Personliga reflektioner

Förutom att intervjuerna kommenteras här, har detta diskussionskapitel avsatts till personliga uppfattningar, åsikter och erfarenheter. För ett arbete av värde kan inte bara handla om att återge annan litteratur, utan även egna uppfattningar och erfarenheter behöver komma fram. Tyvärr verkar mycket av forskningen nu för tiden handla nästan mer om form än innehåll, vilket jag tar avstånd ifrån. Det är såklart viktigt att forskningen inte bara blir tyckande och tänkande, utan även bygger på etablerad kunskap och litteratur inom området. Samtidigt är det i litteraturen mycket fråga om kvalitativ forskning när det gäller ämnesområden och problem som berörs i detta arbete. Vad som är ”etablerad” eller ”verifierad” forskning blir därmed inte lika objektivt säkert eller tillförlitligt (Bell 2000, sid.13; Hartman 2003, sid.29-47; Hartman 2004, sid.219; Johansson 2006 sid.42; Patel 2003, sid.14). Om inga referenser ges eller inget annat anges, är det i detta kapitel underförstått att det som påstås och uttrycks grundar sig i mina egna personliga uppfattningar, åsikter och erfarenheter.

6.2.1 Personliga reflektioner på intervjuerna

I fallet med gymnasieläraren har jag inte så mycket att tillägga eller kommentera, då denne i stort sett instämde med handlingsplanen. När det gäller intervjun med universitetsadjunkten, kom även denne med intressanta synpunkter och kommentarer. T.ex. att upprätta enskilda handlingsplaner för enskilda elever, är ett utmärkt alternativ om det är möjligt och om resurser för detta finns på skolan. Därför lades detta alternativ till i handlingsplanen efter kommentarerna från universitetsadjunkten.

Samtidigt tycker jag att universitetsadjunkten på vissa ställen missar poängen med handlingsplanen. Trots universitetsadjunktens påstående om motsatsen, anser jag att handlingsplanen är en ”generell handlingsplan”. Handlingsplanen har nämligen två

45

delar, där en är det förberedande arbete och den andra det fiktiva fallet med den vägrande eleven. I en akut situation är det föreberedande arbetet indirekt till nytta, genom att man har organiserat och förberett skolan för att kunna hantera akuta situationer. När det gäller den del av handlingsplanen som berör det fiktiva fallet, är den i själva verket utformad för att kunna användas ”i stridens hetta”.

När det gäller det förebyggande arbetet, är detta av högsta vikt. Men som också påpekats i arbetet, avsågs inte detta att behandlas närmare i detta examensarbete. Dessutom, även om man har gjort allt vad man kunnat när det gäller det förebyggande arbetet, så är det inte säkert att försök till att skapa goda relationer och samtalande kan lösa alla problem som kan uppstå. En del elever är kanske inte mottagliga för den sortens försök eller läraren har inte den kontakten med eleven som möjliggör en sådan relation. Sedan är det inte heller säkert att alla lärare trivs med eller klarar av ett sådant förhållningssätt till eleverna och andra ungdomar. Dessutom, hur mycket förebyggande arbete och fostrande är det egentligen rimligt att lägga på skolan och lärarna? Det förebyggande arbetet ska givetvis finnas där, men utesluter inte att man trots detta behöver ha en handlingsplan för hur man ska t.ex. hantera elever som vägrar lyda, trakasserar, hotar eller är våldsamma. Se t.ex. (Backes 2003; Charles 1981; Gislason 1994; Marzano 2003), men även kapitel 6.2.2.

När det gäller att ”välja sina krig” för att man inte vågar visa ut en elev, så var ju handlingsplanen just ett försök att bemöta problematiken kring att vissa lärare inte vågar visa ut elever. Att då förespråka att man ska ”välja sina krig”, blir att betrakta lärares rädsla för att visa ut elever som ett icke-problem. Dessutom, vad gör man om man t.ex. har en elev i klassen, som trots det förebyggande arbete fortsätter att störa undervisningen, och dessutom på ett sådant sätt att man som lärare knappast kan ignorera beteendet? Ska man låta eleven vara kvar i klassrummet trots detta? Och om det är en allvarligare situation kan man knappast ”välja sina krig”. Universitetsadjunktens förhållningssätt förutsätter också att elevens beteende får en uppföljning som verkligen fungerar.

Samtidigt ska påpekas att handlingsplanen har ett annat fokus, en annan filosofi och förespråkar en annan linje och förhållningssätt, än den universitetsadjunkten förespråkar. Handlingsplanen betonar elevens förmåga att ta ansvar för sitt eget beteende och förespråkar en lägre toleransnivå för negativt beteende, med ett extra fokus på elever som trakasserar, hotar och är våldsbenägna, eftersom dessa bedöms som en svår problemgrupp av central betydelse.

