Polisen som behövs

Att känna sig behövd på arbetsplatsen är något samtliga respondenter upplever, men svaren skiljer sig åt. Casper berättar ”Ja, när man väl ser att dom som blir drabbade av ett brott, och ser till att dom får tillfredsställelse”, Hugo förklarar att det är när han åker ut på jobb han säger ”så fort man åker ut på ett jobb så känner man sig behövd”. Vidare säger Gustav att det är när han som instruktör hjälper en kollega och uttrycker sig följande ”När man till slut ser att polletten faller ned”. Erik menar att känslan av att känna sig behövd uppstår när det han gör upplevs efterfrågad och att han fyller en funktion. Han säger ”Självklart när man får uppskattning i någon form och och det man gör bli uppskattad av verksamheten eller medarbetarna och få den typen av credden eller feedbacken på något sätt.”

Samtliga respondenter uttrycker att känsla av att vara behövd uppstår antingen när de ska hjälpa någon eller när de ska utföra sitt arbete. Det är även anmärkningsvärt att lyfta fram några exempel från de manliga respondenterna. Casper förklarar ”Att man har hjälpt till så gott man kan”. Erik förklara att det är när utbildningen ger effekt, han påpekar detta genom att säga ”Eller i mitt fall framförallt när man ser att det ger nytta i verkligheten att det vi tränar och lär för poliserna ger en effekt ute. Det är kanske för min del den primära när jag känner att jag gör nytta”. Hugo säger ”så fort man åker ut på ett jobb så känner man sig behövd, någon som ropar efter hjälp, någon som behöver hjälp”, Som tidigare nämnt har respondenter svarat liknande, men att det finns skillnader gällande upplevelsen i ordval hos vissa. Felicia berättar ”Det är att man får göra skillnad i jobbet, både ute och inne. Som gruppchef är för att mina medarbetare ska få det så bra som möjligt och när jag är ute är det för allmänheten helt enkelt”. En som ytterligare använder likartade ordval är Britt, hon berättar ”Varje arbetsuppgift man utför får mig känna behövd på ett eller annat sätt. I varje arbetsuppgift som vi gör är man behövd. Det är mer mot allmänheten jag känner mig behövd för”. Även Anna förklarar ”Det är när man lyckas lösa någon ärende och när man hjälper någon person som vill ha våran hjälp med vad som helst som har hänt”. Doris uttrycker sig ”Det är när man känner att man har, det här låter nog för klyschigt, hjälpt någon.”

Den hjälpande egenskapen är genomgående hos samtliga respondenter. Ida berättar ”Jag känner att jag hjälper verksamheten på ett positivt sätt och att jag får möjligheten att göra det. Och sen att omgivningen både lyssnar på mig men också ger mig feedback på att hur jag kan bli bättre”. Ida, som har en annan olik roll jämfört med resterande, upplever att det är när hon hjälper, verksamheten i detta fall, men även det arbete hon utför. Att känna sig behövd är något alla upplever med några små skillnader dock annars väldigt snarlika svar. Ytterligare något

27

som skiljde sig från samtliga respondenter var att Casper, Felicia, Doris och Gustav säger ”Ja det är viktigt” att känna sig behövd på arbetsplatsen.

Vad det gäller respondenternas upplevelse om huruvida ett utfört arbete ger ett tillfredsställande resultat är något som inte helt tydligt för flera respondenter, men likheter återfinns. Erik lyfter att de kan upplevas både och, han säger ”För många individer märker man att det ger en effekt och för vissa märker man det åt andra hållet. En del lär sig aldrig och gör samma misstag ute och misstag ute för våran del kan ju leda till ganska stora konsekvenser” vilket påverkar hans upplevelse av tillfredsställelse då insatsen inte ger resultat. Casper uttrycker sig kort, ”Det skulle väl vara när man gjort något speciell insats mot någonting och så lyckas man och ser man till att just dom här kriminella hamnar i fängelse”, det anser han är viktigt. Gustav svarar likartat, ”[…]när man arbetat ett pass och haft och göra hela tiden och man känner att man har löst någonting eller hjälpt någon och nästan blivit lite ‘svettig’ på jobbet då går man hem med en nöjd känsla.”

