Pedagogers förhållningssätt till våldsamma lekar i förskolan

Malmö högskola

Lärande och samhälle

Barn Unga Samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Pedagogers förhållningssätt till

våldsamma lekar i förskolan

Teachers approach to violent play in preschool

Sebastian Nilsson

Viktoria Persson

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Barndoms- och ungdomsvetenskap 2013-11-08

Examinator: Nils Andersson Handledare: Åse Piltz

Förord

Detta examensarbete skrevs i slutet av sommaren och början av hösten 2013 vid Malmö högskola. Examensarbetet har varit lärorikt och ämnet våldsamma lekar är ett brett ämne. Vi har båda tagit lika stort ansvar för att skapa denna studie.

Båda har varit lika delaktiga under insamlandet av litteratur, intervjuerna på de båda förskolorna och framställningen av arbetet. Vi vill tacka alla pedagogerna på de två förskolorna som vi fick tillåtelse att intervjua. Till sist vill vi tacka varandra för en hög arbetsmoral och stöttning genom arbetes gång.

Sammanfattning

Studien riktar in sig på att skapa en djupare förståelse för pedagogernas förhållningssätt till barns våldsamma lek i förskolan samt vilka olika faktorer som påverkar förhållningssättet till de olika lekarna. Vi belyser olika teorier om lek och våldsam lek i förskolan av teoretiker som Knutsdotter Olofsson, Hangaard Rasmussen, Almqvist med flera. Det empiriska materialet består av semistrukturerade intervjuer med pedagoger. Resultatet visar att pedagogernas förhållningssätt påverkas av den egna erfarenheten av lek samt av barnens ökade exponering av våld i underhållningssyfte. Resultatet visar även att våldsam lek är ett ämne som är svårt att förhålla sig till för pedagogerna.

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 8

1.1 Syfte och problemställning ... 9

2 Litteraturgenomgång ... 10 2.1 Lek ... 10 2.2 Våldsam lek ... 10 2.3 Media ... 12 2.4 Leksaksvapen ... 12 2.5 Aggressivitet ... 14

2.6 Vuxnas syn på barndomen ... 16

3 Metod och genomförande ... 18

3.1 Metodval ... 18

3.2 Kvalitativa metoder ... 18

3.2.1 Semistrukturerade intervjuer ... 18

3.3 Reliabilitet & Validitet ... 19

3.4 Urval ... 19

3.5 Genomförande ... 19

3.6 Forskningsetiska överväganden ... 20

4 Resultat, analys och teoretisk tolkning ... 21

4.1 Den våldsamma leken ... 21

4.1.1 Leksignaler ... 22

4.2 Aggressivitet ... 24

4.2.1 Aggressivitet på låtsas ... 26

4.2.2 Aggressivitet på riktigt ... 26

4.3 Vad påverkar barnen ... 26

4.3.1 Medias påverkan ... 27

4.3.2 Leksaksvapens påverkan ... 28

4.4 Våldsam lek – en lek för pojkar... 30

4.5 Våldsamt i dagens samhälle – börjar det i förskolan? ... 32

4.6 Pedagogers erfarenhet av våldsam lek... 33

5 Slutsats och diskussion ... 36

5.1 Slutsats ... 36

5.2.1 Fortsatt forskning ... 37 5.2.2 Metoddiskussion ... 38 5.2.3 Resultatdiskussion ... 38 6 Referenser ... 41 Bilaga 1 ... 43 Bilaga 2 ... 44

1 Inledning

Leken anses vara en viktig del av verksamheten i förskolan då barnen bland annat har chansen att utveckla sin samarbetsförmåga och fantasi (Knutsdotter Olofsson, 2003:61-62). Lärande och utveckling genom all sorts lek är en viktig del av Läroplanen för

förskolan (Lpfö 98. Reviderad 2010). I Läroplanen står det följande:

Leken är viktig för barns utveckling och lärande. Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan. I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse, kommunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem. Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjligheter att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter (Lpfö 98. Rev. 2010:6).

Birgitta Knutsdotter Olofsson, professor vid lärarhögskolan i Stockholm, menar att barn ser lek som en naturlig del av livet. Leken erbjuder barnen att gå in i andra världar samtidigt som den kan utveckla deras fantasi, kreativitet, bemästring av känslor, språk och deras sociala samvaro (2003:130-131). Men anses även våldsamma lekar utveckla barnens fantasi och kreativitet och så vidare, på samma sätt som de icke våldsamma lekarna? Denna studie kommer fokusera på våldsamma lekar i förskolans värld. Våldsamma lekar, som till exempel krigslekar och brottning, är ett omdiskuterat ämne där det inte anses finnas några rätt eller fel. Pedagoger, föräldrar och kompisar har stor påverkan när det kommer till barns utveckling och personlighet. Vår studie kommer sätta pedagogernas förhållningssätt i fokus. Hur är pedagogernas syn på våldsamma lekar, hur förhåller de sig till dem och vad är det som påverkar deras förhållningssätt?

Under den verksamhetsförlagda utbildningen är ett av målen som blivande lärare att kunna diskutera och ifrågasätta värderingar som ligger bakom den egna praktiken (På

väg mot läraryrket, 2007). Detta gav oss inspiration till vår undersökning. Vilka

värderingar styr pedagogernas förhållningssätt till våldsamma lekar? Ska de våldsamma lekarna förbjudas eller kan de tillföra barnen något som andra lekar inte kan? Vår undersökning kommer belysa detta ur ett pedagogiskt synsätt där det kan råda meningsskiljaktigheter.

1.1 Syfte och problemställning

Syftet med vårt arbete är att ta reda på vilka värderingar och åsikter hos pedagogerna som ligger bakom deras tillåtelse eller inte tillåtelse av barnens våldsamma lekar.

1. Vad är anledningen enligt pedagogerna till att barn får/inte får leka våldsamma lekar på förskolan?

2. Var anser pedagogerna att gränsen går för våldsamma lekar, och är vissa våldsamma lekar mer accepterade än andra?

2 Litteraturgenomgång

2.1 Lek

Ordet lek kommer från det grekiska ordet laikos som i sin tur är skapat av ordet laos som betyder folk (Sandberg, 2002:22-23). Lek är ett väldigt komplext och svårfångat ord och består av många olika perspektiv. Anette Sandberg, professor i pedagogik, menar att lek är ett redskap för lärande och är en förberedelse för vuxenlivet. Beskrivningen av ordet utgår från vad barnen gör samt vad de utforskar och undersöker i leken. Enligt Sandberg utvecklas människan genom lek, då det sker en sorts process inom oss. Vi skaffar oss upplevelser i leken och det förekommer olika regler, sagda som osagda, som vi måste rätta oss efter (2002:22-23). Enligt Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik, skapar barnet sin egen kunskap genom att vara engagerad i meningsfulla lekar. I leken uppstår det situationer som är okända för barnet och för att hantera situationerna anpassar barnet dem till sin tidigare förståelse. På så sätt erövras ny kunskap. Till en början är lek ett sätt att upptäcka den fysiska världen, som senare övergår i rollek. I rolleken används kroppen, språket och olika redskap för att gestalta tidigare erfarenheter och så vidare. På detta sätt görs världen meningsfull för barnen (2003:42). Knutsdotter Olofsson anser att turtagande är en stor del av barnens lek där det handlar om att vara först och sist men även att vara i både överläge och underläge (2003:94-94). Genom att barnen får tillfälle att göra saker själva i leken samt pröva gång på gång tills de behärskar något påverkas även den emotionella utvecklingen hos barnen (Pramling Samuelsson, 2003:42). Den danske kultursociologen Torben Hangaard Rasmussen anser att barn utan svårigheter kan förflytta sig mellan lek och verklighet. Leken är en del av barns värld och är för de flesta en naturlig del av vardagen (1992:28).

2.2 Våldsam lek

Psykologen Margareta Öhman menar att bråklekar ska ske med tydliga leksignaler med regler som samförstånd, turtagande och ömsesidighet (1996:131). Knutsdotter Olofsson skriver att bråklekar är något som alltid har förekommit. Att bråkleka kan vara att hota någon, vara arg, skrämmas, leka krig, leka monster och så vidare (2003:93). Barn- och leksaksforskaren Birgitta Almqvist anser att den våldsamma leken är en viktig del av

barnens liv där de får chansen att utveckla bland annat ömsesidighet, kroppsspråk, turtagande och leksignaler. Hon menar även att barnen leker våldsamma lekar för att få uppleva spänning i leken och inte för att de vill vara elaka mot kompisen eller skada någon (1991:80).

