Vårt syfte var att tydliggöra de faktorer som påverkar första mötet samt utforska hur första mötet mellan föräldrar och personal upplevs av de båda parterna.
Enligt Thurén (1991) har varje del av systemet sin funktion och delarna samverkar för att bevara systemet. Systemteorin står för en helhetssyn där alla delar hänger ihop och ingen del är viktigare än den andra. Vi har i vårt arbete kommit fram till att de faktorer som påverkar första mötet är pedagogernas bemötande och detta i sin tur påverkades av hur medvetna de var om hur deras bemötande var för den fortsatta relationen med föräldrarna. Vidare påverkades mötet av vilket förtroende föräldrarna fick för pedagogerna. Bemötandet och förtroendet påverkades av kommunikationen mellan föräldrar och pedagoger, både den verbala och den ickeverbala kommunikationen. För oss blev systemteorin lite en bekräftelse på att det vi kommit fram till i våra undersökningar, dvs. att
pedagogens medvetenhet och förtroendet hängde samman, att de var ”delar av en helhet”, det understöddes av en vetenskaplig teori.
Pedagogernas skilda medvetenhet och erfarenhet hade stor betydelse för om det skulle bli ett positivt eller negativt resultat av mötet. Ohnstad (1995) redogör i sin bok ”Det goda samtalet” för olika typer av kommunikation och olika faser av samtal och vilka budskap man sänder ut. Enligt Fiske (1997) finns ickeverbal kommunikation som sker med hjälp av skildrande koder såsom gester, tonfall eller ögonrörelser. Dessa koder kan enbart lämna meddelanden om det som sker just nu. Mitt tonfall kan fastställa min aktuella inställning mot lyssnaren eller ämnet. Engagemang och ärlighet var andra faktorer som föräldrarna och pedagogerna tog upp som viktiga i
kommunikationen. Den amerikanske utvecklingspsykologen
Bronfenbrenner (Evenshaug och Hallen, 2001) betonar särskilt betydelsen av det samspel som uppstår i en närmiljö genom aktiviteter, relationer och roller som en miljö kan erbjuda.
Vad är det då som gör att det blir fel? Finns kommunikationssvårigheter? Är det brist på kunskap hos personalen? Hur påverkar bemötandet föräldrarna?
Anledningen till att det blev fel var enligt tre av föräldrarna att pedagogen pratade för mycket, det fanns inget utrymme för föräldern. Att pedagogen inte tycktes bry sig om barnet var anledningen till att två föräldrar reagerade negativt vid första mötet. ”Det är inte möjligt att inte kommunicera! Hur vi än gör i mötet så förmedlar vi alltid någon form av budskap.” (Watzlawick, 1967). Föräldrarna menade att det fanns kommunikationssvårigheter, det var ingen dialog med pedagogen tyckte
tredje förälder menade att pedagogen talade som vanligt folk, dvs. han använde inte fackspråk. Det är något att ta fasta på tycker vi, så att vi inte använder ”fackuttryck” som är naturliga för oss men främmande för föräldern. Detta ska vi tänka extra på när vi har samtal med invandrarfamiljer och som en försäkring för att innehållet i samtalet inte ska kunna missförstås, så kan man använda sig av tolk. Pedagogerna menar att de genom sin erfarenhet och handledning fått bättre kunskap och större medvetenhet och menar att de tidigare hade brist på kunskap vilket ibland ledde till negativa första möten. Det bemötande föräldrarna får vid första mötet med pedagogerna är avgörande för om det ska bli en fungerande relation i fortsättningen. Stenhammar och Ulfhielm (1998) t.ex. menar att: ”Första steget till förändring är att det finns en medvetenhet om hur och vad perspektivet skiljer sig. Genom att bli uppmärksam på skillnaderna kan hinder som idag försvårar kommunikation och möten mellan barnet, föräldrarna och habiliteraren bli tydliga. Blir hindren tydliga går det också lättare att åtgärda dem” (s.63). Riddersporre (2003) menar att delvis ligger kanske förklaringen till missförstånd i en otydlig kommunikation.