Hugo och Erik svarar likartat varandra. De upplever att det är svårt att avgöra om arbetet ger tillfredsställande resultat. Hugo berättar ”Man får bedöma det lite själv ute på plats, har jag gjort allt jag kan?”. Han menar att insatsen har en betydande roll och att det är något som upplevs inifrån. Vidare förtydligar han detta genom att säga ”Det är många gånger vi inte vet vad utfallet blir, av ett jobb vi åker på eller någon åtgärd vi gör”. Detta är något som Felicia också förklarar. Hon berättar ”Det är lite både och. Mycket vi gör av arbetet ute kanske vi inte får se någon direkt effekt utan det är ett längre perspektiv. Det är inte jätteofta man vet vad som händer med ärendet man gör”. Därför menar hon, likt Erik, att det är både och. Ibland upplever hon tillfredsställande resultat och vissa gånger inte. Vidare förklarar även Britt att det är svårt att bedöma ”Många gånger ja, många gånger inte. Tillfredsställande är när man kan hjälpa någon, vi kan kanske få straffpåföljd på någon. Icke-tillfredsställande är när straffpåföljden är inte den resultatet man har förväntat sig.”

Den stora skillnaden i svaren från de andra respondenterna var Annas svar då hon la vikt på lönen. Även om det inte är det allra viktigaste menar hon ”Man blir inte polis för att tjäna mycket pengar, även om man önskar att man hade fått mer lön”. Ida uttalar sig på en mer generell plan gällande frågan på grund utav hennes position, ”Jag känner varje dag att vi gör förbättringsåtgärder liksom och jag känner mig nöjd med resultaten, sen är jag besviken med massa saker också vi behöver göra bättre.”

Det som är genomgående är att insatsen har betydelse för samtliga respondenter. Det är det som gör att de upplever ett tillfredsställande resultat. Att ett arbete faktiskt utförs. Något som skiljer sig åt är att Erik, Gustav, Hugo och Felicia har ett mer obestämt svar. Att det är något som beror på om insatsen faktiskt leder till ett positivt resultat. Om detta var viktigt svarade alla förutom Ida, Britt, Felicia, Hugo att de är något de ser som viktigt. En anmärkningsvärd detalj var att enbart Casper uttrycker ”Ja, det är en del av personligheten och rollen som polis” gällande det. Det finns även en skillnad på hur respondenterna väljer beskriva om det viktigt för en själv eller för både en själv och kollegorna. Gustav säger ”Det är viktigt för mig själv och om det är något vi löst i som grupp”. Hugo beskriver det som ”ja absolut, det är viktigt för mig och det för kollegorna, vi är också människor, desto bättre vi mår desto bättre arbete utför vi också”, Erik uttrycker att det är”[…]Sånt gör också ganska mycket för alla, både mig och för dom andra tror jag. Att man trivs tillsammans.”

28

Resterande uttrycker sig lite annorlunda, Felicia säger ” Självklart är det viktigt för mig”. Likt henne svarade Anna ”det känns ju bra för mig själv också att jag kan bidra”. Casper tillägger även ”Ja det är viktigt”. Britt uttrycker sig likadant som Casper ”Det är viktigt för mig”. Doris, likt de andra, säger “Jag tror att jag är den person som tar ansvar i gruppen och är delaktig och försöker vara positiv på jobbet”. Ida uttrycker också i viss mån sina kollegor då hon förklarar dock mer individuellt ”Att jag känner att jag bidrar till verksamhetens utveckling, att jag bidrar verksamheten.”

