Pedagogernas arbetsmetoder

Pedagogerna på avdelningen Sparven är alla överens om att barnen lär sig och språkar mest i situationer där de får leka och samspela med varandra. De berättar att de använder sig mycket av språkpåsar, sångpåsar, bilder och konkret material för att främja barnens språk. Utmaningen blir att hitta aktiviteter och arbetssätt som passar barngruppen. Gruppen av barn är på olika språkliga nivåer och vissa har kommit längre i språket än andra. Eftersom barnens hörselskada också är i olika grader så behöver alla barn olika stöttning. Vissa behöver bilder framför sig när de hör en saga, en annan kanske behöver stöttning av tecken och en tredje kanske bara behöver tydlighet med pedagogens mimik eller kroppsrörelse. Det kan ta längre tid för hörselskadade barn att utveckla språket än för hörande barn, då de har svårt att ta del av omgivningens talspråk. En miljö som är anpassad språklig och som är stimulerande är något som barn med hörselskada är i stort behov av (Borg, mfl, 2006:2ff).

Under en längre period var Bockarna Bruse väldigt populärt hos barnen på Sparven. Pedagogerna valde då att hitta passande arbetsmetoder för att göra aktiviteterna mer meningsfulla för barnen. De började med att läsa berättelsen om Bockarna Bruse sedan sjunga den, dramatisera den, läsa den igen med konkreta material, måla bockarna, klippa och klistra bockarna till käppdockor och så vidare. I en observation under en sångstund har en av pedagogerna med sig en sångpåse med de tre bockarna, en bro och det elaka trollet. Samtidigt som barnen sjunger sången visualiserar hon materialet för barnen så att de ska hänga med på vad sången handlar om. ”Barn med en hörselskada måste lära sig att höra rätt och då är språkpåsarna och sångpåsarna ett bra hjälpmedel för det” berättar Pedagogen Liv (2013-09-09). Om pedagogerna väljer att använda sig av konkret material så blir det svårt för dem att både visualisera materialet och teckna samtidigt. Det blir en balansgång genom att hitta rätt arbetsmetoder för hela barngruppen. Då pedagogerna både har språket och hörselskadan att tänka på.

Bergman (2012:5) anser att hörande barn som lär sig talspråket kan uppfatta ett ord samtidigt som de kollar på objektet. Barn som lär sig tecken måste uppfatta både tecknet och objektet med synen. För att barnet ska ta till sig informationen måste den vuxne anpassa sitt sätt att teckna (Bergman, 2012:5). Pedagogerna uttrycker också vikten av att behandla barnen som vanliga barn och inte se dem för deras funktionsnedsättning. De behöver stöttningen via tecken, bilder eller annat material men bara för det ska inte språket förenklas, för då får barnen inte ett åldersadekvat språk och kan då inte utmanas. Pedagogen Liv hävdar att ”om barnen hör en berättelse en gång och sedan nästa gång hör samma berättelse igen fast med andra ord som är lite svårare så greppar barnet ordet ändå, och tar till sig det för de har ju hört berättelsen innan” (Liv, 2013-09-09). Borg mfl (2006:3) skriver att hörselskadade barn kan ha problem med uttalet då de inte hör alla ljud optimalt. Problemen kring uttalet varierar beroende på hur lätt eller svår hörselskadan är. Barn som har en lätt hörselskada brukar inte ha problem med ordförråd och grammatik. Om omgivningen förenklar språket får barnet inte ett åldersanpassat språk (Borg, mfl, 2006:3).

Genom pedagogernas medvetenhet utmanar de barnen genom att använda sig av en enkel berättelse som alla barn har hört innan men försvårar den genom olika utmaningar. De kan höra samma berättelse flera gånger om fast på olika sätt och via upprepningarna av berättelsen ger barnen ett meningsfullt sammanhang. Därför blir samlingarna och

gruppaktiviteterna på allas nivå för pedagogerna varierar hela tiden arbetssätten. Både så det blir lustfyllt och med utmaningar så att barnen inte blir uttråkade. Riddersporre och Persson (2010:12) skriver att det är i dessa ständiga upprepningar av exakt samma svar som barnet behöver få höra hela tiden, att försäkra sig om tingens namn och världens stabilitet ger kontroll och trygghet (Riddersporre & Persson, 2010:112). Vid observationer har barnen hela tiden fått begrepp som de kanske har hört tidigare men inte förstått innebörden av. Därför är upprepningarna nödvändiga.

