Vilka pedagogiska metoder är att föredra när man ska förmedla didaktiken till eleverna?

Metoden är en del av det didaktiska fältet och är därför lika viktig som undervisningens innehåll. Syftet och målet för idrottslärarna bör vara att när elever lämnar idrottslektionen ska de känna att de har klarat av uppgiften, fått ett stärkt självförtroende, varit kreativa och känner sig nöjda. För att varje elev ska kunna känna detta måste innehållet i lektionen vara individanpassat, så att alla klara av övningen. Det gäller i alla idrottsundervisning, i såväl bollsporter och friidrott som redskap och dans. Det är en svår nöt att knäcka och en idrottslärares arbetssituation är mycket varierande från skola till skola och det kan vara mycket svårt att utforma ett arbetssätt som passar alla. Gemensamt för all undervisning i idrott och hälsa bör vara att det finns en tydlig koppling mellan teori och praktik så att eleverna kan se helheten i ämnet och inte delarna var för sig. Det är inte många elever som tycker om att komma till idrottslektionen och lyssna till långa teoretiska föredrag, även om den läraren har att säga är relevant för dagens lektion. Idrott och hälsa är förknippat med fysisk aktivitet och som idrottslärare måste man finna den gyllene medelvägen för att kombinera teori och praktik på ett sätt som engagerar eleverna och ökar deras förståelse för ämnets innebörd. Låt mig ta orientering som ett enligt mig förtydligande exempel. Här krävs det en god förkunskap om hur man läser kartan, tar ut kompassriktning och delmål för att nå fram till kontrollen. Om inte elevenfår en tydlig genomgång av orienteringens grundläggande förutsättningar, riskerar man att eleven aldrig mera vill befatta sig med ämnet orientering igen. Viktigt är att eleven även får tid och möjlighet att inhämta kunskapen samt att göra den till sin egen. På så sätt kan han/hon känna sig trygg nog att ge sig ut i skogen utan att löpa risk att springa vilse.Hur kan man då istället gå till väga? Vad är det som säger att man inte kan ha någon läxa i ämnet Idrott och hälsa? På så sätt sparar man lektionstid och kan hålla en snabb sammanfattning innan man låter eleverna ge sig ut och orientera. Jag anser att genom att hålla såväl teoretiska som praktiska lektioner så ger man eleverna bättre förutsättningar och en ökad förståelse samt att få en ökad känsla av sammanhang i ämnet Idrott och hälsa. Genom teoretiska lektionerna så lägger man en god grund kring de värderingar som ska genomsyra idrotten. Vidare anser jag att vissa pedagogiska redskap lättare kan komma till sin rätt genom att bedriva idrottslektion i ett klassrum exempelvis om man ska beskriva en tekniks situation i lagidrotter då är möjligheten till att kunna följa videoinspelade matcher och analysera olika spelsekvenser och visa på olika taktiska drag och öka förståelsen för spelets idé. Det finns säkert många fler områden då teoretisk undervisning i ett klassrum är att föredra framför en

