”Det är pedagogerna som konstruerar läroplanen” och den lägger grunden för arbetet med det livslånga lärandet (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003:200). Alltså är det pedagogers olika tolkningar som utformar verksamheten. Förskolan är det första steget i barns utbildning. Därför är pedagogernas främsta uppgift att väcka lusten och stödja barns lärande samt se till att barn har en förståelse för det egna lärandet. För det krävs kunskap om barns livsvärldar. Om vi inte har kunskap om barn kan vi inte heller arbeta med barn. För att arbetet på förskolan ska vara av kvalitet, är det beroende av att pedagogerna hela tiden utvärderar sin pedagogik och därmed sitt förhållningssätt till läroplanens innehåll.
Agneta säger att pedagogiken startar från det att barnen kliver in på förskolan. Hon säger att det vissa av hennes kollegor gör fel är att de tror att pedagogiken sker i de stunder när man har till exempel samlingar. Pedagogiken sker i själva mötet med barn och på vilket sätt man pratar
32
med dem. Agneta säger att om man är en medveten pedagog bör man hela tiden tänka ett steg längre och kunna använda sig av det i omsorgen också.
Matematik, språket, naturen, det finns där under hela vistelsen på förskolan. Därför vill jag också påpeka, att barnen, iallafall här hos oss, är här i genomsnitt nästan nio timmar varje dag. Det är inte bara att äta och sova […] det är att hela tiden umgås, att leva, bli social, samspela med varandra, lära sig alla nya saker. Från oss, från de andra och att de själva också kan lära ut. Om man tillåter det, självklart.
(Intervju 3, Agneta, 2011-09-09)
Pramling Samuelsson och Sheridan menar att barns största lärande sker omedvetet, det vill säga att vi lär hela tiden och överallt. Agneta är medveten om att barns lärande sker hela tiden i alla situationer. Hon har en förståelse för att barn aktivt söker ny kunskap och även lär medvetet. Det är förskolan som ska ge verktyg till att barn stimuleras och utmanas att vara aktiva i sin egen utveckling (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:10–14). Det finns fortfarande föreställningar om att lärande sker vid specifika tillfällen, som till exempel vid samlingen (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:31). Agneta talar om själva mötet med barnen och menar att lärandet i förskolan sker när barnet kommer på morgonen. Pedagogers viktigaste uppgift är att främja läroprocessen där barn får stöd i sitt lärande och förstår sin roll i det egna lärandet. Det ska vara roligt och meningsfullt för varje enskilt barn och barngruppen att lära sig nya saker (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:10–14).
Agneta säger att barn lär av de vuxna men även av varandra. De kan själva lära ut, det måste bara tillåtas. Piaget säger att man måste gå ifrån bilden av en allvetande lärare. Det vill säga att pedagogen står med all kunskap själv och delar ut den. Det ska istället finnas ett samspel mellan lärare-elev, elev-elev och elev-lärare. Detta i sin tur leder till en aktiv skola där elever har chans att ta del av och utveckla sina egna och andras idéer som i sin tur leder till en högre förståelse för det egna lärandet (Piaget, 1972:100–101). Vygotskij säger att det är i dialog med en vuxen eller kompetent vägledare som barn skapar mening med det de hör och ser för att senare kunna använda det i sina egna aktiviteter (Evenshaug & Hallen, 2001:136).
Agneta arbetar utifrån att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet. Det kan förklaras med begreppet Educare som är en blandning av lärande och omsorg. Den lägger grunden för ett livslångt och lustfyllt lärande (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:31). Det som åter upprepas i
33
läroplanen är lekens betydelse för det lustfyllda lärandet hos barn. När frågan hur lek och lärande ställdes till den fjärde informanten Greta, svarade hon som följande:
Det är ju väldigt tätt sammankopplat att leken är viktig för de små barnen. För att då måste man definiera lärande egentligen. Att lära sig fungera i ett kollektiv, då är ju leken allt. Och jag kan egentligen inte se något annat sätt att arbeta än att göra det på ett lekfullt sätt. Sen så kan ju det betyda många olika saker. Jag tycker också att det behövs, man kan behöva både styrd lek, alltså planerad lek och den fria leken så att säga att faktiskt släppa, att bara få leka.
