4 Tillvägagångssätt och empirisk studie
5.2 Vilka pedagogiska insatser krävs för att skapa en god arbetsmiljö
En av de pedagoger vi intervjuade menade att när man arbetar med elever som har ADHD/DAMP måste man lägga upp undervisningen så att det passar barnet. Hon berättade att när hon har en elev som har ADHD/DAMP så lägger hon inte fram alla uppgifter på en och samma gång för detta barn. Hon menade att om eleven skall få någonting gjort så måste man ta en uppgift i taget. Dessutom måste man berätta för eleven vad den skall göra och när uppgiften skall vara klar, detta för att kunna gå vidare med nästa uppgift. Hon ansåg också att eget arbete som eleverna har i skolan idag kan upplevas som väldigt frustrerande om de inte kan strukturera sitt arbete och inte vet vad de ska göra. Den vuxna kvinnan som vi intervjuade berättade att det egna arbetet var ett stort problem för henne. Hon berättade att ”Eget arbete är bra i sig för att barnet får vara med och lägga upp sitt arbete men man får inte lägga över för stort ansvar på ett barn som har ADHD. Det är den vuxnas skyldighet att se till att saker och ting fungerar. Jag hade jätte svårt för uppgifter som var för stora där man skulle ha gjort ett visst antal sidor eller uppgifter till ett utsatt datum. Då blev allt jätte stort och jag hade inte koll på det. Då hade det varit bättre att dela upp det i mindre bitar”. En av de intervjuade pedagogerna berättade vad som kan hända om man inte har hjälpt eleven att skapa struktur: ”Dessa barn blir väldigt rörliga och svåra att få kontakt med. Det uppstår även en hel del konflikter med andra elever som vet precis hur de skall göra för att trigga igång dem”.
Danielsson & Liljeroth (1987) skriver att struktur ska genomsyra hela verksamheten. Det är inte bara barn i behov av särskilt stöd som mår bra av struktur utan alla har ett behov av struktur i tillvaron. Duvner (1997) anser att eftersom barn med ADHD/DAMP
ofta har problem med att strukturera sitt arbete är det viktigt att man till exempel bara har en uppgift per sida. På så sätt upplever eleven inte att arbetet är för stort och
frustrerande. Alla pedagogerna som vi intervjuade tyckte att strukturen är oerhört viktig för alla barn men speciellt viktig för de barn som har ADHD/DAMP. Danielsson & Liljeroth (1987) menar precis samma sak. De skriver att alla barn mår bra av struktur och att struktur är viktigt för att klassrumsmiljön ska fungera på bästa sätt. De menar att rutiner är ett bra sätt för att få struktur på dagen. Bland annat nämner de att det är bra att börja varje morgon i skolan med samma rutiner för då vet barnen vad som skall hända. En annan pedagog sade att det är viktigt att berätta om det ska ske någonting speciellt eller om man ska ändra på någonting i de vanliga rutinerna. Detta tyckte hon att man skulle göra i god tid så att barnen med ADHD/DAMP hinner ställs om sig och vänja sig vid den förändring som kommer att ske.
Vi frågade pedagogerna om de barn som har ADHD/DAMP behövde sitta på ett speciellt ställe i klassrummet. De menade att det är väldigt individuellt. I vissa fall måste de sitta väldigt nära läraren, bredvid lärarens bord. Men ibland så placerade de dessa elever längst bak i klassrummet. Detta på grund av att eleverna hade ett behov att ha koll på alla andra i klassen. Om de satt längst fram så vände de sig hela tiden om för att se vad de andra eleverna gjorde. Gillberg (1996) hävdar att dessa elever bör sitta nära katedern medan en studie av Abramowitz & O´leary (Teeter, 2004) menar att bänkarna skulle placeras på olika sätt beroende på vilket arbetssätt som råder i klassrummet. Pedagogen på skoldaghemmet tyckte inte att man ska vara rädd för att flytta runt
borden. Han menade att ibland sitter eleverna väldigt nära varandra i en grupp medan de ibland satt två och två eller ensamma.
