en resurs att ta vara på

Av Jesper Holmberg och Jeanette Winterling

Högskolan är idag en institution dit allt fler vänder sig för att under en period i livet skaffa sig nya kunskaper och utvecklas som individer. Den stora expansion som skett under -talet har ökat det samhälleliga intresset för högskolans verksamhet, och samhället har i dag högre förväntningar och större krav på vad som där ska erbjudas. Högskolans uppgift har inte bara breddats kvantitativt i form av fler studenter, dess uppdrag har också vidgats till att erbjuda utbildning till studenter i alltmer skiftande livs-situationer. Vi vill i detta kapitel argumentera för att det är här vi finner både de stora utmaningarna och de stora möjligheterna för den svenska högskolan.

I dag går en större andel än någonsin av befolkningen vidare till högre utbildning, vilket får till följd att fler studenter som traditionellt uppfattats av högskolan som svagare bereds plats. Det blir också allt vanligare att man återvänder till högskolan flera gånger under sitt yrkesliv för kompetens-utveckling eller nyorientering. Denna stora, heterogena studentgrupp är här för att stanna och högskolan måste lära sig att utnyttja den till sin fördel. Vi förespråkar en vidare syn på vad som är högskolans uppgift och vilken som är dess relation till sina studenter. Den nya situationen kräver att högskolan tar ett större ansvar för sina studenters livssituation än vad den tidigare gjort. Som vi ser det är ett utvecklande av pedagogiken i högskolan en central metod för att på ett effektivt och positivt sätt tackla de nya utmaningarna. Vi vill också beröra resultatet av högskolans verksamhet, dvs. diskussionen om utbildningskvaliteten och hur man ser till att den blir fortsatt hög.

Massutbildningen har förändrat högskolans förutsättningar. Vi är väl medvetna om de bistra resursmässiga förutsättningar som råder inom den svenska högskolan idag. Men nu måste den svenska högskolan med kraft ta tag i de uppgifter den nya situationen för med sig och se de möjligheter

till förnyelse och utveckling som erbjuds. En högre andel studenter medför ändå att den samhälleliga nyttan av den högre utbildningen ökar. Att högskolan blir en central institution i många svenskars liv kan, menar vi, utnyttjas till mycket positivt och erbjuder möjligheten för högskolan att bli en respekterad och välutnyttjad tillgång i samhället.

Politiska förutsättningar

Om den politiska retoriken under -talet till stor del handlat om en ambitiös satsning på den högre utbildningen så talar de konkreta handling-arna ett annat språk. Klyftan mellan vad som sagts och vad som gjorts har i den nationella politiken varit mycket stor.

Den snabba utbyggnaden av antalet högskoleplatser är det mest slående exemplet, där förändringarna beskrivits i bombastiska ordalag från ledande politiker. I kvantitativ bemärkelse kan ingen förneka att en reell utökning skett, men detta till priset av försämrade förhållanden för studenter och anställda inom högskolan. Resurserna per student har sjunkit drastiskt, vilket självklart gör det mycket svårt att försäkra sig om en positiv utveckling av utbildningskvaliteten. Från politikerhåll har man sällan insett att en satsning på fler högskolestudenter också medför krav på ökade kringresurser; det bästa exemplet är kanske den skriande brist på student-bostäder som råder vid många studieorter idag.

Att högskolan haft svårt att anpassa sig till den nya student-sammansättningen kommer vi att beröra senare i detta kapitel, men det är tydligt att politikerna har haft lika svårt att inse vilka nya behov en förändrad studentsammansättning medför. Den allvarligt försenade studiemedelsreform som regeringen nyligen föreslagit visar att man inte förmår uppfatta vad som krävs. Om man från politikernas sida menar allvar med att bryta den sociala snedrekryteringen och dessutom ser en utveckling där stora delar av befolkningen någon gång under sitt liv kommer i kontakt med högskolan som positiv, måste man också skapa ett studiestöd som försäkrar studenterna ett visst mått av trygghet under studietiden. Trygghets-systemen för studenterna är idag så gott som obefintliga, vilket är orimligt om man på allvar vill att högre utbildning ska vara ett realistiskt livsval för ett ökat antal studenter. Att idag satsa på högre utbildning för den som inte är ung, frisk och barnlös, med ett gott stöd hemifrån, är ett stort riskta-gande.

