Pedagogisk dokumentation i förändring

Förskollärare har idag fått mer ansvar att dokumentera barnens utveckling och lärande, under mina intervjuer uppkom att det blivit en förändrad syn på dokumentation. De pratade om att pedagogisk dokumentation hade kommit tillsammans med läroplanen, och menade att de observerat och planerat tidigare också men inte på samma sätt som idag. Maria påpekade att det är tack vare läroplanen som observation och reflektion ökat idag. Anna nämnde ”Figa”, som är ett arbetssätt som användes före läroplanens tillkomst. Det står för: förberedelse, introduktion, genomförande och sen avslutning, vilket Anna menar att hon inte använder sig av längre, och vidare sa hon:

Det är dokumentationen jag tycker är mera nu. Att man ska observera mera, det är en stor förändring. Man gjorde observationer innan men inte på samma sätt om idag.

Precis som Anna uppfattar även Sarah att dokumentationen är en av de största förändringarna som kommit med läroplanen.

Jag har ju jobbat på deltidsförskola, det som var föregångaren till

förskoleklass. Och då har det t o m varit så att man gick tillbaka i sin pärm,

förra året vecka 25 gjorde vi det här och så gjorde man nästintill en repris. Man planerade, det gjorde vi ju men det här med att dokumentera gjorde vi ju inte alls i den utsträckningen vi gör idag och pedagogisk dokumentation var ju ett ord som inte ens ’ fanns. Det har ju också kommit med läroplanen.

Förr sågs observationer som ett ”underlag till föräldrasamtalet då pedagogerna kunde informera föräldrar om barnets utveckling där fokus låg på barnets brister och svårigheter” (Åberg, Lenz Taguchi, 2005, s). Marias synpunkt på ämnet är:

I samma veva var det mycket att man skulle dokumentera. När man

observerade förr, då letade man fel kanske, fel och fel, men om något inte stämde enligt normen. Observationerna gick väl mer ut på det känner jag. Idag observerar man för att kunna gå vidare i en lärande process. Så känns det.

Maria upplever en förändrad syn på dokumentation på förskolan, hon talade om att man förr observerade för att hitta fel och Sarah tänker i samma bana men menar samtidigt att det inte är lätt att förändra det tankesätt man har:

Genom observationer, istället för att använda observationer för att se vad som är fel. Jag tänker nog fortfarande att observationer är till för barn som behöver extra stöd. Jag har jobbat i så många år, det bara försvinner inte.

Utifrån ett läroplanshistoriskt perspektiv finns alltid en relation mellan det förflutna och nuet, och det man som är kvar från det förflutna är kvar som erfarenheter (Vallberg Roth, 2011). Det kan jag tydligt se utifrån förskollärarnas svar då de talat om att det inte är lätt att förändra sitt tankesätt, vilket innebär att även om samhället förändras och med det de mål som formas så färgas aktörer i verksamheten av sina erfarenheter. Detta framkommer även i Perssons (2008) forskningsansats och han tolkar det som att förskollärare styrs av traditioner och arbetssätt som är framtagna utifrån en lång process och han menar att dessa är svåra att förändra.

En utvärdering (Skolverket, 2004) som gjordes visar att dokumentationen i förskolan vanligtvis inte blir en pedagogisk dokumentation i den meningen att den användes som utgångspunkt för ett gemensamt reflektionsarbete, i linje med 31

läroplanens intention. Detta framgick också under intervjuerna, då förskollärarna själva påpekade att de inte upplevde att det var lätt att dokumentera till en början. Karin talade om att det tog tid att lära sig hur det skulle gå till, och tills kunskaperna befäste sig och visade sig i praktiken tog det sin tid.

Jag tror att när den kom, precis i början, då vet jag att vi plockade därifrån och så satte man upp ett avsnitt bredvid något man hade gjort. Men sen började vi tänka för vem sätter vi upp det här och varför. Vi visste inte riktigt hur vi skulle lyfta fram det. Det är en process för oss också.

Inställningen till dokumentationen var hos Sarah att det inte var ett lätt verktyg att lära sig arbeta med:

Från början när vi fick, när vi skulle börja fick vi information från andra

som hade jobbat med dokumentation och observation. Men då började vi från taket istället för grunden. Kändes så svårt och jobbigt att börja med resultat och alla dessa pärmar som skulle dokumenteras.

Sammantaget visar resultatet att förskollärarna upplever att pedagogisk dokumentation är en av de största förändringar som kommit i samband med läroplanen. Ur läroplansteoretiskt perspektiv är pedagogisk dokumentation ett nytt verktyg som utvecklats. Vallberg Roth (2011) beskriver att intresset för dokumentation har växt fram under ”Världsbarnets läroplansperiod” som ett verktyg i det pedagogiska arbetet med barn. Förskollärarna beskriver att de har observerat tidigare och även planerat men att det inte har varit pedagogiska sådana. I läroplanen står det att pedagogisk dokumentation är ett viktigt verktyg för att synliggöra och även granska förskolan som verksamhet. Förskollärarna talade här om att det inte är lätt att förändra sitt tankesätt men även om pedagogisk dokumentation har tillkommit som ett nytt verktyg tillsammans med läroplanen handlar det inte om att förändra sitt tankesätt utan att lära sig använda en ny metod. Pedagogisk dokumentation handlar om att synliggöra, genom att använda det som verktyg får förskollärare konkret material som de kan reflektera över, det framkommer ofta nya saker som gör att man behöver tänka om.

Åberg och Lenz Taguchi skriver om att förskollärare kan känna att det bara är ännu en plikt som tillkommit vilket förskollärarna uttryckt under mina intervjuer. De betonar att det bör finnas kommunikation mellan pedagoger och barn för att det sa fungera. För att ”undvika att drunkna i dokumentation”(Åberg, Lenz Taguchi, s 19) måste pedagoger förstå vad det innebär och vad de vill dokumentera och detta måste ske genom att kommunikation i arbetslaget. ”Dokumentationen är ett medel, men utan dialog sker ingen utveckling” (ibid. s 21).