Jag har valt ut två situationer när det tysta barnet inte kommunicerar som förväntat, det vill säga tillfällen när barnet verkar ha svårigheter med att kommunicera. Det är tillfällen när det kan vara svårt för pedagogerna att tolka det tysta barnet. Dessa tillfällen belyser även tydligt de båda pedagogernas tolkning av barnets tysthet. Det tysta barnet står i utdraget som Barnet med stort B.
5.2.1 Situation: Bilen
Barnet kommer till förskolan med sin mamma. I sin hand har Barnet en bil. Mamman säger: Hej då, och går. Pedagogen som arbetar på avdelningen frågar Barnet: Vad vill du göra? Pedagogen står upp när hon talar med Barnet. Barnet står där och tittar upp på henne med armarna hängandes. Pedagogen frågar: Vill du baka med lera? Hon får inget svar. Barnet står där med armarna hängandes och tittar lite snett nedåt åt sidan. Pedagogen frågar om Barnet vill leka med bilen. Barnet nickar, men står kvar. Pedagogen frågar var garaget är. Barnet står och tittar snett nedåt på handen med bilen i. Pedagogen går och Barnet följer efter. Hon visar, med hjälp av sina armar i en rörelse uppåt, och berättar samtidigt var garaget är. Sedan ställer hon ned garaget på golvet. Då är pedagogen i höjd med Barnet och pedagogen tittar Barnet i ansiktet, det är svårt att avgöra om de får ögonkontakt. Barnet börjar genast med att leka med bilen.
Resultatet visar att trots att barnet inte tycks förmå att kommunicera tydligt med pedagogen så lyckas hon ändå med att tolka barnet bra. Lökken m fl. (2006) skriver att pedagoger som vill lyckas med att möta de små barnen bör vara uppmärksamma på gester och kroppsliga handlingar. Kinge (2000) menar att en förutsättning för att lyckas med detta är att anta ett empatiskt förhållningssätt. Det innebär att vara uppmärksam på de känslomässiga eller underliggande budskapen i talet, handlingarna eller den icke- verbala kommunikationen hos en annan människa. Jerlang (2008) menar att Daniel Sterns begrepp; intoning är betydelsefullt för barnets utveckling och även att intoning är ett stöd för barnet i dess aktiviteter. Omsorgs- personens intoning av barnet medför att de kan dela upplevelser och känslor med varandra. Det handlar om att se och tolka budskapet som barnet visar med sin kropp och genom sina sinnen.
Pedagogen använder många olika kommunikationsformer för att det tysta barnet ska vilja kommunicera och för att kunna förstå vad det vill. Hon använder verbal kommunikation och
hon använder sin kropp för att förtydliga och visa vad hon vill kommunicera. Enligt Dedic (2011) behöver tysta barn pedagoger som visar äkta intresse och de behöver pedagoger som kan ge barnet mer tid. Ett sätt är då att inte ställa frågor med förväntade svar. Pedagogen är bra på att möta barnet på dess nivå. Men det visar sig även att hon utmanar barnet lite genom att inte ställa för självklara frågor som till exempel som när hon frågar om barnet vill baka med lera. Jag uppfattar det som att hon mycket väl förstår att barnet vill leka med bilen från början. Hon utmanar även barnet till att kommunicera när hon inte böjer sig ned utan står kvar i sin egen höjd när de pratar med varandra. Goda relationer kan enligt Jerlang (2008) bidra till möjligheter för pedagoger att arbeta med sig själva, som reglerande personer i barnens liv men också som delaktiga i barnets upplevelser. Goda intonande relationer ger även pedagoger möjligheter till att anpassa sina reaktioner efter barnets toleransramar.