(Intervju 4, Greta, 2011.09.13)
Greta säger att hon inte hade kunnat arbeta på ett annat sätt förutom på ett lekfullt sätt. Hon tycker även att det behövs en växling mellan den fria och styrda leken. För att förskolans vardag ska vara lönsam och utvecklande för leken, måste det finnas en växling mellan fasta och fria aktiviteter. Men ännu en gång handlar det om hur pedagogen tolkar barns situation och lek (Hangård Rasmusen, 1983:96–103). I Gretas uttalande kan man se en reflekterad syn på leken att bara släppa och faktiskt få leka. De är barn. Men när man skapar skillnader mellan lek och lärande, menar Wiklund Dahl och Jancke, och säger att vi bara har lekt idag visar man på en omedveten syn på lek. Leken för barn är ett redskap för lärande där de lär sig själva och om sig själva hela tiden (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:38). Alltså har Greta en god tanke med att barnen bara ska leka. De lär i alla fall. Det är då viktigt för henne att uttala att syftet är att de i leken lär oavsett.
Leken är beroende av lärandet och lärandet av leken. När hon säger att lärandet måste definieras, definierar hon själv inte det och med det får man inte en klar syn på vad hon anser att lärande är. Förskolan kan bli en arena för undervisning om förståelsen för barns lärande och utveckling finns. Om pedagogen kan problematisera och göra verklighet av det barn finner intressant betyder det att lärandet på förskolan kan ske i alla situationer och sammanhang. Det gäller att hitta lärandesituationerna i det som utåt inte ses som pedagogisk verksamhet och göra det osynliga synligt. Det är pedagogerna som måste skapa förutsättningarna för att stärka läroprocessen och bekräfta barns lärande (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:33-35). En ständigt reflekterande pedagog hade kunnat beskriva och definiera lek och lärande i alla dess former samt betydelsen av dem i barns utveckling.
[F]antasin utvecklas mycket i den fria leken och det är ofta att man, att man bearbetar i leken det som man har upplevt innan. Så det är bara förstärkning av det man har lärt sig. [D]et är ju att man har […] lekmaterial som handlar om de ämnena. Vi säger kanske inte nu ska vi ha mattelek utan vi har ju en massa olika material som handlar om matte som
34
barnen själva kan leka med, samtidigt som det är roligt så får de ny kunskap. Det är att tillhandahålla material.
(Intervju 1, Lena, 2011.09.08)
Läroplanen talar om barnet med förmågor. Det är förskolan som ska ge verktygen till att barn stimuleras och utmanas att vara aktiva i sin egen utveckling. Lenas tolkning av att ge verktyg är lika med att tillhandahålla material. Man kan finna visst stöd hos Vygotskij som säger att fantasin utvecklas i människans tidigare erfarenheter och byggs upp med hjälp av material från verkligheten där de vuxna kan leda vägen (Vygotskij, 1995:19). Även Piaget menar att en elev som erövrar kunskap genom att själv undersöka i spontana miljöer kommer att ha kvar den kunskapen resten av sitt liv. Genom en nyfikenhet som inte är utmattande för en utvecklar hen egna tankar och egna förhållningssätt till sin omvärld (Piaget, 1972:92–93). Lenas tolkning av verktyg är de konkreta materialen. Som till exempel lekmaterial för det inplanerade temat. Hon menar att om dessa material finns tillhands för barnen i den fria leken kan barnen själva vidga sina kunskaper.
