Jag anser att andra som är intresserade av tysta barns behov i förskolan kan komplettera denna studie med intervjuer och/eller enkäter med pedagoger. Det är intressant att vidareutveckla och närmare studera pedagogers kommunikation med tysta barn i förskolan. Det kan också vara intressant att studera hur pedagoger kommunicerar med varandra. Det kunde även vara intressant att titta närmare på hur andra barn och tysta barn kommunicerar. Vilket skulle kunna ge intressant information som pedagoger borde ha ett intresse av. Ett intresse för förskolans struktur och organisation, både på lokal- och politisk nivå, har vaknat till liv hos mig. Andra kanske tycker det är intressant att skriva om? Jag förstod tidigt under
litteraturläsningen att förskolans resurser och möjligheter påverkar insatserna för barn som
Referenslista
Abrahamsen, G. (1999). Det nödvändiga samspelet. Lund: Studentlitteratur.
Coplan, R.J. & Armer, M. (2005).Talking yourself out of being shy: Shyness, expressive vocabulary, and socioemotional adjustment in preschool. Merrill Palmer Quarterly Journal of Developmental Psychology, 51(1), 20-41.
Dedic, D. (2011). Blyga barn i gruppsammanhang. Malmö högskola: Mastersprogrammet i pedagogik. Hämtad 2011-09-02 från: http://dspace.mah.se:8080/handle/2043/11792
Fangen, K. (2005). Deltagande observation. Malmö: Liber AB.
Folkman, M-L. (1998). Utagerande och inåtvända barn – Det pedagogiska samspelets
möjligheter i förskolan. Hässelby: Runa Förlag AB.
Folkman, M-L. & Svedin, E. (2003). Barn som inte leker – Från ensamhet till social lek. Stockholm: Runa Förlag.
Gren Landell, M. (2010). Blyga och ängsliga barn. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad 2011-08-13 från:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17954/2010-3-9.pdf
Holmer, M. & Hugosson, A. & Waerner, U. (2005). Pedagogers uppfattning om blyga barn. Malmö Högskola: Lärarutbildningen; skolutveckling och ledarskap. Hämtad 2011-09-02 från: http://dspace.mah.se:8080/handle/2043/2153
Jerlang (red.), E. (2008). Utvecklingspsykologiska teorier – en introduktion. [5.utök.och rev. uppl.] Stockholm: Liber AB.
Johannessen, E. (1997). Barn med socio- emotionella problem. Lund: Studentlitteratur.
Lund, I. (2006). Hon sitter ju bara där! – Inagerande beteende hos barn och unga. Lund: Studentlitteratur.
Lökken, G. & Haugen, S. & Röthle, M. (2006). Småbarnspedagogik – Fenomenologiska och
estetiska förhållningssätt. Stockholm: Liber AB.
Mehrabian, A. & Ferris, S. R. (1967). "Inference of Attitudes from Nonverbal
Communication in Two Channels". Journal of Consulting Psychology 31 (3), 248–252.
Merriam, Sharan B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur.
Myndigheten för skolutveckling. (2007). Att läsa och skriva – forskning och beprövad
erfarenhet. Stockholm: Liber. Hämtad 2011-08-15 från:
http://www.did.uu.se/carolineliberg/documents/07Attlasaoskriva.pdf
Nilsson, B. & Waldemarson, A-K. (2007). Kommunikation - Samspel mellan människor. [3.omarb.upp.] Författarna och Studentlitteratur.
Nordahl, T. & Sörlie, M-A. & Manger, T. & Tveit, A. (2007). Att möta beteendeproblem
bland barn och ungdomar – Teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber.
Skolverket. (2011). Läroplanen för förskolan (reviderad 2010). Stockholm: Skolverket.
Hämtad 2011-09-03 från: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442
Bilaga 1
För att kunna synliggöra det tysta barnets kommunikation med andra barn och pedagoger har jag markerat barnets kommunikation löpande i texten av fem dagars observation. För att det ska bli lättare att läsa observationen har jag markerat det tysta barnets kommunikation med kursiv fet text samt benämnt det tysta barnet som Barnet med stort B. Jag har valt att delat upp dagarna i förmiddag och eftermiddag för att få en struktur av händelseförloppen. Den första dagens förmiddag är endast en beskrivning av vad jag såg i det första mötet med barnet.
