Samtliga förskollärare berättade att det ska finnas en tydlighet och struktur i miljön, men beskrev detta på olika sätt. F1 och F2 strukturerar miljön så att den tydligt influeras av pågående projekt i verksamheten. I verksamheten hos F1 finns en stående station där barnen när de vill kan återvända, prova och jobba utifrån där man just nu befinner sig i
30 projektet. F1 beskriver för att skapa extra tydlighet och igenkännande sätts dokumentation av pågående projekt upp på väggarna. Miljön ska vara i ständig utveckling och den
förändras i takt med projektet. F2 beskriver hur de låter miljön genomgående influeras utav pågående projekt, men är mer försiktiga med vad och hur mycket som sätts upp på
väggarna för att inte skapa överväldigande sinnesintryck.
F4 beskriver att de i verksamheten skapar en trygghet i miljön genom att hålla den
avskalad och se till att stimuleringen sker på barngruppens nivå, de undviker att skapa för mycket intryck på väggarna. F4 menar att det kan vara ett störningsmoment för barn med språkstörning. F3 menar, till skillnad ifrån F4, att en tydlig miljö stöttas med det visuella och skapar en omgivande stimulering. F3 beskriver detta också som stöttande då det uppmuntrar barnen att våga försöka själva och då utvecklas. F3 beskriver också en god miljö som varierande och inspirerande.
"I: ..//.. när ni har byggt en sån här ny miljö, använder barnen det på det sättet som ni har tänkt?
F: Nehe inte alls ..//.. barn gör som dom tycker så, men dom kan ju ta någon slags inspiration från någon grundtanke i det ..//.." (F3).
Enligt F2 är det viktigt för strukturen i miljön med exempelvis bestämda platser
"..//.. Bestämda platser osv…//..att vi inte har, alltså det är inte avskalad
miljö..//..inte så att det är jättemycket på väggarna heller, vad det gäller fotografier eller annat ..//.. Så miljön på det sättet, ganska tillrätta lagd" (F2).
F1 tar upp att de skapar en struktur i miljön genom att använda sig av "rum i rummet"-tänkande och stationer, för barnens trygghet och igenkännande. Detta också för att kunna dela barngruppen i mindre grupper för ett lugnare klimat och att barnen erbjuds små sammanhang av samspel. F3 och F4 arbetar för att skapa en miljö med mindre störningar och en lägre ljudnivå genom att dela upp barngruppen i mindre grupper i olika rum. F4 bygger upp miljön specifikt för att skapa en lägre ljudnivå, genom ljuddämpande medel som mattor och ”mjuka” ljudabsorberande anslagstavlor på väggarna. De undviker material som skramlar och lägger leksaker i lådor med mjuk klädsel.
"Det är med ljudet något som är ganska typiskt för barn som har språkstörning, dom låter väldigt mycket. Så den här ljudnivån försöker man hålla lite lågt, för ljudnivå gör dem irriterade även om dom gör ljudet" (F4).
Både F1 och F3 berättar att de har en miljö som ska erbjuda barnen en möjlighet att vila, att kunna vara ifred och känna lugn och ro.
"..//.. dom här barnen kan ju ibland bli lite så här..//.. lite uppe i varv..//.. så får dom måla bara liksom och komma till ro, för det är ganska stressigt för en person som inte kan uttrycka sig" (F3).
"..//.. att vi, man måste också tänka att i miljön så ska det också vara utmanande, men det måste också finnas vila, att ligga på mattan och köra en bil fram och tillbaka kan ju vara en vila för barn" (F1).
31 Hur menar förskollärare att de arbetar för att dessa barn bäst ska inkluderas in med de andra barnen i verksamheten?
9.8 Inkludering
För att en inkludering ska bli möjlig bygger detta på att lära känna barn med en
språkstörningsproblematik, vilket alla förskollärarna belyste vikten av. F1 och F3 poänterar att det ska finnas en medvetenhet hos förskolläraren för hur individen agerar och reagerar i samspelssituationer. F2 poängterar att nyckeln till att lära känna barnen som individer är att lyssna in dem. Enligt F4 ska det finnas en strävan att alltid se individen för att lära känna barnen. Samtliga förskollärare berättar även att de strävar efter att lära känna barnen som individer för att få möjligheter att utgå från barnens intressen.
F1 beskriver vikten av inkludering i verksamheten, inte bara in i rummet, utan att hela tiden arbeta inkluderande utifrån att barns olikheter som en del av vardagen. Olikheter är inte något konstigt. F4 uttryckte samma uppfattning genom att framhäva att alla kan, är olika och accepterade.
I verksamheten hos F2 arbetar de med så kallad ”omvänd inkludering”, genom att bjuda in barn med normal språkutveckling från förskolan för att leka och delta i aktiviteter, ett sätt att skapa KASAM, känslan av sammanhang. F2 menar att pedagogerna ständigt måste arbeta aktivt för att barnen ska ingå i ett sammanhang som kan genera till ett samspel. F2 beskriver även att där finns andra spontana möten mellan barn med språkstörning och barn med normal språkutveckling, exempelvis ute på gården.
Samtliga förskollärare betonar de vuxnas roll för att gynna samspel mellan barn/barn och vuxen/barn som generar en inkludering. Rollen innebär att agera tolk eller vägledare för barnen med språkstörning, i kommunikation och annan interaktion. F1 berättar hur
samspelet mellan barn annars riskerar att upphöra utan den vuxnes stöd och betonar att den vuxna ska hela tiden måste vara i närheten för vid behov kunna tolka och vägleda i barnens samspel. F1 tar även upp vikten av att kunna bidra med olika verktyg till barnen för att de ska utveckla en kunskap om hur ett samspel går till. F2 arbetar likt F1 med en konstant närvarande pedagog i samspelssituationer, som tolk eller vägledare och tar upp att de arbetar genomgående med samspelsträning i förskolans verksamhet för att barn med språkstörning ska få möjlighet att utveckla sin samspelskompetens, att en delaktig pedagog gynnar samspel. F3 beskriver hur barn med språkstörning stöttas i samspelet med hjälp av
”sociala verktyg”. Dessa verktyg har barnet fått genom de vuxnas tolkning och kan bestå av exempelvis sociala koder, begrepp och så vidare.
"..//.. man frågar om saker, man märker kan ge dom lite skjuts i leken..//.. man bygger upp det här lite med begrepp..//.. hur man liksom på något sätt förhåller sig mot sin kompis..//.. sociala koder..//.." (F3).
F3 berättar att det äldre barnet med språkstörning som tidigare fått hjälp enligt ovan ska få möjligheter att leka ifred med sina kamrater för att träna kommunikation och samspel mer på egen hand. F4 betonar kamraternas roll för att stötta barn med språkstörning i sin kommunikation, stöttningen från kamraterna är lika viktig som från de vuxna. Eftersom förskolläraren är med för att tolka och stötta barnet i början, bidrar detta till att bygga upp ett självförtroende och på så sätt vågar barnet samspela. Sedan hjälper barnen varandra när det gäller att bygga vidare på den samspelskompetensen.
32
"..//.. att bygga upp ett självförtroende och våga..//.. då pratar dom mycket mer och dom försöker ännu mer och kompisarna försöker kommunicera mer och mer med dom. ..//.. dom är jätteduktiga på att både lyssna in, känna efter och de förstår ju nästan alltid bättre den med språkstörningen än vad vi gör" (F4).