Skillnaden i tolkningar visar sig när Agneta i sin intervju berättade om hur hon en dag satt och målade en stjärna med en silverpenna, när en av flickorna på förskolan kom fram till henne och sa att stjärnor är gula. Agneta sa till henne att hon på kvällen, innan hon somnar tittar ut genom fönstret och själv ser efter vilken färg hon tycker att stjärnan har (ur intervju 3, 2011- 09-09). Agnetas verktyg till flickan var att uppmana henne att själv söka ett svar. Genom det väcka en nyfikenhet där hon kunde erövra ny kunskap i en vardaglig situation. ”Att få barn att ställa frågor handlar om att möta dem där de befinner sig.” När man ställer frågor till barn utmanar man dem till att tänka och reflektera över det de säger. Det är viktigt att pedagogen visar att det är barnens tankar som är det viktiga och inte att de ska komma med rätt svar. Förundringar över något och att man söker kunskap själv bidrar till att man blir en aktiv lärande individ (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:106–114). Agneta rättade inte flickan och på så sätt visste hon att hon inte behövde leva upp till några förväntningar utan att det var hennes egna tankar som räknades. En medveten pedagog ger inte alla svar direkt.
Kunskap är inte ett entydigt begrepp, det är ett sammanhang av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. För att en ska kunna använda sig av en viss kunskap måste en introduceras till ett begrepp. När man har skapat en förståelse kring det kan man börja använda sig av begreppet för att sedan kunna reflektera över och använda det i andra sammanhang. Agneta
35
menar att en närvarande pedagog utmanar barnen genom att införa begrepp och synonymer till ord som barn inte behärskar än och genom leken sprida det läroplanen egentligen säger. Som till exempel att utveckla ett nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp. Det handlar allstå om ett långsiktigt perspektiv och ett arbete som är förberedande för en lustfylld utveckling (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:34ff). Det gäller att använda sig till exempel av prepositioner när man förklarar var saker ligger. Genom att på ett naturligt sätt presentera nya ord för barn kan de använda dem i egna lekar. Wiklund Dahl och Jancke menar att det därför är viktigt att visa att lärande är roligt både genom ord och handling (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:38-39). Agneta menar att när barn har börjat använda sig av de nya orden själva har de knäckt koden i sin språkliga utveckling. Pramling Samuelsson och Sheridan menar att ett barns möjligheter till utveckling är beroende av de förutsättningar som finns framför barnet för att de ska kunna anpassa sina kunskaper och erfarenheter till situationer som inte endast är här-och-nu (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:9–10, 106-114). Det innebär att när ett barn kan använda sig av specifik kunskap vid andra tillfällen än när det lärdes in, är de på god väg i sin kunskapsutveckling.
I leken tränas språket. Pramling Samuelsson och Sheridan förklarar att barn i leken knyter samman ord och verkliga händelser till föremål. Barn utvecklar sin sociala kompetens och därmed den kommunikativa förmågan också. I det lustfyllda lekandet bearbetar barn det de har sett och hört (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:85). ”Det är viktigt att man tillhandahåller material inom temat”, säger Lena, ”så att barnen kan leka temat i den fria leken” (Intervju 1, 2011-09-08). Det senaste temat, bondgården, resulterade i att en leksaksbondgård som funnits på förskolan sen tidigare kom i bruk eftersom barnen intresserade sig för den under temats gång. Med den utvecklade de sitt ordförråd.
Jag har aldrig sett barn leka så mycket med en bondgård som när vi jobbade med det här temat. Så man ser verkligen att lek och lärande går hand i hand. Och de praktiserade alla sina kunskaper som de fick på annat sätt i leken. Det här med vad heter grisens mamma och pappa och vad heter barnen och alla djuren som vi hade. Här kommer suggan, säger dom då annars hade dom bara sagt, här kommer grisen. Men nu visste dom. Dom hade tillägnat sig denna kunskapen och kunde använda det i leken.
(Intervju 1, Lena, 2011.09.08)
Så som pedagogen med ett positivt förhållningssätt till pedagogik kan påverka leken och göra den bättre har den pedagogiska miljön samma funktion. Allt lärande sker i sammanhang och därför är det den fysiska miljöns utformning som kan bidra till ”att en allsidig utveckling främjas genom lustfyllt lärande och lek” (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:89–96).
