Pedagogers bemötande av barns populärkulturellt inspirerade lekar

Vår empiri visar på olika typer av bemötande av de lekar som är inspirerade av populärkultur. De lekar som går lugnare till är mer accepterade än de lekar som är vilda och högljudda. En del av bemötandet grundar sig säkert på de normer och regler som gäller på de olika förskolorna, men vi tycker oss se att det inom vissa pedagoger råder en inre strid om huruvida de håller med om dessa till fullo. Det finns de som öppet både visar och säger att de inte gör det, som Lotta uttrycker det:

Jag kan tycka att på vår förskola har vi för mycket regler, oftast är det inte bara utifrån säkerheten utan att det är för att vara bekvämt för personalen. (Skriven intervju med pedagog, Lotta 2014)

De lugna lekarna utsätts för mindre styrning från pedagogerna eftersom de anses utföras av barn som klara sig själva, medan de vilda lekarna gärna dämpas ner för att de hörs för mycket och därför kan upplevas som störande (Johansson, Lindgren & Hellman 2013:58). På de olika förskolorna finns det normer och regler för vad som anses vara rätt och fel, vad som är lämpligt och inte lämpligt för barnen att leka samt vilken rekvisita som anses vara okej. Dessa normer och regler har diskuterats fram av de pedagoger som arbetat eller arbetar på dessa förskolor, men det innebär ändå inte att alla pedagoger ställer sig bakom dessa beslut utan menar att de krockar med deras personliga åsikter. De områden där åsikterna ofta krockar är åter igen inom de vildare lekarna som innefattar rekvisita i form av pinnar som ska symbolisera till exempel ett

33

lasersvärd från Star Wars eller en bandyklubba som föreställer ett gevär. På den ena förskolan anses det vara så att barnen ska använda de stora spadarna för att gräva i sanden och endast för det ändamålet. En del pedagoger menar dock att det faktiskt finns andra användningsområde än sandlådan. I en observation gjord på Blomman såg vi följande:

Fyra barn leker vid den stora kabeltrumman. De har hämtat väldigt många stora spadar. De sätter dem i springorna mellan brädorna. Två barn avviker. Jag (Helena) sätter mig på tåget som är alldeles i närheten för att till en början kunna observera utan att störa. Det visar sig att de bygger en rymdraket. De startar maskinen och flyger upp i himlen som de själva uttrycker det. Det här samtalet följer:

Filip: Jag är kapten, säger han och drar i ”spakarna” Teo: Jag är åkare, säger han och sätter sig bakom på gräset Julius kommer tillbaka och säger: Jag vill följa med till himlen. Filip svarar: Vänta, jag måste landa igen sen kan du åka med. Peter kommer springande och ropar: Jag med, jag med. Farkosten landar och de andra stiger på sen far de iväg igen.

Upp till himlen säger Julius och Peter och alla låter ”fffssscccchhhhh”

Nu är vi framme säger Filip och sen lämnar de farkosten. (Observation Blomman 2014-10-14)

I samma stund som pojkarna lämnade platsen kom en pedagog ut på gården och var snabb med att påpeka att spadarna faktiskt är till för att gräva med. Vid en reflektion kring den här leken kom det fram att pojkarna hade lekt att de for med en rymdraket genom tiden. Leken visade sig vara inspirerad av förra årets julkalender, Barna Hedenhös uppfinner julen. Pedagogerna som bromsar barnen när de använder leksaker till annat än vad de anser att sakerna ska vara till, uttrycker att de är rädda för att barnen ska skada sig själva eller någon annan, som i fallet ovan där barnen springer runt med de stora spadarna. Likadant känner flera pedagoger när det gäller pinnar och anser därför att barnen inte bör leka med dem ute på förskolan. Även här råder det delade meningar om hur pedagogerna tänker kring detta. Ett exempel på detta kommer Anna med i sina funderingar och skriver:

Det förekommer mycket våldslek på min förskola. Mina kollegor anser inte att det är okej. Jag är inte så säker. Varför ska pojkarna inte få leka krig och använda

34

pinnar och spadar som vapen, så länge det är under ordnade former?! (Skriven intervju med pedagog, Anna 2014)

Det är relativt vanligt bland pedagogerna att de anser det vara naturligt att förbjuda lek där barnen låtsas att de använder vapen och skjuter på varandra eller ligger i en hög på gräset och brottas eftersom vi lever i en verklighet där konflikter ska lösas på ett fredligt sätt samt att de inte vill att barnen ska råka illa ut. Det som, enligtKnutsdotter Olofsson (2003:107f), bör funderas kring är om förbudet verkligen har någon mening. Hon menar att det kanske hade varit bättre att pedagoger istället deltar mer i denna lek för att stötta barnen och se till så att de klarar av att genomföra den på ett bra sätt, vilket kan göras genom att visa hur de bland annat kan kompromissa sig fram till lösningar på de problem de möter under lekens gång.

Barn leker det som de har behov av att ge uttryck för. Det är min uppgift som pedagog att skapa goda förutsättningar och förmedla goda värderingar för att värna om barnens lek och de uttryck de visar behov av. (Skriven intervju med pedagog, Louise 2014)

Förutom Louise är detta också något som ytterligare tre pedagoger har reflekterat över, även de har uttryckt att de anser att om de med ett öppet sinne och ett närvarande sätt är tillgängliga för barnen kan det ge dem en större möjlighet att försöka ta reda på vad det är barnen egentligen har för tankar med sina aktiviteter. Pedagogerna som anser detta menar att detta förhållningssätt samt att de genom att försöka se leken ur barnens perspektiv kan leda till en förståelse om hur de lättare ska kunna hantera och tillåta situationer som till en början kan kännas obekväma innan de avfärdar de som olämpliga lekar. Löfdahl (2004:160) menar att genom att föra en dialog med barnen om innehållet i deras lek kan man också förstå vad de kommunicerar genom den. För att barnen ska få möjlighet att uttrycka de lekar som är inspirerade av den populärkultur som omger dem och för att pedagogerna ska känna sig bekväma med att tillåta dessa, menar Persson (2000:95) att det är viktigt att kommunicera och reflektera kring hur det gamla kan möta det nya och annorlunda.

35