Vid gruppaktiviteterna så är en annan utmaning för pedagogerna att få barnen som då är på olika nivåer språkligt och hörselmässigt, att få varandra att samspela och arbeta tillsammans. Det är i lek och samspel med andra som vi utvecklar språkförmågan, genom att vi övar oss att förstå och göra oss förstådda menar Riddersporre och Persson (2010:102). De fortsätter vidare att leken blir en arena där vi övar kommunikationen och delaktigheten. Där språket utvecklas, vilket i sin tur leder till att lekutvecklingen stimuleras. Vid observationerna syns det att det inte bara är pedagogerna som stöttar barnen språkligt, utan barnen stöttar varandra och ibland är det inte pedagogen som förstår utan kompisen som sitter bredvid som gör det. Pedagogen Siv uttrycker sig ”Det är i samspel med andra barn och i leken där barn lär sig, de lär sig mer av varandra, barn till barn. Både hur man uppför sig, hur man talar osv, de vill göra likadant som kompisen” (Siv, 2013-09-09). Genom leken lär sig barnen den sociala biten och får de sociala kompetenserna. När barnen på Sparven leker med varandra så lär de sig empati, turtagning och det sociala lekreglerna.

Pedagogerna arbetar också enskilt med barnen språkligt, de menar att de gör det hela tiden i samlingen, i de vardagliga samtalen. Pedagogen Liv berättar att man kan ha två barn vid matbordet som både hör olika och språkar på olika sätt men man kan välja hur man uttrycker sig till barnen. Hon menar att hon kan ställa samma fråga till barnen fast på olika sätt, till exempel med andra benämningar, uttryck, böjelser osv.

Språkbad handlar om att pedagogerna ska skapa pedagogiska miljöer och situationer där de varierar kommunikationen på olika sätt så att barnens språkliga begrepp utmanas (Lindö, 2009:254). Pedagogerna är också överens om att man ska vara uppmärksam på vad barnen hör. I en intervju med pedagogen Stina så berättar hon att när man arbetar med hörselskadade barn så ska man vara väldigt tydlig, uppmärksam och se att barnen hänger med så att de förstår. Hon fortsätter att man måste arbeta med att upprepa sagor och

berättelser, både för att memorera och för att lära sig lyssna rätt. Lindö (2009:254ff) skriver också att man måste ta vara på alla tillfällen till språkande vid måltider, samlingar, lekar, utflykter med mera. Kvalitén i den pedagogiska miljön kan utvecklas genom att vuxna är lyhörda och deltar aktivt i barnens aktiviteter. Som pedagog måste man ha vilja att förstå den mening som barn uttrycker i olika situationer (Lindö, 2009:254ff). Under observationstillfällena har vi uppmärksammat att pedagogerna arbetar mycket för att barnen ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det väsentliga är inte hur man pratar eller talar utan hur man kommunicerar och förstår varandra. Det spelar ingen roll om man kommunicerar med kroppsspråket, med mimiken eller använder sig av teckenspråk. Bara man blir förstådd och tagen på allvar. Avslutningsvis vill vi referera till pedagogen Livs kloka ord om hur det är att arbeta i grupp:

”….Jobbar man i grupp då får man hitta en nivå så man vet att man har fått med alla, att det måste i alla fall vara mitt mål. Att jag har med alla, mer eller mindre. Då i en situation får jag kanske använda väldigt mycket både tal, tecken och bilder, även ibland rita under tiden som man sitter tillsammans och vara tydlig och inte lägga det på en bebisnivå. Att förenkla det kan man göra genom att upprepa orden, ha mycket ögonkontakt och trycka lite extra på de betydelsebärande orden, när man nu har något man vill berätta eller informera om. Det är också viktigt att tala i lugnt taltempo och att ha bilder färdiga för att förtydliga ordet” (Liv, 2013-09-09).

Pedagogen Liv har i både ord och i handling visat att genom olika arbetssätt så fångar hon upp och inspirerar barnen till att både lyssna och förmedla ny kunskap. Hon har visat via sitt förhållningssätt till de olika arbetsmetoderna att hon vill att alla barn på Sparven ska få en chans att förstå, att hänga med och bli förundrade, tänkande och tagna på allvar. Utmaningen hos pedagogerna är att hela tiden hitta sätt och prova sig fram över vilka arbetsmetoder som passar bäst. Under vistelsen på avdelningen har vi även sett att pedagogerna är öppna för att hela tiden våga prova och använda sig av olika redskap för att nå fram till barnen. Om inte ett redskap eller arbetssätt fungerar så provar de med något annat eller använder redskapet på ett annorlunda sätt.