Personalens engagemang en viktig faktor

Genom intervjuer med omsorgspersonal visade det sig att det är några gruppbostäder där engagemanget är stort hos personalen när det gäller kultur- och fritidsaktiviteter, medan engagemanget på andra gruppbostäder är litet. Hur stort engagemanget är hos personalen har visat sig vara en viktig bidragande faktor till hur stort inflytande och självbestämmande brukarna har över vad de ska göra på sin fritid. Speciellt när det gäller spontana aktiviteter som inte redan ligger i det fasta schemat eller större aktiviteter som kräver mer tid och planering än normalt, så som resor till andra städer eller utlandssemestrar. På dessa gruppbostäder nämner en intervjuperson att personalen tycker det är väldigt roligt att följa med brukarna på aktiviteter och att de gärna ändrar i personalens schema för att brukarna ska kunna gå på en specifik aktivitet. En intervjuperson säger:

Jag måste säga att vi är ganska bra på att inte vara nej-sägare. Jag tycker faktiskt det. Och det är därför våran grupp fungerar så bra […]. Vi liksom

”Ja men det går nog att ordna, vi kollar på det”. Där har du grunden till en positiv anda. Så känner jag. Så att, verksamheten som sån smittar av sig på de boende hur de känner att vi är mot dem.

(Omsorgspersonal, gruppbostad)

En annan intervjuperson pratar om hur viktigt det är att hela gruppen är engagerade för att man ska kunna få igenom aktiviteter för brukarna. Intervjupersonen säger:

30 Vi är en sån sammansvetsat personalgrupp […]. Det kan ju finnas en eller

två som brinner för saker på ett ställe, och då orkar man ju inte driva det.

Men här är vi ju de flesta liksom, så då funkar det.

(Omsorgspersonal, gruppbostad)

På ett par av gruppbostäderna framgick att engagemanget är lågt hos vissa av omsorgspersonalen. Detta gör att brukarnas inflytande och självbestämmande när det gäller kultur- och fritidsaktiviteter blir beroende av vilka av omsorgspersonalen som arbetar. På ett par av gruppbostäderna kommer brukarna i princip inte ut på aktiviteter över huvud taget.

Dels på grund av att funktionsnedsättningen hos brukarna skapar hinder, men också för att personalgruppen saknar engagemang när det gäller kultur- och fritidsaktiviteter.

Några av personalen på gruppbostäderna anser å andra sidan att det är en slags aktivitetshysteri som råder bland gruppbostäderna. De menar att det ibland känns som att det är en tävling mellan gruppbostäderna om vilka som är bäst på att göra aktiviteter. En intervjuperson ifrågasätter för vems skull man faktiskt ska göra kultur- och fritidsaktiviteterna. Ibland blir personalens engagemang för mycket för brukarna. En person säger:

En del vill för mycket och en del vill för lite (syftar på personal) […]. På sommaren vill de att man ska få med allt. […]. Det är jättekul […]. Men titta på deras vecka (syftar på brukarna). Jag kanske kommer in och jobbar en dag, du en dag, alla vill nåt. Sen har de varit iväg sju dagar den veckan.

Så det gäller ju att ha ett helhetsperspektiv.

(Omsorgspersonal, gruppbostad)

5.3.1 Personalens engagemang en viktig faktor - Analys

Enligt vad som har nämnts ovan angående hur personalens engagemang är en viktig faktor för brukares inflytande och självbestämmande gällande kultur- och fritidsaktiviteter ser jag en koppling till Gibsons definition av empowerment, vilket beskrevs i avsnittet om teoretisk ansats. Gibson menar att empowerment är en social process där man ska främja människors förmåga att kunna tillgodose sina egna behov, att kunna lösa sina egna problem och att kunna styra över hur resurser ska användas så att individer känner att de har kontroll över sina liv

31 (Renblad, 2002, s. 30). I detta fall kan man se att den engagerade personalen arbetar med empowerment genom att de i största möjliga mån försöker främja brukarnas förmåga att kunna tillgodose sina behov. Några av omsorgspersonalen nämnde att det i princip aldrig är några problem att ändra i personalens schema för att brukaren ska kunna utöva en aktivitet som personen i fråga har önskat få göra. Detta anser jag är ett sätt för personalen att främja brukarens förmåga att kunna tillgodose sina behov. På detta sätt kan brukaren ha inflytande och självbestämmande och individen kan förhoppningsvis, enligt Gibsons definition av empowerment, känna att han eller hon har kontroll över sitt liv.

I denna analys kan också makt diskuteras i förhållande till samma situation, där omsorgspersonalen gärna ändrar om i schemat för att främja brukarens inflytande och självbestämmande när det gäller kultur- och fritidsaktiviteter. Den typ av makt som blir relevant att göra en koppling till är den reciproka makten som Petersson diskuterar. Den reciproka makten innebär att det finns en ömsesidighet mellan de två parterna, att båda kan ha makt över varandra. Makten behöver dock inte i detta fall vara symmetrisk (Petersson, 1987, ss. 9-10). I detta fall kan man se på situationen som att omsorgspersonalen har den största delen av makten eftersom det är personalen som bestämmer över schematiden. Likt Peterssons resonemang är makten då inte symmetrisk. Eftersom omsorgspersonalen visar en sådan öppenhet och vilja att göra brukaren till lags genom att ändra i schemat för brukarens skull kan man dock se att det finns en ömsesidighet mellan parterna. Ömsesidigheten gör att brukaren får en stor en stor del av makten från omsorgspersonalen och makten blir därmed relativt osynlig, trots att makten fortfarande är något osymmetrisk.

På några gruppbostäder har engagemanget hos personalen visat sig vara lågt när det gäller kultur- och fritidsaktiviteter och brukarna på boendena är mycket beroende av sin personal på grund av att funktionsnedsättningen skapar stora hinder i vardagen. I dessa fall kan en annan typ av makt diskuteras, nämligen den primitiva maktrelationen som Petersson diskuterar. Den primitiva typen av maktrelation innebär ett ensidigt beroende mellan de två aktörerna. Detta innebär att den ena parten har makt över den andra, men aldrig tvärtom (Petersson, 1987, ss.

9-10). I detta fall är de två aktörerna brukaren och omsorgspersonalen. En oengagerad omsorgspersonal kan här anses ha en ensidig makt över brukaren eftersom frånvaron av engagemang skapar hinder för brukaren. Brukaren kommer i denna situation aldrig ha makt över omsorgspersonalen, vilket beror på att funktionsnedsättningen skapar så pass stora

32 hinder för brukaren att han eller hon alltid kommer vara i en beroendeställning till sin personal.