Barnpsykologen Eva Nordén-Björn anser att alla de fenomen som barnen upplever i samhället, inte minst våldsamma lekar, måste vi vuxna bemöta istället för att avskärma det från barnens vardag. I den våldsamma leken kan till exempel inslag av fredliga moment förekomma för att ge leken ett lyckligt slut (1990:106). Almqvist menar att pedagogernas roll är en viktig del i barns lek. Avbryts den våldsamma leken kan detta leda till överstimulering. Om pedagogerna istället handleder barnen kan leken istället leda till en utvecklingsmöjlighet (1991:80-83).

Amerikanska Frances Carlson som arbetar med pedagogisk utvärdering anser att barn utvecklar sina sociala förmågor genom den fysiska kontakten som kan uppstå i våldsamma lekar. Deltagandet i den våldsamma leken kan utveckla barnens förmåga att både skicka och ta emot leksignaler, vilket är en färdighet som används genom hela livet, menar Carlson (2009:70). Knutsdotter Olofsson menar att leksignaler har stor betydelse för leken då barnen med hjälp av dessa kan tolka de olika situationerna som uppstår. Leksignaler skickas till omgivningen med hjälp av kroppsspråk, röstläge och mimik. Det kan till exempel handla om att ändra tonläget eller göra ett argt ansiktsuttryck med överdrivet grova drag. Att tolka leksignaler kan till exempel handla om att tyda kompisens signaler och därefter anpassa sin egen styrka så att ingen kommer till skada (2003:93-95).

Pojkar och flickor leker relativt lika i början av deras uppväxt. Efter tre års ålder börjar dock lekarna skilja sig mer och mer (Knutsdotter Olofsson, 2003:104-107). Detta beror på samhällets normer och värderingar. Pojkarnas lekar kan ofta handla om att mäta sin styrka med varandra samtidigt som flickornas lek, som ofta präglas av kvinnliga förebilder, kan handla om hemmet, barn eller affär (Knutsdotter Olofsson, 2003:104-107). Almqvist anser att pojkars våldsamma lekar kan bero på normer och värderingar i dagens samhälle, att det ligger i deras natur (1991:83).

2.3 Media

Amerikanska Desalyn De-Souza, lektor i samhälle och mänskliga rättigheter samt mänsklig utveckling, och Jacqueline Radell, utbildad lärare, skriver att innan radio, tv, och andra former av media, skapade barn till exempel krigslekar och superhjältar baserade på sagoböcker och sin fantasi. Den tid som små barn tittar på tv och video har ökat kraftigt för bara en generation sedan, 9 månader är genomsnittsåldern för barn att regelbundet titta på tv. De-Souza och Radell menar att det är dags att uppmuntra dagens barn till att skapa krigslekar och superhjältar ifrån sin egna fantasifulla och kreativa lek, istället för att de skapar dem utifrån media (2011:26). Media kan påverka barnen på många olika sätt. Nordén-Björn anser att barns lekar kan vara påverkade av våld från till exempel tv och dataspel. Människokroppen tål inte lika mycket som det oftast kan framstå som i våldsamma filmer. Detta kan påverka barnen i deras lek där de kan få uppfattningen att sparkar och knytnäveslag inte får några konsekvenser. Nordén-Björn menar att dessa starka intryck från till exempel våldsamma filmer måste pedagoger arbeta med tillsammans med barnen och inte enbart i förskolan/skolan utan även i hemmet (1990:104-107). Knutsdotter Olofsson anser att barn ser den våldsamma leken som något spänningsfyllt, fängslande och nervkittlande och att man som vuxen fortfarande söker efter dessa känslor men i annat format. I vuxen ålder kan det till exempel vara deckare eller actionfilmer som kan trigga igång samma känslor. Knutsdotter Olofsson menar dock att deckarna eller actionfilmerna är lika långt ifrån verkligheten som barnens våldsamma lekar. Det anses även vara mer accepterat med actionfilm i vuxen ålder än våldsamma lekar hos barn (2003:107-109).

2.4 Leksaksvapen

Den brittiska högskolelektorn Penny Holland anser att nolltolerans mot leksaksvapen inte uttryckligen bygger på några konkreta bevis för en koppling mellan en utveckling av aggressivt beteende och leksaksvapen. Det är snarare byggt på ett ”sunt förnuft”, en naturbaserad övertygelse att det mycket väl kan vara så, och att ingen skadas av resonemanget. Enligt Holland finns det ändå många föräldrar och pedagoger som anser att det finns forskning som stöder nolltolerans av leksaksvapen samt att tillåtandet av att barnen får leka med leksaksvapen medför skadliga konsekvenser. Holland menar däremot att barnen blir begränsade i sina lekar om de inte får använda sin fantasi fullt ut på förskolan. Risken för att de tar ut sin riktiga aggression senare, exempelvis i hemmet,

blir även större (2003:10-12). Hangaard Rasmussen menar att föräldrar och pedagoger måste tillåta barnens våldsamma lekar eftersom det kan finnas moment av nödvändig aggression där de kommer i fysisk kontakt med varandra (2001:58).

Resultat som forskare kan få i sina studier av våldsleksakers effekter beror mycket på hur de valt att betrakta fenomenet. Det har att göra med vilka moraliska och teoretiska antaganden som görs. De brukar delas upp i två olika perspektiv, inifrånperspektiv och utifrånperspektiv. Ur ett inifrånperspektiv ses barns utveckling och lärande som något som kommer inifrån och som i sin tur åskådliggörs i form av beteenden och handlingar. Utifrån ett inifrånperspektiv har våldsleksaker inga negativa effekter på barnen då de använder leksakerna för att levandegöra och bearbeta inre känslor oavsett om leksakerna finns eller inte. Utifrån ett psykoanalytiskt synsätt är våldsleksakerna snarare positiva än negativa, då barnen använder dem som redskap för att bearbeta och lösa inre konflikter. Ett utifrånperspektiv innebär att forskarna betraktar barnen utifrån modeller eller media. Utifrån ett utifrånperspektiv utför barn som leker med vapen, fler aggressiva handlingar än barn som leker med neutrala leksaker (Nelson och Svensson, 2005:126).

Barn- och leksaksforskaren Birgitta Almqvist anser att det inte är själva lekarna eller leksakerna som väcker aggressiva känslor hos barn. ”Aggressivitet måste finnas inom barnet för att kunna väckas” (1991:72). Enligt Almqvist antas det ändå i samhället att krigsleksaker kan väcka aggressiva känslor. Detta beror på att aggression alltid har förknippats med något negativt som fientlighet (1991:70-73). Anders Nelson, lektor i pedagogik, och Krister Svensson, universitetsadjunkt i pedagogik anser att vuxna kan vara mer kritiska mot leksaksvapen eftersom de kan se det som något fientligt. Verklighetstrogna leksaksvapen signalerar inte samma leksignaler som mindre verklighetstrogna leksaker vilket kan leda mindre acceptans hos de vuxna (2005:128). Almqvist menar även att barn inte utför våld enbart för att de leker krig. Används leksakspistoler i krigslekar beror detta inte på att barnen vill döda någon utan antagligen för att de har sett någon vuxen använda sig av pistoler på detta sätt, förmodligen på tv eller dator. På samma sätt använder de sig av en hammare eller ett strykjärn när de leker, de har sett vuxna använda dessa föremål på liknande sätt. Krigsleksaker är bara en etikett på exempelvis leksakspistoler, det betyder inte att leksaken i sig själv kan utföra en våldshandling. Barn kan lika gärna kela med pistolen precis som det vore en docka.

Leksaken i sig är bara ett tillverkat föremål (1991:70-73). Nordén-Björn anser att om vuxna förbjuder barnens leksaksvapen finns risken att barnen kan bli värderade istället för själva leksaken (1990:103-105). Almqvist menar att barnens leksaksvapen inte borde förbjudas eftersom det är miljön runtomkring och samhällets normer som utvecklar barnen och inte leksakerna (1991:84). Nelson och Svensson menar att leksaksvapen sällan leder till riktig aggressivitet, däremot kan det leda till en aggressivitet som sker på låtsas. Lek med leksaksvapen är i stort sett lek och inte aggressivitet (2005:127).

