Beskrivning och konstruktion
Anläggningen var inte känd innan den aktuella undersökningen och låg helt dold under vege-tationen inom den högsta centrala delen av un-dersökningsområdet. Efter att den tolkade sten-sättningen avtorvats visade det sig att den var närmast rund, ca 3–3,30 m i diameter. En större stubbe stod i anläggningens södra del och täckte ca en tredjedel av stenpackningen (fig. 14). Ytter-ligare en stubbe stod i den norra kanten i norr, vilket hade lösgjort och flyttat en del sten i pack-ningen. I den nordvästra kanten fanns ytterligare skador där sten låg utdragna från sina ursprung-liga lägen. Möjligen kan denna skada uppkommit i samband med tidigare maskinkörning inom området.
I det översta skiktet bestod stenpackningen av ca 0,12–0,25 m stora stenar vilka bitvis var tätt
pack-ade. Direkt efter avtorvningen framträdde även en relativt tydlig kantkedja med ett större stenma-terial än i den övriga stenpackningen. Stenarna i kedjan var ca 0,3–0,5 m stora. En del av stenen i kantkedjan låg relativt löst och ytligt medan an-dra stenar var djupt marksatta.
På grund av den stora stubben i den södra de-len av stensättningen valdes den norra dede-len att undersökas först (fig. 15). Efter att halva graven undersökts visade det sig att det under övre sten-skiktet fanns ytterligare ett skikt av sten, även detta med sten upp till 0,25 m i storlek. Under det andra skiktet av sten nåddes en yta av brungul sand. In mot den centrala delen framträdde dock ett skikt med sten som var större och djupare satt.
Här var stenen mellan ca 0,25–0,5 m i storlek.
Efter att stubben avlägsnats rensades ytan upp och när de övre skikten tagits bort kunde denna centrala del med större sten avgränsas till en yta
Figur 13 . I mitten av stensättning under 1–2 lager sten fanns den centrala nedgrävningen A87 . I kanten syns även den större stenen A107 . Foto från sydväst .
Figur 14 . Stensättningen RAÄ 139 efter framrensning . Närmast i bild syns hur några stenar som ursprungligen legat i packningen ligger strax utanför . Foto från norr .
E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
Figur 16 . Den centrala delen omgiven av delar av kantkedjan . Foto från sydöst .
Figur 17 . Kantkedjan efter att lösare sten tagits bort . Stenen i kantkedjan var större och satt djupare än den resterande stenen i stensättningen . Ett stenlyft fanns även som visade att minst en till sten funnits i den ur-sprungliga kantkedjan . Notera även den svaga kraterformen där den centrala delen legat djupare än reste-rande packning . Foto från nordöst .
på ca 1,1–1,4 m (fig. 16). Initialt misstänktes pack-ningen kunna utgöra en central begravning. Inga brända ben eller andra fynd påträffades dock som kunde styrka detta.
Efter att den centrala delen undersökts togs även alla stenar bort som inte tolkades ha ingått i kant-kedja, det vill säga sten som låg löst eller ovanpå andra stenar (fig. 17). När stenarna i kantkedjan togs bort rensades den underliggande marken yt-terligare en gång. Ett bränt benfragment påträf-fades vid denna rensning. Ytterligare några frag-ment påträffades strax utanför kantkedjan.
En tydlig skillnad i färg mellan insidan av kant-kedjan och marken utanför syntes. På insidan var färgen mer beigegul medan den på utsidan var mer gulbrun dvs ljusare på utsidan än på in-sidan. Det mörka fyndförande lagret som fanns runt omkring fanns inte heller representerad un-der stensättningen. Den inre delen förefaller även ha varit nedgrävd vilket också styrks av en skålad botten.
Analyser och fynd
Strax intill stensättningen hittades totalt 5 brän-da benfragment samt 3 flintavslag. Ytterligare ett bränt ben påträffades i kanten av en av stenarna i kantkedjan. Relationen mellan dessa fynd och stensättningen är inte tydlig, inte minst med tanke på att andra anläggningar fanns i områ-det. Men för att säkerställa om benen kunde vara humana skickades de till en osteologisk analys.