Dag 1.
Förmiddag; Barnet talar inte och tar ingen egen kontakt. Det finns en vakenhet i ögonen på barnet. Barnet nickar när svaret är ja, skakar inte på huvudet när svaret är nej.
Eftermiddag; Barnet vaknar efter vilan och är pigg och alert. Jag plockar in madrasser, kuddar och filtar och får hjälp av de andra barnen. Barnet sitter och tittar på, alldeles bredvid den stora madrassen som alltid finns där på golvet. Jag sätter mig ned och frågar: Vad vill du göra? Jag får inget svar. Barnets ögon ”glittrar” och munnen ler. Jag undrar hur jag ska få ”mer” kontakt och får ett infall. Jag kastar mig bakåt på madrassen och vi tittar på varandra och skrattar, först var och en, sedan tillsammans. Jag upprepar och vi kastar oss bakåt tillsammans många gånger och skrattar till slut högt båda två samtidigt. Fortfarande hörs inget tal från Barnet.
Dag 2.
Förmiddag; Barnet talar inte men nickar och skakar på huvudet och ler/skrattar. Vi leker ute och Barnet sitter med hink och spade i sandlådan och tittar på mig, sedan tittar Barnet mot den lilla rutschkanan. Jag frågar: Vill du åka? Barnet svarar inte. Barnet står bara där med armarna hängandes. Jag sträcker fram handen. Barnet reser sig och tar min hand. Barnet tittar inte på mig. Vi går fram till rutschkanan och Barnet står stilla där. Jag försöker få Barnet att agera genom att säga: Du får åka, samtidigt som jag visar med armen i en rörelse mot rutschkanan. Inget händer. Till slut tar jag försiktigt Barnets händer och sätter dem på
räcket till stegen. Då klättrar Barnet upp. Barnet åker några gånger och skrattar högt. Flera barn ansluter och det blir kö. Barnet står i kö och åker några gånger. Till slut sitter barnet före kvar och det åker inte ned utan sitter kvar. De andra barnen har gått, kvar väntar Barnet på det andra barnet. Jag tar tid och det går cirka två minuter innan Barnet ger sig till känna genom några lätta, försiktiga knuffar.
Eftermiddag; Jag står och byter blöja på ett annat barn när jag hör prat därute. Jag tror att det är avdelningen bredvid som kommit på mellanmål. När jag tittar ut genom fönstret som finns i skötrummet, ut till lekhallen, ser jag Barnet stå och prata i telefon samtidigt som Barnet ser sig själv i spegeln. Barnet är ensamt i lekhallen. Jag gör klart det andra barnet och kan inte låta bli utan tittar ut genom fönstret igen. Barnet får syn på mig och jag ler. Barnet släpper telefonen och går bort från spegeln. Barnet leker med en kompis och jag hör att Barnet säger några ord, men jag hör inte vad. Jag vill inte avbryta genom att visa mig.
Vi går ut och Barnet träffar en kompis från en annan avdelning. Kompisen tittar på Barnet och tar Barnet i handen. Kompisen tittar på mig och frågar: Kan vi leka? Jag säger att det går bra. Barnen springer iväg och leker, till ett hörn av gården där de är själva. Jag observerar dem under tio minuter och jag ser att de springer efter varandra, klättrar och går
balansgång. Barnet talar inte men skrattar med kompisen. Kompisen talar till Barnet. Den andra pedagogen på avdelningen står bredvid mig och tittar på alla barnen som är ute.
Dag. 3
Förmiddag; Barnet kommer till förskolan med sin mamma. I sin hand har Barnet en bil. Mamman säger: Hej då, och går. En pedagog på avdelningen frågar Barnet: Vad vill du göra? Pedagogen står upp när hon talar med Barnet. Barnet står där och tittar upp på henne med armarna hängandes. Pedagogen frågar: Vill du baka med lera? Hon får inget svar. Barnet står där med armarna hängandes och tittar lite snett nedåt åt sidan. Pedagogen frågar om Barnet vill leka med bilen. Barnet nickar, men står kvar. Pedagogen frågar var garaget är. Barnet står och tittar snett nedåt på handen med bilen i. Pedagogen går och Barnet följer efter. Hon visar, med hjälp av sina armar i en rörelse uppåt, och berättar samtidigt var garaget är. Sedan ställer hon ned garaget på golvet. Då är pedagogen i höjd med Barnet och
pedagogen tittar Barnet i ansiktet, det är svårt att avgöra om de får ögonkontakt. Barnet börjar leka med bilen.