Levin anser att lek kan vara ett säkert sätt att få en känsla av makt. Ur ett barns synvinkel är våldsamma lekar mycket förföriska, speciellt när de är anslutna till hur makt och osårbarhet framställs i media. De barn som använder en krigslek för att känna sig mäktiga och trygga är barnen som kan känna sig maktlösa och sårbara. Barnens leksaker ger kraftfulla budskap om vad och hur man leker. Leksaker, som klossar, uppstoppade djur, och dinosaurier, kan användas på många sätt, där det är barnet som har kontroll. Enligt Levin tenderar starkt strukturerade leksaker, såsom actionfigurer som pratar och leklera med formar för att göra filmkaraktärer, till att ha inbyggda funktioner som visar barnen hur och vad man ska leka. Många av dagens bästsäljande leksaker är i stor variation och är kopplade till våldsamma medier. Sådana leksaker kan vara tilltalande eftersom de utstrålar makt och spänning. Dessa leksaker kan få barn att imitera de våldsamma historier som visas på tv. Vissa barn kan "fastna" i imitationen av media-kopplat våld istället för att vidareutveckla kreativa och fantasifulla lekar (2003:2).

2.5 Aggressivitet

Den finske barnpsykiatrikern Jari Sinkkonen nämner två olika former av aggression. Dessa kallar han för utåtriktat våld och hämmad aggression. Den första teorin förklaras som aggression då barnet känner sig i underläge på något sätt. Händer det att barnet ofta hamnar i underläge kan följden bli en reflexmässig aggressivitet som sätts igång vid varje motgång. Hämmad aggression är istället att barnet har svårt att visa känslor. Övertygelsen om att aggression är något farligt leder till att barnet istället låser in sina känslor för att skydda sig själv och omgivningen (1992:17-21). Knutsdotter Olofsson menar att det finns en skillnad på ilskeaggression och aggressivt beteende som inte

behöver bero på att man är arg, utan att det finns ett stort behov av att uttrycka styrka eller makt. Ilska kan komma som en reaktion på besvikelse och förödmjukelse. Att bli missförstådd som barn kan vara en anledning till att barn känner ilska. För att bli känslomässigt mogen i sina känslor krävs det att få känna och ge uttryck till sina känslor. Barn som inte vågar visa sina känslor kan utveckla en oförmåga att hålla isär olika känslor samt att identifiera dem. Detta kallas för ”alexrytmi”. En person som lider av detta saknar ett känslomässigt språk. Känslorna kan bestå av en odefinierad upprördhet som är omöjlig att handskas med. Det är därför väldigt viktigt att inte låta barn hålla inne med sina känslor (2003:100-101).

Enligt Almqvist finns det tre hypoteser i forskningslitteraturen om hur barn blir aggressiva. Den första hypotesen kallas för aggressions-frustationshypotesen vilket kan inträffa när barn inte når sina önskade mål eller behov, som till exempel när de hamnar i underläge i en lek. Även fysisk bestraffning ingår i aggressions-frustationshypotesen då barn som själva blivit fysiskt bestraffade har benägenhet för att själva visa aggressioner. Den andra hypotesen, imitationshypotesen, innebär att barn till föräldrar som ger fysisk bestraffning härmar sina föräldrar och uppträder därför aggressivt. Den tredje och sista hypotesen kallas för förstärkningshypotesen och innebär istället för att barnen efterliknar sina föräldrars fysiska bestraffning som i imitationshypotesen så uppmuntrar föräldrarna omedvetet sina barn att agera aggressivt mot sin omgivning. Almqvist menar att hypoteserna inte kopplas till tillåtandet eller icke tillåtandet av våldsamma lekar i förskolan, utan istället till föräldrarnas uppfostran av barnen (1991:73-74).

Sinkkonen menar att moraliserande vuxna enbart ser det mest uppenbara i en krigslek. Exempelvis någon som skadar eller dödar en annan. Det är många som inte reflekterar över vad som ligger till grund för lekar som dessa. Sinkkonen ifrågasätter om lekarna verkligen är så våldsbetonade som det verkar och om barnen lägger mest fokus på själva dödandet och skadandet eller om det inte är mer troligt att barnen ser leken som något så simpelt som en slags match som någon vinner och som sedan börjar om på nytt igen (1992:108). Knutsdotter Olofsson anser att våldsamma lekar pågår under vänliga former även om leken kan ge intryck av kaos och oordning. Uttrycket ”men det är ju bara på låtsas” är ofta förekommande från barnen. Knutsdotter Olofsson menar att barnens våldsamma lekar är till för att bemästra sin aggressivitet. Förbjuds leken kan den riktiga

aggressiviteten träda fram eftersom barnen då kan känna rädsla för att de inte har sin aggressivitet under kontroll (2008:95-97).

Enligt De-Souza och Radell är våldsam lek något som länge ansetts vara aggressivt och störande. De-Souza och Radell menar vidare att aggressiv lek inte bör tillåtas eftersom det kan utsätta barn för olämpliga idéer och attityder som sänder budskapet att användandet av aggression kan uppnå önskade mål. Samtidigt menar De-Souza och Radell att pedagoger idag borde veta att våldsam lek är en väg för en hälsosam känslomässig utveckling, den är en grund till barns förståelse av känslor, vilket hjälper dem att reglera dem. Att agera ut teman och berättelser i våldsam lek ger barnen möjlighet att träna på att kommunicera med sina känslor. Lärare kan främja barns sociala och emotionella färdigheter ytterligare genom att stödja leken, samt hjälpa dem expandera teman och roller. Med hjälp av dessa strategier, kan alla typer av våldsam lek ha en positiv inverkan. De-Souza och Radell påpekar även att pedagoger har brottats med att förbjuda olika sorters våldsamma lekar i årtionden, för att i efterhand inse att barn är starkt dragna till leken och har hittat olika sätt att engagera sig i den oavsett vilka regler som skapats av de vuxna (2011:26).

2.6 Vuxnas syn på barndomen

På 1900-talet började barn uppfattas som egna individer och på 1950-talet förändrades synen på barndom. Från att se barndomen som en förberedelse för vuxenlivet blev barnet något intressant och mycket fokus började läggas på barnets lärande och utveckling. Barnets utveckling är beroende av familjen men även av barnomsorgspersonal samt kompisar till barnet. Uppväxtvillkoren är annorlunda idag och det finns en materiell och fysisk trygghet, som inte fanns i samma utsträckning förr (Sandberg, 2002:19). Enligt Sandberg är det däremot inte meningsfullt att jämföra barndomen förr och barndomen nu, då grunduppfattningarna är olika, vilket innebär att man kommer fram till olika värderingar. När barndomen återberättas kan den få en annan karaktär, det blir en slags omtolkning. Det kan därför vara svårt för pedagoger och vuxna att se objektivt på sin egen barndom och skapar på så sätt en slags idealbild av den. Detta leder till att pedagogerna har antaganden om en ideal barndom och har ett kritiskt synsätt på barndomen idag (2002:19-22). Knutsdotter Olofsson anser att barn ser våldsamma lekar som en lek samtidigt som vuxna lättare kan koppla den våldsamma

leken till verkligheten (1991:60-67). Sandberg menar att vuxnas förhållningssätt till våldsamma lekar kan bero på vuxnas egna lekerfarenheter från deras barndom (2002:72).

Att kvinnliga pedagoger avbryter våldsamma lekar oftare än de manliga kollegorna menar Rosén-Björn kan bero på att kvinnorna slutade leka våldsamma lekar tidigare, vilket kan leda till att de ser dessa lekar som farliga (1990:107-108). Knutsdotter Olofsson anser att de kvinnliga pedagogerna kan avbryta våldsamma lekar eftersom de själva inte lekte den sortens lekar. Pedagogerna kan alltså avbryta barnens våldsamma lekar utan att ha förståelse för lekens innebörd (2003:95-97).

3 Metod och genomförande

3.1 Metodval

I vår undersökning valde vi att använda oss av individuella samtalsintervjuer med pedagoger. Vi ville veta pedagogernas enskilda åsikter och erfarenheter. Sociologen Ann-Kristin Larsen menar att i en individuell samtalsintervju får informanten större utrymme samt tillfälle att prata fritt samt säga sin egen mening och blir på detta sätt mindre styrd av den som intervjuar (2009:85).

3.2 Kvalitativa metoder

Vi valde att arbeta kvalitativt eftersom det enligt Larsen ger en större helhetsförståelse där det finns möjlighet att gå djupare in på frågorna (2009:26). Intervju är en kvalitativ metod vilket underlättar materialinsamlingen. I vår undersökning är vi inte ute efter att kunna generalisera, vilket man kan med de kvantitativa metoderna. Det finns tre olika sorters intervjuformer; strukturerade-, semistrukturerade- och ostrukturerade intervjuer. Strukturerade intervjuer innebär att alla informanter får samma förbestämda frågor där svaren är lätta att placera i olika kategorier, alltså att informanten inte får lika mycket utrymme att tala fritt med egna ord (Larsen, 2009:84). Ostrukturerade intervjuer innebär att informanten får ett stort svarsutrymme. Intervjun sätts igång genom introducering av ämnet och sedan styrs den i princip av informantens tankar och idéer. Forskarens roll ska nämligen vara väldigt passiv och ingripa så lite som möjligt (Denscombe, 2009:235). I vår undersökning anser vi att det passar bäst med semistrukturerade intervjuer eftersom det då blir lättare att jämföra svaren men det finns även möjlighet att ställa viktiga följdfrågor.