36
När Lena utformar miljön gör hon det så att barn själva kan bearbeta de upplevelser de fått tillsammans med pedagogerna. För att barn ska kunna bearbeta och skapa en förståelse för den kunskap de har erövrat, måste pedagogerna vara ett stöd för barnen (Johansson & Pramling Samuelsson, 2006:179–194). Det är pedagogernas ansvar att stärka och inte avbryta barns lek (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003:214). Hon verkar som en stödjande pedagog då hon låter miljön präglas av material där barn kan bearbeta de erfarenheter de fått av pedagogerna under de planerade timmarna, till exempel att det de har lärt sig i temat förverkligas i deras egna lekar. I leken sätter barn med hjälp av de nya begreppen ord på det de har upplevt. Sedan kan de i kommunikationen med andra ytterligare utveckla sitt språk i andra sammanhang.
Emma och Greta pratar om leken som ett sätt att lära sig konflikthantering (Intervju 2, 2011- 09-08, Intervju 4, 2011-09-13). Pramling Samuelsson och Sheridan säger att i leken utvecklar barn sin ”sociala kompetens, de lär sig leva med andra människor, skratta, bli arga utan att slåss, kompromissa, känna sympati och empati”. Samtidigt lär de sig lösa problem som uppstår i leken. Greta säger till exempel att barnen ute på gården i den fria leken, när de bara leker, lär sig socialisera med varandra. Emma pratar om ungefär samma sak men säger att det är pedagogerna som kan ge verktygen för konflikthantering så att barnen kan använda sig av det själva. För att leken ska kunna fortskrida och ha mening för barnen måste konflikterna lösas. Det är pedagogens roll att stödja och utveckla de sociala lekreglerna som innebär att barn förstår varandra, tar hänsyn till varandra och kan turas om (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999:85–88). I det utvecklas språket i vardagliga situationer. Men de nämner inte att konflikthantering kan vara ett sätt för barn att utveckla sitt språk när de bearbetar sina känslor i konflikterna, både själva och med en närvarande pedagog som hjälper dem sätta ord på det som har hänt och det de känner. Anledningarna till konflikter är många.
Ladberg och Nyberg talar om hur språket kan bli ett hinder för barn som ännu inte behärskar det svenska språket och därför har svårt att uttrycka sig. Då menar de att knytnävarna kan träda fram istället för orden. Därför är det de vuxna som bör ge barn ord i deras lekar och aktiviteter så att de får stöd i att sätta ord på sina känslor (Ladberg & Nyberg, 1996:59).
13-15 procent av förskolebarnen har ett annat modersmål än svenska. Detta innebär att man
möter barn och föräldrar med annan språktillhörighet, kultur och andra traditioner. Förskolan har som uppdrag att stimulera barnen att använda sina språk eftersom det är en del av deras
37
identitet. Språk och identitet är tätt sammankopplade med lärandet och därför är det viktigt att förskolan ger rum till utvecklingen av språket och att pedagoger möter barn och aktivt stöder dem i deras språkliga utveckling (Myndigheten för skolutveckling, 2004:20–54). Emma arbetar på en mångkulturell förskola och möter varje dag barn med annan språktillhörighet än svenska.
Sen är ju varje unge […] individuellt utrustad och har olika förutsättningar beroende på vad han har för […] familj och hur det ser ut där hemma […] och allt det här som gör att man måste anpassa allting efter varje individ i princip. Jag tycker det är nästan mer nu än vad det var förr. Dels för att vi har så många nationaliteter bland annat, inte för att det är en nackdel tycker jag men det är ändå att barngrupper ser helt annorlunda ut. De är inte så homogena varken åldersmässigt eller kulturmässigt eller så. Utan det är så mycket olika saker som man måste ta till vara på idag […] men det är också en mycket större utmaning.