Ett annat exempel på politikernas bristande förståelse för studenternas behov och önskemål är den närmast monomana fixeringen vid en utbygg-nad av tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Det står klart att

många av dagens studenter inte delar politikernas åsikt att naturvetenskap och teknik kommer att frälsa landet och vi ser mycket lite som talar för att politikerna skulle vara de bäst lämpade att förutsäga framtidens behov av arbetskraft. Denna politik har fått till följd att många tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har svårt att rekrytera tillräckligt många studenter för att fylla antalet platser, samtidigt som söktrycket inom andra områden ofta är extremt högt. Den negativa utvecklingen har dessutom förvärrats av att resurstilldelningen inom de s.k. kulturvetenskaperna blivit oacceptabelt låg. Vi tror att man för att försäkra sig om en mer framsynt och mer dynamisk utveckling av högskolan måste säkerställa att studenternas egna studieval i högre grad än idag får påverka vilka utbildningar som får ett utökat antal platser.

:

Högskolan och dess studenter måste ges de resurser som krävs för att säkerställa en hög standard på den högre utbildningen. Dessutom måste dimensioneringen av utbildningar i högre grad än idag följa studenternas val.

En stor, heterogen studentgrupp

Högskolan har förändrats; elituniversitetet finns inte längre. I dess ställe har en högskola som lockar stora skaror studenter med skiftande bakgrund och livssituation inträtt. Många gånger har högskolorna haft svårt att anpassa sig till den nya situationen. Man väljer att beskriva problemet som att en ökande mängd svaga eller studieovana studenter måste tas omhand. En lika riktig beskrivning är emellertid att den rigida undervisning som försöker behandla alla studenter efter samma mall inte längre håller måttet. Ett belysande exempel är matematikundervisningen, ett område som i pedagogiskt hänseende stått så gott som stilla under de senaste decen-nierna. Undervisningen har bedrivits på i huvudsak samma traditionella sätt, med långsamt ökande studentkullar som enda förändring. När den stora expansionen inom teknik och naturvetenskap slog till, stod matematik-institutioner över hela landet handfallna. I tidningarna kunde vi läsa krisartiklar om hur studenternas kunskapsnivå sjunkit dramatiskt. Istället för att självkritiskt se på sin undervisning, och konstatera att den pedago-giska diskussionen inom ämnet i stort sett legat död i decennier, fokuserade många akademiska matematiklärare på den bristande kvaliteten på råma-terialet, studenten. Lyckligtvis håller det på att förändras, och det är vår övertygelse att en förändring och utveckling av de pedagogiska metoderna är nödvändig om situationen ska kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

Givetvis innebär en förändrad studentgrupp nya påfrestningar och utmaningar för högskolorna. Men att vi får en bredare studentgrupp erbjuder också nya möjligheter. Hos en grupp studenter kan man idag räkna med en mångfald av tidigare erfarenheter, perspektiv och förkunska-per som om den utnyttjas på rätt sätt kan förstärka allas utbyte av utbildningen. Mångfalden är därför en stor, ofta outnyttjad, pedagogisk resurs för lärarna. Denna mångfald innebär i sig också en möjlighet för studenten att redan under utbildningen komma i kontakt med personer med andra perspektiv än dennes egna. Denna situation ställer också högre krav på studenterna, som själva måste lära sig tackla en utbildningssituation som erbjuder olika saker till olika individer. Flexibilitet kommer att krävas av både lärare och studenter.

Den stora utmaningen idag är att förändra utbildningen så att den kan tillgodose de krav en heterogen studentgrupp ställer. Den lösning vi vill varna speciellt för är att låta högskolan bli en utbildningsfabrik där studenter på löpande band skyfflas genom utbildningen. I en sådan utnyttjas inte studenternas potential, och inte heller ges de tillfälle att utvecklas till kritiskt tänkande individer som kan reflektera över sina egna kunskaper. I stället måste högskolan tackla mångfalden genom en motsva-rande mångfald av utbildningsformer. Det pedagogiska utvecklingsarbete som Högskoleutredningen föreslog, har bara påbörjats och det finns mycket kvar att göra. Det är viktigt att den pedagogiska diskussionen på allvar tar fart inom respektive ämne. De traditionella undervisningsforme-rna som bygger på, och leder till, passiva, alienerade och konservativa studenter måste förkastas. Istället är det viktigt att de akademiska lärarna utvecklar undervisningsmetoder som aktiverar studenterna. Vid många högskolor har ett stort arbete lagts ner på utveckling av undervisningsforme-rna. Ett intressant exempel är Hälsouniversitetets i Linköping användning av problembaserat lärande i vårdutbildningarna, men på många andra håll har utvecklingen ännu inte kommit igång.