3.2.1 Semistrukturerade intervjuer

Martyn Denscombe, professor i social forskning, skriver att under semistrukturerade intervjuer används istället förbestämt ämne eller stödord som informanten får tala fritt om (2009:234). Vi har ställt samma förbestämda frågor till alla informanter. Dock är intervjufrågorna formulerade så att informanterna har ett brett svarsutrymme. I vår undersökning valde vi att använda oss av denna metod då vi vill att informanterna ska få ett brett svarsutrymme, men inom en viss ram. I våra semistrukturerade intervjuer

ställde vi följdfrågor utifrån pedagogernas svar på våra förbestämda frågor. I en semistrukturerad intervju används, enligt Denscombe, en färdig lista med frågor som ska besvaras (2009:234).

3.3 Reliabilitet & validitet

Reliabilitet handlar om hur tillförlitlig undersökningen är. I våra kvalitativa intervjuer kan det vara svårt att få en hög reliabilitet eftersom informanterna kan välja att svara utifrån vad de tror att vi som intervjuar vill att de ska svara. Enligt Larsen kan olika forskare tolka en situation på olika sätt. Utifrån detta kan slutresultatet påverkas (2009:81). Vi anser att detta är viktigt och har därför gjort alla intervjuer tillsammans och sedan diskuterat kring dessa. Validitet handlar om undersökningens relevans utifrån våra frågeställningar. Kvalitativa intervjuer skapar en hög validitet. Larsen skriver: ”Genom att informanterna tillåts att ta upp saker de själva betraktar som viktiga kan man finna flera förklaringssätt” (2009:81). Under arbetes gång insåg vi att vi behövde kompletterande frågor för att få svar på våra frågeställningar .

3.4 Urval

Intervjuerna har vi gjort på två olika förskolor, som ligger i liknande områden, i södra Skåne. Tidigare kontakt har också funnits med de två förskolorna. Alla informanter är förskollärare eller barnskötare och i varierande åldrar. I analysen nämner vi alla som pedagoger eftersom deras olika yrkesroller inte har någon betydelse i vår studie. Våra första intervjuer, på den första förskolan vi besökte, fick vi med tre pedagoger som är verksamma på samma avdelning. Dagen efter besökte vi den andra förskolan, då intervjuade vi fem pedagoger. Under höstterminen har vi även intervjuat ytterligare fem pedagoger på de två förskolorna.

3.5 Genomförande

Vi fick ett muntligt godkännande från pedagogerna när det gällde att intervjua dem. Intervjufrågorna har vi formulerat utifrån vårt syfte. Intervjuerna har ägt rum på förskolorna i avskilda rum utan störningsmoment. Varje intervju har pågått i cirka 15 minuter. Vi var väldigt noga med att berätta för pedagogerna vad vårt arbete kommer att

handla om och vad vi var ute efter innan vi startade intervjun, vi fick även deras tillåtelse att använda oss av ljudupptagning under tiden.

3.6 Forskningsetiska överväganden

I Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 2002) nämns fyra huvudkrav för en undersökning. Dessa är informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialitetskrav och nyttjandekrav. Samtyckeskravet innebär exempelvis att vi frågat om pedagogernas godkännande till att bli intervjuade. Informationskravet uppnår vi genom att vi har skickat ut informationsbrev till pedagogerna där det finns en beskrivande text om vad undersökningen ska handla om och vårt syfte med denna. Vi har även informerat om att all empiri vi samlar in kommer hållas konfidentiell och raderas så fort vårt examensarbete har blivit godkänt samt att namnen på intervjupersonerna och andra personer de eventuellt nämner är fingerade i arbetet, vilket är exempel på konfidentialitetskrav. Enligt Vetenskapsrådet innebär nyttjandekrav att informationen enbart får användas till forskningsändamål. Informanterna kan när som helst ta tillbaka sitt godkännande och avbryta sitt deltagande i studien, vilket innebär att insamlat material om informanten inte längre får användas i undersökningen (2002).

4 Resultat, analys och teoretisk tolkning

4.1 Den våldsamma leken

Varför leker barn krig? Almqvist menar att de inte gör det för att de på något sätt vill skada eller döda varandra, utan att det istället handlar om spänningen. Barnen vill mäta sin styrka mot varandra under lekfulla former. De vill uppleva hur det känns att vinna men även att förlora. Det handlar om turtagande, ömsesidighet och leksignaler (1991:80). Pedagogen Anna nämner för oss att barnen på ett oskyldigt sätt vill visa vem som är starkast och därför ofta dras till våldsamma lekar. Anna berättar även:

Jag tror inte att de översätter det med att vara dum eller elak mot någon, utan att det är ett sätt för dem att mäta sig mot varandra. Men där finns ju gränser och de måste i den här leken lära sig vart gränsen går så att de inte skadar sin kompis. Det ska bli en lek där alla kan känna glädje. Det får inte gå över gränsen att någon känner sig i underläge (Intervju 13-05-20).

Vet pedagoger och vuxna vilka fantasier det är som barnen har när de leker våldsamma lekar? Sinkkonen anser att många vuxna tror att det handlar om blod, döda och halshuggningar. Sinkkonen menar fortsättningsvis att det är mer sannolikt att det för barnen handlar om att vinna, förlora och sedan att leka samma sak igen (1992:106-109). Pedagogen Petra säger i intervjun att hon inte avbryter våldsam lek om den befinner sig inom en viss ram, vilket innebär när det inte finns en skaderisk eller när det är för högljutt. Petra menar däremot att hon uppmuntrar barnens stillsamma lekar, exempelvis när de ritar en teckning. Det menar hon att hon gör på grund av att barnen får ta del av det våldsamma på så många andra sätt. Exempelvis i hemmet och i media.

Nordén-Björn menar att det är viktigt att bemöta barnen i deras lek istället för att avbryta den. Om pedagogen går in och är med i barnens lek kan leken vinklas till något gott istället för våld och skador. Leken behöver fredliga och harmoniska moment. Ett exempel på detta kan vara att rädda den skadade soldaten i krigsleken så att doktorn kan omhänderta patienten, vilket ger leken ett lyckligt slut (1990:104-107). Pedagogen Maria berättar för oss att hon inte vill förbjuda barnens våldsamma lek men samtidigt vill även hon att leken ska befinna sig inom en viss ram. Hon berättar: ”Leken kan ju aldrig stoppas, man kan alltid kanalisera den på ett annat håll. Istället för att hoppa på varandra så kan de hoppa på studsmattan. Istället för att skjuta på varandra kan de leka gömme” (Intervju 13-05-25). Även pedagogen Karin berättar att hon kanaliserar den

våldsamma leken åt annat håll istället för att avbryta leken. ”Man försöker avleda och uppmuntra till någon annan lek” (Intervju 13-09-13).

Louise, som tror att våldsamma lekar påverkar barnen positivt i förskolan, tycker att pedagogerna i förskolan måste lyfta upp ämnet för att hitta en gemensam plattform. Hon anser att alla vuxna har olika åsikter och upplevelser kring våldsamma lekar och krigslekar och att det därför är viktigt att diskutera detta med andra pedagoger och framförallt med barnens föräldrar. Detta för att göra det lättare för barnen att förstå vad som är tillåtet och inte tillåtet både i hemmet och på förskolan. Hangaard Rasmussen menar att vuxna och pedagoger måste lära sig att acceptera vilda och våldsamma lekar, oavsett om de innehåller mer eller mindre verklighetstrogna leksaker. Det finns alltid ett moment av nödvändig aggression i dessa lekar (2001:58). Knutsdotter Olofsson anser att om ett barn ofta känner sig missförstådd, kan detta vara en grund till ilska. För att bli mogen i sina känslor krävs det att få känna och ge uttryck för sina känslor. Barn som, av olika anledningar, inte vågar visa sina känslor kan utveckla en oförmåga hålla isär sina känslor samt att identifiera dem. Känslan kan bli en odefinierad upprördhet som är omöjlig att handskas med. Det kan därför vara väldigt viktigt att barn inte tvingas hålla inne sina känslor (2003:100-101).