Att upplevas behövd, hjälpa någon, utföra ett arbete och att uppleva ett tillfre dsställande resultat berör varandra, men även upplevelsen att bidra till andra människors välmående. I denna del lyfts återigen den hjälpande egenskapen. Erik, Casper, Hugo och Gustav nämner att det upplever att de bidrar när de kan hjälpa någon i olika former. Erik förklarar att han gör detta genom att ”Inom organisationen för vi ju utbildningsdelen skulle jag säga. På något sätt ändå försöker göra individen bättre i det dom gör ute. Genom att identifiera dom generella saker som kan ofta går inte så bra eller där det finns utvecklingspotential men även för individen för att det behöver inte vara så för alla liksom”. Casper säger “Det skulle väl vara att jag gör så gott jag kan”. Hjälpandet påvisas i båda svaren. Gustav och Hugo svarar likartat. Gustav förklarar ”[…]när man faktiskt känner att man, me de personer som har problem, lyckas vända de åt rätt håll”. Hugo uttrycker sig liknande ”Ja, genom att komma ut och hjälpa, hjälpa målsägande, offer i situationen i de fallen där man faktiskt kan göra något”. Av männen svarade Gustav, Casper och Hugo att det är viktigt för dem att de bidrar till andras välmående. Felicia förklarar att hon bidrar i alla jobb hon gör, hon säger ”Allt jag åker på är ju för att allmänheten behöver det. Dem vill ju ha vår hjälp”. Även Britt, likt resterande, lyfter hjälpandet ”Det hjälpande är viktigt, vi inte bara brottsförkämpar och brottsförebygger utan vi även hjälper många. Typ psykisk ohälsa som ge mig ofta tillfredsställelse. Att kunna hjälpa någon i en utsatt situation.”

Anna berättar om att poliser gör så gott det kan för att bidra till andras välmående. Hon säger ”Alltså vi finns ju till för medborgarna för liksom serva dom så gott vi kan. Sen är det väldigt många som är - trots att vi gör så mycket vi kan - liksom missnöjda”. Detta påverkar hennes tillfredsställelse. Doris uttrycker sig förhållandevist likt Anna “Jag försöker prata med de flesta människor. Många av dom människor vi träffar är endast missbrukare så jag försöker alltid ta min tid och prata med alla, vilket jag får mycket feedback för”. Ida har en annorlunda position än Anna och Doris. Däremot tydliggör hon att det är viktigt att hjälpa. Hon säger “Alltså jag skulle säga att det är det viktigaste. Att jag känner att jag bidrar till verksamhetens utveckling, att jag bidrar verksamheten”. Att hon genom dialog hjälper och bidrar till utvecklingen av polismyndighetens verksamhet.

4.4 Yrkesvalets betydelse

De flesta respondenterna menar att deras yrke främjar sin personliga utveckling. Några respondenter menade att den personliga utvecklingen sker dagligen. Doris menade att ” Man lär sig någonting nytt varje dag”. Hugo uttrycker sig liknade ”Man utmanas varje dag”. Utöver förklarar även Felicia ”Dels är det i det vardagliga arbetet, dag till dag”. Generellt

29

beskrivs utvecklingen i form av lärande att lösa problem på nya sätt och att lära känna sig själv bättre. Gällande problemlösning säger Anna att man ”Dels behöver tänka i nya banor, försöka vara lösningsorienterad och problemlösare”. Casper menar att ”Man får in någon form av rutin och hur man kommer fram till en lösning”. När det kommer till lärdom om sig själv säger Britt ”Jag är mer trygg i mig själv idag och vet vart jag står”. Casper beskriver, utöver utvecklingen av sin problemlösningsförmåga ”jag får arbeta med mig själv väldigt ofta.” Felicia och Ida, vilka båda har chefspositioner, beskriver hur polismyndigheten i sin helhet bidrar till personlig utveckling för sina anställda. Felicia menar att ”Den här myndigheten är så stor det finns ju hur mycket som helst, alltså vilka möjligheter det finns”. Ida säger ”Det här uppdraget att arbeta på polisen, oavsett vad man gör, skulle jag vilja säga gör att man har världens möjlighet att främja den personliga utvecklingen”. Däremot säger Ida också att ”När man sitter på en chefsposition, då har man verkligen en personlig utveckling”. Däremot beskriver två respondenter, Erik och Gustav, att de inte upplever någon personlig utveckling. Erik säger ”I och med att jag har haft den här funktionen i, som jag sa fem eller sex år, sedan 2014, och den personliga utvecklingen efter det har alltså, inom yrket, har varit ganska liten”. Gustav upplever liknande som Erik och säger ”Jag vet inte om jag utvecklas eller om jag står still” och även ”Jag skulle inte säga att jag utvecklar mig.”

