Samtliga vägledare i vår studie upplever avsaknad av samarbete gentemot pedagoger i arbetet med vägledning. Här uttrycker de bland annat tankar som känslan av att de ”stjäl tid” från lärares lektioner samt frustreringen i att de ses som hinder istället för den tillgång de egentligen är. Känsloyttringar vi här relaterar till begreppet konkret upplevelse då dessa beskriver vägledarnas sinnesintryck utifrån situationer där de känner att de får stå på sig för att ges möjlighet att utföra ett fullgott arbete. Härigenom menar vi att vägledarna via förnimmelser ger uttryck för ett missmod där entusiasmen i att tillsammans bidra till ett konstruktivt vägledningsarbete för att ge eleverna ”det sammanhang de så väl behöver” går förlorad. Med sammanhang avser vägledarna här elevernas behov av anknytning till arbetslivet tillsammans med såväl vägledning som skolan i sig, ett samband där eleverna kan placera in sig själva. Något de menar därmed ger dem insikten av att man går i skolan av en anledning. Här ser dessa vägledare genom reflekterande observation en för eleverna betydelsefull motivationsfaktor.
33
6.1.1 Strategier för samarbete
Vidare nämner majoriteten av vägledarna känslan av att lärare ser det som en självklarhet att de inte behöver delta då vägledare är inne i deras klass. Här trycker vägledarna också på vikten av förmågan att känna till vilka lärare som är vällvilligt inställda till samarbete. Här ser vi hur vägledares konkreta upplevelser resulterar i att de griper tag i problemet genom
abstrakt tänkande, dels uppmärksammar de här lärarnas förmodade inställning, vidare formar
de så denna kunskap genom olika strategier för att satsa på de lärare som är positivt inställda till samarbete. En vägledare går delvis emot övriga kollegors observationer. Hen håller med i att samarbetet är undermåligt samt att detta i stor utsträckning sker på vägledares initiativ, men menar samtidigt att i det fall då hen ber lärare medverka ”då gör de alltid det”. Något som visar på hur individen, likt Granbergs och Ohlssons (2011) resonemang, kan rå på
automatiserade handlingar på en arbetsplats i syfte att initiera en förändring. Ovan avser vi
lärares automatiserade handlingar vilka utvecklats genom lärarprofessionens samarbete, alltså en vana, där såväl vägledare som vägledningsarbete förekommer i liten skala. Då vägledaren här är tydlig med sin avsikt genom att be läraren medverka, via en medveten
handling, resulterar detta i att deltagande lärare uppmärksammar vägledningsarbetet, samt
därmed erfar ny kunskap, vilket då i förlängningen kan leda till en automatiserad vana. Ett erfarenhetsbaserat lärande som leder till nya idéer och handlingar där vägledningsarbete tillsammans med vägledare blir ett naturligt inslag i undervisningen, ett aktivt
experimenterande. I detta relaterar vi till Kuijpers & Meijers (2015) studie där man
vidareutbildat lärare kring vägledningsfrågor. Dessa lärare fann utbildningen ytterst relevant och meningsfull och de kunde med hjälp av denna bidra till ett vägledningsarbete med tyngdpunkt på skola-arbetsliv genom undervisningen. Ett resultat som också visar på en positiv förändring av deras yrkesidentitet som lärare. Ett erfarenhetsbaserat lärande som via Kolbs (1984) begrepp konstruktion såväl som dekonstruktion kan ses bidra till en positiv förändring. I denna studie läser vi också in lärares förvärvade medvetna handlingar vilka genom erfarenhet med tiden kan övergå i automatiserade handlingar. Något som därmed förmodas ge dessa lärare ökat pedagogiskt utrymme.
