Elever med läs- och skrivsvårigheter får ofta anstränga sig mycket hårt i skolan. Om de stödåtgärder som står till buds är bristfälliga kan intresset för utbildning reduceras. Därför är det viktigt att vi kan erbjuda bästa möjliga stöd för dem som har att kämpa med läs- och skrivsvårigheter.
Resultaten visar att det råder stora skillnader i stavning, skrivteknik och syntaktisk komplexitet mellan de båda elevgrupperna. För att förebygga skrivproblem är, som jag ser det, tidig kartläggning av elevernas skrivning viktig. Kartläggningen kan utröna vilka delar som brister hos eleverna. I försöksgruppen finns stor spridning i hur omfattande en svårighet (t.ex. stavning) är. Detta styrker ytterligare vikten av att kartlägga svårigheterna så att hänsyn kan tas till de individuella skillnaderna.
Tid till skrivande måste anslås. För att den skrivsvaga gruppen ska ha möjlighet att knappa in på kontrollgruppens försprång är tid till skrivande ett måste. Denna tid bör fyllas med undervisning i explicit form (Lundberg, 2008).
Denna studie kan inte bevisa att det finns samband mellan svårigheterna i stavning, skrivteknik och syntaktisk komplexitet. En rimlig pedagogisk konsekvens ifall samband hittats skulle vara att isolera den svårighet som påverkar de andra aspekterna och koncentrera träningen på denna i första hand. Resultatet underbygger istället en undervisning som beaktar såväl stavning, skrivteknik som syntaktisk komplexitet eftersom studien påvisar brister i dem alla, utan inbördes samband. Därtill föreslås ett arbete med elevernas metakognition, eftersom den kan ses som en nyckelkomponent i skrivandet.
Stavning
En omedvetenhet om stavningssvårigheter kan göra att dessa inte influerar på övriga aspekter på skrivningen (Wengelin, 2002). Bör vi av den anledningen undvika att undervisa i stavning? Mitt svar på den frågan är naturligtvis nej. En omedvetenhet kommer att utvecklas till en medvetenhet och det är lärares ansvar att lära ut strategier som minskar svårigheten. Ansvaret att lära ut stavningsregler finns också dokumenterat i kursplanen för svenskämnet:
” Eleven skall kunna tillämpa de vanligaste reglerna för skriftspråket och de vanligaste reglerna för stavning”. (Skolverket, 2000, s. 99)
Lärare kan inte eliminera stavningssvårigheter. Lärares mål bör vara att ge en fokuserad och systematisk träning i stavning och kunskap om de tre stavningsprinciperna och i stavningsmönster. Detta för att eleverna ska känna sig bekväma i att skriva alla ord och inte bli restriktiva i ordval. Lärare bör också sträva efter att lära elever att använda olika strategier för att hitta stavfel och rätta dessa. Samtidigt måste läraren påminna om att stavning enbart är en komponent bland andra som avgör skrivningens resultat.
Lärare har vidare ett ansvar att ta reda på om eleven har svårighet med fonologin eller morfologin eftersom detta kräver olika interventioner. Det är, menar jag, dags att införliva morfologin i skrivundervisningen. Morfologisk träning gynnar stavning och kan kompensera fonologiska brister (Elbro, 1989). Kanske kräver ett
införlivande en tydligare formulering i vår kommande kursplan än den diffusa formulering som idag stödjer ett sådant arbete:
”Skolan skall i sin undervising i svenska sträva efter att eleven genom eget skrivande fördjupar sin insikt i grundläggande mönster” (Skolverket, 2000, s. 99)
Genom att titta närmare på om elever gör fonetiskt oacceptabla eller fonetiskt acceptabla fel kan lärare hjälpa elever att utvecklas i önskvärd riktning. De oacceptabla felen tyder på brister i fonologin eller på att eleven övergeneraliserar den visuella strategin. Tyder felen på en övergeneralisering bör lärare vara observanta på hur denna utvecklas, för att motverka cuespelling. Cuespelling kan motverkas genom att läraren uppmanar eleven att ljuda fram stavningen av ord som följer den fonologiska konventionen. Även återkommande stavning av nonord kan leda till att eleven byter strategi.
Med tanke på den tid som läggs ner på dubbelteckningsmomentet under skoltiden utan att problemen försvinner, är det lätt som lärare att undra om det inte är befogat med en stavningsreform gällande just denna stavningskonvention. Så länge dubbelteckning finns måste lärare ge goda förutsättningar för att lära sig dessa genom att förklara reglerna explicit och återkommande. Detta för att ge eleverna en rimlig chans att behärska dem.
Syntaktisk komplexitet
Eleverna bör få träning i att skriva långa sammansatta meningar. Genom arbete med frågeord (t.ex. vem, vad, när, var, hur och varför) kan eleverna lära sig att expandera meningar. Även arbete med planering och organisering av skrivandet kan gynna elevernas skrivning.
Högläsning där skrivet och talat språk jämförs explicit kan öka elevernas medvetenhet om skillnaderna mellan talat och skrivet språk. Kvalitativa skillnader mellan en lång text och en kort text måste förklaras explicit.
I styrdokumenten finns inget stöd för explicit undervisning i syfte att öka elevernas syntaktiska komplexitet. Detta ser jag som en brist i styrdokumenten.
Skrivteknik
Det är viktigt att balansera explicit undervisning av den tekniska sidan av skrivning, med aktiviteter som betonar meningsfullheten med att skriva. Målet måste, som jag ser det, vara att alla elever ska skriva effektivt och formera bokstäver utan ansträngning i år ett. Tekniken kan annars utgöra hinder för motivationen. Tangent bordsträning kan vara ett medel att tillgå för att skapa variation och kompensera svårigheter med handstil. I Kursplanen (Skolverket, 2000) finns stöd för ett arbete med såväl handskrivning som datoranvändning.
Metakognition och motivation
För ett gynnsamt arbete med elevers metakognition är det, menar jag, viktigt att lärare ger eleverna upplevelser av kompetens. Detta kan ske genom återkoppling där korrekt använda strategier förstärks och information om varför andra inte fungerar ges. Det är också viktigt att läraren erbjuder intressanta skrivuppgifter som gör att eleverna drivs av utmaningen och ser svårigheten som utmaning. För att öka
motivationen och synliggöra framsteg kan elev och lärare tillsammans ställa upp mål i små steg och registrera delmål. En annan viktig uppgift för läraren är att få eleverna att känna att svårigheter accepteras och inte behöver döljas.
Läraren har en viktig uppgift i att stimulera elevernas metakognition. Ett sätt är att uppmuntra eleverna till att fråga sig själva hur de tänkt och vad de kan göra annorlunda för att få ett bättre resultat. Genom att istället för att enbart ställa kontrollerande frågor ge plats för elevernas egna reflektioner kan metakognition tränas. Frågor som Vad kan jag förbättra? och Hur kan jag förbättra? riktar kontrollen mot förståelsen. Lärarens uppgift är, som jag ser det, att rusta eleverna till att självständigt kunna lösa problem. Det kan uppnås genom att träna eleverna i att upptäcka sina brister och genom att använda lämpliga metoder att attackera dessa. Ett metakognitivt arbete i samband med språk stöds i även kursplanen (Skolverket, 2000):
”För att gå vidare i sin språkutveckling måste eleverna utifrån sina erfarenheter få möjligheter att upptäcka de kunskaper de själva har om språket med lärarens hjälp” (Skolverket, 2000 s. 98).