Bland respondenterna finns det olika anledningar till att de utbildade sig till poliser. Däremot finns det även likheter. För flera respondenter har det varit en barndomsdröm att bli polis. Britt säger ”Det är en barndomsdröm, det är väl allas barndomsdrömmar att vilja bli polis tror jag”. Casper menar att ”Det är en pojkdröm och så blev det så”. Doris beskriver ”Redan när jag gick ur nian, så fick man skriva någon uppsats, vad gör man när man är stor typ, och då skrev jag att jag skulle bli polis”. Även Erik säger ”Primära anledningen från början, att jag blev polis, det är väl lite av en barndomsdröm”. Till sist säger Hugo, vid frågan om när han beslutade att söka till polishögskolan ”Det var när jag var liten, det är långt tillbaks.”

Utöver barndomsdrömmar finns det andra anledningar. Ida, till skillnad från de tidigare nämnda, ville inte bli polis sedan barndom. Hon ville, till en början, bli lärare. Ida säger istället ”Jag vill göra skillnad”. Även Felicia säger liknande med ”Det är ju såklart behovet av att man får göra skillnad”. Utöver detta menar hon också att arbetstiderna var en anledning ”För mig var det mycket arbetstider då jag tidigare arbetade måndag, fredag”. Detta tycker även Anna är viktigt då hon säger ”Jag har testat, ja men innan, att arbeta raka veckor måndag till fredag dagtid och just sådana arbeten, beroende på vad man gör, kan bli ganska monotont”. Hon menade på att hon ”Ville ju ha något mer varierande, lite mer fartfyllt”. Gustav uttrycker sig relativt likt och säger ”Det var nog just att jag kände den här friheten och att det var att få vara med där det händer, att faktiskt få uppleva saker.”

Samtliga respondenter känner sig stolta över att vara polis. Däremot utav olika anledningar. Återkommande anledningar till känsla av stolthet var upplevelse av bidragande till samhället, hjälpsamhet men också av mer individualistiska anledningar. Anna och Doris hade liknande svar och de kände en större inre stolthet än de andra respondenterna. Anna säger ”Jag tycker ju att jag gör mitt jobb bra”. Doris har liknande svar och säger ”Jag känner att jag har lyckats bli polis, att det ändå står för någonting”. Hon fortsätter att förklara genom att säga ”Det är

30

inte alla som kommer in som faktiskt får bli poliser utan jag är en av dem som har lyckats med det”. Flera respondenter upplevde stolthet eftersom de får hjälpa andra och bidra till samhället. Erik säger följande ”Ja, för att man bidrar till någonting i samhället skulle jag vilja säga framförallt. Att jag får lön för att göra någonting som är någon form av strävan att hjälpa andra människor och på något sätt bidra till samhällsnyttan, på något sätt, eller att det blir bra i samhället. Jag sitter inte bara och skyfflar papper och siffror och sådant där utan det är någonting som faktiskt påverkar andras liv, förhoppningsvis i en positiv riktning.”