4.1.1 Leksignaler

Leksignaler är viktigt för att kunna tolka om det som sker är på lek eller på riktigt. Knutsdotter Olofsson menar att det handlar om att signalera till omgivningen med hjälp av kroppsspråk, röstläge och mimik att det är en lek som pågår. Det handlar inte om korta leksignaler som skickas och tolkas utan det är ett förhållningssätt genom hela leken för att skilja verkligheten från lekens tolkningar (2003:93-95). Pedagogen Petra menar att hon exempelvis kan se skillnad på barnen när leken går över till allvar. ”Det är ansiktsuttrycken. Vissa barn spänner ögonen och blir röda i huvudet och sådant när det går överstyr, det är kroppsspråket man får läsa av” (Intervju 13-09-13). Knutsdotter Olofsson menar att känslorna som barnen utspelar sig i leken helt enkelt kan vara leksignaler. Säger barnen till exempel ”Nu är jag arg!” med överdrivet grova drag eller om de säger det på ett strängt sätt så kan detta tolkas på olika sätt av omgivningen (2003:7-10).

Knutsdotter Olofsson berättar att det dock inte bara handlar om att skicka ut rätt signaler utan också att kunna tolka dessa leksignaler. De barn som är involverade i leken måste veta att det är just en lek som pågår och att det inte är något allvarligt i det som händer (2003:93-95).

Through the physical interactions required in rough and tumble play, children are learning the give-and-take of appropriate social interactions. Successful

participation in this play requires children to become adept at both signaling and detecting signals – a social skill they will need and use throughout their lives (Carlson, 2009:70).

Även Carlson menar att läsa av situationer och leksignaler är något som vi behöver genom hela livet (2009:70). Pedagogen Charlotte berättar under intervjun att hon inte avbryter våldsamma lekar så länge hon vet att barnen klarar av det. Hon menar att det till stor del handlar om att läsa av barnens leksignaler till kompisarna och till omgivningen. Pedagogen Charlotte anser att det är viktigt att ha uppsikt över barnen på grund av sin rädsla för eventuella skador. ”Man vet ju aldrig, eller så kommer det en armbåge. ’Ojsan! Det var inte meningen’. Nä det var det ju inte. Men då har man ändå sett vad som hänt” (Intervju 13-09-13).

Knutsdotter Olofsson menar att det handlar om att barnen måste lära sig att anpassa sin egen styrka till de kompisar man leker med. Om ett av barnen är lite större eller starkare än den andra så måste denna anpassa sin styrka så att ingen kommer till skada under lekens gång och kunna avgöra genom leksignalerna om det fortfarande är lek. Detta är något de lär sig under lekens gång (2003:94-95). Samtliga pedagogerna säger i intervjuerna att barnens leksignaler är viktiga, men inte enbart för kompisarna att avläsa, utan även för pedagogerna själva. Pedagogen Per berättar för oss i intervjun att:

Man lär sig känna barnen och man lär sig vilka gränser de själva har. Det måste man ha i åtanke att vissa barn fixar de stirrigare lekarna medan andra inte ens kan titta på en sådan lek utan att bli uppspelt (Intervju 13-05-24).

Per fortsätter berätta att det handlar om att läsa av de olika situationerna och signalerna men även känna av vilken energi och känslor som barnen har i sin lek. Pedagogen Linda menar däremot att hon ofta oroar sig ofta för eventuella skador i barnens våldsamma lekar samt att hon känner sig osäker på barnens leksignaler. När barnen leker på förskolan håller hon alltid ”ett extra öga och går rundor” (Intervju 13-05-20) för att vara i närheten om leken eventuellt skulle spåra ur. Hon betonar även hur viktigt det är att

inte avbryta en lek som barnen skapat med hjälp av sin fantasi, men att det är väldigt svårt att se skillnad på våldsam lek och våldsamt beteende. Hon menar även att det är hennes ansvar att se till att ingen blir skadad under barnens vistelse på förskolan och anser därför att ”det är bättre att stoppa det innan det händer något” (Intervju 13-05-20).

4.2 Aggressivitet

När barn hindras att leka våldsamma lekar kan detta bero på att vuxna är rädda för att det ska göra ont på barnen eller att barnen inte kan hantera att bli besegrade i leken. Hindrandet av leken kan dock leda till riktig aggressivitet. Vuxnas förhållningssätt till våldsamma lekar kan kränka barnens integritet eftersom dessa lekar är en naturlig del av barnens värld (Sinkkonen, 1992:115-116). De intervjuade pedagoger som tillåter våldsamma lekar är överens om att gränsen för när de måste ingripa är när de anser att leken är på väg att övergå till fysiska skador men även psykiska skador. Enligt De-Souza och Radell borde pedagoger veta att barnens våldsamma lek kan vara en grund till barns förståelse av känslor och en väg till en hälsosam känslomässig utveckling. Att agera ut teman och berättelser i våldsam lek ger barnen möjlighet att träna på att kommunicera med sina känslor. Pedagoger kan gynna barns sociala och emotionella färdigheter ytterligare genom att stödja leken, samt hjälpa dem att utveckla teman och så vidare (2011:26).

Pedagogerna Charlotte och Maria nämner att ömsesidighet är viktigt i barnens lek. Pramling Samuelsson anser att: ”Lek och kamrater tillåter barn att öva och utveckla det de redan vet, ta turer, öva självkontroll, arbeta i grupp, samverka och kunna vara med andra” (2003:42). Men var går gränsen för när pedagogerna måste avbryta barnens våldsamma lekar? Pedagogen Charlotte menar att gränsen går när ett och samma barn ständigt befinner sig i underläge. ”Båda måste vara med på det. Eller alla barn ska vara med på det som är med i leken. Annars urartar det och då blir det ingen bra lek” (Intervju 13-09-24). Charlotte menar vidare att barnen måste turas om att vara i underläge samt överläge för att leken ska fungera. Upplever barn att de ofta är i underläge kan detta leda till aggressioner, vilket Almqvist benämner som aggressions-frustationshypotesen (1991:73-74). Knutsdotter Olofsson menar att barn med dålig självtillit alltid känner ett behov av att vinna och att det är i sådana situationer som våldsamma lekar kan övergå till aggressivitet om denne hamnar i underläge

(2008:95-97). Maria menar däremot: ” Det är ju mitt ansvar att se om den som förlorar klarar av att förlora och att den som vinner kan ta en vinst utan att det slår ur på andra hållet” (Intervju 13-05-25). Det handlar om att inte låta barnen hamna i underläge allt för ofta. Det kan då leda till utåtriktat våld (Sinkkonen, 1992:17-21). När vi intervjuar pedagogen Kajsa säger hon: ”Man vet konsekvenserna av vad det blir när de slår sig, då tycker jag att det blir för våldsamt” (Intervju 13-05-25). Hon fortsätter även berätta att det är väldigt individuellt när det börjar spåra ur och att det beror på hur situationen ser ut och att den ena situationen aldrig är den andra lik.

Pedagogerna pratar om att leken måste ske inom en viss ram och så fort den inte gör det har leken spårat ur och måste avbrytas. Vad kan pedagogerna anse vara en lek som befinner sig inom ramen? Knutsdotter Olofsson föreslår till exempel brottningsmatcher där det finns tydliga regler och signaler när de som är involverade i leken inte tycker att det är lek längre. I brottningsmatcher kan även barnen turas om att vara i underläge och överläge (2008:95-97). Pedagogen Anna berättar för oss att krigslekar är ingenting som hon själv initierar till men att det någon gång har ordnats en brottningsmatch åt barnen. Hon och barnen kom tillsammans fram till regler och tecken för när man inte tyckte det var okej längre eller om det gjorde ont. Pedagogen fortsätter berätta att barnen fick en känsla om var gränsen går och hur man ska förhålla sig så att man inte skadar sin kompis. Knutsdotter Olofsson menar att när leken sker med ordnade former blir turtagande en tydlig del där man turas om att vara i underläge och överläge. Barnen tränar även sin kroppsuppfattning, styrka och smidighet. De får testa sina egna gränser och sin inre kraft mot kompisen. Barn, som inte har bra självförtroende eller tillit till andra barn, vågar inte alltid använda sina krafter, vilket måste tränas upp steg för steg (2003:95-97).

Pedagogen Frida berättar för oss att hon tror att barnens aggressioner handlar mycket om föräldrarnas förhållningssätt till aggressivitet och våldsamma lekar. Detta kan kopplas till Almqvists aggressionsteorier. Blir barnen fysiskt bestraffade av sina föräldrar kan detta utvecklas till aggressions-frustationshypotesen. Almqvist anser att barnen även kan börja imitera föräldrarnas fysiska bestraffningar eller att föräldrarna omedvetet uppmuntrar sina barn till att fysisk bestraffning och därigenom visa aggressioner. Dessa hypoteser kallar Almqvist imitationshypotesen och

förstärkningshypotesen. Föräldrarna kan alltså ha en stor påverkan i barnens våldsamma lekar och aggressiva beteende (1991:73-74).

