Oavsett vilka sätt vi använder oss av när vi kommunicerar med varandra, så är det själva kommunikationen i sig och det som den förmedlar som är det viktiga, inte hur ofta eller hur vi väljer att göra oss hörda. Jag
dementerar kraftigt det brett spridda påståendet att vi som individer har blivit asociala av den avskärmning som digitaliseringen erbjuder. Det är idag fullt möjligt att inte lämna sitt hem överhuvudtaget medan man under tiden upprätthåller hundratals kontakter och sociala nätverk. Hur kan vi anklagas för att vara asociala när vi hela tiden söker oss till grupper av individer med gemensamma intressen eller nätverk? Den som påstår något sådant har inte sett en van ”lunarstormare” sitta på Lunarstorm, MSN och ett par andra communities samtidigt och föra konversationer med fler personer än vad en ”normal” svensk ungdom överhuvudtaget ens kunde för två decennier sedan. Min bestämda uppfattning är att vi idag kommunicerar mer med varandra än vi någonsin gjort tidigare. Vi väljer bara andra kanaler för att nå varandra. Jag anser att en relation är inte mindre värd bara för att den man kommunicerar med befinner sig på en annan kontinent, en relation är lika mycket värd oavsett om den
underhålls via fysisk närvaro, telefon eller MSN.
Den kommunikationsteknik som finns idag och även den som kommer att finnas i framtiden är tänkt och designad för att främja och underlätta för oss som kommunicerar, om vi väljer att nyttja den eller ej är ett
individuellt ställningstagande som enbart kommer att påverka ens egna relationer. Risken finns att om valet blir att inte använda de moderna kommunikationsmetoderna är den att man hamnar i ett utanförskap (läs blir betraktad som asocial). De individer som i framtiden kommer att begränsa sig till telefon, brev och fysiska kontakter kommer att hamna i ett utanförskap när den digitala världen krymper och blir en enda stor mötesplats där alla erbjuds en chans att lära känna varandra oavsett
geografiskt orientering. Men den digitala kommunikationstekniken främjar inte bara relationer mellan redan sociala individer, den hjälper också de individer som anses vara utstötta från samhället att hitta en plats för likasinnade och då också kunna knyta kontakter och relationer som de aldrig hade haft en chans till annars. För dessa individer har den
kommunikativa digitaliseringen betytt mer än vad många förmodligen någonsin kan förstå.
Som designer måste man känna till riskerna med sin design. Den produkt eller tjänst du designar kommer kanske inte bara att påverka en enskild individ eller grupp, den kommer kanske också att ha stakeholders i andra och tredje hand som också kommer att påverkas av det du designat33. Hela processen måste tänkas igenom och designas så att risken för sociala övertramp eller produkter som påverkar människor negativt minimeras. För att ge ett exempel så tror jag inte att uppfinnaren av videokameran hade tänkt att den skulle användas till att bevaka människor i deras vardag. Men ändå så omges vi och bevakas vi idag ständigt av kameror och datorer som memorerar vart vi har varit och vad vi gjorde där; och det ofta utan vår vetskap. Det samhälle som vi idag lever i liknar mer ett Big Brother-samhälle, som vi ovan (ABSTRACT) kunde se att Gorge Orwell fruktade redan 1949. Vi har blivit så vana vid att alltid vara uppkopplade mot varandra och synas, att vi inte längre tänker på den ständiga
bevakning som vi utsätts för. Den frihet som vi erhåller genom den moderna tekniken, så som att vi kan kommunicera nästan från vilken plats som helst, överskuggas av de kameror och ubicomp’s som dagligen dokumenterar våra liv. Vi som designers måste känna till det här och ha det i åtanke när vi designar varor och tjänster som är tänkta att hjälpa oss att komma närmre varandra, om inte rent fysiskt så digitalt. Det är viktigt att alla grupper i samhället inkluderas i den nya gemene teknologin och att varor och tjänster designas så att ingen riskera att uteslutas ur den vardagliga gemenskapen.
