Den pollenanalytiska undersökningen genom-fördes av fil. dr Leif Björkman och presenteras i sin helhet i bilaga 8. Analysen syftade till att dis-kutera vegetationsutvecklingen i närområdet och översiktligt sätta den i ett större sammanhang.
Här nedan finns en kort sammanställning och diskussion av resultatet i relation till närliggande fornlämningar och arkeologiska undersökningar.
Analysen som genomfördes omfattade en lokal vid Eka mosse precis intill järnåldersgravfältet RAÄ Ljungby 22:1 och invid boplatslämningar och ett röjningsröseområde RAÄ Ljungby 120:1 som be-rördes vid förundersökningen 2016 (Emilsson &
Alexandersson 2016). Lokalen bedömdes spegla ett upptagningsområde på ca 750 m i radie, vilket innebär att den här aktuella lokalen inte direkt innefattas av upptagningsområdet för pollenstu-dien. Vid analysen av pollendiagrammet har det delats in i lokala pollenzoner som summerar de viktigaste förändringarna i pollendeponeringen och därmed i vegetationens sammansättning un-der olika perioun-der.
Den pollenanalytiska studien avslöjar att peri-oden 100 f.Kr.–150 e.Kr. uppvisade ett landskap som domineras av ek med inslag av björk, men att det även finns indikation på mer öppna partier
i närområdet med spår efter kulturell påverkan genom fynd av pollen från groblad/rödkämpar.
Spår efter skogsbete finns även om det sannolikt var tillfälligt i sin karaktär. Odlingsindikatorer-na var begränsade men fynd av råg visar att det funnits odlad mark i närområdet. Även ett pol-lenkorn från hampa påträffades som kan indikera en småskalig odling. Vad det gäller trädarter in-dikeras även dominansen av ek och björk i när-området genom de analyserade vedartsproverna från den aktuella undersökningen, där det för-utom lite al endast fanns björk och ek. Vid nästa zon 150 e.Kr.–450 e.Kr. är växtligheten liknande som under föregående period men mot slutet av denna zon sker en skoglig expansion vilket visar att markanvändningen tydligt minskar och inga odlingsindikationer finns. Ett sporadiskt skogs-bete genomförs dock sannolikt fortfarande (bila-ga 8:8ff,24). Analysen från de båda äldsta zonerna går att jämföra med dateringarna som genom-fördes inom röjningsröseområdet RAÄ Ljungby 120:1 som ligger ca 400 meter sydväst om den provtagna mossen. Där daterades kol från den nedra delen av tre röjningsrösen till omkring ti-den vid Kristi födelse, ett prov daterades även till yngre bronsålder samt ett till perioden 405–550 e.Kr. Precis utanför 750 m-området finns även det undersökta röjningsrösområdet RAÄ Ljungby 119:1, där bedömdes det utifrån dateringar i röj-ningsrösena utövats röjning från bronsålder fram till folkvandringstid (Granath 2004). Således har röjning genomförts i närområdet till mossen och även om pollenstudien visar att det finns spår efter odling såväl som bete är denna svag, inte minst i förhållande till den relativt till ytan stora RAÄ 120:1. Generellt vad det gäller röjningsrös-eområden är den troligaste förklaringsmodellen att de representerar ett mobilt odlingssystem där aldrig hela området använts samtidigt. Mindre ytor har röjts och odlats under en kortare period för att sedan läggas i längre träda och en ny yta tas i bruk och röjs. Vid undersökningarna i E4:an i Hamneda framkom även tecken på ett mobilt odlingssystem men där ytor också kan ha brukats mer intensivt och långvarigt än vad gängse tolk-ning brukar vara (Lagerås 2000:213f).
Figur 22 . Eka gravfält, RAÄ Ljungby 22:1, med några av de närmare 90 synliga gravarna . Gravfältet ligger några hundra meter väster om den provtagna mossen . Foto från väster .
Vid omkring 500 e.Kr. går det att se en tydlig ökning i markanvändningen där tecken på sam-manhängande betesmarker framträder. Inget pol-len från sädeskorn fanns bevarat under perioden 450–850 e.Kr. Ett pollen från hampa från om-kring 600 e.Kr. samt andra odlingsindikationer finns dock som visar att det funnits odlad mark i närområdet (bilaga 8:12ff, 24). Detta är intressant att jämföra med de resultat som framkom vid un-dersökningen vid E4:an i Hamneda där detta är en period som där tyder på en nedgång i markan-vändande som sker under vendel/vikingatid. En tes som framfördes var att människor lämnade Hamneda för marken i de mer centrala delarna av Lagandalen (Lagerås 2000:212). En av fråge-ställningarna inför pollenanalysen var om det gick att se någon indikation för detta vid den nu aktuella analysen, vilket analysen alltså ger en an-tydan om. Det intilliggande Eka gravfält avslöjar även att det i alla fall under slutet av denna period
det stora Eka gravfält bör ha använts som ett byg-degravfält (fig. 22).