(Intervju 2, Emma, 2011.09.08)
Hon fortsätter med att säga att om barn ska utvecklas språkligt måste det komma hemifrån också. ”Barn som inte doppas i svenska tillräckligt ofta kan inte utveckla sitt språk som ett barn som har svenska pedagoger och svenska föräldrar” (Intervju 2, 2011-09-09). I läroplanen för förskolan står det att ett barns modersmål främjar det svenska språket. Emmas uttryck om att doppas i det svenska språket kan uppfattas som ett gammeldags synsätt på tvåspråkighet. För att det svenska språket ska utvecklas krävs det att modersmålet har en god grund. Därför ska barn med ett annat modersmål än svenska få möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:44). Språken måste få utvecklas parallellt med varandra. De kommer att berika och göra varandra fullständiga. Detta kallas för
additiv språkmiljö där barns båda språk tillåts växa och utvecklas. Motsatsen till detta är subtraktiv miljö vilket innebär att barnet tillägnar sig ett nytt språk på bekostnad av det första
(Myndigheten för skolutveckling, 2004:20–54). Det gäller att inte sätta fokus på bristerna utan utgå ifrån det barnet faktiskt kan och förhålla sig positivt till det. Det skapar det kompetenta
barnet (Wiklund Dahl & Jancke, 2007:31-32).
I förskolans uppdrag och värdegrund står det att ”barnens förmåga till respekt för skillnader i
människans uppfattningar och levnadssätt ska utvecklas”. Alla barn och föräldrar ska bemötas på samma sätt. Förskolan ska sträva efter att varje ”barn känner delaktighet i sin egen kultur men även utvecklar känsla och respekt för andra kulturer”. För att detta ska kunna främjas på verksamheten måste pedagogen ha en förståelse för det oavsett om det är en mångkulturell förskola eller inte. Om pedagoger kan möta mångkulturalitet på ett positivt sätt
38
bidrar det till nya tankar och tillvägagångssätt där pedagogers kreativitet sätts på prov för att leva upp till läroplanens innehåll. De måste stödja barn i deras dubbla kulturella tillhörighet och förstå att barn bär med sig olika erfarenheter och kunskaper (Myndigheten för skolutveckling, 2004:20–54). Det är en större utmaning, men det är något som kan bidra till att berika och skapa större medkänsla och positivitet för skillnader och samtidigt belysa likheter hos alla barn och med det skapa en förståelse för att vi alla är världsmedborgare.
Med reformen av läroplanen har det tillkommit en del om uppföljning, utvärdering och utveckling. Detta innebär för pedagogerna att de måste lägga mer vikt på dokumentation och pedagogiska planeringar som förklarar syftet med det barnen gör på verksamheten och hur det är utvecklande för dem. Lena vill att de ska få generella verktyg och metoder som säger hur de ska dokumentera för att kunna utvärdera varje barns utveckling gentemot målen i läroplanen. Åberg och Lenz Taguchi säger att dokumentera en händelse inte är komplicerat. Det gäller att prova sig fram och testa olika teorier (Åberg & Lenz Taguchi, 2005:20). Teori och praktik går hand i hand och därför ligger ansvaret på varje enskild pedagog att ta initiativ till att införskaffa information om olika sorters dokumentation. Även om det skulle konstrueras en generell metod kanske den inte passar just den verksamheten som bedrivs eller barngruppen man har just då. Lenas problematik kring dokumentation handlar om själva metoderna. Emma däremot ser tiden som ett problem. Hon menar helt enkelt att tiden inte räcker till för att utföra bra dokumentation.
[Ur Emmas svar på tillägget om dokumentation]
Det är ju underbart med dokumentation och analys och alltihopa, det som är problemet är att vi är för få pedagoger[…] och för stora barngrupper. Och vid sjukfrånvaro och sånt så är det inte alltid att man får ersättare och så, utan man får klara sig själv. Det finns mycket man skulle vilja dokumentera och analysera. Men det är ju inte alltid att det finns den tiden för pedagoger att sätta sig tillsammans.
(Intervju 2, Emma, 2011.09.08)
Emma berättar även att det först blir pedagogisk dokumentation när det diskuteras i arbetslaget och sen går tillbaka till barnen. Hon menar att eftersom hon arbetar med de yngsta barnen måste hon hela tiden vara en närvarande pedagog och därför söka efter