Personalen som arbetar på Ros-Andersgården har i snitt en sammanlagd yrkeserfarenhet från arbete på äldreboende på cirka 19 år. Erfarenheten av Ros-Andersgården som arbetsplats och miljö är i snitt fyra år för de svarande i personalgruppen. Samtliga informanter i undersökningen har varit kvinnor.
2.2.1 den gemensamma miljön– allmänna synpunkter
Personalen uppfattar arkitekturen och inredningen på äldreboendet som ”fin och harmonisk”. En person som djupintervjuats säger att ”det är en hemtrevlig miljö, men inget hem”. Andra svar från djupintervjuerna beskriver ett äldreboende som har en ”fin atmosfär”, och som upplevs som ”jättehemtrevligt, ljust och trivsamt”. De stora öppningsbara fönstren och det stora dagsljusinfallet på avdelningarna uppskattar personalen. Flera bland personalen lovordar planlösningen för att den ger ”öppenhet”, en ”kontakt mellan inne och ute” och en upplevelse av vara ”öppen” utan ”raka korridorer”.
Färgsättning betecknas som ”glad, vänlig och fridfull” och färgerna som ”ljusa och varma”. Valet av tapet på väggarna beskrivs genomgående som ett positivt materialval. Åsikterna går isär om
golvmaterialet. Några enkätsvar pekar på att golvet uppfattas som snyggt, men svårskött och hårt att gå på. Andra negativa kommentarer handlar om en dålig köksfunktion och trånga dörrpassager till lägenheterna. Placeringen av personalrummet en våning ovanför boendeavdelningarna uppfattas som en dålig lösning. Eftersom arbetet kan bli både fysiskt och psykiskt krävande, menar flera i personalen att det uppstår ett behov av att kunna gå ifrån en stund och att personalrummet då måste ligga nära. Närhet är för personalen på samma våningsplan eller inom avdelningen. Trädgården anses vara alltför stensatt, utan skugga och i avsaknad av en ”grön känsla”. Flera svar i enkätundersökningen innehåller önskemål om en samlingslokal som kan användas för aktiviteter för de äldre, anhörigeträffar, samt för att samla hela personalen vid ett tillfälle.
Fotografi 22. Avdelning för fullskaleförsök, från vänster till höger: Matrummet – Burspråket i matrummet – Passage från matrum till entrédörr till avdelning – Terapi innanför entrédörren – Burspråk med utsikt mot entrésidan. (Bilder från före fullskaleförsök.)
Den gasoleldade kaminen upplevs samfällt som ett onödigt inslag i dagrummet – ”braskaminen har ingen funktion”. Utformningsambitionen att skapa trevnad kring en öppen eld fungerar inte som planerat, och personalen konstaterar att den inte blir ”någon samlingspunkt”. Ljudklimatet i byggnaden anses av flertalet vara lugnt och skönt, men en stor andel av de svarande menar att inomhusklimatet är varmt och kvalmigt. I djupintervjuerna framkommer det att personalen upplever besvär i luftvägarna och upplever inomhusluft som torr. De flesta av de svarande bland personalen tycker att de horisontella gardinkapporna är fina och har en bra funktion, samtidigt som ingen kan tänka sig liknande gardiner i sitt eget hem. Personalen framhäver möblerna som praktiska, men institutionsliknande, ”mer som ett väntrum”. Möbleringen anses vara komplett, men inte fullt hemlik, både ordnad och flexibel. Några svar antyder att den stundtals kan upplevas som rörig och svår att hålla ordning på.
2.2.2 Avdelningen för fullskaleförsöket – allmänna synpunkter
Personalen ger namn på de delar av det gemensamma utrymmet på Vildrosen som används regelbundet. Korridorens avslutande burspråk kallas ”därnere” eller ”hörnan”, och är en plats att sitta på som är ”lugn och skön, med en solig utblick mot natur”. Personalen använder sitthörnan för egna aktiviteter som att ”läsa, äta lunch, vila lite” eller att ”sitta och blunda”. En informant menar att även äldre använder platsen, att ”dementa går hit och sätter sig”. Personen säger att man brukar ”sitta och pyssla med de boende” på denna plats, eftersom det är ”trevlig utsikt och dagsljus”. Personalen berättar att man här tidigare hade gardiner i en röd färg för att förstärka känslan av en behaglig plats att vistas på. Personalen beskriver korgmöblerna i sitthörna som ”sköna att krypa upp i”, men ”trasiga”.