Analysen visade dock att det rörde sig om ani-maliska ben. Samtliga brända ben var små och de som närmare gick att bestämma visade sig vara rörben (se bilaga 7). Det brända ben som bedöm-des ha bäst förutsättning för att kunna dateras var F32 som hittats vid den södra kanten av stensätt-ningen. Detta kunde daterats till ca. 90 f.Kr.–230 e.Kr.
I den centrala något nedgrävda delen av stensätt-ningen togs ett jordprov, PM 75, som analysera-des för att utröna förekomst av makrofossil. Vid
träkol. En vedartsanalys genomfördes även på material från detta prov där träkolsfragmenten kunde bestämmas till björk. Dateringen visar på perioden yngre bronsålder–förromersk järnålder, 750–390 f.Kr. De brända benen är således något yngre än dateringen från den centrala delen av stensättningen.
Boplatsen RAÄ 134
Anläggningar
De anläggningar som påträffades och dokumen-terades vid den aktuella undersökningen utgjor-des av 3 gropar, 3 härdar samt ett sporadiskt fyndförande lager. Ytterligare 8 anläggningar ti-digare dokumenterats vid utredning och förun-dersökning.
De tre groparna utgjordes av A33, A89 samt A98.
Inga av dessa var synliga efter den första schakt-ningen som genomfördes inom området där två av dem låg inom lagret A114. De flacka groparna låg utspridda, där två låg inom lagret A114 och en strax norr därom. En av groparna, A98, låg i anslutning till tre anläggningar som undersöktes vid den tidigare genomförda förundersökningen och utredningen. Samtliga dessa har en liknande storlek och karaktär och kan möjligen varit stolp-hål som ingått i någon form av enklare konstruk-tion. Vid förundersökningen daterades björkträ-kol från en av dessa till 895–800 f.Kr.
Härdarna, A57, A69 samt A70 låg inom den cen-trala delen av undersökningsområdet och inom samma yta som det fyndförande lagret fanns.
Samtliga härdar hade en tydlig fyllning med kol, sot och inslag av skörbränd sten. De varierade i storlek mellan ca 0,9 till 1,3 m i diameter (fig. 18
& 19). Två av härdarna var fyndtomma medan härd A69 uppvisade ett fyndmaterial bestående av 2 flintor och ett bränt ben. I härden, A69, som låg strax intill stensättningen RAÄ 139 togs även ett jordprov för makrofossilanalys, men förut-om träkol påträffades inget material. Träkol från samtliga tre härdar vedartsanalyserades. Ekträ fanns i alla tre men i A70 och 69 fanns även björk
E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
Figur 18 . Härd A69 . Foto från sydväst .
Figur 19 . Härd A70 . Foto från söder .
Härden A57 som låg i den östra kanten av om-rådet inom en förhållandevis fyndtät yta, date-rades till 50 f.Kr–90 e.Kr. Dateringen var något förvånande och det misstänktes tidigare att här-den kunde vara från ett stenålderssammanhang utifrån det fyndmaterial som omgav den. Härden A69 som låg strax intill stensättningen RAÄ 139 daterades till 750–400 f.Kr, vilket samstämmer med dateringen från den centrala delen av sten-sättningen. Härden A70 som låg längst i norr av härdarna daterades till 80–240 e.Kr.
Det sporadiskt fyndförande lagret, A114, som låg inom den centrala delen av undersökningsområ-det upptog en yta på ca 40 x 13 m. Det var i hu-vudsak orienterat kring den mindre platåytan och början på den sluttning som sedan vidtog åt norr.
Det var bitvis svårt att särskilja lagret från det öv-riga siltiga lagret som fanns inom området, men upplevdes som något sotigare. Tjockleken var i huvudsak mellan 0,10–0,15 m. Vid förundersök-ningen analyserades ett jordprov, men det uppvi-sade inget bevarat makrofossilt växtmaterial för-utom träkol. Fynd av flinta, kvarts, keramik samt brända ben påträffades i det. Ett bränt djurben som hittades strax utanför stensättningen RAÄ 139 daterades till 90 f.Kr–230 e.Kr.
Fyndmaterialet
Vid förundersökningen framkom ett kulturlager inom de centrala delarna av området. I kulturlag-ret fanns det ett sparsamt fyndmaterial som ut-gjordes av bearbetat litiskt material och keramik.