Universitetsadjunkten ansåg att arbetet behandlar ”ett angeläget område /.../ eftersom problematiken finns och kan vara besvärlig att hantera”. Men enligt min mening är det huvudsakligen universitetsadjunktens linje som tillämpas i dagens skola. Om det också är så, kan man ju fråga sig hur pass fungerande denna linje då egentligen är i praktiken?

6.2.2 Allmänna personliga reflektioner

Enligt Lpf94 är huvuduppgiften för de frivilliga skolformerna att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna skall tillägna sig och utveckla kunskaper (Lärarförbundet 2008; Skolverket 1994). Fast man kan man fråga sig om det i praktiken verkligen blivit skolans huvuduppgift? Det förefaller mig som om det har blivit vanligare och något av en norm i skolans värld med en stökig, respektlös och otrygg

46

skolmiljö; se t.ex. (Aspelin 2003; Stensmo 2000; Wester 2008). Skolpersonalen får många gånger tjänstgöra som ställföreträdande föräldrar och uppfostrare när föräldrarna av olika skäl inte finns till hands (Grandelius 2006, sid.302).

Eftersom gymnasiet är en frivillig skolform, finns det större möjligheter att stänga av elever som inte sköter sig. En vanlig invändning mot detta är att ”gymnasiet i praktiken är obligatorisk”. Att elever som exkluderas från gymnasiet riskerar bli ett samhällsproblem i och med ökad kriminalitet, våld och drogmissbruk. Se t.ex. (Aspelin 2003; Skolverket 2004; Stensmo 2000, sid.122-126; Wester 2008). Men ett teoretiskt gymnasium passar kanske inte alla ungdomar? Det skulle behöva finnas större möjligheter till alternativa vägar att gå, som att gå gymnasiet senare när man är mognare (t.ex. utveckla komvux), lärlingsplatser, hantverksutbildningar, jobba direkt, etc. Dessutom, om inte föräldrarna klarar av att sköta sin roll, är det då rimligt att begära att skolan ska göra föräldrarnas arbete åt dem? Och om det nu ska vara så, är det inte då rimligt att ge lärarna tillräckliga befogenheter för att upprätthålla ordningen i skolan? Lärarens fostrande roll är i de lägre åldrarna i viss utsträckning ofrånkomlig, men är omfattningen rimlig när det gäller de högre åldrarna? För alla som inte jobbar i skolans värld, kan det kanske ses som en enkel och praktisk lösning att lägga ett stort ansvar på skolan, eftersom de själva då slipper ta konsekvenserna av det hela.

Förespråkare av att ge lärarna större befogenheter, bemöts ofta med skräckexempel om den gamla tidens kadaverdisciplin och lärare som Caligula från filmen ”Hets” (Hets 1944; Aspelin 2003, sid.49-51). Fast litteraturen visar att denna rädsla är till stor del obefogad; se t.ex. (Gislason 1995; Grandelius 2006; Steinberg 2004; Stensmo 2000). Dessutom är det inte en återgång till den sortens auktoritära lärare som förnedrar, trycker ner och straffar eleverna som det handlar om. Och vill man hänvisa till filmens värld, kan man lika gärna nämna en film som ”The principal” från 1987 som ett skräckexempel på en skola där eleverna tagit över (The principal 1987).

I dagens skola förespråkas istället att lärarna genom samtal och agera psykologer ska hålla ordning. Det förefaller mig nästan finnas en slags religiös övertro på denna sortens möjlighet att skapa ordning i skolan. Tv-dokumentärserien ”Klass 9A” har knappast minskat tron på ”superpedagogen” som lösningen på skolans problem (Klass 9A 2008). En ledarstil som lite förenklat präglas av att försöka vinna över eleverna genom sin pedagogiska och psykologiska kompetens, men även genom sin personlighet och att ”bjuda mycket av sig själv”.

Att använda sig av samtalande och psykologi är ju i grunden något positivt. Lärarna ska i den mån de kan, utifrån sin yrkeskompetens, göra sitt bästa för att utröna bakomliggande orsaker till dåligt beteende och hjälpa eleverna till ett bättre uppförande. Med somliga elever kan man behöva upprätta enskilda handlingsplaner eller åtgärdsprogram. Men problemet, som jag ser det, är att somliga förespråkar denna sortens ledarstil som ett universalmedel, som alla lärare borde ta till sig. Men inte alla lärare tror på, har en fallenhet för eller trivs med denna sortens pedagogiska ledarstil. Dessutom har denna ledarstil för mig ett drag av att underordna sig, ställa sig in hos eller ”stryka eleverna medhårs”. En följd av, anpassning till och uppgivenhet inför den vanmaktssituation som många lärare befinner sig i. Att i praktiken att ge upp den auktoritet som skulle kunna finnas i och med lärarens yrkesroll; se t.ex. (Charles 1984; Hedström 2001; Stensmo 2000; Wennberg 2004). Fast en möjlig invändning vore här

47

den skolläkaren i kapitel 2 gav uttryck, d.v.s. att tiderna förändras och att ungdomar inte längre accepterar den gamla sortens lärarroll (Skolverket 2007b, sid.5)?