6.1.2 Kompetens och samarbete
Ytterligare orsaker till undermåligt samarbete i vår studie ses av majoriteten vägledare genom lärares bristfälliga kunskaper i förhållande till vägledarprofessionen och dess arbete. Flertalet
34
vägledare berättar här om hur de brukar gå ut i arbetslagen och presentera vad de gör under året. I detta ser vi hur vägledarna genom reflekterande observation uppmärksammar att pedagogerna inte vet vad vägledare kan bidra med och att dessa därför inte heller utnyttjar vägledares kunskaper genom samarbete. På samma gång uttalar dessa vägledare också att de marknadsför sig och sin kunskap bland lärare i hög grad. Här formar vägledare via abstrakt
tänkande begrepp och idéer vilka blir till handling genom aktivt experimenterande, detta för
att förstärka pedagogernas kunskap om vägledningsarbetet för att få ett samarbete till stånd. Här ter sig dessa uttalanden något motsägelsefulla. Vi funderar kring huruvida lärarna tar till sig denna marknadsföring då vägledares utspel inte leder till ett nämnvärt ökat samarbete. Kan missmod från vägledarhåll kring dåligt gensvar från pedagogerna ha betydelse för uteblivet samarbete. Att vägledarna alltså upplever lärare som en grupp som inte släpper in dem. Ett distanserande av professionerna på grund av okunskap, vilket i sin tur resulterar i ett undermåligt samarbete. Att vägledarna härmed resignerar, istället för att gripa tag i, för att sedan omvandla, det vill säga reflektera för att finna på lösningar. Här anar vi också hur vägledares påtalade situation kring hög arbetsbelastning över lag i skolan kan ha betydelse. Vi menar här att denna tidspress kan ses som en negativ konkret upplevelse, ur såväl vägledares som lärares perspektiv. I detta ser vi en automatiserad handling då tidigare erfarenheter resulterat i ett pedagogiskt arbete inom vilket samarbete kring vägledning inte ingår. Att nuvarande automatiserade handlingar bygger på ett frigörande av utrymme för att hinna med lärares arbete i dess befintliga form, exklusive vägledningsarbete. Något som, i motsats till Granbergs och Ohlssons (2011) ståndpunkt, inte bidrar till ett frigörande av individernas kapacitet till förmån för ett ökat samarbete kring vägledning. Med andra ord en vana som kan vara svår att rå på. Ett tillstånd där samtlig personal på grund av tidsbrist inte ges möjligheten att lägga ner tid och energi för att få till ett samarbete, utan istället arbetar sida vid sida, fastän vägledarna anser att man hade kunnat samarbeta utan att någon förlorar tid. I Skolinspektionens (2013) granskning av vägledningsarbetet på grundskolan trycker man bland annat på lärares okunskap kring vägledningsarbetets innehåll och utförande, men - man nämner samtidigt också vägledares inställning till samarbete som något som behöver arbetas med. En intervjuad vägledare uttalar t.ex. att då hen endast arbetar deltid på grundskolan menar hen att ”hade man varit där på heltid hade man ju behövt satsa på vägledningsarbetet ordentligt”. I detta utläser vi en tvekan i förhållande till ytterligare engagemang, en inställning som likt Skolinspektionens (2013) granskning möjligen behöver förändras. Detta har fått oss att fundera, varför vi nu vänt perspektiven genom att ställa oss frågan; hur förhåller sig egentligen vägledare till lärarprofessionen och dess arbete. Vad skulle hända om även lärare
35
genom aktivt experimenterande marknadsförde sig gentemot vägledare. Istället för nuvarande upplevd envägskommunikation från vägledarhåll ser vi att det därmed kunde möjliggöras ett erfarenhetsutbyte i form av ny kunskap, då med vinst för samtliga. En konstruktiv problemlösning i Argyris och Schöns (1974) anda, och möjligen då också med ett ökat pedagogiskt samarbete som följd. En vägledningsmodell vilken skulle kunna implementeras i hela organisationen. Här drar vi paralleller till Chen (2005). I hans studie har vägledare och lärare schemalagts i ett nära samarbete för att dra nytta av varandras erfarenheter, men samtidigt också för att påvisa att samarbete kräver insatser från båda håll för att uppnå resultat. En utvecklande insats som lett fram till en lärande organisations positiva förändring genom erfarenhetsbaserat lärande. I detta ser vi ett tydligt exempel på Kolbs (1984) resonemang genom vilket kunskaper inte är statiska utan kan förändras genom såväl
konstruktion som dekonstruktion, samt likt Granbergs och Ohlssons (2011) tanke, en insats
vilken frigör den pedagogiska personalens kapacitet till förmån för ett utvecklat pedagogiskt samarbete.