idrottslokal. Om man får ut didaktikens budskap genom rätt metod kan elevernas bemötande och sociala samspel ändras i positiv bemärkelse. Om detta infrias tror jag att elevernas mottaglighet för det didaktiska budskapet ökar och man kommer att se mer motiverade elever på sina idrottslektioner. ”Det gäller att kunna välja rätt metod vid rätt tillfälle för rätt undervisningsgrupp och ibland t.o.m. för rätt person. Som lärare är man tvingad till kontinuerliga ställningstaganden av organisatorisk-, innehållsmässig- och psykologisk art och att försöka förutse förändringar i undervisningsgruppen och hur olika metoder kan komma att påverka den egna undervisningssituationen” (Annerstedt, Claes, Peitersen, Birger & Rönholt, Helle 2001 s.281). Elever som man undervisar har olika erfarenheter och förutsättningar. Jag tycker att man måste försöka att individanpassa undervisningen i så lång utsträckning som möjligt, då det är eleven som ska utvecklas och lära sig inte kollektivet. Alltså måste man kontinuerligt följa den enskilde elevens utveckling och ständigt göra avstämningar utifrån värderingar av fysisk och psykisk art samt elevens sociala samspel i gruppen samt kommunicera med eleven och ge denne en konstruktiv feedback så att eleven kan fortstätta att utvecklas i en positiv anda. Jag vill inte på något vis påskina att detta är gjort i en handvändning utan det kommer att finnas situationer där man är tvungen att lägga undervisningsnivån med tanke på var medianen av gruppens kunskap ligger och med det som utgångspunkt försöka att hjälpa de svagare eleverna i sin strävan att nå upp till denna nivå. ”Av förklarliga skäl utgör elevernas olika individuella färdigheter ett stort problem. Att hitta övningar med olika svårighetsgrad är en lösning, men det kräver inte bara att läraren har stora ämneskunskaper utan också att organisation av klassen efter förmåga och övningarnas svårighetsgrad fungerar i praktiken” (Annerstedt, Claes, Peitersen, Birger & Rönholt, Helle 2001 s.285). Som lärare är man beroende av sina elever i alla didaktiska undervisningsbeslut utgår man från eleverna man har framför sig. Man arbetar med eleverna, man skämtar och skrattar tillsammans, blir förgrymmad, glad och ledsen, besviken och ibland lycklig.

7. Slutdiskussion

Resultatet i min undersökning visar över lag att eleverna i samtliga årskurser är nöjda med sin idrottsundervisning. Jag har inte undersökt elevernas KASAM, det vill säga om de har ett lågt eller högt KASAM utan jag har undersökt hur eleverna ser på sin idrottsundervisning utifrån perspektiven begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Generellt sett så känner eleverna att de kan samarbeta med varandra och att de är positivt inställda till ämnet Idrott och hälsa. Eleverna har utifrån perspektivet meningsfullhet en hög känsla av att det som de gör på

idrottslektionerna intresserar dem, men man kunde önska att fler ser en mening i vad de gör på lektionerna. Enligt mig kan man var intresserad av något, men man behöver inte tvunget förstå meningen eller syftet med varför man gör det. Nästa del av mitt resultat handlar om hanterbarhet och glädjande nog så känner de allra flesta att de kan delta på idrottslektionerna på samma villkor som sina klasskamrater samt att de har en känsla av att de har nytta av vad de lär sig på idrottslektionerna. Personligen hade jag önskat att resultatet på den frågan hade varit mer samlat och då på den övre halvan av diagrammets skala då detta hade indikerat att eleverna varit väl införstådda med varför de har ämnet Idrott och hälsa samt i vilka sammanhang som de kan ha glädje av denna kunskap. Sista förutsättningen är begriplighet, resultatet är bra men hade jag lämnat den frågan öppen det vill säga att eleverna själva hade fått skriva varför de tror att ämnet Idrott och hälsa finns på schemat så hade det förmodligen sett annorlunda ut. Nu är frågan ställd mer utifrån mitt perspektiv som blivande idrottslärare än utifrån eleverna spontana tankar och uttryck kring ämnet. Näst sista frågan är utifrån perspektivet KASAM. Ett övervägande positivt resultat med spridda svar och det kan vara svårt att avgöra hur väl de har förstått frågans innebörd. Sista frågan handlar om sammanhang och att känslan av sammanhang skulle öka med åldern är för mig mycket troligt och naturligt och det känns som om jag fått ett riktigt utfall på denna fråga.

Att stärka elevernas friskfaktorer redan i skolan är enligt mig mycket viktigt. Dels för att eleverna tidigt ska kunna hantera de val och svårigheter som de ställs inför i vardagen samt för att ge dem förutsättningar att klara sig bra i livet. Aaron Antonovskys teori är redan etablerad inom häslosektorn i dagens samhälle och delar av den kan man applicera till skolan, medan vissa delar av teorin inte är kompatibla. Jag vill även tillägga att Aaron Antonovskys teori är komplex och känslig. Det måste finnas en balans mellan de tre förutsättningarna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, infinner sig inte dessa faktorer i samspel med varandra då fungerar inte hans teori och den blir inte trovärdig eller tillämpbar.