Vid förundersökningen handgrävdes totalt tolv m2-rutor, varav närmare hälften innehöll fynd.
Det visade sig också att fyndmaterialet inte var jämnt fördelat över ytan, utan framkom inom tre olika ytor i kulturlagret. Flintmaterialet utgjor-des av tio bitar som till övervägande del bestod av mindre avslag, men i det begränsade material-et fanns även material-ett spånfragment, en bipolär kärna samt en skrapa.
Med detta som bakgrund undersöktes 48 rutor vid slutundersökningen, fördelade över
Tabell 1 . Den totala mängden fyndmaterial från de två undersökningarna .
gerytan (fig. 10). Syftet med det relativt höga an-talet meterrutor var att försöka påvisa fynd och därmed aktiviteter samt samla ihop en större an-del fynd. Det visade sig dock att det fyndmaterial som framkom var mycket sparsamt. Vid förun-dersökningen fanns fyndmaterial inom tre om-råden, vilket i princip återspeglar sig i den fynd-spridning som framkom vid slutundersökningen.
Det visade sig också att den mellersta fyndkon-centrationen var den fyndrikaste. Fyndmaterial-et, förutom keramiken, var för sparsamt för att det skall vara möjligt att se någon funktionell uppdelning mellan de olika ytorna. Keramiken påträffades inom ett begränsat område centralt i kulturlagret. Vid slutundersökningen framkom också ett mindre antal brända ben i anslutning till graven inom kulturlagerytan.
Då fyndmängden som påträffades vid slutunder-sökningen inte var lika frekvent som beräknat kommer fyndredovisning att omfatta fynden från både för- och slutundersökning. Totalt utgörs fyndmaterialet från både för- och slutundersök-ning av 63 fynd (tab. 1).
E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
Figur 20 . Den procentuella fördelningen av de olika litiska råmaterialen i det insamlade fyndmaterialet, från både för- och slutundersökning .
var avvikande och uppvisade en svartpolerad yta och föreföll vara bränd i en miljö med reducerad syretillförsel, något som skulle peka på järnålder.
Möjligen finns det ett funktionellt och/eller kro-nologiskt samband mellan keramiken, anlägg-ningarna och den närliggande graven.
De litiska råmaterialen
I materialet finns tre olika litiska råmaterial re-presenterade: kvarts, kvartsit och flinta (fig. 20).
De två förstnämnda materialen utgörs av lokala råmaterial som återfinns i moränen och i de gla-cifluviala sedimenten. Ett par av kvartsavslagen från förundersökningen var något osäkra. Ser man till flintan är den inte lokalt förekomman-de. I Västsverige förekommer flinta inte naturligt på nivåer över högsta kustlinjen (Werner 1974).
Den flinta som förekommer i västra Småland har letat sig upp längs de halländska åsystemen, som Lagan och Nissan, med människans hjälp.
Flinta förekommer allmänt längs havsstränder-na i södra Halland. Den strandplockade flintan har ett varierat utseende, men kan i de flesta fall klassificeras som senon eller danien flinta. I söd-ra Halland finns dessutom områden med lokalt bevarad kalksten bl.a. längs kanten av Hallandså-sen, med inslag av lokal flinta (Lidmar-Bergström
& Johansson 1971). Denna flinttyp är fläckig och påminner till stora delar om den kristianstads-flinta som förekommer i västra Blekinge och östra Skåne. I materialet från den nu aktuella under-sökningen finns flera avslag av en fläckig flint-typ (fig. 21). Av intresse i sammanhanget är att Helgeå, som mynnar i Kristianstadstrakten, har sitt upprinningsområde strax väser om Ljungby.
Det har med andra ord funnits förutsättningar i Ljungbyområdet för människor med olika litis-ka traditioner, råmaterial och tekniker att stråla samman inom ett begränsat geografiskt område.
För att få svar på vilken av dessa två flintor det rör sig om krävs en kemisk- eller mikrofossilanalys på flintan.