När vi genomförde intervjuerna på de skolor där pedagogerna är verksamma märkte vi att dessa skolor använder sig av de nya borden i klassrummen och där eleverna har sitt arbetsmaterial i lådor. Pedagogerna tyckte att de nya borden hade vissa fördelar men att de gamla bänkarna med lock är bättre, speciellt när man har barn som har
ADHD/DAMP. En pedagog sade så här ” Jag skulle vilja ha tillbaka de gamla bänkarna med lock. Det räcker att 10 stycken elever ska hämta sina saker ur lådorna samtidigt för att saker ska hända. Det är en ren omöjlighet att undgå konflikter i sådana situationer”. Dessutom berättade en av pedagogerna att det inte bara är barn som har ADHD/DAMP
som lider av att detta. Det blir mycket spring i klassrummet, och barn som har svårt att strukturera sig som har också jobbigt med att det hela tiden är någon som går och hämtar någonting. Kadesjö (2008) menar att när eleverna skall hämta material ur lådorna uppstår det diskussioner mellan eleverna och att detta kan få följder för de barn som har svårt att koncentrera sig. Pedagogerna berättade att ibland har någon enstaka elev med ADHD/DAMP fått en bänk med lock eftersom det hjälpte just den eleven otroligt mycket. Pedagogerna nämnde att orsaken till att man gått över till bord var för att borden var högre än de gamla bänkarna och bidrog på så sätt till en bättre fysisk arbetsmiljö. Dessutom trodde en av pedagogerna att man gick över till bord när man i skolan började med så kallad egen planering eller eget arbete. ”Jag tror att det kom i den svängen då man började med egen planering eller eget arbete. Då kunde eleverna välja om de ville jobba med till exempel matte eller svenska. Man hade så kallade matte och svensk hörna. Det var lättare för eleverna när de inte var bundna till någon specifik plats utan kunde jobba på olika ställen i klassrummet.”
Pedagogerna tyckte att det var viktigt att det är någorlunda rent på väggarna, att man inte har för mycket material framme som kan upplevas som störande. De menade inte att man skulle tömma klassrummet på dess innehåll men att man skulle försöka begränsa sig. En av pedagogerna betonade att man måste behålla lite material. Hon menade att om klassrummet blir för sterilt så inbjuder det inte till lärande. Gillberg (1996) hävdar att det bästa för ett barn som har svårt att koncentrera sig är att man plockar undan allt som kan upplevas som störande. När vi besökte skoldaghemmet lade vi märke till att det var ganska rent på väggarna. Det fanns en del tavlor men inte överdrivet mycket. Pedagogen menade att det behövs viss utsmyckning i klassrummen för att skapa god läromiljö. På vissa ställen i skolan fanns det fotografier på eleverna som var tagna vid till exempel utflykter eller speciella händelser. Detta menade pedagogen på skoldaghemmet hjälpte barnen att känna sig mera hemma. Dessutom tyckte pedagogen att fotografierna hjälper till att skapa gemenskap mellan barnen.
De pedagoger vi intervjuade tyckte alla att det var bra med diagnostisering men menade att det samtidigt finns problematik kring diagnosen. De menade att det kan vara bra med en diagnos för att man då vet hur man på bästa sätt kan hjälpa barn med ADHD/DAMP och förstå vad som ligger bakom deras beteende. Dessutom menade en av pedagogerna
att föräldrarna ofta är lättade när deras barn har fått en diagnos för då vet de att det finns en orsak till beteendet. Det som pedagogerna eventuellt kunde tycka vara negativt med diagnos är att den kan vara stigmatiserande för barnen och att barnen kan få bekymmer när de ska skaffa körkort och försäkringar. Tham (2001) skriver att enligt Gillberg och Rasmussen kan en diagnos göra så att barnet oftast får rätt sorts hjälp och att en diagnos även hjälper familjen att förstå barnet. Tham (2001) skriver också att Kärfve ser
diagnosen ur ett annat perspektiv. Om ett barn får en diagnos så har barnet identitet ringats in innan de ens börjat skolan och på så sätt får de en stämpel på sig för resten av sin skolgång. Den intervjuade kvinnan tycker att det är bra med diagnostisering bara det görs på rätt sätt. Hon har fått den hjälp som hon behövde och diagnosen har underlättat för henne.