Det är viktigt att känna till anledningen till varför man utför olika former av fysisk aktivitet och genom det få en ökad motivation för det man gör, men därmed menar jag inte att det är viktigare att analysera och förklara sönder en idrottslektion, för trots allt är det viktigaste för eleven att han/hon får röra på sig. Tyngdpunkten i mitt examensarbete har jag lagt på idrottslektionerna i skolan, men naturligtvis kan en ökad hälsa och ett bättre välbefinnande leda till att man orkar med det övriga skolarbetet bättre samt att man även orkar vara aktiv på fritiden. Jag tänker inte enbart på aktiviteter med idrottsliga förtecken utan jag menar även att

man kan ha stor glädje av att äga en god kondition även i andra sammanhang till exempel sjunga i kör, spela instrument eller att orka umgås med sina vänner.

2000-talets samhälle kommer att kräva att skolan vid sidan av sin huvudsakliga uppgift även ser till individens utveckling rent fysiskt, mentalt och socialt. Skolan fostrar då individer som är kapabla att ta sitt eget ansvar för sin hälsa. Detta blir allt viktigare i ett samhälle som har förändrats från ett fysiskt krävande samhälle till ett samhälle där fysisk aktivitet inte länge har en given plats. När en fysisk, aktiv och positiv livsstil införlivas redan i tidig ålder så blir den en självklarhet även i framtiden. Samhället består av många delar och skolan är en stor del av detta. Samhället förändras ständigt och det måste skolan också göra, men man måste ändå slå vakt om våra grundläggande normer och värderingar. ”Skolan är en del av det moderna samhället och kan inte enbart förstås i och genom sig själv. Man måste se dess funktion i samhället och i samhällsutvecklingen. ”Samhällsförändringar får genomslag i skolan – men skolan har också betydelse för samhällsutvecklingen” (Carlgren, Ingrid & Marton, Ference 2001 s.78). Att arbeta med KASAM i skolan och då menar jag inte bara på idrottslektionerna utan även låta KASAM genomsyra all undervisning i skolan, skulle kunna ändra fokus från det patogena tänkandet till att istället inrikta sig på det salutogena arbetssättet. På längre sikt skulle detta kunna leda till att samhället får friskare medborgare och ett bättre frisktal. ”Utbildning ska utformas så att det gagnar eleverna men också att den tillfredställer samhällsbehov. Det gäller både skolans innehåll och sättet att undervisa om detta innehåll” (Arfwedson, Gerd B & Arfwedson, Gerhard 2002 s.57).

Med dagens timplan i Idrott och hälsa är det näst in till omöjlighet att gå in på alla område och skapa ett tydligt sammanhang för eleverna vad KASAM är och vad den har för syfte. Därför krävs det att ämnet Idrott och hälsa flyttar in i skolans verksamhet och får ett lika stort utrymme som svenska och matematik. Skolan bör satsa mer resurser på att göra skolan och eleverna trygga genom de tre KASAM-kriterierna. Skolan har även som uppgift att träna eleverna att klara verkliga livet. Det innebär att eleverna skulle kunna får ett stort mått av livsfärdighetsträning som ökar elevernas känsla av sammanhang, vilket i sin tur skulle generera en mer harmonisk skola med fler engagerade och motiverade elever som kan se känslan av sammanhang.

Ett gott skolklimat innefattar goda relationer mellan lärare och den enskilde eleven samt mellan lärare och klass. Ett gott skolklimat innefattar också med nödvändighet ett

demokratiskt ledarskap. Detta innebär att elevernas inflytande och ansvar ökar. Den förhoppningsvis positiva andan i skolan måste omfatta alla, såväl skolledning och alla lärare som elever. Delaktighet bidrar till en känsla av sammanhang och mening. Hälsoarbete bör sträva efter elevers inflytande, att tid skall ges för reflektion, att det skall finnas glädje och lust i lärandet, att hälsoarbete skall vara sammanhangsskapande och sättas i relation till elevernas vardag. Elevinflytande är ett måste för att kunskapsinhämtningen ska stimuleras och kan lärare tillsammans med elever skapa meningsfulla inlärningssituationer med engagerade elever där vi finner lust och glädje, vinner vi mycket. För att man ska lyckas med att framföra KASAM’s budskap måste samtliga personal på skolan arbeta tillsammans och sträva efter samma mål, det innebär att alla måste ta sitt ansvar samt att man får stöd från skolledningen.