Under vikingatid och fram till 1300 blir landska-pet tydligt mosaikartat med lövblandad ekskog, betesmark och permanent åker i närområdet. Råg har odlats under hela perioden men även min-dre spår av hampa finns. En markant ökning av träkolpartiklar visar även att avbränningen av vegetation vid röjning eller bete påtagligt ökat.
Den efterföljande perioden 1300–1675 e.Kr. upp-visar en tydlig förändring i skogslandskapet där ek, lind och hassel minskade, sannolikt till följd av röjning. Björk, tall och ljung ökar istället. Be-testrycket var till att börja med något lägre än föregående period men ökar sedan igen under 1600-talet. Spår efter odling av råg finns under hela perioden och mindre inslag av hampa (bila-ga 8: 14ff). Under denna period framgår det även med säkerhet att Eka by funnits inom det
aktu-E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
by nämns i jordeboken över Sunnerbohärad för första gången år 1538 och på häradskartan från 1685 framgår det att två brukningsenheter ingår i Eka. Under 1700-talet utökas antalet gårdar till tre. Gårdsläget har dock sannolikt medeltida anor och även förhistoriska spår har hittats vid läget för bytomten (Skoglund 1994).
Under de efterföljande perioderna 1675–1775 e.Kr. och 1775–1850 e.Kr. fortsätter det mosaik-artade landskapet med skog, bete och åker. Vege-tationen blir nu mer öppen, där skogen var frag-menterad och under den senare delen av dessa perioder börjar granen göra ett intåg samtidigt som bok helt försvinner. Ett ökat betestryck med betydande odling i anslutning till provlokalen visar att under senare 1600-talet och in i mitten på 1800-talet var jordbruket som mest intensivt.
Under denna period odlades som tidigare råg och hampa, men nu finns även pollen från vete. Från 1850 och fram till nutid sker dock en påtaglig förändring med en igenväxning av landskapet, under 1920-talet blir även granen dominerande i skogen. En mindre odling sker i området fortsatt under denna period, men förefaller ha upphört direkt intill lokalen omkring 1900. Därefter finns spridda inslag med pollen från säd som tyder på att odlingen bedrivs längre bort från mossen, el-ler att den är mer småskalig intill mossen (bilaga 8:18ff, 25f). På den ekonomiska kartan från 1950 ligger åkermark direkt intill mossen vilket påvi-sar jordbruk i det direkta närområdet såväl som åkermark i omgivningarna runt omkring.
I Björkmans genomgång lyfts även 21 andra pol-lenanalyserade lokaler fram inom en radie på 75 km från den aktuella platsen för en jämförelse om markanvändningen i regionen. Under peri-oden från omkring Kristi födelse och fram till 250 e.Kr. finns det indikation på markanvänd-ning genom skogsbete och mindre odling på 19 av lokalerna, där det går att se en koncentration vid området mellan Växjö och Ljungby. Under
såväl 250–500 och 500–750 e.Kr. sker en ökning med 24 respektive 29 % av lokalerna med spår efter markanvändning genom bete och odling.
Även nu går det att se en viss koncentration i om-rådet mellan Växjö och Ljungby (bilaga 8: 26ff).
Om man tittar på daterade röjningsrösen i regi-onen såväl som på sydsvenska höglandet i stort ser man att det sker en ökad markanvändning under yngre romersk järnålder (Lagerås 2013).
Vid de förundersökningar som genomfördes vid Sydvästlänken berördes sex röjningsröseområden i Dörarp och Kånna socken. Ingen pollenstudie genomfördes vid dessa undersökningar men ett flertal röjningsrösen daterades. Dateringsbilden visade en tyngdpunkt på romersk järnålder och folkvandringstid, men det fanns även dateringar till yngre järnålder samt enstaka till historisk tid (Kronberg m.fl. 2014).
Mellan 750–1000 e.Kr. sker en tydlig förändring och över hälften av lokalerna (57 %) uppvisar spår efter bete eller odling. Den stora förändringen går sannolikt att koppla till en befolkningsökning och expansion i regionen. Den medeltida expan-sionen slår sedan tydligt igenom under perioden 1000–1250 e.Kr. där över 85 % av lokalerna upp-visar pollen som går att koppla till agrar markan-vändning (bilaga 8:28f). Den medeltida expansio-nen i den sydvästra delen av länet har bland annat diskuterats i samband med undersökning av en medeltida gård i Markaryd (Hansson 2007). En marginell ökning går sedan att se under perioden 1250–1500 e.Kr. Den medeltida agrarkrisen kan döljas i dessa siffror beroende på den breda pe-rioden. Under 1500–1750 e.Kr. uppvisar nästan samtliga lokaler tecken på markanvändning. Un-der den efterföljande perioden uppträUn-der samma mönster men där det under slutet av 1800-talet sker en nedgång på flera av lokalerna i odling och bete till följd av ökad skoglig igenväxning, som en del i en omläggning till ett ökat skogsbruk (bilaga 8: 28f).