Vad skiljer uppfattningarna åt? Vad uppfattas lika? Vad är viktigt i mötet för respektive? Avgör föräldrarnas sätt att förhålla sig till barnet och sin situation kvaliteten på mötet med pedagogerna?
Det är inte mycket som skiljer föräldrarnas och pedagogernas uppfattningar åt. Båda vill barnets bästa. Det finns dock både föräldrar och pedagoger som mött de som haft en avvikande uppfattning, vi har i intervjuerna fått exempel på att pedagogen har varit fast i sin uppfattning och att där ej har funnits någon flexibilitet eller vilja att individualisera, trots att alla är individer med sina speciella behov och förutsättningar. Alla pedagogerna i intervjun menar att föräldrarnas sätt att förhålla sig till barnet och sin
situation är viktigt för hur första mötet kan utvecklas, alla poängterar att det är viktigt att ta det lugnt i svåra lägen. Vissa föräldrar har ej tagit till sig att deras barn har ett speciellt behov medan andra är arga för att deras barn inte fått den hjälp de behöver medan andra föräldrar kan vara aggressiva mot pedagoger och skolan av olika anledningar och ta sitt barn i försvar. Riddersporre (2003) har också kommit fram till att det är uppenbart att föräldraidentiteten och relationen till pedagogerna hänger samman.
Vår intention var att hitta de faktorer som gjorde att första mötet blev positivt respektive negativt. Vi vill lyfta detta resultat bland pedagoger för att utifrån detta förbättra kunskapen och medvetenheten hos pedagogerna för att därigenom få fungerande möten samt allt positivt som följer med detta. Dvs bra relationer som leder till gott samarbete, större möjlighet att nå bästa möjliga utveckling och inlärning hos eleven och därmed underlätta specialpedagogens och andra pedagogers arbete, att öka pedagogernas möjlighet att få lyckas i sitt arbete och därmed känna större tillfredsställelse i sitt arbete och minska riskerna för utbrändhet. Vår huvudsakliga arbetsuppgift är eleverna, vilka i detta arbete är tredje person, som gynnas av ett gott samarbete mellan föräldrarna och pedagogerna.
Vi föreslår följande åtgärder. I alla pedagogutbildningar måste medvetandegöras hur viktig kunskapen om bemötandet och kommunikationen är samt att de är grundläggande för relationer och samarbete. Kanske kunde man i pedagogutbildningarna, genom olika arbetsuppgifter eller undersökningar, även försöka lyfta både kommunikations- och systemteorin. Enligt vår åsikt är framförallt Bronfenbrenner värd att studera lite närmre och genom detta skapa en förståelse hos blivande pedagoger att allt är delar av en helhet samt hur
kunskap lyftas genom information och därefter att pedagogerna aktivt får arbeta med det t.ex. på studiedagar och att tid ges att kontinuerligt arbeta med bemötandet och kommunikationen t.ex. i arbetslaget. Vi rekommenderar Kay Pollaks bok ”Att växa genom möten” (2001) där olika förslag finns om hur man kan arbeta med dessa frågor och där han hjälper läsaren att se på sig själv och sin egen roll i mötet med andra. Detta innebär inte heller stora kostnader för skolornas idag bistra ekonomi.
Dolfe (2003), Hellström (Bergquist mfl, 2003) och Riddersporre (2003) tar alla upp hur betydelsefullt pedagogernas bemötande gentemot föräldrarna är för att deras relation ska fungera tillfredsställande. De tar också upp vad som kännetecknar ett bra bemötande, sett ur föräldrarnas perspektiv och hur viktigt det är med självkännedom och att vara medveten om sin egen människosyn och samhällssyn. Vi har också i vårt arbete kommit fram till hur viktigt det är med handledning för att medvetandegöra tyst kunskap samt som verktyg för bättre självkännedom och för att lära sig se på problem, lösningar och situationer ur nya synvinklar. Handledning ingår i specialpedagogernas utbildning och bör utnyttjas.