4.2.1 Aggressivitet på låtsas

Knutsdotter Olofsson anser att lekarna hjälper barnen att behärska sin aggressivitet men när de våldsamma lekarna istället avbryts träder den riktiga aggressionen fram (2003:100-104). Pedagogen Frida berättar att alla barn har olika behov och att det säkert finns många som bearbetar upplevelser och kontrollerar sin aggression genom lek.

Att leka ut den [aggressiviteten] i krigslekar och andra farliga lekar är ett av naturens knep att skydda varandra. I bråklek och krigslek lär de sig att bemästra sina känslor, så att de inte lätt råka i panik av rädsla eller slår slint i raseri (Knutsdotter Olofsson, 2003:104).

Knutsdotter Olofsson anser att den våldsamma leken fungerar som barnens ”säkerhetsventil” för att kontrollera sin aggressivitet (2003:104). Almqvist anser att barns aggressiva beteende i lekens värld är något som upphör när leken upphör. Barnen lever i nuet och anpassar sina känslor efter detta. Om barnen blir våldsamma senare i livet behöver inte detta bero på våldsamma lekar i förskolan utan kan vara en sammanfattning av allt som barnet varit med om i livet (1991:78-79).

4.2.2 Aggressivitet på riktigt

Är barnet konstant i underläge och inte får tillfälle att uppnå sina behov, finns risken att aggressionen utvecklas till ett reflexmässigt beteende. Dock är det viktigt att barnen får visa sina känslor och bearbeta detta genom leken (Sinkkonen, 1992:17-21). Pedagogen Karin berättar att när barnen visar aggressioner i leken är detta något hon avbryter eftersom hon anser att det inte finns någon skillnad på riktig aggression och att vara aggressiv på låtsas. Detta menar Sinkkonen kan leda till hämmad aggression där barnen inte vågar visa sina känslor eftersom de har uppfattningen att det är farligt (1992:17-21).

4.3 Vad påverkar barnen?

Samtliga intervjuade pedagoger nämner att olika saker påverkar barnen, både positivt och negativt. De tycker inte att det enbart är en faktor som skapar ett barns personlighet, utan flera. När vi intervjuar pedagogen Frida säger hon:

Jag tycker inte man kan peka ut en sak och säga att det här påverkar. De är individer. Jag påverkas kanske jättemycket av något som du inte alls påverkas av. Så jag tror att man gör det för lätt för sig själv och säger att det bara beror på en sak (Intervju 13-09-24).

4.3.1 Medias påverkan

Barn skapade sina superhjältekaraktärer från sin egen fantasi och sagoböcker innan media som tv och datorer existerade. Vid nio månaders ålder kan barnen börja spendera tid framför dator och tv. Den ökade media-användningen har ökat drastiskt för bara en generation sedan (De-Souza och Radell, 2011:26).

Dagens bild av våld från till exempel actionfilmer får barnen upp ögonen för. Knutsdotter Olofsson menar att actionfilmer är en fortsättning på de vuxnas krigslekar, fast i annan form. Vuxna fascineras av deckare och actionfilmer eftersom de inte längre leker på samma sätt som i barndomen. Actionfilmen är lika långt ifrån verkligheten som barnens lek är (2003:107-109). Pedagogen Caroline anser att barnen inte riktigt vet vad som är verklighet och vad som är fantasi i leken de leker. Hon menar att detta har mycket att göra med dagens dataspel och tv-program. Caroline berättar: ”Nu när man är vuxen och tittar på Tom & Jerry. Det tänkte man ju inte på när man var liten, att de högg av huvudet och sedan var huvudet på igen” (Intervju 13-05-20). Nordén-Björn berättar ett en människa inte alls tål lika många karatesparkar och slag som hjältar och bovar blir utsatta för i olika filmer och att det därför är viktigt att veta vilka tv-program barnen tittar på. Hon menar även att media med våldsamma inslag kan spegla sig i barnens lek vilket kan leda till aggressiva beteende. Detta för att barnen kan ha svårigheter av att se skillnad på verklighet och lek (1990:104-107). Pedagogen Petra anser att de flesta barnprogrammen och annan media i dagens samhälle är överstimulerande för barnen. Barnen förstår inte riktigt vad händelserna, i exempelvis barnprogrammet, innebär. Under intervjun berättar Petra:

Och så blir det att de härmar efter mer än de egentligen förstår vad det är de gör. Och det kanske ger upphov till barns aggressioner, jag vet inte. Jag vet att många som jobbat många, många år, säger att barn är mycket mer så nu för tiden. Och jag undrar om det inte har med det och göra (Intervju 13-09-13).

Pedagogen Karin berättar att barnen blir matade med så pass många tv-program att de till slut inte förstår skillnaden på verklighet och på låtsas: ”För barnen tror ju att de kan uppstå igen. Det är ju det som är det värsta att de ser på de här tecknade och sen leker

dessa lekarna” (Intervju 13-09-13). Pedagogen Louise menar även att barnen kan bli ”avtrubbade” från verkligheten om de spelar för mycket tv-spel som innehåller våld. Detta kan senare leda till att lekarna blir hårdare då de har blivit vana vid våldet i spelet.

Sju av de tretton pedagogerna vi intervjuade är överens om att vissa av barnen har svårt att skilja på vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Hangaard Rasmussen menar att leken för ett barn är något som är lika självklart som att äta. Det är heller inga problem för barnet att se vad som är på lek och vad som är på riktigt. Så länge som barnet känner sig trygg har det inga problem med att skilja lek och verklighet åt (1992:28). Knutsdotter Olofsson anser att barnen måste kunna skilja på verklighet och fantasi. Detta eftersom i fantasin är allt möjligt vilket det inte är i verkligheten. Förutom att skilja på dessa måste man även ta hänsyn till att fantasin kan smitta av sig på verkligheten. Alltså kan media och våldsamma lekar med leksaksvapen färga verkligheten hos barnen både positivt och negativt (2003:60-67).

4.3.2 Leksaksvapens påverkan

Många av de intervjuade pedagogerna är överens om att våldsamma lekar är en lärprocess för barnen. Lisa, Caroline och Maria lägger stor vikt på att det handlar om att inte inkräkta på barnens fantasi och kreativitet. Därför blir detta till ett stort dilemma hos många pedagoger då de tycker att det är en inlärningsprocess när barnen använder sin fantasi och skapar något själva, som till exempel en pistol av lego. Knutsdotter Olofsson anser att i lek och skapande sker det en omedveten inlärning samt ett omedvetet experimenterande, undersökande och klargörande (2003:69). Pedagogerna påpekar däremot att de egentligen inte vill att barnen ska leka krig med de tillverkade pistolerna. Maria berättar för oss att hon ofta försöker kanalisera leken åt ett annat håll, som att exempelvis fråga barnen om de kan bygga något mer än pistoler av lego. Tre av samtliga pedagoger avbryter däremot byggandet av leksaksvapen helt och ber dem att göra något helt annat, exempelvis sätta sig och rita. Holland menar att barnen kan känna sig begränsade i sina lekar om de inte får använda sin fantasi fullt ut på förskolan. Holland menar vidare att detta leder till att barnen leker de våldsamma lekarna utanför förskolan istället. Det är då större risk att barnen använder riktig aggression istället för aggression som sker på lek (2003:10-12).