Utöver Erik så är det flera andra respondenter som förklarar att de är stolta då de bidrar till samhället och hjälper till. Casper säger ”Jo, men jag känner mig stolt över att vara polis och känner just att man gör en skillnad i samhället”. Gustav menar att ”Händer det någonting, när folk springer därifrån, så är det faktiskt vi som åker mot det farliga”. Hugo uttrycker sig liknande och säger ”Som vi brukar säga; när det skiter sig då är det oss man ringer”. Felicia, gruppchef, uttrycker stolthet över människorna som arbetar inom polisen. Hon säger ”Jag är väldigt stolt över dem individerna som är poliser”. Hon syftar bland annat på deras förmågor och sättet de löser problem då hon säger ”Här snackar vi problemlösare ut i fingerspetsarna”. Ida säger ”Jag har alltid varit stolt för att vara polis”. Däremot menar hon att polisen kan göra bättre och säger ”Jag tycker vi kan göra mer med dem pengar vi tar från våra skattepengar”. Å andra sidan säger Britt ”Vi gör en god insats eller vi försöker i alla fall och göra så bra vi kan på dem resurserna vi har” och ”Vi skulle behöva bli dubbelt så många, vi är alldeles för få idag.”

Utifrån de olika respondenternas egna uppfattningar har deras nära omgivning, det vill säga familj och vänner, reagerat blandat till deras yrkesval. Britt, Casper, Doris och Hugo, vilka alla arbetar i yttre tjänst, har upplevt positiva reaktioner från sin nära omgivning. Britt säger ”Dem är stolta. Dem trodde på mig”. Casper har upplevt liknande reaktioner och säger ”Bara positivt. Ibland lite rädsla att de ska hända något och sådär men det är ju positivt för det mesta”. Doris säger ”Jag vet inte någon som har reagerat negativt”. Hugo känner detsamma som tidigare nämnda då han säger ”Bra, familj och så, det är väl att de upplever en viss oro”. Ida, som är chef, påstår liknande och säger att hennes nära omgivning ”Tycker det är ganska självklart.”

Några respondenter har inte upplevt samma grad av positiva reaktion. Anna säger att hennes nära omgivning ”[...]var väl kanske lite skeptiska till en början”. Utöver detta påpekar Anna, på grund av hennes kön, längd och ålder, att hennes far var tveksam till hennes yrkesval ”Farsan trodde väl inte jag skulle klara av det”. Felicia ger ett liknande svar och säger ”Jag tror min pappa sa, innan jag blev polis, att ’det enda du inte får bli det är polis’, sen så blev jag polis ändå. Nu är han ju superstolt så det är inga konstigheter”. Felicia menar att hennes far sa så på grund av hans egna tidigare upplevelser. Gustav har upplevt både positiva och negativa reaktioner och säger ”Dem flesta är positiva, sen finns det väl alltid dem som inte har det i början som inte hade en god relation till polisen. Dem träffar man ju inte så mycket mer då.” Erik säger ”Jag har inte fått något negativt men samtidigt inte direkt något positivt heller.”

31

Flera respondenter tror att deras nära omgivning skulle bli förvånade, fundersamma eller frågande om de valde att sluta arbeta för polismyndigheten. Britt säger ”Dom skulle bli förvånade att jag sluta för att dem vet att jag har genomfört min dröm och att jag trivs”. Doris säger liknande ”Jag tror dem skulle bli förvånade med tanke på att jag trivs på jobbet men, eftersom dem vet det, men att, ja, då skulle de nog fråga om det var lönens fel”. Erik säger, likt föregående två respondenter ”Jag tror att dem kanske skulle bli lite förvånade alltså eftersom jag inte sagt någonting annat än att jag trivs med mitt jobb”. Gustav säger ”Dem skulle nog bli fundersamma så, för att min polisidentitet är nog ganska stark”. Hugo berättar liknande som de föregående och säger ”Jag tror dem skulle vara mer frågande eftersom dem vet att det här är det enda jag skulle vilja göra”. Även Ida uttrycker sig liknande ”Jag tror dem skulle bli jätteförvånade faktiskt.”

Det finns, å andra sidan, några respondenter som tror att deras nära omgivning inte hade reagerat på något speciellt sätt men samtidigt varit stöttande. Anna säger ”Dem skulle inte reagera på något speciellt så”. Felicia svarar liknande Anna och säger ”Jag tror egentligen inget särskilt så utan det är väl klart att dem hade funnits där och stöttat mig i dem val jag vill