Dagrummet beskriver personalen som de boendes sällskapsrum eller vardagsrum. Rummet uppfattas som positivt genom solinfallet. De aktiviteter som sker inom äldreboendet genomförs ofta på Vildrosen. En i personalen menar att rummet ger ett ”institutionsaktigt” intryck med en stor fönstervägg mot trädgården. Enligt samma informant hänger det institutionella intrycket också samman med de passager som alstras av dörrplaceringar till balkong och grannavdelning. Några kommentarer handlar om glasväggen mellan avdelningarna och trapphuset. En informant säger att ”glasade väggar är jobbiga och irriterar de boende”. Möbleringen i dagrummet kommenteras inte i detalj, men man
påpekar att ”det är ständiga omflyttningar av möbler” och att det är svårt att skapa en ”hemtrevnad” på grund av rumsformen. Personalen anser att rummet är ”svårmöblerat” och ”rörigt”. Kaminen beskrivs som fin att se på när den fungerar, men personalen understryker att större delen av tiden har kaminen stått oanvänd på grund av problem med gasollukt i huset. Personalen tycker också att kaminen påverkar möbleringen av rummet.
Delarna av det gemensamma utrymmet, där det går att sitta eller träna, kallas ”där borta” eller ”ingenting, bara rörigt”. Följdkommentaren utstrålar en negativ inställning till platserna, ord som ”uppställningsplats” eller ”avdumpningsplats” används. Samma förhållande gäller korridoravslutet med fönster mot entrétorget, som kommenteras som ”tråkig genom utsikten mot bebyggelsen”. Blandningen av dagsljus och elektrisk belysning beskriver personalen som ”varierad och behaglig” snarare än ”hemlik och varm”.
2.2.3 slutsatser om personalens upplevelse av miljön
Personalens kommentarer om bostads- och hemlika aspekter i arkitekturen och inredningen påverkas av tidigare deras erfarenheter från andra äldreboenden. Personalens erfarenhet är att stora fönsteröppningar som ger ett stort solljusinfall med en utsikt mot omgivande natur och bostadsbebyggelse främjar en känsla av bostads- eller hemlikhet i arkitekturen. En färgsättning i ljusa och varma färger bidrar till att skapa en harmonisk miljö på avdelningen. Öppningsbara fönster, öppenhet i planlösningen och avsaknad av korridorkänsla är andra viktiga rumskvaliteter. Det finns en tveksamhet till glasade väggar och fristående braskaminer. Även om bedömningen utgår från olika perspektiv så finns det en samsyn om arkitektur och inredning på äldreboendet mellan de äldre och personal. Den skillnad som går att spåra mellan brukargruppen avser gardiners utformning, upphängning och genomsläpplighet av ljus.
Det samlade intrycket av miljön på varje avdelning hänger ihop med skeenden som både äldre och personal påverkat. I samband med idrifttagandet av Ros-Andersgården deltog personalen i arbetet med att skapa den inre miljön på äldreboendet. För att få en samhörighet inom den nyanställda personalstyrkan anslogs medel för att inreda och skapa en individuell boendemiljö på varje avdelning341. Denna form av medinflytande kan vara en bidragande anledning till personalens
övervägande positiva kommentarer om miljön. Arkitekten och chefen för boendet bestämde tillsammans en basmöblering för de gemensamma utrymmena342, men inom varje avdelning varierar
tillkommande utrustning beroende på hur anslaget fördelats. I några fall sydde personalgruppen själva gardinerna och de kunde därmed använda anslaget till ett större möbelinköp. De äldre påverkar avdelningen genom sin vilja att placera delar av sitt medhavda bohag i de gemensamma utrymmena. I vissa fall har anhöriga överlåtit möbler till avdelningen vid en släktings bortgång343, vilket också spelar
en roll för avdelningens förmåga att skapa en enhetlig miljö.
341Brukarrepresentant, Boendeomsorgsförvaltningen, Haninge kommun, 2004-10-07. 342Samtliga möbler har levererats av Albin i Hyssna.