3. Metod
4.2 Vad är en plan?
Nyström och Tonell (2012) menar att en plan kommer till genom att det under
planeringsprocessens gång sker låsningar till olika handlingsalternativ. Planering bör därför inledas med en förutsättningslös diskussion om vilka konsekvenser olika handlingsalternativ kan få för att till en början öka handlingsutrymmet. Efterhand som de olika alternativen kan uteslutas när omständigheterna klargörs låses dock handlingsutrymmet och processen smalnar av till dess att ett slutligt alternativ arbetats fram och genomförandet kan starta. Samtidigt är det av vikt att låsningarna till olika alternativ inte sker för tidigt så att det inte går att hantera ändrade förutsättningar eller nya behov som uppstår. Det blir också viktigt att tidigt i processen sätta upp mål för planeringen så att inblandade aktörer kan anpassa sig
25 efter dessa och samordna sina beslut så att intentionen med planen kan realiseras (Nyström & Tonell, 2012).
Planer utgör den fysiska slutprodukten eller utflödet av en planeringsprocess, och de resultat som uppstår som en följd av planen dess utfall (Edvardsen, 2011). En plan definieras enligt Guyadeen och Seasons (2018) som en vision eller guide för framtida utveckling av
markanvändningen i ett område i form av mål och policys för förändringar i den fysiska miljön. Ofta adresserar också en plan flera samhälleliga problem samtidigt, så som hållbarhet och skapandet av attraktiva livsmiljöer (Guyadeen & Seasons, 2018). Planer uppkom som den fysiska komponenten i planering med syfte att upprätta en vision för ett område och guida utvecklingen enligt visionen och uppsatta restriktioner kring markanvändningen (Oliveira & Pinho, 2010). En distinktion kan dock göras mellan strategiska planer och
projektplaner och Faludi (2000) skriver att dessa utgör två olika idealtyper av planer.
Strategiska planer berör ofta markanvändningsfrågor på större skala och hanteras därför vanligtvis på regional eller nationell nivå. Projektplaner presenterar istället en plan eller skiss för en tilltänkt slutprodukt och de åtgärder som ska leda fram till skapandet av denna
produkt. När en projektplan antagits finns inget utrymme för ändringar eller omarbetning utan den utgör då en entydig plan för implementering. Det betyder att planen ger en bestämd bild av hur framtiden ska se ut och utfallet av planen måste således hålla sig inom de på förhand specificerade ramar som beskrivs i planen. Faludi (2000) skriver dock att planer lätt misstolkas på olika sätt vilket får konsekvenser för genomförandet och därför läggs också stort fokus i projektplaner på att tydliggöra bestämmelser och specificera intentionerna med planen.
4.2.1 Kvalitetsbedömning av planer och dess utfall
Alexander och Faludi (1989) presenterar tre olika synsätt på planeringsprocessen och implementeringen av planer, vilka också påverkar hur kvaliteten på en plan bedöms. Författarna menar att synen på vad som är “bra” respektive “dålig” planering är
sammankopplad med frågan om vad planering är och hur det ska utövas. För att planeringen som disciplin och yrke ska vara trovärdig är det viktigt att systematiskt kunna bedöma dess effektivitet och då krävs också att bra planering kan skiljas från dålig (Alexander & Faludi, 1989). Det första av de synsätt som författarna presenterar är Wildavskys definition av planering som “kontroll över framtiden” där planer som inte implementeras eller inte följs in i minsta detalj anses misslyckade, eftersom planeringen då inte har någon kontroll över den framtida utvecklingen. I det andra synsättet “planering som en process av beslutsfattande under osäkra förhållanden” är besluten som fattas under processens gång och som leder till handling det centrala, inte själva planerna som endast fungerar som ett stöd i
beslutsfattandet. För kvalitetsbedömningen av planer innebär det att “[...] if plans were used in operational decisionmaking, then they served their purpose, even if operational decisions and their outcomes prove to be quite different from those prescribed. [...] All that is required in this view for the plan to be effective is that it be used.” (Alexander & Faludi, 1989, s. 129). Det sista perspektivet på planering som presenteras är en medelväg mellan de två första. Här anses de planer som genomförs och där de förväntade positiva effekterna av
26 planen överstiger oförutsedda negativa effekter som effektiv. Planering är således till för att utveckla den optimala strategin för att uppnå formulerade mål, kopplat till viljan och
förmågan att genomföra dessa. Denna syn tar hänsyn till osäkerheten i att planera för en oviss framtid och menar att planer och strategier måste kunna hantera det för att vara effektiva (Alexander & Faludi, 1989).
Även Talen (1997) skriver om lyckad och misslyckad planering och menar att
planeringsteorin oftast fokuserar på misslyckade planeringsexempel istället för de fall när planeringen faktiskt lyckats. Detta leder till att vi vet mer om varför planeringen misslyckas än varför den lyckas. Talen (1997) argumenterar för att det därför behövs en större förståelse för vad lyckad planering innebär genom en tydligare definition och fler metoder som kan förklara när, hur och varför planeringen lyckas. Talen (1997) menar att lyckad planering bör mätas i hur väl utfallen förhåller sig till den ursprungliga planens intentioner. Samtidigt måste det också uppmärksammas hur väl planen implementeras, vilket kan göras genom att undersöka i vilken utsträckning det krävs att planen och utfallen överensstämmer för att räknas som lyckad och hitta metoder för att mäta detta. På så sätt är det möjligt “[...] to view plans as having ‘failed' to be implemented but having 'succeeded' in procuring other, less tangible though positive, effects (Talen, 1997, s. 585). Talen menar vidare att uppföljning kan bringa ett mer konkret och objektivt mått på vad som är lyckad planering och att detta väger tyngre än eventuella nackdelar med att göra en uppföljning (Talen, 1997).