5.2.2 Situation: Påklädning
Vi ska gå ut och det är många barn som behöver hjälp. När jag (som är den vikarierande pedagogen) upprepade gånger säger till Barnet att klä på sig står Barnet och tittar på alla andra och tar inga initiativ till att börja klä på sig. Jag har lagt fram överdragsbyxorna och flera gånger sagt till Barnet att börja med dem. Till slut frågar jag den andra pedagogen: Kan Barnet klä på sig själv? Svaret blir: Barnet är duktigt på att klä på sig. Både jag och den andra pedagogen säger upprepade gånger till Barnet att börja klä på sig. Det händer inget förutom att Barnet vänder lite på byxorna. Barnet står mest och tittar på oss andra. Flera andra barn klär på sig själva eller börjar klä på sig. Det slutar med att jag får klä på Barnet och vi går ut.
Resultatet visar att jag inte förmår att tolka barnets tysthet. Jag lägger fram byxorna och ber upprepade gånger barnet att det ska börja klä på sig. Jag verkar inte kunna finna något annat alternativ till den verbala kommunikationen som får barnet att börja klä på sig. Då frågar jag den andra pedagogen om barnet kan klä på sig själv och svaret jag får är att barnet är duktigt på att klä på sig.
Jag använder mig av den andra pedagogens erfarenhet om barnet i ett försök att förstå barnets kommunikation. När jag frågar den andra pedagogen om barnet kan klä på sig själv, svarar hon mig att barnet är duktigt på att klä på sig. Holmer m fl. (2005) menar att bland annat positiv uppmärksamhet leder till ett gynnsamt klimat för barnen. Insatser i förskolan verkar även förebyggande inför barnens kommande skolstart och de tidiga åren i grundskolan.
5.3 Resultatsammanfattning
Det tysta barnet kommunicerar med andra barn och sina pedagoger främst genom sitt kroppsspråk och sin röstkvalitet.
Det tysta barnet kommunicerar genom att variera hastigheten och genom att betona
kroppsspråket. Som när barnet nickar snabbt eller långsamt, skrattar högt eller lågt eller när det tittar länge eller kort tid på något. Vilket även ger indikationer om att barnet förstärker kroppskommunikationen genom att använda sin röstkvalitet.
Det tysta barnet kommunicerar således ofta genom att betona och förstärka den ordlösa
kommunikationen då det använder sig främst av olika ställningar och tonlägen som ibland kan vara mer svårtolkade än andra kommunikationsalternativ.
Pedagogerna får ibland svårigheter med att tolka det tysta barnets kommunikation. Det visar sig vara lättare för den pedagogen som stadigt arbetar på avdelningen än för den som
6. Diskussion
Jag har i studien sett att det tysta barnet kommunicerar en hel del trots att det inte använder sig särskilt mycket av verbal kommunikation. Mina frågor som jag ville undersöka var; Hur ser kommunikationen ut mellan tysta barn och andra barn i förskolan?
Hur ser kommunikationen mellan tysta barn och deras pedagoger i förskolan ut? Jag var övertygad om att även tysta barn kommunicerar och jag ville undersöka hur de kommunicerar. Således var det inte viktigt att förstå varför en del barn är tysta. Lund (2006) menar dessutom att beteendeproblem består av allmänmänsklig variation. I arbetet med de minsta barnen i förskolan är det därför inte väsentligt att hitta orsaker till beteendet.
Genom att studera ett tyst barn i förskolan under en vecka har jag först fått en inblick i hur det tysta barnet kommunicerar. Enligt Nilsson m fl.(2007) har människor olika förutsättningar och olika uttryck. Det medför att det är svårt för pedagoger att möta alla barn i förskolan vilket gör att det är viktigt att studera hur barnen kommunicerar med sin omgivning. Lika viktigt är det att studera hur pedagoger kan förhålla sig till tysta barn som kommunicerar på ett annorlunda sätt jämfört med de som använder verbal kommunikation.
Mitt resultat visar att barnet kommunicerar lite med ord. Det kommunicerar mest med kroppsspråket men använder även sin röstkvalitet. Barnet betonar eller förstärker även sitt kroppsspråk. Vilket indikerar att tysta barn kan kommunicera genom att förstärka bristen på verbal kommunikation genom en kombination av kroppsspråk och röstkvalitet. Utifrån den bakgrunden har jag studerat båda pedagogernas förhållningssätt till det tysta barnet genom att använda mig av två situationer från observationen. Resultatet jag fick fram visar att pedagoger har olika förutsättningar till att tolka tysta barns kommunikation. Erfarenhet, kännedom om barnet samt en relation till barnet är betydelsefullt för att pedagoger ska kunna utveckla bra förhållningssätt till tysta barn i förskolan.
