Högskoleutredningen lade ganska stor vikt på att föra fram pedagogisk utveckling och forskning, samt pedagogisk meritering, som betydelsefulla även för undervisningen på högskolenivå. Konsekvenserna av utredning-ens tidigare resonemang blev därför att resurser för pedagogisk utveckling måste identifieras och säkerställas på alla nivåer i högskolan.
Utredningens slutsatser och förslag angående pedagogisk utveckling blev dessa:
• Varje högskola bör utarbeta ett lokalt pedagogiskt program, och avsätta de resurser för utvecklingsarbete som behövs för att förverk-liga programmet.
• Varje högskola bör överväga att till ledningen knyta en grupp för gemensamma frågor rörande kvalitet och utveckling – ett ”pedago-giskt råd”.
• Varje högskola bör ta ställning till vilken organisationsform en funktion för pedagogisk utveckling bör ha – en funktion som kan ge stimulans och stöd åt institutionerna samt ansvara för vissa gemen-samma frågor.
• Högskolans grundutbildningsråd bör fortsätta sin verksamhet i stort sett enligt nu gällande principer. Rådet bör dock ges ställning som självständig myndighet.
Enligt vår mening har högskolorna i stort sett anammat de förslag som utredningen framförde. Det pedagogiska utvecklingsarbetet har fått ökad betydelse inom den enskilda högskolan. Rektorerna anser i gemen att det vid deras högskola finns tillräckligt med centrala resurser, öronmärkta för pedagogiskt utvecklingsarbete. Att studierektorer och lärare inte alltid delar denna uppfattning är ganska naturligt. Situationen har starkt försäm-rats genom de senaste årens resursminskning.
Högskolans grundutbildningsråd
Vi vill i sammanhanget kommentera Högskolans grundutbildningsråd. Sedan detta råd också fått ansvar för att utveckla forskarutbildningen har
det nyligen bytt namn till Rådet för högskoleutbildning. (Vi kan inte underlåta att påpeka att namnbyten skapar oklarheter och minskar identi-teten inte bara för banker och andra företag utan också för centrala myndigheter.)
Redan tidigt i sitt arbete kom Högskoleutredningen fram till att det behövdes en ny fristående central instans för utveckling av högskolans utbildning, ett ”råd för grundutbildning”. Härvid spelade analogien med forskningen och forskningsråden en betydelsefull roll. I högskole-organisationen fanns ingen instans som för den grundläggande utbildning-ens del kunde spela den roll som forskningsråden har för forskning och forskarutbildning. Forskningsrådens betydelse är allmänt känd och er-känd. Deras verksamhet är prestigefylld genom att de är självständiga myndigheter och att de styrs av valda representanter för forskarna själva.
Ett ”grundutbildningsråd” skulle ge möjlighet till finansiering av nya utvecklingsprojekt. Det skulle på så sätt också innebära en ”kvalitets-stämpel”, till ledning i det fortsatta arbetet i den lokala högskolan. Rådet skulle också kunna finansiera sådana projekt som innebar ett stort riskta-gande, och därmed var alltför äventyrligt för en enskild högskola. Därtill skulle rådet höja grundutbildningens status; duktiga lärare skulle dra pengar till institutionen precis som duktiga forskare. Sist men inte minst skulle ett anslag från rådet kunna vara en viktigt pedagogisk merit.
Regeringen anammade detta förslag omgående och ett grundutbildnings-råd inrättades juli . Rådets första verksamhetsår var framgångsrika. Dess utvecklingsresurser har möjliggjort projekt som annars inte skulle blivit av (se kapitlet om rådets arbete). Genom sina krav på internationell sakkunnigbedömning av utvecklingsprojekten har rådet åstadkommit en betydande nivåhöjning på svensk högskoleutbildning och förbättrat dess internationella kontaktnät.
Rådets verksamhet fick särskild relevans genom att studentinflytandet var mycket tydligt; rådets vice ordförande var också student. Det visade sig att ett stort reellt studentinflytande kan få ett akademiskt råd att fungera bättre. Över huvud taget ligger rådets verksamhet väl i linje med student-rörelsens krav på höjning av grundutbildningens status, studentinflytande, pedagogiska utvecklingsresurser och bättre pedagogisk meritering.
Rådet har också väckt stort internationellt intresse och respekt; i Australien har en liknande organisation bildats.
Men rådet är fortfarande alltför dåligt känt ute i verksamheten, både bland de akademiska lärarna och i studentorganisationerna. Detta kan vara
orsaken till att en del ämnesområden lockat få ansökningar. Samarbetet med högskolornas pedagogiska enheter kan också förbättras. Spridningen av lyckade rådsfinansierade projekt har varit alltför liten. Dessa kritiska synpunkter tyder på att Rådet i fortsättningen måste marknadsföras bättre.
Förändrad status och målkonflikter
För några år sedan saboterades en av grundtankarna bakom rådet när regeringen berövade det status som egen myndighet och det förvandlades till en enhet inom Högskoleverket. Denna myndighet har bl.a. till uppgift att kontrollera och utvärdera de enskilda högskoleenheterna. Det innebär en tydlig målkonflikt med Rådets uppgifter. Detta har också uppmärksam-mats av Riksdagens revisorer. Ett exempel på det stora ämbetsverkets vilja till styrning av Rådets arbete är följande passus i sammanfattningen till Högskoleverkets examinationsprojekt: ”Genom Grundutbildningsrådet
påverkar Högskoleverket inriktningen av kvalificerat utvecklingsarbete för en förbättrad högskoleutbildning. En ökad andel projekt som behandlar exami-nationen bör ge kunskap som främjar kvaliteten i utbildningen”. – Den som
inte inser att Rådets inrangering i Högskoleverket innebär en statusförlust kan ju leka med tankeexperimentet att Medicinska forskningsrådet inkor-porerades i Socialstyrelsen.
Inkorporeringen av rådet i Högskoleverket är ett exempel på missriktat städnit: man hävdade från regeringens sida att det inte borde finnas för små myndigheter. För rådets trovärdighet och status, psykologiskt så väl som reellt, är det ytterst väsentligt att det är en fristående myndighet, med en ställning som är analog med forskningsrådens.
Enligt vår mening fyller rådet en viktig funktion även i dag. Det bör bli en självständig myndighet. I ljuset av det senaste förslaget angående de statliga forskningsråden kan man också tänka sig att rådet inordnas i den nya organisationen, vid sidan av de övriga råden. Utbildningsrådets anslag bör årligen vara procent av det totala grundutbildningsanslaget i landet, enligt Högskoleutredningens ursprungliga förslag. Med tanke på att rådet nyligen givits uppdrag att även stödja utvecklingen av forskarutbildning bör anslagsbasen öka ytterligare. Dessa överväganden pekar mot ett an-slagsbehov på ungefär miljoner kr. För den som tycker att summan är hög kan påpekas att det centrala statliga stödet till forskning vid högskolan är av storleksordningen ‒ miljarder, dvs. ‒ gånger större.
:
Inom ramen för det återställda grundutbildningsanslaget bör resurser för pedagogiskt utvecklingsarbete öronmärkas av högs-kolestyrelsen.Rådet för högskoleutbildning kom till som en parallell till forsknings-råden. Dess ställning och organisation bör ses över i anslutning till den kommande forskningsrådsreformen. Rådet bör få ett anslag som uppgår till procent av det samlade grundutbildningsanslaget.