Pedagogers erfarenheter av våldsam lek

När man leker använder man sin fantasi. Man kan säga att lek och fantasi går hand i hand. ”Lek och fantasi liknar verkligheten men är inte verkligheten” (Knutsdotter Olofsson, 2003:60). Enligt Knutsdotter Olofsson leker vi mindre ju äldre vi blir. Vuxna kan se mer verklighet i barnens våldsamma lekar och leksaksvapen än vad barnen själva gör (2003:60-67). Kan detta vara anledningen till att vissa pedagoger vi har intervjuat inte tillåter denna sorts lekar och leksaker i förskolan? Pedagogen Petra uppmuntrar inte barnen till att leka våldsamma lekar men vill samtidigt inte tabulägga det eftersom hon tror att barnen då vill utmana istället. Hon berättar även: ”Det är så mycket som händer i världen nu också och jag tror inte att de behöver den delen i sitt liv. De är bara barn ändå” (Intervju 13-09-24). Under intervjun med Petra berättar hon för oss att hon själv inte lekte några våldsamma lekar när hon var liten men att hon ändå tillåter att barnen leker dessa lekar på förskolan idag. Dock föredrar hon de lugnare lekarna. Petra berättar: ” Jag tror att det finns någon koppling och speciellt i och med att jag satt och lekte med dockor så föredrar jag att man också sitter och leker lugnt än springer runt” (Intervju 13-09-24).

När vi intervjuar pedagogen Frida lägger hon stor vikt på att de inte ska skada varandra eller sig själva i leken men även att de våldsamma lekarna inte ska förbjudas. Hon berättar: ”Jag tror inte på att förbjuda för mycket för det har jag sett väldigt mycket, konsekvenserna av att förbjuda saker. När de blir äldre så slår det över istället” (Intervju 13-09-13). När vi intervjuade pedagogen Anita berättade hon: ”Jag tycker inte det är någon bra mentalitet att leka krig. Jag vet inte, jag tycker inte om krig” (Intervju 13-05- 20). Anita berättar även att hon inte lekte några våldsamma lekar när hon gick i förskolan. Under intervjun med Anita uppfattade vi det som att hon var väldigt osäker i sitt förhållningssätt till våldsamma lekar.

Vad som anses vara betydelsefullt eller inte kan bero på vad pedagogen har för lekerfarenheter (Sandberg, 2002:72). Pedagogen Caroline, som till stor del tillåter barnens våldsamma lekar, lekte själv pang-pang-lekar när hon var liten. Medan pedagogen Linda, som berättade att det enda våldsamma hon lekte som liten var att klättra högt i träd, bryter av lekar där det finns minsta tecken på våld. När vi frågade Linda om hon fick leka krig eller annan typ av våldsam lek när hon var liten, svarade hon att det var en helt annan tid då. Cykeln och huset kunde stå olåst utan att det hände något, det var sällan bråk och när det väl hände så involverade det ingen annan än dem det gällde. Hon påpekade även att ”våldet idag har eskalerat” (Intervju 13-05-24) och användningen av knivar, pistoler osv. har ökat. Sandberg menar att det inte är viktigt att jämföra barndomen förr och barndomen nu, då grunduppfattningarna är olika. Detta kan resultera i att man kommer fram till olika värderingar (2002:21-22).

Pedagogen Louise berättar att hon fick leka krig när hon var liten och att hon inte minns några diskussioner om våldsamma lekar så som det är i dagens samhälle. Hon berättar fortsättningsvis: ”Jag har fått leka krig och det kanske är därför jag tycker det är okej att barnen får leka krig” (Intervju 13-09-24). Louise poängterar att det är viktigt att berätta för barnen var gränserna går för att de ska få lov att leka våldsamma lekar. Sandberg hävdar att barndomen skapas av föreställningar om framtiden samt egna lekerfarenheter. Barndomen kan få en annan gestaltning när den återberättas senare i livet och detta beror i sin tur på en slags omtolkning av barndomen. Ingen kan se objektivt på sin egen barndom, men kan skapa en slags idealbild av den. Sandberg menar att vuxnas idealbild kan resultera i överdrivna reaktioner vad gäller barns förändrade uppväxt idag (2002:21- 22).

När vi intervjuar pedagogen Petra berättar hon att barnen behöver en inre harmoni, och att denna finns att hämta på förskolan. Petra berättar att hon tror att hennes inställning till de olika lekarna har med hennes egen erfarenhet och göra. När hon var liten föredrog hon själv stillsamma lekar. Sandberg menar att de tidigare erfarenheterna påverkar vuxnas förhållningssätt till barns lek idag (2002:71-72). Genom sin studie kommer Sandberg fram till att vuxna leker men lekens dimensioner blir synlig genom andra uttryck än i barndomen (2002:71-72).

Knutsdotter Olofsson berättar att våldsamma lekar, aggressioner och kamplust ofta kopplas ihop med vad som anses vara manligt enligt normerna, samtidigt anses förskollärare och barnskötare vara ett kvinnodominerande yrke. Detta kan leda till att de kvinnliga pedagogerna blir ovana vid våldsamma lekar eftersom de inte lekt dessa sorters lekar när de var barn. Därför kan de ingripa i barnens våldsamma lekar utan att förstå innebörden av dess lek. Knutsdotter Olofsson menar att kvinnliga pedagoger ofta ser barnens våldsamma lekar som någonting farligt och aggressivt (2003:95-97). Pedagogen Per berättar att han ser barnens våldsamma leka som ett sätt att utvecklas och att det är något som barnen måste få känna på. Han tillägger även att han själv fick leka våldsamma lekar när han var barn. Rosén-Björn anser att även om manliga pedagoger ökar i antal inom barnomsorgen så är det fortfarande ett kvinnodominerande yrke. Rosén-Björn anser att de flesta kvinnliga pedagogerna inte minns hur det var att leka våldsamma lekar eftersom de slutade med detta i så pass tidig ålder, vilket i sin tur leder till att de kvinnliga pedagogerna avbryter dessa lekar utan någon förståelse och anser bara att det är fel. Rosén-Björn berättar att det är viktigt att bemöta barnens våldsamma lekar tillsammans med föräldrarna och andra pedagoger så att man tillsammans kan diskutera barnens våldsamma lekar (1990:107-109).