Ingen av de pedagoger vi pratar med köper in vapen till deras avdelning eftersom de inte vill uppmuntra barnen till att leka krigslekar. Tio av tretton pedagoger är överens om att inte förbjuda när barnen själva bygger ett vapen av till exempel lego. Pedagogen Linda berättar att det handlar om att inte inkräkta på barnens fantasi utan att hon då istället håller ett extra öga på barnen så att de inte skadar sig eller att leken urartar. De flesta pedagogerna vi intervjuade visade en viss osäkerhet och rädsla då de är väldigt kluvna i frågorna om våldsamma lekar och leksaksvapen. Alla pedagoger är överens om att leksaksvapen kopplas till något negativt och att de därför inte tillåter barnen att leka med dessa på förskolan. Almqvist menar att leksaksvapen inte alls behöver vara något negativt laddat för barnen. Hon menar att leksaksvapen är precis som alla andra leksaker och kan lekas med precis som en docka eller ett tåg (1991:70-73). Pedagogen Petra berättar att de inte köper in några leksaksvapen eftersom det inte ger barnen någon bra inställning, utan det ska bara vara pedagogiskt material. Men kan inte leksaksvapen också vara pedagogiskt material? Almqvist menar att barn inte ser leksakspistoler som några vapen utan helt enkelt som leksaker som man kan leka med. Hur de använder och leker med pistolen beror helt enkelt på hur de har sett vuxna använda pistoler (1991:70-73). Pedagogen Louise berättar att hon inte köper in leksakspistoler till sin avdelning eftersom det inte är något hon vill gynna samtidigt menar hon att hon inte vill hindra barnen från att leka våldsamma lekar eller bygga egna leksaksvapen. Hon berättar även: ”Bygger och skapar barnen det själva då känns det som att det blir mer fantasi än en riktig liknelse” (Intervju 13-09-24). Krigsleksaken kan inte själv utgöra något våld, det är barnens fantasi som sätter gränserna. Vare sig det är en leksakspistol, en pinne eller en pistol gjord av lego (Almqvist, 1991:70-73). ”Leksaksvapen gör barn till krigshetsare lika lite som kemilådor gör dem till nobelpristagare i kemi, eller babydockor gör små flickor till kärleksfulla mödrar” (Almqvist, 1991:84). Almqvist fortsätter att barn påverkas och utvecklas av miljön runtomkring och framförallt av samhällets normer och värderingar. ”De leker krig av samma anledning som de leker familj, bondgård eller affär, nämligen att fenomenen i fråga existerar” (Almqvist, 1991:84).

Pedagogen Linda berättar för oss att hon hellre avbryter barnens våldsamma lekar innan de utvecklas till något större eller att det finns risk för att någon skadar sig. Lusten att förbjuda till exempel leksakspistoler i förskolan är stor bland de pedagoger vi intervjuat. Norén-Björn anser att vi inte kan bannlysa leksaksvapen så länge de finns i barnens

värld. Istället för att värdera själva leksaksvapnet så finns det risk att vi värderar och dömer barnen som leker med leksaken (1990:103-105).

Sinkkonen skriver om psykologen Keijo Tahkokallio som lät sina två söner använda olika vapen i deras lekar. Sinkkonen anser att detta kunde ökat sönernas aggressivitet då de hade löst sina problem med våld eller vapen. Observationen visar att det inte alls var så. De lekte någonting som de kallade för symbolisk fäktning vilket innebar att de inte fick slå på varandra utan bara slå ihop vapnen med varandra. Lekte de med en mer aggressiv kompis visade sönerna hur man skulle göra med vapnen så att ordningen blev återställd. Sinkkonen menar att användandet av leksaksvapnen och krigslekarna har hjälpt Tahkokallios söner till att lättare kontrollera sina aggressioner (1992:106-109). Caroline påpekar: ”De menar ju inte att de ska starta ett världskrig bara för att de gör såhär [leker krig] på gården eller inomhus.” (Intervju 13-05-20) samtidigt som Karin menar att bråklek blir till riktiga aggressioner och därför avbryter leken i ett tidigt skede. Nelson och Svensson menar att vuxna, som inte är lika kompetenta lekare som barn, kan ha svårt för att tolka vad som är lek och på riktigt. Leksaker med nära verklighetsanknytning till exempel en AK-5, utstrålar inte samma leksignal som exempelvis en rosa vattenpistol. Därför kan pedagoger vara mer kritiska mot våldsleksaker som är mer realistiska i sitt utseende (2005:128).

4.4 Våldsam lek – en lek för pojkar?

Pedagogen Anna berättar för oss att under förskoleåldern blir könsidentiteten hos barnen extra tydlig och att det är då som framförallt killarna börjar mäta sig med varandra. Hon menar att krigslekar är något som oftast killar dras till. Enligt Knutsdotter Olofsson är det inte enbart pojkar som gillar den lilla adrenalinkicken de får av våldsamma lekar. Hon menar att även flickor gillar den känslan men hur kommer det sig då att det är så pass färre flickor än pojkar som leker krigslekar? Knutsdotter Olofsson menar att det beror på normer och könsroller i dagens samhälle (2003:104-107). Att pojkar är mer roade av krigslekar än flickor kan bero på två olika saker. Antingen beror det på de manliga könsrollsförväntningarna i dagens samhälle eller att pojkarnas aggressivitet och lust till att leka krig ligger mer i deras natur än vad det gör hos flickorna (Almqvist 1991:83). Pedagogen Anna menar att våldsamma lekar är något som speciellt pojkar dras till och att det är något som ”sitter i generna”. Flertalet av de pedagoger vi intervjuat tycker att det oftast är pojkar som leker krig eller andra

våldsamma lekar. ”Både flickorna och pojkarna engagerade sig i krigslekarna, fast på olika sätt. Medan pojkarna byggde fort av sina klossar byggde flickorna hus och lasarett. Ibland byggde flickorna hus för att pojkarna skulle ha något att bomba” (Almqvist, 1991:82). När vi frågar pedagogen Anna om tjejer är lika involverade i våldsamma lekar och krigslekar som killar så får vi svaret:

Det är inte så ofta faktiskt som tjejer ägnar sig åt det. Det är väl lite mer lek och tävlingar och sådant som tjejer kan vara med lite. Men inte just det här med brottning och rena krigslekar. Jag tycker främst att det är killar och det är ju ingenting som vi initierar utan det är de själva som börjar. Det kan ju i och för sig vara någon tjej som drar igång men oftast är det killar (Intervju 13-05-20).

Medan pojkarna öppet i leken mäter sig mot varandra så har flickorna en mer dold och sluten lek där det förs långa diskussioner om vem som får vara med och vem som ska inta vilken roll under lekens gång (Knutsdotter Olofsson, 2003:104-107).

När vi frågar pedagogen Charlotte om hon fick leka våldsamma lekar när hon var liten så svarar hon att hon förmodligen fick göra det. Hon tillägger dock att det nog berodde på hennes storebror och att hon inte hade lekt våldsamma lekar om det inte vore för honom. Pedagogen Frida berättar för oss att hennes storebror som utövade våldsamma lekar i barndomen avskräckte henne till att leka den sortens lekar. När vi intervjuar Anita berättar hon för att oss hon inte tillåter att barnen leker krig, dock tycker hon att framförallt pojkarna behöver olika brottningslekar ”för att de behöver det”. Sinkkonen menar att pojkar ser våldsamma lekar och krigslekar som något naturligt och självklart. Vuxna och framförallt kvinnor ser dock oftast denna sortens lek som något fel och oacceptabelt vilket leder till att barnen känner sig illa till mods eftersom de vuxna betraktar leken med utgångspunkt från deras egna normer (1992:110-111).

Pedagogen Louise anser också att det oftast är pojkar som leker våldsamma lekar. Och att det lätt kan gå över till mer än bara lek och att man därför måste vara uppmärksam på deras lek. Hon tillägger även: ”Det är lätt att hämma framförallt pojkar när de leker sådana lekar. Vi gör det inte lika lätt när det gäller flickor” (Intervju 13-09-24). Könsrollsförväntningarna i dagens samhälle är stora hos både pojkar som flickor. Almqvist påpekar att pedagogernas roll i leken är väldigt viktig. Utan handledning i leken leder det ofta till överstimulering i pojkars våldsamma lekar men med en varsam styrning ifrån pedagogen kan den våldsamma leken bli till precis vilken pedagogisk lek

som helst (1991:80-83). Under intervjun med Louise berättar hon att hon tror att pedagoger och vuxna ofta dömer barnens lek via de olika normerna och könsrollsförväntningar som finns i dagens samhälle. Hon fortsätter berätta att det är ett väldigt viktigt ämne som alla pedagoger på förskolan borde diskutera tillsammans och utbyta tankar med varandra kring ämnet.

4.5 Våldsamt i dagens samhälle – börjar det i förskolan?

Pedagogen Maria anser att våldet som sker i dagens samhälle omöjligt kan ha sin grund i vad som sker på förskolan. ”Förskolan idag är ju väldigt strikt, alla förskolor är ju väldigt strikta med våldsam lek” (Intervju 13-09-24). När vi ställer samma fråga till pedagogen Linda säger även hon att våldet omöjligt kan börja i förskolan då pedagogerna inte ”tillåter hur mycket som helst” (Intervju 13-09-24). När vi frågade pedagogen Louise hur hon ställde sig i frågan menade hon däremot tvärtom. Hon tror att pedagoger på förskolor idag försöker förhindra våldet, men att detta i sin tur kommer leda till att barnen utmanar det senare i livet.

