föräldrarnas sjukdomar eller eventuella åkommor. Föräldern som oavsett mening skadar barnet har valt sitt beteende men förklaras som ett resultat av deras psykiska störningar. De nämner även föräldrarnas handlande som olämpligt och moraliskt fel. Sättet att beskriva föräldern med dess moral är ambivalent. Föräldern som lever med en psykisk sjukdom i perioder tar avstånd till sina barn för att skydda dem, men att detta endast medför att barnet inte känner sig älskat.
Vidare beskriver de andra föräldrar som utför opassande uppfostringsmetoder. Detta kopplar vi samman med begreppet lydiga subjekt vilket Hörnqvist (1996) tar upp. Hörnqvist menar att Foucault såg på handlingar som både är avsiktliga men dess konsekvenser var inte förutsedda. I citatet beskrivs det att föräldern saknar förmåga att umgås med barn och även handlar därefter. Som ett led i detta uppkommer direkt förolämpande metoder, vilket går i linje med Foucaults synsätt vad gäller avsiktliga handlingar men en oförmåga att se dess effekt.
1 juli 1966 skedde en förändring i föräldrabalken, fr o m denna dag hade föräldrar längre inget stöd för kroppslig bestraffning gentemot sina barn (Socialstyrelsen, 1970). Aga ska komma att bedömas som misshandel. Enligt socialstyrelsen kan barnmisshandel räknas som grov misshandel och ge konsekvenser ut efter det, en våldshandling som inte skadar en vuxen något nämnvärt kan ge stora skador på ett barn. Ju mindre barnet är desto allvarligare är brottet. Fortfarande kan en obetydlig kroppslig tillrättavisning inte räknas som misshandel. I Sverige har en studie visat att det är ett normalt beteende i Sverige att ge kroppslig tillrättavisning. Man tillrättavisar för att skydda eller lära barnet rätt och fel (Socialstyrelsen, 1970). Samhället anser ändå att detta beteende är fel och att gemene man bör sluta med kroppslig bestraffning:
Kroppslig tillrättavisning. En sådan tillrättavisning kan t ex utdelas för att hindra barnet att bränna sig eller sticka in fingret i en elektrisk kontakt. Den kan vara ett uttryck för vårdarens oro för barnet, rädsla eller ångesten utlöser handlingen. I andra fall kan handlandet utlösas av en önskan att skydda ett
ömtåligt föremål eller värdefullt inventarium i hemmet. Mer eller mindre medvetet kan avsikten vara att framkalla en betingning hos barnet. Denna typ av tillrättavisning torde framför allt användas, när barnet ännu inte mottagligt för verbala tillrättavisningar. Denna slutsats vinner stöd i det förhållandet att kroppsliga tillrättavisningar är vanliga mot barn som är mellan ett och två år gamla än mot barn i äldre åldrar. Också här ingår aggressionshandlingar. Dessa kan utlösas av att barnet inte vill äta, att det gråter eller inte vill lägga sig eller trotsar på annat sätt. Vårdarens resistens mot dylika handlingar beror i stor utsträckning på allmänna kondition, vid trötthet utlöses en våldshandling lättare än då han är utvilad. Toleransens tröskel varierar och så med hänsyn till personlighet. Man anser ändå att även om dessa handlingar inte är olagliga så är de olämpliga.