Vi äter lunch och jag sitter vid ett bord där Barnet och två barn till sitter. När jag frågar Barnet frågor som till exempel; Vill du ha mer? och Tycker du om? så svarar Barnet genomgående med nickar eller skakar på huvudet.
Eftermiddag; Barnet sitter ute och leker med hink och spade i sandlådan. Barnet sitter bland andra barn som kommer och går. Barnet sitter och petar lite med spaden i sanden, tar ingen kontakt med andra barn, förutom med blickar. Barnet sitter där i över en timme. Under den tiden ser jag att Barnet följer andra barn och pedagoger med blicken. Ibland hoppar blicken mellan olika människor men oftast följer Barnet någon eller några med blicken.
Jag går fram till en flicka bredvid Barnet för att borsta bort sand och jag frågar Barnet: Vill du göra något annat? Barnet lägger ifrån sig spaden och reser sig upp, jag tar Barnets hand. Då kommer mamman för att hämta Barnet. Barnet blir överlyckligt och springer fram till henne och skrattar högt och glatt.
Dag 4.
Förmiddag; Barnet kommer till förskolan och jag tar emot. Några andra barn leker med en tågbana och jag sätter mig ned med dem. Barnet står kvar bredvid. Jag sitter en stund och pratar med de andra barnen. Jag frågar Barnet om det vill sitta i mitt knä genom att fråga och sträcka ut handen. Barnet sätter sig i mitt knä. Ett annat barn gråter och behöver mitt knä. Barnet ställer sig stilla med armarna hängandes, tätt intill mig. Jag sträcker fram en bit tågbana, Barnet tar den och sätter sig ned. Inget händer och jag tar några bitar till och sträcker fram, då börja Barnet bygga. Barnet bygger ivrigt och snabbt med tågbanan. Barnet tittar upp endast när jag tilltalar något annat barn. Barnet har byggt klart och kör med tåget men en bit har hamnat upp och ned. Jag ser det och säger: Oj, den ligger upp och ned. Jag visar Barnet att det går att vända den men Barnet ignorerar mig och tittar nedåt så jag vänder tillbaka den och säger: Det går ju också bra. Barnet visar inget, tittar inte på mig, nickar inte eller skakar inte på huvudet. Barnet fortsätter att köra med tåget.
Vi ska gå ut och det är många barn som behöver hjälp. När jag upprepade gånger säger till Barnet att klä på sig står Barnet och tittar på alla andra och tar inga initiativ till att börja klä på sig. Jag har lagt fram överdragsbyxorna och flera gånger sagt till Barnet att börja med dem. Till slut frågar jag den andra pedagogen: Kan Barnet klä på sig själv? Svaret blir: Barnet är duktigt på att klä på sig. Både jag och den andra pedagogen säger upprepande gånger till Barnet att börja klä på sig. Det händer inget förutom att Barnet vänder lite på byxorna. Barnet står mest och tittar på oss andra. Flera andra barn klär på sig själva eller börjar klä på sig. Det
slutar med att jag får klä på Barnet och vi går ut. När vi kommer in klär Barnet av sig själv men hänger inte upp något, de andra barnen hänger upp sina kläder efter bästa förmåga. Vid lunchen börjar de andra barnen något bus med att dra upp haklappen mot ansiktet så att den lossnar. Barnet ”hänger på”. När jag säger till barnen: Nu får ni sluta för vi ska äta mat, så ger de andra barnen upp och slutar men Barnet fortsätter samtidigt som Barnet skrattar. De andra barnen ”hänger på” och jag säger till, flera gånger. Så där håller vi på en stund. Jag får ett telefonsamtal och måste gå därifrån. Jag vet inte hur situationen avslutades.