Lika viktig, men mer försummad, är utvecklingen av examinations-formerna. Det har visats att inget styr studenters inlärning mer än exami-nationen. Ändå har förbluffande lite utveckling skett sedan Högskole-utredningen presenterades i början av -talet. Högskoleverket har förvisso uppmärksammat frågan i en skriftserie, men ute i verksamheten genomförs flertalet examinationer på traditionellt sätt. För att på allvar förändra utbildningen måste högskolorna reflektera över vilka kvaliteter som pre-mieras av examinationsformerna och inte fortsätta med metoder som uppmuntrar till ytinlärning och fragmentariska kunskaper.

:

Mångfalden av högskolans undervisnings- och examinationsformer måste öka för att fördelarna med en heterogen studentgrupp ska kunna tas till vara.

Helhetsperspektivet

Den traditionella synen på högskolans uppgift har varit att den ska vara en institution som producerar och tillhandahåller kunskaper. I dag ser vi hur den bilden blir alltmer ifrågasatt. Målet för högskolan måste enligt vår och många andra studenters mening vara ett vidare: att utveckla studenterna som individer. Detta medför en rad konsekvenser när det gäller de uppgifter högskolan måste ta på sig och de resurser som statsmakterna måste ställa till förfogande för att dessa uppgifter ska kunna utföras.

Att högskolans roll måste förändras är en naturlig följd av att dess studenter förändrats. Vi har idag allt färre studenter som uppfyller den gängse normen: ung, studiebegåvad, med ekonomiskt och intellektuellt stöd hemifrån. Menar vi allvar med ett samhälle där många ska nå den högre utbildningen, där nya grupper rekryteras till studier, och där det är naturligt för många att återvända till högre studier flera gånger under livet, måste också högskolan förändras för att tillgodose dessa nya studenters behov. Det måste vara möjligt för dagens studenter att ha en trygg tillvaro under sin studietid, och detta ställer nya krav på högskolan.

Högskolan måste, för att kunna ta hand om sina studenter i önskvärd omfattning, utöka sitt engagemang inom för studenterna viktiga frågor som bostäder, studenthälsa, friskvård, arbetsmiljö, arbetslivsbevakning, studiemedel, studievägledning, studenttrygghet och rättssäkerhet. Dessa frågor påverkar i hög grad studenternas utveckling under studieåren, ett faktum som borde motivera ett ökat intresse från högskolan. Vi ser idag också ett ökat intresse från studenternas organisationer att samarbeta med sina högskolor på dessa områden.

De krav på bättre arbetsmiljö, större inflytande över sin arbetssituation, och en grundläggande trygghet som studentrörelsen ställer är enligt vår mening legitima. Idag är studenternas juridiska relation till högskolan i stora delar fullständigt oreglerad, vilket skapar en mycket otrygg situation där ingen vet vilka krav studenter har rätt att ställa. Detta måste förändras, på såväl nationell som lokal nivå.

Introduktionen till högre utbildning spelar en stor roll för hur studen-terna upplever studietiden och för prognosen för deras framgångar. Hög-skoleutredningens föreslog att en vetenskaplig grundkurs, som gav studen-terna en introduktion till högskolevärlden, borde införas. Vi instämmer. På

Södertörns högskola har metoden med en introduktionskurs tillämpats med positiva resultat. Vid sidan av den rent ämnesmässiga introduktionen vill vi också peka på vikten av att studenterna tidigt känner sig upptagna i en akademisk gemenskap.

Målet måste vara att studenterna inte bara skaffar sig kunskaper och erfarenheter, utan också ges möjlighet att utvecklas som individer under utbildningen. Det vidare perspektiv vi förespråkar innebär inte bara materiell trygghet, utan inbegriper också ett krav på högskolan att hjälpa studenten att sätta in sin utbildning i ett större sammanhang, att peka på den röda tråden i en utbildning, och att tillsammans med studenten reflektera över utbildningens plats i studentens liv.

Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka, att vi inte förespråkar en kultur där studenternas eget ansvar blir obefintligt. Utmaningen ligger i att skapa en på samma gång trygg och utvecklande miljö, där en mångfald av möjligheter, och ett stort mått individuell frihet, leder till studenter som aktivt tar ansvar för sin egen utbildning.

:

Högskolan måste ta ett vidare ansvar för sina studenters välbefinnande och utveckling, utan att för den skull reducera studen-ternas eget ansvarstagande.

Pedagogikens roll i högskolan

I tidigare avsnitt har vi diskuterat några delvis nya utmaningar som högskolan ställs inför idag: ökande mångfald bland studenterna och det vidare perspektivet på högre utbildning. En absolut förutsättning för att högskolan ska kunna svara mot dessa krav är att den pedagogiska diskus-sionen och utvecklingen på allvar tar fart. Högskoleutredningen innehöll när den presenterades för sju år sedan många konkreta förslag på hur grundutbildningen i högskolan skulle kunna utvecklas. Ur ett student-perspektiv är det närmast obegripligt att så lite hänt sedan dess. Visst har vissa saker gått framåt: intresset för och tillgängligheten till pedagogisk utbildning ökar, redovisade pedagogiska meriter krävs i högre utsträckning idag än tidigare, den professionelle läraren är på vissa håll ett ideal. Men utvecklingen måste fortsätta, snabbare än vad som hittills skett. Som nu är fallet har omvärlden och dess krav på högskolan förändrats i mycket högre grad än vad högskolan själv förmått förändra sig; denna situation är självklart ohållbar i längden.

Det är i detta sammanhang förvånande att en yrkeskår som upprätthål-ler den vetenskapliga, professionella kunskapens status i samhället i så liten

grad är beredd att tillämpa denna kunskap på sin egen verksamhet och acceptera att utbildning är en nödvändighet för en professionell lärarkår. Att undervisa på högskolan måste ses som den kvalificerade uppgift den är, och med detta följer legitima krav på utbildade lärare. Högskoleutredningen förespråkade en obligatorisk pedagogisk utbildning för alla akademiska lärare. Detta krav är lika aktuellt idag.

Att professionalisera lärarna är också ett sätt att höja undervisningens status inom högskolan. Det arbete som påbörjats för att möjliggöra dokumentation av pedagogiska meriter, och de förändringar av regelverket när det gäller vikten av pedagogiska meriter vid tjänstetillsättningar, är lika viktiga idag som för sju år sedan och måste fortsätta.

Den olyckliga uppdelning mellan forskning och undervisning som skett i den svenska högskolan måste brytas; vi vill ha akademiska lärare som också är forskare, och forskare som undervisar. Det måste på sikt bli en självklarhet att den allra största delen akademiska lärare är disputerade, förutom de som kan föra in erfarenheter från andra yrkesområden.

En av de saker som förändrats mest sedan Högskoleutredningens betänkande är informationstekniken. Under de senaste fem åren har vi sett hur datornätverken förändrat förutsättningarna för informationssökning, distanssamarbete och datorstödd undervisning. Vi är fortfarande bara i början av denna stora förändring och det är svårt att förutspå hur framtiden kommer att se ut på detta område.  har en stor, outnyttjad potential när det gäller möjligheten till arbete på distans, utnyttjandet av virtuella gemenskaper i undervisningen, och presenterar, när metoderna blir mer utarbetade, vissa effektivitetsvinster.

Men vi vill i detta sammanhang varna för den övertro på teknikens välsignelser som drabbat många akademiska lärare de senaste åren. Vi har sett alltför många exempel på hur allt pedagogiskt nytänkande kastas överbord till förmån för ett okritiskt införande av ny teknik. Att föra in  i utbildningen leder i de flesta fall, åtminstone initialt, till ökade krav på pedagogisk begrundan och stora arbetsinsatser. Införande av  i utbild-ningen får aldrig bli en ersättning för pedagogiskt nytänkande. Man måste komma ihåg att  är ett pedagogiskt verktyg och inte ett mål i sig. Samtidigt är det tydligt att för stora delar av den akademiska lärarkåren har denna utveckling inte avsatt några som helst spår i undervisningen. Det är därför nödvändigt att förtrogenhet med den nya tekniken blir en självklar del av en akademisk lärares professionella kunskaper. Grundutbildningsrådet har i detta sammanhang spelat en betydande roll med sitt stöd till pedagogiska projekt inom området.