(Socialstyrelsen 1970, s. 6)
Vidare i policydokumentet från år 1970 ger de oss en ingivelse av att trots lag finns det en legitimitet i att utöva kroppslig tillrättavisning. Detta tydliggörs särskilt i samband med beskrivningen av att vårdaren endast på grund av oro har en legitim anledning att utföra kroppsligt våld. Således hjälper rådande diskurs till, tolkat på dokumentets beskrivningar, att legitimera våldet. En studie från år 2006 visade att 1970 hade mellan 30–40 procent av Sveriges vuxna befolkning en positiv syn till barnaga (Socialstyrelsen, 2010). Genom att man genomgående i texten utgår från föräldrarnas perspektiv och inte ser till konsekvenserna för barnet bidrar man till objektifieringen av barnet och subjektifiering av föräldrarna. Extra tydligt görs det när man snarare fokuserar på ett tings värde i hemmet, med hjälp av orden “ett ömtåligt föremål” eller “värdefullt inventarium”, än på barnet. Barnet framstår här som någon som måste styras till rätta med olika metoder och att denne inte är kapabel till att se vad som är rätt och fel. Tack vare förälderns tillrättavisning lär sig barnet på ett effektivt och genom historien beprövat sätt. Genealogin talar om vikten att se historiens påverkan på samhället (Nilsson, 2008). Denna påverkan som går att urskilja i dokumentet synliggörs exempelvis på sättet man beskriver våldet. 1970 används ord som ”kroppslig tillrättavisning”, medan man exempelvis i dokumentet från år 2012 använder beskriver samma handling som ”situationer som kan uppstå i barnets relationer”. Uttrycket ”kroppslig tillrättavisning” ifrågasätts inte år 1970 då detta är något som anses som till viss del legitimt. Det
bör dock understrykas att man i dokumentet inte rättfärdigar våld mot barn utan endast trycker på att det är något normativt i det svenska samhället under rådande diskurs. Hade samma uttryck använts i dokumentet från år 2012 får vi uppfattningen om att detta hade kritiserats på ett annat sätt. Detta då det inte anses som legitimt att använda våld mot barn, trots att det handlar om en tillrättavisning. Efter att ha tillhandahållit denna kunskap kan vi återgå till Foucaults teori om genealogin. Historien är enligt honom dynamisk (Nilsson, 2008) och genom att vi har studerat något som anses som normativt år 1970 kan vi se dess påverkan i hur man uttrycker sig i dokument som givits ut senare. Det är i dessa tillfälligheter, exempelvis ett dokument utgivet av Socialstyrelsen år 1970, som troligtvis kan ha bidragit till synen vi har idag på våld mot barn.
Dokumentet från år 1990 (Hindberg, 1990) talar om kunskapen gällande sexuella övergrepp mot barn som bristfällig, det har skapats oförståelse och myter i ämnet. Under åren har dock kunskapen kring sexuella övergrepp ökat. Forskning, ideella organisationer och utredningar har gett oss en ökad förståelighet gällande omfattning och hur det yttrar sig. De flesta barn som utsätts för sexuella övergrepp är flickor, men mörkertalet när det kommer till pojkar som utsätts är troligtvis större. En rädsla för homosexualitet finns med i bilden när det gäller pojkar vilket gör situationen mer tabubelagd. Detta gör att pojkar allt oftare väljer att vara tysta:
Sexuella övergrepp mot barn är det mest tabubelagda brott som finns. Sedan Freud lanserade teorin om hysteri hos kvinnor hade sin grund i sexuella övergrepp i barndomen. Fortfarande är det många som av olika skäl helst vill sopa sexuella övergrepp mot barn under mattan och bortförklara tecken på övergrepp. Sätten att göra det på är många: barn som berättar att de blivit sexuellt utnyttjade blir inte trodda, personal inom barnomsorgen som anmäler misstankar om övergrepp ses som överspända, kvinnor anklagas för att använda påståenden om incest som ett tillhygge i umgänges- och vårdnadstvister, barnpsykologers utredningsmetodik kritiseras om de finner att misstankar om övergrepp har fog för sig och rättegångarna beskrivs som häxprocesser.
(Hindberg 1990, s. 21–22)
I det diskursiva mönstret finner vi att fenomenet sexuellt övergrepp är vanligt förekommande men ändå tabubelagt, detta då man även nämner att mörkertalet tros vara stort hos pojkar. I tidigare
forskning (Socialstyrelsen, 2010) tas det upp en studie gällande 20-åringar som visade att av de som uppgav att de utsatts för övergrepp hade endast hälften av fallen rapporterats. Rädslan för homosexualitet benämns som en trolig anledning till att övergrepp mot pojkar anses vara tabubelagt och inte anmäls i samma utsträckning. Detta för oss tillbaka till dokumentet från år 1970 (Socialstyrelsen, 1970) där fokus till största del ligger på våldsutövarens problematik och inte konsekvenserna för barnet. Detta för våra tankar mot Foucaults teori om styrningsrationalitet (Nilsson, 2008) då man i texten fortsätter trycka på vad som anses vara tabubelagt och således styr in samhället på en liknande uppfattning. Varför vi gör denna tolkning återfinns också i Foucaults styrningsrationalitet och begreppet ”experter”. Socialstyrelsen har i uppgift att framställa en opartisk ”sanning” som sedan kan komma att användas som styrningsteknik. Således gör vi tolkningen att våld mot barn fortsätter legitimeras genom diskursiva mönster och då fokus återigen ligger på förbrytaren görs snarare denne till ett subjekt medans barnet objektifieras. Man nämner dock att kunskapen generellt i samhället har ökat i form av bland annat fokuserad forskning och utredningar men att det fortfarande är ett samhällsproblem. Hindberg (1997) talar om bland annat TV och film som starkt styrande krafter i samhället som således även styr synen på våldsutövning. En eventuell tolkning är att det som skildras i exempelvis en film normaliseras och leder till att våld fortsätter att ses som legitimt i diskursen.