Eftermiddag; Barnet ska gå på pottan efter vilan. Jag ställer fram pottan och hjälper till med knappen på byxorna. Barnet står kvar, sätter sig inte ned. Jag får hjälpa Barnet att sätta sig ned genom att lyfta Barnet ned på pottan och Barnet tittar länge på mig. Jag får annat att göra och Barnet sitter kvar. Jag sträcker fram en bit toalettpapper under tiden jag byter blöja på ett annat barn. Efteråt är jag ute i lekhallen och undrar var Barnet är. Jag hittar Barnet sittandes på pottan. Jag frågar Barnet: Har du kissat klart? Jag får en nick till svar. Jag väntar och frågar sedan Barnet: Vill du gå ut och leka? Jag får en nick till svar. Barnet sitter kvar. Jag blir tvungen att hjälpa Barnet upp genom att lyfta Barnet fast jag vet att Barnet kan resa sig upp själv. Barnet har kissat mycket.
Vi går ut och leker. Barnet sitter och leker med samma hink och spade hela tiden och visar ingen reaktion, fast de andra barnen skvätter sand på och runtomkring Barnet. Barnet sitter och tittar på vad andra gör på gården. När jag möter Barnets blick är blicken stadig men sedan flackar Barnet med ögonen för att sedan återgå till att stilla titta på andra. Då och då ser Barnet upp på mig och jag tittar på Barnet och ler tillbaka.
Dag 5.
Förmiddag; Barnet sitter och leker med hink och spade men har hinken vid sidan av sig och håller spaden löst i handen. Barnet tittar snett/uppåt framför sig. Jag går fram och frågar Barnet: Vill du göra något annat? Barnet skiner upp och nickar. Barnet sitter kvar. Jag
sträcker fram handen och vi går. Vi ställer oss och tittar på barnen som i den breda stora åker rutschkanan. Jag frågar Barnet: Vill du åka? och får en snabb nick till svar. Barnet står kvar och jag säger: Du får gå dit. Barnet står kvar och jag försöker några gånger till genom att fråga om Barnet vill gå dit. Jag får till slut ta Barnet i handen och vi går tillsammans. Barnet ler och skrattar lite grand. Jag släpper Barnets hand halvvägs upp för kullen och Barnet blir stilla och bara står där. Jag sträcker ut min hand och följer med ända upp och Barnet skrattar
högt och börjar åka ned medans jag går tillbaka. Halvvägs upp för kullen tillbaka till rutschkanan stannar Barnet till och vinglar. Sedan går det en liten stund och Barnet tar nya tag. Något vinglandes och skrattandes kommer Barnet upp till rutschkanan. Detta upprepas flera gånger och Barnet tittar inte på någon på vägen upp. Barnet samspelar med de andra barnen och har roligt men talar inte. Barnet möter min blick mycket kort varje gång och Barnet ser att jag tittar på Barnet. Jag avleder genom att ägna mig åt annat. Efter en stund blir Barnet ensamt och en flicka får syn på Barnet och skuttar glatt dit. Skrattande far de ned. Andra gången åker flickan ned först och säger: Åk, åk, åk till Barnet som blir sittandes. Flickan försöker igen och säger: Jag åker först. Barnet ler. Samma sak händer igen. Flickan säger: Nu får du åka. Då åker Barnet. Då går flickan därifrån innan Barnet hunnit ned för rutschkanan. Barnet skrattar och tar sig upp för kullen igen, utan att leta efter flickan. Nya kompisar kommer och Barnet skrattar, skuttar och har roligt tillsammans med dem. Inget tal förekommer från Barnet.
Eftermiddag; Vi är sena till lunchen. Barnet ska sitta på pottan och jag tar av Barnet blöjan och säger: Varsågod och sitt. Barnet står stilla. Jag får lyfta Barnet på pottan. Vi äter lunch och Barnet skrattar, tar haklappen på huvudet och använder inga bestick. Jag har sagt till flera gånger och till slut sätter jag skeden i handen på Barnet. Alla barnen gör samma sak med haklappen och jag ser att det är Barnet som fortsätter när de andra slutar. Detta gör att haklappsproceduren från föregående dag startar om igen. Barnets pappa dyker upp i dörröppningen och jag säger: Titta vem som kommer! Barnet utropar: Pappa! Jag drar ut stolen och Barnet klättrar ned och springer skrattandes fram till honom. Barnet slänger sig i famnen på sin pappa och han lyfter upp Barnet. Barnet säger: Jag sitter vid… varav det blir en fördröjning och sedan säger Barnet: Eja. Min kollega rättar från rummet bredvid: Du menar Eva! Barnet säger: Eva, och tittar på sin pappa. När de går vinkar Barnet och ropar: Hej då!