En annan stor förändring är den hastiga internationalisering av utbild-ningen. Att ha ett internationellt perspektiv på sin utbildning blir allt viktigare, allt fler studenter väljer att förlägga delar av sina studier utom-lands, och vi ser också en ökning av antalet utländska lärare i högskolan. Denna utveckling är naturligtvis oundviklig, och något som vi anser berikar den högre utbildningen. Det är viktigt att studenterna redan under sin tid i högskolan får ett internationellt perspektiv på det ämne de valt att studera. Internationella kontakter innebär också en chans till utveckling, om man på ett fruktbart sätt kan integrera de erfarenheter hemvändande studenter och lärare har skaffat sig.

Internationaliseringen ställer nya krav på högskolan. Det är viktigt att studier i utlandet kan tillgodoräknas i Sverige på ett rättvist sätt, om vi menar allvar med att erbjuda möjlighet till internationella studier. Detta fungerar på många håll långt ifrån alltid. Fortfarande finns en stark tendens på de svenska högskolorna, och alldeles särskilt på de stora universiteten, att betrakta den egna undervisningen som överlägsen allt annat, och inta en snål attityd gentemot de studenter som skaffat sig kunskaper på annat håll. Det är dessutom viktigt att komma ihåg att inte alla studenter har möjlighet att läsa utomlands och högskolan måste därför se till att rekrytera utländska akademiker till kortare eller längre perioder i Sverige. Här är Grundutbildningsrådets lärarutbyten ett framgångsrikt exempel.

:

Den akademiska lärarkåren måste professionaliseras och den pedagogiska utvecklingen inom den högre utbildningen påskyndas.

Kvalitetssäkring

De ekonomiska förutsättningarna för högskolans grundutbildning har förändrats under -talet, och vi har idag ett resurstilldelningssystem som är hårt kopplat till studenternas genomströmning. Den institution som i slutändan är ekonomiskt beroende av att studenterna klarar sina kurser, är densamma som ska stå för bedömningen av dessa studenter, och för kvalitetssäkringen. Vi kan förstå att det låg en positiv tanke bakom att låta studenternas framgångar bli ett ekonomiskt incitament för högskolorna, men i den pressade situation som råder för närvarande, med en hastig utbyggnad kopplad till resursnedskärningar, finns det ett kännbart tryck på institutionerna att ställa lägre krav än tidigare.

Som vi ser det, är det precis som det alltid varit de enskilda lärarnas entusiasm och önskan att utveckla sin egen verksamhet som håller kvalitets-arbetet uppe. Men i en tid när situationen inom högskolan blir alltmer

pressad, kan vi inte förlita oss endast på enskilda lärares initiativ. Detta är i hög grad en ledningsfråga. Lärarna måste ges tid och möjlighet till reflektion och utvecklingsarbete, inom ramen för sina tjänster.

Idag är de strukturer som finns för att upprätthålla kvaliteten på våra utbildningar allt för svaga. Studenterna blir inte tillräckligt informerade för att kunna välja mellan liknande, konkurrerande utbildningar och kan därmed inte ”rösta med fötterna”. Och var skulle den informationen finnas? Kursvärderingar utförs på många håll sporadiskt, och det pedago-giska utbytet mellan institutioner inom samma område är så gott som obefintligt. Dessutom har högskolereformens tanke att resurserna skulle följa med dit studenterna söker sig i stort helt ignorerats av högskolorna, så inte heller där finns något incitament för att ge studenterna en utbildning de är nöjda med.

Så vilka metoder vill vi ska användas? Kursvärderingar och utbildnings-värderingar (även med f.d. studenter som kan intervjuas om hur de värderar sin utbildning några år efter examen) borde vid det här laget vara en självklarhet, men eftersom det på många håll inte är det, tvingas vi upprepa

In document ? Börjar grundbulten rosta? (Page 53-63)