I Socialstyrelsens dokument för år 2012 understryker man vikten av ett aktivt förebyggande arbete mot våld mot barn. Samverkan ska ske mellan skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen för att ge barnen det skydd som denne behöver. Generellt beskrivs det att våld mot barn innefattar handlingar och situationer som kan förekomma i barnets relationer och att det kan drabba alla, oavsett ålder eller plats:
Våld mot barn används som samlande beteckning för handlingar och situationer som kan förekomma i barnets relationer med närstående, med övriga vuxna och med andra barn. Våld drabbar barn i alla åldrar, från spädbarn till ungdomar. Det kan ske i olika sammanhang såsom i hemmet, i skolan, på fritiden och genom olika sociala medier.
Inledningsvis vill vi nämna att vid första anblick gick det att utläsa att våld mot barn år 2012 anses om ett icke normativt beteende. I det diskursiva mönstret som vi funnit i citatet ovan bidrar det med en förklaring av vad som klassades som våld mot barn under aktuell tidsperiod. Värt att notera är även att sociala medier används som ett exempel på var våldet kan ske, något som tyder på att under år 2012 var våldet inte bundet till varken tid eller rum (Socialstyrelsen, 2012). Detta är något som skiljer sig i jämförelse mot de tidiga årens policydokument då man främst har beskrivit våld som utövats i hemmet av barnets föräldrar eller vårdnadshavare. Enligt oss är det av vikt att poängtera att man i 2012 års policydokument benämner barnets relationer i sin helhet. Detta innefattar relationen till, inte bara föräldrar och närstående, utan även andra vuxna och barn. Foucault (Nilsson, 2008) talar om maktens förhållande till kroppen och vad människors kroppar har fått utstå genom historien som en konsekvens av inbyggda maktrelationer. Man menar baserat på detta att människan idag också får utstå kroppslig smärta, dock på nya sätt som inte tidigare varit möjliga. Detta är något som återigen för våra tankar mot sociala medier som både kan vara en plats för mycket psykisk smärta men även sexuella övergrepp. Värt att notera är även att våld inte benämns som en specifik handling utan återfinns i relationerna, jämförbart med de nät av makt och relationer som Foucault talar om (Hörnqvist, 1996). Genom att kartlägga maktrelationer går det även att tydliggöra samhällets relationer som exempelvis finns inom familjen eller i skolan. Återgår vi till att man i citatet innefattar både relationer inom familjen och utomstående relationer, går det att göra nätet av maktrelationer applicerbart även här. Att benämna skolan som en plats där våld förekommer är ett sätt att synliggöra makt som något dynamiskt och existerande oavsett var du befinner dig. I samband med att man även nämner andra barn som våldsutövare styrker man ytterligare Foucaults teori om att makten är föränderlig och att en individ inte är utsatt i alla kontexter (Hörnqvist, 1996). Exempelvis kan ett barn som är utsatt för våld från en förälder i hemmet utsätta en skolkamrat för samma typ av våld i skolan, Foucault menar att barnet således kan vara både offer och gärningsman. Vidare sätter man barnet i kontext genom att benämna barnets relationer och ta upp myndigheter som är viktiga för barnet. Detta skulle kunna tyda på ett försök till en subjektifiering (Nilsson, 2008) av barnet då man, enligt vår uppfattning, vill göra barnet delaktigt. Bland annat görs detta genom att man talar om barnets relationer och upplevelser, istället för att berätta om förälderns perspektiv och mående vilket man i tidigare dokument har lagt stort fokus på.