Och det är därför jag tycker att det är viktigt att ha det under lekfulla former och låta det vara okej. Det handlar om att bearbeta saker och upplevelser på olika sätt. Alla barn är olika och alla barn har olika sätt att ta till sig det de har upplevt (Intervju 13-09-24).

Holland anser att barn som inte får leka och använda sin fantasi fullt ut på förskolan tar oftast ut sin aggression senare, exempelvis i hemmet. Aggressionen sker då oftare på riktigt, än på lek (2003:12). Pedagogen Per menar att hur man än ser på det så är det förskolan och hemmet som sätter grunden för våldet i dagens samhälle, men att det även är mycket annat som spelar in i barnets utveckling. Under intervjun med Per berättar han: ”Hur de har det i hemmet, om de har några syskon, vad de får för uppmärksamhet. Det är så många faktorer som spelar in” (Intervju 13-05-25).

Nelson och Svensson menar att om man som pedagog eller vuxen godkänner eller uppmuntrar till barns våldsamma lekar behöver detta inte nödvändigtvis betyda att man även uppmuntrar till vuxenproducerade representationer av våld (2005:124). Pedagogen Lisa berättar att hon tillåter våldsamma lekar så länge det inte finns någon skaderisk. Hon berättar även att hon inte tror att våldet i dagens samhälle startar i förskolan eftersom den våldsamma leken är bra om barnen behöver bearbeta något de upplevt.

Lisa säger även: ”Leken i sig är densamma men samhället är annorlunda. Samhället har förändrats. Det sker mycket mer våldsamheter idag än när jag var liten” (Intervju 13-05-25).

När vi frågade pedagogen Frida om hon tror att våldet i dagens samhälle startar i förskolan svarade hon: ”Jag tycker det är så komplext. Men jag kan tro att det är upplevelser. Hur man agerar i familjen och hela omgivningen” (Intervju 13-09-24). Hon menar att barnen är individer och att allt runtomkring spelar roll.

Varken dockor, bollar, hopprep eller leksaksbilar kan forma ett barns personlighet. Krigsleksaker kan aldrig orsaka bestående karaktärsdrag hos barn. Det är blott och bart leksaker som används i en stunds lek. Det som formar ett barns personlighet är den sammantagna miljö som barnet växer upp i (Almqvist, 1991:78).

De våldsamma lekarna behöver alltså inte öka barnens aggressionsnivå. Det kan istället bero på alla upplevelser, människor och miljö som barnen kommer i kontakt med (Almqvist, 1991:77-79).

4.6 Pedagogers erfarenheter av våldsam lek

När man leker använder man sin fantasi. Man kan säga att lek och fantasi går hand i hand. ”Lek och fantasi liknar verkligheten men är inte verkligheten” (Knutsdotter Olofsson, 2003:60). Enligt Knutsdotter Olofsson leker vi mindre ju äldre vi blir. Vuxna kan se mer verklighet i barnens våldsamma lekar och leksaksvapen än vad barnen själva gör (2003:60-67). Kan detta vara anledningen till att vissa pedagoger vi har intervjuat inte tillåter denna sorts lekar och leksaker i förskolan? Pedagogen Petra uppmuntrar inte barnen till att leka våldsamma lekar men vill samtidigt inte tabulägga det eftersom hon tror att barnen då vill utmana istället. Hon berättar även: ”Det är så mycket som händer i världen nu också och jag tror inte att de behöver den delen i sitt liv. De är bara barn ändå” (Intervju 13-09-24). Under intervjun med Petra berättar hon för oss att hon själv inte lekte några våldsamma lekar när hon var liten men att hon ändå tillåter att barnen leker dessa lekar på förskolan idag. Dock föredrar hon de lugnare lekarna. Petra berättar: ” Jag tror att det finns någon koppling och speciellt i och med att jag satt och lekte med dockor så föredrar jag att man också sitter och leker lugnt än springer runt” (Intervju 13-09-24).

När vi intervjuar pedagogen Frida lägger hon stor vikt på att de inte ska skada varandra eller sig själva i leken men även att de våldsamma lekarna inte ska förbjudas. Hon berättar: ”Jag tror inte på att förbjuda för mycket för det har jag sett väldigt mycket, konsekvenserna av att förbjuda saker. När de blir äldre så slår det över istället” (Intervju 13-09-13). När vi intervjuade pedagogen Anita berättade hon: ”Jag tycker inte det är någon bra mentalitet att leka krig. Jag vet inte, jag tycker inte om krig” (Intervju 13-05-20). Anita berättar även att hon inte lekte några våldsamma lekar när hon gick i förskolan. Under intervjun med Anita uppfattade vi det som att hon var väldigt osäker i sitt förhållningssätt till våldsamma lekar.

Vad som anses vara betydelsefullt eller inte kan bero på vad pedagogen har för lekerfarenheter (Sandberg, 2002:72). Pedagogen Caroline, som till stor del tillåter barnens våldsamma lekar, lekte själv pang-pang-lekar när hon var liten. Medan pedagogen Linda, som berättade att det enda våldsamma hon lekte som liten var att klättra högt i träd, bryter av lekar där det finns minsta tecken på våld. När vi frågade Linda om hon fick leka krig eller annan typ av våldsam lek när hon var liten, svarade hon att det var en helt annan tid då. Cykeln och huset kunde stå olåst utan att det hände något, det var sällan bråk och när det väl hände så involverade det ingen annan än dem det gällde. Hon påpekade även att ”våldet idag har eskalerat” (Intervju 13-05-24) och användningen av knivar, pistoler osv. har ökat. Sandberg menar att det inte är viktigt att jämföra barndomen förr och barndomen nu, då grunduppfattningarna är olika. Detta kan resultera i att man kommer fram till olika värderingar (2002:21-22).

Pedagogen Louise berättar att hon fick leka krig när hon var liten och att hon inte minns några diskussioner om våldsamma lekar så som det är i dagens samhälle. Hon berättar fortsättningsvis: ”Jag har fått leka krig och det kanske är därför jag tycker det är okej att barnen får leka krig” (Intervju 13-09-24). Louise poängterar att det är viktigt att berätta för barnen var gränserna går för att de ska få lov att leka våldsamma lekar. Sandberg hävdar att barndomen skapas av föreställningar om framtiden samt egna lekerfarenheter. Barndomen kan få en annan gestaltning när den återberättas senare i livet och detta beror i sin tur på en slags omtolkning av barndomen. Ingen kan se objektivt på sin egen barndom, men kan skapa en slags idealbild av den. Sandberg menar att vuxnas idealbild kan resultera i överdrivna reaktioner vad gäller barns förändrade uppväxt idag (2002:21-22).

När vi intervjuar pedagogen Petra berättar hon att barnen behöver en inre harmoni, och att denna finns att hämta på förskolan. Petra berättar att hon tror att hennes inställning till de olika lekarna har med hennes egen erfarenhet och göra. När hon var liten föredrog hon själv stillsamma lekar. Sandberg menar att de tidigare erfarenheterna påverkar vuxnas förhållningssätt till barns lek idag (2002:71-72). Genom sin studie kommer Sandberg fram till att vuxna leker men lekens dimensioner blir synlig genom andra uttryck än i barndomen (2002:71-72).

Knutsdotter Olofsson berättar att våldsamma lekar, aggressioner och kamplust ofta kopplas ihop med vad som anses vara manligt enligt normerna, samtidigt anses förskollärare och barnskötare vara ett kvinnodominerande yrke. Detta kan leda till att de kvinnliga pedagogerna blir ovana vid våldsamma lekar eftersom de inte lekt dessa sorters lekar när de var barn. Därför kan de ingripa i barnens våldsamma lekar utan att förstå innebörden av dess lek. Knutsdotter Olofsson menar att kvinnliga pedagoger ofta ser barnens våldsamma lekar som någonting farligt och aggressivt (2003:95-97). Pedagogen Per berättar att han ser barnens våldsamma leka som ett sätt att utvecklas och att det är något som barnen måste få känna på. Han tillägger även att han själv fick leka våldsamma lekar när han var barn. Rosén-Björn anser att även om manliga pedagoger ökar i antal inom barnomsorgen så är det fortfarande ett kvinnodominerande yrke. Rosén-Björn anser att de flesta kvinnliga pedagogerna inte minns hur det var att leka våldsamma lekar eftersom de slutade med detta i så pass tidig ålder, vilket i sin tur leder till att de kvinnliga pedagogerna avbryter dessa lekar utan någon förståelse och anser bara att det är fel. Rosén-Björn berättar att det är viktigt att bemöta barnens våldsamma lekar tillsammans med föräldrarna och andra pedagoger så att man tillsammans kan diskutera barnens våldsamma lekar (1990:107-109).