Sedan kan man ju psykologisera i all evighet om vad som kan tänkas ligga bakom somliga elevers dåliga beteende. Men detta är samtidigt att betrakta eleverna som oförmögna att ta ansvar för sina handlingar. En del elever kan vara fullständigt medvetna om vad de gör utan att egentligen ha några ”problem”. I vissa fall kan det handla mer om egoistisk självhävdelse, och försök till att dominera och kontrollera andra. Genom att beröva lärarna deras maktbefogenheter och litar på att de klarar av att kontrollera sina klasser med psykologi, försätter man lärarna i en väldigt jobbig eller hopplös situation. Personligen förespråkar jag ett mer individuellt ansvar hos eleven. När man väljer sitt beteende väljer man också konsekvenserna. Eleverna måste på allvar börja förstå att gå på gymnasiet inte är en självklarhet, utan ett privilegium. De elever som inte sköter sig på gymnasiet, har helt enkelt inte där att göra. Se t.ex. (Bergqvist 2007; Brunas-Wagstaff 2003; Charles 1984, sid.267-270; Child 2004; Erdis 2007, sid.100; Grandelius 2006; Hedström 2001; Nilsson-Ström 2007; Ogden 2003; Stensmo 2000, sid.122-126,132-134; Wennberg 2004).

Jag tror att ordningsproblematiken i dagens skolor i grunden handlar mycket om skolpersonalens (medvetna eller omedvetna) rädsla för att tappa kontrollen över eleverna om de skulle försöka ta kontrollen över dem. En rädsla för att hamna i konfliktsituationer och maktkamp, som i sin tur skulle kunna leda till att (på arbetstid eller fritid) bli utsatta för trakasserier, hot eller våld av (vänner och bekanta till) elever. Samtidigt som man ska vara försiktig med att överdriva hotbilden som finns mot skolpersonalen, tror jag dessvärre inte att rädslan för att bli utsatt för trakasserier, hot och våld är obefogad. Det finns bland många unga inte den respekt för lärare, vuxna och auktoriteter som fanns förr. Detta beror troligtvis inte bara på en brist på konsekvenser för elever som inte sköter sig i skolan, utan också på hur samhället ser ut i övrigt, och att dagens ungdomar är mer upplysta och informerade. Se t.ex. (Education digest 2008; Grandelius 2006, sid.30; Harkort 2001, sid.128-130; Hedström 2001, sid.4; Lärarnas riksförbund 2005; Nilzon 2005; Skolverket 2007b; Wester 2008, sid.183).

När det gäller elever som allvarligt trakasserar, beter sig hotfullt eller våldsamt, tror jag inte skolan längre kan tveka att kalla in polis och rättsväsende. Samma saker som är brottsligt ute i samhället, måste också vara brottsligt i skolan. Om skolpersonalen har organiserat sig kring en sådan linje, tror jag att det blir svårare och mindre meningsfullt för en elev att kämpa mot en sådan ”anonym massa”, till skillnad från skolpersonal som agerar på egen hand; se t.ex. (Asmervik 2001, sid.110; Erdis 2007; Nilzon 2005).

Ett problem man möter när man lägger fram förslag till förändringar som i detta arbete, är att en del förnekar att det överhuvudtaget finns ett problem. Ju närmare man kommer de som har ansvaret för problemen, desto större är benägenheten till förnekelse av problemet, för att själva slippa behöva göra någonting åt det. Och ju längre ifrån man kommer de som har ansvaret för problemen, desto mindre tvingas de i praktiken att ta problemet på allvar. Sedan är det såklart alltid lätt att i teorin säga vad som borde eller behöver göras, och en annan sak att genomföra det i praktiken. Jag påstår inte heller att min handlingsplan skulle vara behövlig eller tillämplig i alla skolor. Och det finns säkert också kritik man skulle kunna framföra mot den även i de fall där den är tillämplig. En risk är att den kan falla på att skolpersonalens överlevnadsinstinkt tar över och det enda

48

som kvarstår då blir kanske samtalande och att försöka skapa personliga relationer med eleverna, etc, vilket kanske är just det man ser resultatet av i dagens skola? Men jag vill i detta arbete inte fokusera för mycket på potentiella problem och vad som kan tänkas stå i vägen för ett genomförande av handlingsplanen, utan jag har istället sett till vad jag tror kan och behöver göras för att komma åt ordningsproblematiken i skolan. Se t.ex. (Harkort 2001, sid.117; Erdis 2007, sid.99; Nilzon 2005, sid.41).