Ser man på hur flintan bearbetats teknologiskt finns det både bipolär och plattformsteknik re-presenterad. Plattformstekniken visar sig i fö-Den tillvaratagna keramiken
Vid de två undersökningarna tillvaratogs sam-manlagt åtta keramikbitar som tillsammans väg-de 24,7 gram. Keramik som tillvaratogs vid väg-de två undersökningarna framkom inom samma områ-de, vilket skulle kunna indikera en specialiserad aktivitet. Keramikens datering är dock mycket osäker. Fem av bitarna har en allmän förhistorisk karaktär och är svåra att datera närmare. De två bitar som framkom vid förundersökningen skul-le enligt den keramiska analysen kunna härröra från neolitikum, men det finns inget som uteslu-ter en dauteslu-tering till yngre bronsålder/äldre järnål-der. De två keramikbitarna är odekorerade men uppvisar en ytbehandling vilket skulle kunna tolkas som att de varit gräsbestrukna på utsidan.
En av keramikbitarna från slutundersökningen
33% 54%
Det samlade litiska råmaterialet n=49
Flinta Kvarts Kvartsit
Det samlade litiska råmaterialet n=49
Flinta Kvarts Kvartsit
rekomsten av avslagen medan den bipolära tek-niken visar sig i förekomsten av både avslag och kärnor. Det är lättare att använda sig av platt-formstekniken och kärnorna är större. Platt-formstekniken ger också hantverkaren en bättre möjlighet att planera och kontrollera de olika till-verkningsmomenten. Efterhand som storleken på plattformskärnorna minskar blir det till slut svårt att reducera vidare. I detta skede brukar man i områden med en begränsad tillgång till flinta bearbeta dem vidare med bipolär teknik. Resul-tatet med den bipolära tekniken visar sig ofta i förekomsten av små avslag. Ser man på diagram som redovisar storleken respektive vikten på de avslag som tillvaratogs vid undersökningen fram-går det tydligt att de lokala råmaterialen utgörs av få, men stora bitar. De icke lokala råmateria-len utgörs av många, men små bitar. Förhållandet speglar synen och förhållningsättet till de olika råmaterialen. Naturligtvis är det svårt att med säkerhet avgöra om flintmaterialet som helhet är lämningar efter aktiviteter under mesolitisk tid.
Det finns ett avslag som avviker kraftigt mot den
stort avslag och har en 90-gradig plattformsvinkel och en facetterad plattform. Detta är teknologiska drag som hör ihop med tillverkning av fyrsidiga yxor under neolitisk tid. Avslaget hittades i bot-tenlagret på den stensättning som framkom i kul-turlagret. Möjligen skulle avslaget kunna visa på aktiviteter på platsen även under neolitikum, som efterlämnat ett i princip obefintligt fyndmaterial.
Inför undersökningen var det tänkt att den li-tiska analysen bl.a. skulle göras med hjälp av en slitspårsanalys. Detta gjordes aldrig, dels för att materialets omfattning var mycket litet och tillva-ratogs över en relativt stor yta, men också för att en relativt hög andel av materialet var bränt eller patinerat. Det innebär att det vetenskapliga vär-det av en slitspårsanalys blir kraftigt begränsat.
En ren okulär översyn av fyndmaterialet visar att det finns formella redskap som en skrapa, avslag med retusch samt ett spånfragment med bruksre-tusch. I materialet fanns också ett sidofragment till en mikrospånkärna (fig. 21). Det finns inga mikrospån eller mikrospånsfragment i materialet
Figur 21 . Till vänster ett sidofragment från en mikrospånkärna i senon/danienflinta . Till höger ett avslag i fläckig flinta av okänt ursprung .
E4 Ljungby – delsträcka syd • Kalmar läns museum
men med tanke på den sparsamhet som funnits i användandet av flintan är det sannolikt att man använt även mindre lyckade mikrospån vid red-skapstillverkningen. Sammantaget visar detta att det förekommit redskapstillverkning i olika stadier på platsen, samtidigt som förekomsten av flintredskapen visar att de sannolikt brukats till olika aktiviteter eller hantverk.
De brända flintorna ger ett annat perspektiv på lämningarna och visar att de eldats, men om det varit för matlagning, värme eller ljus, vet vi inte.
Om de brända benfragmenten är samtida med det litiska materialet skulle de kunna visa på mat-lagning.