En mycket viktig pusselbit och resurs som man inte får glömma bort är elevernas föräldrar. Föräldrarna är en mycket viktigt resurs som ofta glöms bort när det gäller att skapa ett hälsofrämjande klimat i skolan. Precis som alla andra, är även elevernas föräldrar bra på olika saker, men för barnen är deras föräldrar det viktigaste. När engagerade föräldrar blir en del av skolarbetet ger det eleverna en upplevelse av sammanhang. Barn och ungdomar behöver de vuxnas närhet, kanske idag mer än någonsin, speciellt i dagens hårda samhälle. Om eleverna känner att de vuxna runt omkring dem inte bara respekterar dem själva utan också respekterar varandra så har man kommit en bra bit på väg mot en bra start i strävan efter ett hälsosammare samhälle. Skolan tillsammans med föräldrarna kan utveckla olika skyddsfaktorer för att öka känslan av sammanhang. Några av skyddsfaktorerna är tillitsfulla och intima relationer vilket innebär att man kan identifiera sig med någon. Att sätta gränser är en annan skyddsfaktor som innebär att det måste finnas klara regler och gränser i hemmet och i skolan. Optimism och framtidstro, att hjälpa andra bidrar till ett ökat egenvärde, ökad självkänsla och självständighet vilket också är en skyddande faktor. Sist men inte minst traditioner, att skolan samarbetar med föräldrar kring värdegrunder för att få gemensamma referensramar.

Navet i detta hälsohjul skulle mycket väl kunna vara idrottsläraren. Det är ett stort ansvar som läggs på idrottslärarens axlar, men jag skulle nog påstå att idrottsläraren bör vara den läraren som har den bredaste kunskapen inom ämnet Idrott och hälsa. Som idrottslärare gäller det att våga bryta trenden på idrottslektionerna vilket innebär att bollspel inte blir ett lika vanligt inslag i idrottsundervisningen utan att man vågar använda redskap, dans, orientering, listan kan göras mycket lång på olika förslag om vad man kan göra på idrottslektionerna. Låt mig

utveckla det jag precis har skrivit. Jag har tidigare nämnt att samarbete med andra individer är positivt för KASAM och det står jag fast vid, men vad jag menar är att det finns många andra idrotter som kräver samarbete än just bollsporter. För den elev, pojke eller flicka som inte tycker om att till exempel spela fotboll pga. att den inte tycker att det är roligt eller för att eleven ifråga inte tycker att han/hon kan spela fotboll eller att eleven inte förstår spelets idé blir idrottslektionen innehållslös och tråkig. Detta leder till att eleven inte ser någon begriplighet, hanterbarhet eller meningsfullhet med lektionen och elevens självförtroende, känslan av att få vara med laget och lyckas samt duglighet sjunker just vid detta tillfälle och eleven ser ingen känsla av sammanhang. Jag skulle vilja göra en liknelse mellan en stor tårta som är indelad i lika stora bitar där varje tårtbit representerar en del av de idrottsaktiviteter som jag som idrottslärare skall påvisa och undervisa mina elever i, med dagens idrottsundervisning. Tanken med idrottsundervisningen är enligt mig att eleverna ska få en lika stor del av samtliga bitar och som idrottslärare kan man forma lektionerna på ett sådant sätt att även om det är redskap, simning eller skridskoåkning så kan eleverna samarbeta med varandra och hjälpas åt. Det är klart att eleverna ska få spela fotboll, handboll och innebandy också men det får inte bli någon slentrian och bekvämlighet hos idrottsläraren att bara ge eleverna en boll. Jag menar inte att det är så i alla skolor och på alla idrottslektioner, men det förekommer och enligt mitt tycke i alltför stor utsträckning.