Enligt Jerlang (2008) ger goda, inkännande relationer barnen ökade möjligheter till mening och sammanhang i tillvaron. Jag anser att dessa relationer kan verka positivt för pedagoger, genom att de även får anledning till att reflektera och utveckla sitt eget beteende. Enligt
signaler så tolkar barnen deras signaler. Goda relationer ger även människor känslor som medför att de upplever sig kompetenta. Den upplevda känslan av att vara kompetent gäller inte bara för barnen utan även i allra högsta grad pedagogerna. Det visar sig genom studien att det är viktigt att även pedagoger känner sig kompetenta för att de ska kunna förmedla
trygghet, förutsägbarhet och kunna ge barnen en översikt i deras vardag.
Forskning visar att goda relationer mellan pedagoger och barn i förskolan även har gynnsam påverkan i social lek som i sin tur stimulerar barnens språkanvändning. Lekens möjligheter till sammanhang och struktur ger erfarenheter som genom samtal i leken utvecklar språket (Folkman m fl. 2003; Myndigheten för skolutveckling, 2007).
På min undran i inledningen om varför pedagoger använder sig av mindre bra lösningar i vissa lägen kan det vara så att pedagogerna inte känner varandra så väl. Jag fann även att pedagogen som har en relation till barnet lyckades mycket bättre än jag som inte har hunnit etablerat någon relation till barnet ännu. Det faktum att hon har lång erfarenhet inom yrket verkar bidra till hennes goda förhållningssätt eftersom hon använder fler alternativ till kommunikation för att barnet ska förstå henne. Jag tror utifrån detta att det är viktigt och betydelsefullt att pedagoger samtalar med varandra om barnen för att kunna möta dem på bästa sätt. Studien har synliggjort att genom observationer, samarbete och reflektioner mellan pedagoger i förskolan får pedagoger hjälp och stöd till att bli medvetna om betydelsen av sitt förhållningssätt. Att pedagoger utbyter tankar, erfarenheter och att de har gemensamma teorier om barnen blir viktiga i förhållandet till de tysta barnen i förskolan. Jag anser att det ofta är en fråga om tid som verkar vara en bristvara för pedagoger i förskolan.
Abrahamsen (1999) belägger ovanstående och menar att många faktorer som förskollärares strävan efter status, mindre personaltäthet samt andra organisatoriska faktorer som ekonomi, effektivitet och praktisk hänsyn styr verksamhetens innehåll. Förskolläraren har även
styrdokument att utgå från i sin profession. Bristen på tid kan då tillsammans med
ovanstående medföra att det inte finns mycket tid över till att stödja alla barnens olika behov i barngruppen. Vilket inte verkar överrensstämma med bilden av verksamhetens mål, eftersom läroplanen säger att förskolläraren ska ansvara för att arbetet i barngruppen ska genomföras så att barnen ”får stöd och stimulans i sin sociala utveckling” (Skolverket, 2011s.11).
Folkman (2003) menar att känslan av lust ger meningsfulla relationer. I leken får barnen en känsla av kontroll och sammanhang. Jag anser att i arbetet med tysta barn i förskolan är det viktigt att pedagoger kan vara närvande för att stötta dem i deras lek. Då behöver de
pedagoger som finns där för dem och som kan hjälpa dem att tolka det som de själva inte förstår eller förmår att uttrycka. Folkman (2003) menar att det gör vuxna bäst genom att vara närvarande.
Genom att pedagoger är närvarande i barnets upplevelser skapar de på ett naturligt sätt en relation till barnet genom att de tolkar och lyssnar på just det barnets kommunikationsuttryck. Det verkar vara en av förutsättningarna för att kunna förstå tysta barns kommunikation och för att pedagoger ska kunna utveckla bättre förhållningsätt till dem i förskolan.