7. SLUTSATS
Något jag upptäckte med min forskning i ämnet var att rädslan för ett asocialt samhälle med individer utan önskan att kommunicera och
interagera med varandra faktiskt är relativt obefogad. Vi kommer alltid att vilja kommunicera med varandra och känna att vi tillhör en gemenskap, det som kommer att förändras är sätten för hur vi interagerar med varandra. Vi kan redan idag se att människor tenderar att föredra
textbaserad kommunikation gentemot röstbaserad. Vi väljer ofta hellre att skicka ett SMS än att ringa ett telefonsamtal, vi väljer E-mail framför röstsamtal eller vanliga brev. Är det för att vi i grunden är osociala som
gör att vi föredrar text framför verbal kommunikation? Eller är det för att vi rent språkmässigt har lättare att utrycka oss i skrift, då vi inte längre stöter på dialektala skillnader? Eller kan det vara på grund av det skriva språkets riksnormerande standard som gör det lättare för oss att förstå varandra? Eller vill vi helt enkelt inte ge den andre individen chansen att omedelbart respondera och slå hål på de eventuella planer som vi hade när vi komponerade meddelandet? Svaren varierar beroende på vem som svarar och i vilken situation personen i fråga befinner sig i – ibland kan det till exempel vara mer praktiskt att kommunicera via sms istället för ett direkt telefonsamtal, då man kanske befinner sig på en plats där det
måste råda fullständig tystnad. Men kanske är det så att vi människor i grunden är lata varelser som hela tiden väljer den snabbaste och
smidigaste formen av kommunikation. Det skulle betyda att i det sociala nätverk vi befinner skulle kunna klara oss genom endast textbaserad kommunikation. Sådana relationer existerar i massor redan idag och används flitigt av många av oss. Som jag har tagit upp tidigare så har vi idag ofta flera sociala nätverk och kontakter som vi förmodligen aldrig kommer att träffa IRL. Idag accepteras det av samhället, vilket inte var lika självklart när internet kom och nätdejter började florera. Många dömde ut den formen av relationer med motiveringen att det inte kan vara äkta kärlek om man aldrig har träffats. Idag har många liknande relationer, även om kärlek inte alltid är inblandat. Det påvisar att
samhällets tolerans för vilka relationer som är acceptabla i allra högsta grad är påverkningsbar och kan utvecklas i takt med det tekniska samhället. Kanske kommer vi om 10-15 år tycka att det är helt ok att gifta sig online med någon som man aldrig ens har sett eller tagit på. Dagens ungdomar är vana vid att alltid vara uppkopplade mot varandra i stora nätverk och att alltid vara tillgängliga. De rättar sig efter teknologin som finns och i många fall också styr samhället, men de är också med och påverkar den. Vill samhället vara med och påverka de unga måste de också behärska och kontrollera den teknik och data som de unga tar del av. Det är inte längre möjligt för institutioner som handlar med unga att erbjuda samma kommunikations- och informationssätt som man gjorde för tio år sedan. Teknologin styr samhället och vi styr teknologin. Det är före det att den nya teknologin släpps som vi har en chans att kontrollera den och dess utveckling, inte efter. Förmodligen kommer ingen modern teknologi att endast användas till det den är tänkt att för. Se exempelvis SMS som från början var en bifunktion i den nya teknologin GSM-
kommunikation, men som kom att utvecklas till spelande klaner och störtanden av regimer. Jag tror att de institutioner som handlar med
unga, till exempelvis skolor, kan dra nytta av att se vad de unga använder för kommunikationsmedel då de samtalar med varandra. Till exempel så kommunicerar de ofta via SMS och kanske kan det då vara ett sätt för den aktuella institutionen, exempelvis då skolan, att ha en fungerande
kommunikationsväg till individen i fråga. Först när vi uppnår en symbios mellan social interaktion och modernteknologi kommer vi att kunna använda oss av det fantastiska digitala samhälle vi lever i.
Kommunicerar vi mindre idag än tidigare och har vi på grund av de nya kommunikationssätten blivit mer asociala? Svaren är nej! Vi
kommunicerar mer än någonsin och finner hela tiden nya vägar och sätt där vi kan utrycka oss både i skrift och i tal. Skolor och andra
myndigheter som handskas med yngre generationer har mycket att tjäna på att anpassa sätten de kommunicerar med till de sätten som faktiskt används. Det ger en större respekt och förståelse från ungdomarnas sida för de instanser som faktiskt till stor del kontrollerar deras liv. Om ett frånvarorapporteringssystem via SMS är helt nödvändigt är ett
ställningstagande som varje enskild skola eller kommun får ta, men det svar som jag kan ge är att det definitivt inte skadar att följa med i
kommunikationsutvecklingen. Skolor och andra myndigheter har mycket tid och pengar att spara på att använda sig av de direkta
kommunikationskanaler som finns och används flitigt av de individer de dagligen handskas med.
KÄLLFÖRTECKNING