Om man ser till ämnets andra del det vill säga hälsa så kan de tolkas på lika många sätt som ordet i sig betyder. Vad hälsa är för en lärare är inte detsamma för en annan. Vad som är viktigt för mig när det gäller hälsoarbetet i skolan kan vara likgiltigt för en annan. Det beror helt på hur man definierar ordet hälsa. På ett sätt har man ganska fria tyglar när det gäller hälsobiten, men å andra sidan kan det vara svårt att hitta den rätta undervisningsinnehållet i ämnet. ”När begreppet sätts samman med idrott, som i sig innefattar olika företeelser, försvåras det ytterligare, eftersom hälsa beskriver ett tillstånd. Ämnets namn ger utrymme för läraren att realisera den innebörd som hon eller han själv ger begreppet, där styrdokumenten inte är till stor hjälp, då de ger en otydlig och svårdefinierad bild av vad hälsa är och ska innehålla” (Larsson, Håkan & Redelius, Karin 2004 s.103). Hälsa är ett vitt begrepp som kan var svårt att bryta ner i mindre fragment och i detta fall tycker jag att KASAM kan vara en bra grund att stå på och arbeta utifrån. Precis som allting annat måste undervisningen med hjälp av KASAM anpassas efter de elever som deltar i undervisningen och inte till elever i största allmänhet, utan till mellan 20 och 30 ganska små och mycket livliga och unika individer i ett bestämt klassrum. KASAM är kanske inte den mest optimala teorin när man arbetar med

elever från förskolan till årskurs tre, men från årskurs fyra och uppåt ända till gymnasiet ser jag inte att det skulle vara några problem. Med en behörig, engagerad och kompetent idrottslärare och med en skola där alla i personalen och samtliga pedagoger strävar efter samma mål samt med ansvarsfulla och nyfikna föräldrar kan bidra till en skola där det finns en känsla av sammanhang och där kronan på verket är eleverna och deras utveckling mot en bättre hälsa.

Innan jag avslutar min diskussion skulle jag vilja säga några rader om min enkät. Att formulera frågor var lättare sagt än gjort. Enkäten skulle passa till samtliga elever i årskurs fyra, fem och sex. För att få en bra och relevant undersökning krävs det att samma frågor ställs till hela undersökningsgruppen, samtidigt ville jag få reda på hur eleverna upplever ämnet Idrott och hälsa utifrån KASAM’s tre förutsättningar. Under tiden som eleverna svarade på min enkät, fanns jag hela tiden tillgänglig för eventuella frågor eller om eleverna vill ha hjälp med att läsa någon fråga. Jag skulle även vilja kommentera fråga 9. Nu i efterhand borde jag ha lämnat den helt öppen så eleverna själva hade fått skriva varför de tror att ämnet Idrott och hälsa finns med på schemat. När jag gjorde den som en sluten eller halvsluten fråga blir svarsalternativen utifrån mitt perspektiv om varför Idrott och hälsa ska finnas med på schemat. Någonting som jag har reflekterat över och som har gjort mig både positivt överraskad men samtidigt lite skeptisk är att svaren på min enkät är över lag mycket positiva. Då ställer jag mig frågan om det är så att eleverna har missuppfattat mina frågor och svarat det som de tror är bra eller speglar svaren verkligheten, för i så fall finns där många elever i min undersökningsgrupp som har en bra känsla av sammanhang. Aaron Antonovskys bok Hälsans mysterium har inte alltid varit lätt att läsa och förstå, därför har jag även använt mig av annan litteratur som speglar hans teori.

Som blivande idrottslärare kommer jag att ha nytta av mitt examensarbete och den litteratur som jag fördjupat mig i, både inför mitt examensarbete och under mina studier på lärarutbildningen. Jag har insett att hälsa innebär mycket mer än bara att må bra. Det handlar